Människor ororar sig alldelens för mycket. De oroar sig för jobbet, skoluppgifter, att man skämt ut sig, eller att man kommer att skämma ut sig. Allra helst oroar sig folk för saker som kommer att hända i framtiden. Som de absolut inte kan ändra på, hur mycket de än oroar sig.

Själv var jag en kronisk oroare förut. Jag oroade mig för ALLT. Speciellt det som låg alldelens för långt bort för att jag skulle kunna göra något åt det. Att vara orolig fyllde mitt liv med mening. Men samtidigt ville jag verkligen sluta oroa mig och bli fri. Jag följde Dr Phils råd: att ha ett gummiband kring handleden. När jag sedan kom på mig själv med att oroa mig, så kulle jag snärta mig själv med bandet. Det hjälpte faktiskt, men bara lite.

Trots alla försök att sluta oroa mig för saker, så gick det aldrig riktigt. Inte förrän min mamma blev allvarligt sjuk i cancer. Då insåg jag att det är totalt meningslöst att oroa sig för saker. Ingenting blir bättre av det och någon lösning på problemet kommer inte att uppstå. Min mamma har nu haft cancer i tre år, och vi vet fortfarande inte hur det kommer att sluta. Hade jag spenderat tre år på att grubbla över det hade jag blivit tokig. Istället har jag släppt det, och accepterat att jag inte har en aning om hur framtiden ser ut. Därför är det ingen ide att fylla den med oro och stress.

Hur gör man då för att slippa sin oror när samhället säger åt oss att vi har all anledning att vara oroade? En livskris ska ju inte behöva drabba en, för att man ska kunna släppa sin oro. Hoppas jag. Annars är mitt bästa knep är att f ö r t r ä n g a oron.

Jag vet att man inte ska förtränga saker. Att man måste bearbeta problem i sitt liv. Men oro är inte ett sådant problem. Oro förvinner faktiskt om man ignorerar den. Det finns ett finfint citat ur Pippi, när Prussiluskan säger att hon kommer bli så ledsen när hon tänker på att Pippi ska fira jul ensam. Varpå Pippi svarar: Men tänk inte på det då! Det är klockrent! Och det kan faktiskt vara så enkelt. Tänk inte på det! För du kommer inte komma fram till någon lösning i alla fall.

Sedan brukar jag be till Gud att han ska ta bort min oro. Det är den allra bästa hjälpen. Så läser jag detta citat som är ur Matteusevangeliet. Det hjälper också. Guds uppmaning till alla folk:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.
Var dag har nog av sin egen plåga.