När jag lagar middag, har på radion i bakgrunden, försöker förstå ett recept och ett av barnen plötsligt börjar ropa på mig. Då får jag en sådan där kortslutning i hjärnan som gör att jag bara vill vråla åt hela världen och hans moster att HÅLLA TRUTEN!!! Om det är själva receptet, Monika Saarinen eller barnen som ska hålla truten är inte så noga, bara det blir knäpptyst på stubinen.

Att det uppstår sådana situationer då och då i ens vardag är förstår inte farligt. Det farliga är när känslan är konstant. Som när man lever med långvarig stress. Det är samma upplevelse av att vara ansatt från alla håll och bara önska sig ett vakuum i tiden. En pausknapp och ett mute-reglage för världen så att man får hämta andan och börja förstå vad fasen man befinner sig och vad man egentligen håller på med.

Strax innan min utmattning 2015 befann sig min hjärna konstant i den här situationen. Och efter min utmattning är min förmåga att hantera den situationen kraftigt försämrad. Men framförallt är min motivation till att hantera den nere på noll. JAG VILL INTE. Det tar sådan energi i anspråk och blir sällan särskilt bra i alla fall.

Det här jullovet var välbehövligt efter en arbetsintensiv höst med många saker som jag tycker är ansträngande (resor och sociala interaktioner där jag måste vara extrovert). Men det var aldrig någon fara för min hälsa. Jag visste att det bara var under en period och att jag sedan kunde se fram emot ett långt jullov. Med mute-reglaget aktiverat och pausknappen intryckt så att omvärlden höll truten.

Men det här tror jag är en orsak till väldigt mycket ohälsa. Att människor i allt för låg utsträckning får vara i sådana vakuum. Där man på riktigt hinner stanna upp och märka att man åkt ur kurs och behöver ta ut riktningen igen. Som vuxen har man så många plikter som drar och så många distraktioner i form av underhållning, sociala medier och andra människors sällskap att man går vilse. Och det handlar inte alltid om att man måste ha långa perioder med sådana pauser. Det kan också handla om att ha det i sin vardag. Så att man hinner upptäcka att man slängt i sig sin frukost, att man var helt forcerad på morgonmötet eller att man har en begynnande huvudvärk och borde blunda en stund i en soffa.

Jag tror också att det här är en anledning till att många kvinnor funderar på karriärbyte efter en föräldraledighet. För kanske är det enda gången i ens vuxna liv som man fått en längre paus från sina vanliga plikter och kan se på dem med lite distans. Hinna märka och reflektera över sitt liv. Föräldraledigheten är förstås ingen vila – men den är i alla fall en vila från arbetets malande kvarnstenar. Och ibland är det precis vad man behöver.

Nu har jag i alla fall tryckt in playknappen. För nu har jag börjat jobba igen. Och eftersom jag fått vila ordentligt känns det riktigt kul.