Var dag har nog av sin egen plåga.

Människor ororar sig alldelens för mycket. De oroar sig för jobbet, skoluppgifter, att man skämt ut sig, eller att man kommer att skämma ut sig. Allra helst oroar sig folk för saker som kommer att hända i framtiden. Som de absolut inte kan ändra på, hur mycket de än oroar sig.

Själv var jag en kronisk oroare förut. Jag oroade mig för ALLT. Speciellt det som låg alldelens för långt bort för att jag skulle kunna göra något åt det. Att vara orolig fyllde mitt liv med mening. Men samtidigt ville jag verkligen sluta oroa mig och bli fri. Jag följde Dr Phils råd: att ha ett gummiband kring handleden. När jag sedan kom på mig själv med att oroa mig, så kulle jag snärta mig själv med bandet. Det hjälpte faktiskt, men bara lite.

Trots alla försök att sluta oroa mig för saker, så gick det aldrig riktigt. Inte förrän min mamma blev allvarligt sjuk i cancer. Då insåg jag att det är totalt meningslöst att oroa sig för saker. Ingenting blir bättre av det och någon lösning på problemet kommer inte att uppstå. Min mamma har nu haft cancer i tre år, och vi vet fortfarande inte hur det kommer att sluta. Hade jag spenderat tre år på att grubbla över det hade jag blivit tokig. Istället har jag släppt det, och accepterat att jag inte har en aning om hur framtiden ser ut. Därför är det ingen ide att fylla den med oro och stress.

Hur gör man då för att slippa sin oror när samhället säger åt oss att vi har all anledning att vara oroade? En livskris ska ju inte behöva drabba en, för att man ska kunna släppa sin oro. Hoppas jag. Annars är mitt bästa knep är att f ö r t r ä n g a oron.

Jag vet att man inte ska förtränga saker. Att man måste bearbeta problem i sitt liv. Men oro är inte ett sådant problem. Oro förvinner faktiskt om man ignorerar den. Det finns ett finfint citat ur Pippi, när Prussiluskan säger att hon kommer bli så ledsen när hon tänker på att Pippi ska fira jul ensam. Varpå Pippi svarar: Men tänk inte på det då! Det är klockrent! Och det kan faktiskt vara så enkelt. Tänk inte på det! För du kommer inte komma fram till någon lösning i alla fall.

Sedan brukar jag be till Gud att han ska ta bort min oro. Det är den allra bästa hjälpen. Så läser jag detta citat som är ur Matteusevangeliet. Det hjälper också. Guds uppmaning till alla folk:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.
Var dag har nog av sin egen plåga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

23 kommentarer på “Var dag har nog av sin egen plåga.”

  1. Hola! Jag har också tänkt på det där med att oroa sig – och jag har för min del kommit fram till att det faktiskt behövdes litet livskriser för att få proportion på saker och ting. Jag tror inte att det är så ovanligt ändå. Ja just det ja, jag har lösenordsskyddat bloggen – den gamla – men det funkar inte så inte ens jag kommer in “utifrån”. Måste logga in mig isåfall. Men jag har tänkt att flytta på mina favoritinlägg till den nya – någon dag när jag har tid. Ha en bra dag!

  2. Så rätt…
    Om man ständigt lever för morgondagen innebär det ju att man aldrig kommer leva i nuet. Man kommer att “rusa förbi sig själv”; alltid befinna sig ett steg längre fram.
    Oroar man sig för någonting som slutligen kommer att inträffa, innebär det ju också att man upplever smärtan och ångesten två gånger istället för en. Ingenting blir lättare för att man på förhand har oroat sig för det, utan snarare tvärt om. Har man oroat sig och intalat sig själv att situationen kommer bli förödande, kommer också smärtan när man väl når dit bli värre.
    Idag; nu. Imorgon; sedan!

  3. hej ditt sminkbord är s fint! ah ja dör, men i allafall gillar ja din blogg väldans mkt,du skriver bra o uppmuntrar till att tycka om sig själv:D de gillar vi!

  4. Bra skrivet och skönt att du kommit från oroandet. Jag oroar mig rätt mycket, men jobbar på det nu också. Jag har lärt mig att acceptera känslan och sedan gå vidare. Genom att acceptera att jag känner på ett sätt är det lättare att gå vidare och inte oroa mig.

  5. Hej clara! jag kände att jag måste skriva en kommentar till dej efter att jag läste vad du skrivit! jag håller med dej till 100%! jag är själv en väldigt orolig person (lite som nasse i nalle puh) och jag oroar mej för helt onödiga saker. mest är det skolan,visst det är ingen onödig sak,men jag borde lära mej att inte ta så hårt på allting. JAg kan inte vara bra på allt, men det försöker jag alltid. Blir stressad över smågrejer och kan inte sova på natten då jag oroar mej i förväg.

  6. forts…
    så nu ska jag försöka att inte stressa ihjäl mej, ta det lugnare och ta saker som det kommer. det är verkligen inte lätt att ändra på sej, men lite i taget…
    TACK för en fin och inspirerande blogg!

  7. Emma: du kanske har rätt! urs vad hemskt i så fall! Att människan måste göra samma misstag så många gånger innan hon kan ändras! Åh, men då får jag väl läsa i den nya istället 🙂
    Spira: mycket sant. Detta att uppleva smärtan två gånger är ju egentligen fullkommligt vansinnigt! Man gör det för att man tror att man ska kunna förbereda och ordna varje situation i livet friktionsfritt. Men livet är inte friktionsfritt och går inte att planera!
    Jannice: haha, ja, Jannice har talat! tack 😀
    Tant Brun: åh, vad bra 😀 Kram!
    Visomvie: åh, vad bra! Hoppas du kan sluta med det en dag!
    Sara: Åh, det är klart att DU kan! Men man måste lixom komma till insikt innan man kan förändras. NU kanske du har gjort det? Lycka till och kram!
    Olivia: 😀 tack vännen!
    Sara: åh, tack, det uppmuntrar mig att du tycker det!
    Anna-Karin: åh, det är också sant, acceptera och släpp – det är viktigt! kram
    Alice: jass¨? Vad underbart då!
    Sofia: åh, jag har och är fortfarande i viss mån sådan. det är svårt det där, men mycket handlar om att inte vara så kritisk mot sig själv, utan lite mer förlåtande! Även förlåtande så till vida att man accepterar att man inte är perfekt, utan oroar sig, fast man försöker låte bli! Jag hejjar på dig, vettu!
    STORA KRAMAR

  8. Vad bra skrivet! Ska verkligen tänka på citaten när oron hopar sig, för de säger verkligen allt.
    Hoppas också att din mamma får bli fri från cancern snart. Kram K

  9. Tack Clara! Min pappa är också sjuk till och från (epilepsi efter en stroke) vilket är något som gör mej sjukt orolig ibland, men dina ord blev som bomull för mej. Jag har en tendens att gå upp i min oro så till den milda grad att den förlamar mej. Ibland kan det också vara skönt att höra att man inte är ensam. Vet inte om det låter fel, men ibland känner man sej bara så ensam, så ensam. Tänker att alla andra är happy, happy hela tiden även fast man vet att det inte är så. Tack för ditt inlägg. Du är klok.
    Kram

  10. Hej Clara, först av allt så måste jag säga att du har en galet underhållande och bra blogg. Detta tillsammans med att du skriver nästan varje dag är väldigt trevligt.

    Apropå dagens inlägg så måste jag bryta strömmen lite, jag oroar mig nämligen nästan aldrig över någonting (Okej, ibland så kanske jag blir lite orolig över något men då ska det allt vara något väldigt allvarligt). Det enda som har lyckats få mig oroad är kvinnor, vilket är en smula irriterande. Hur som haver, galet bra blogg och fortsätta med samma sköna stil!

  11. Käthe: tack 😀
    Karolina: tack så mycket, jag gör det 🙂 Kram!
    Charlotta: åh, jag förstår. Det är skönt ibland att höra om andra som är sjuka. Det får en verkligen att känna sig mindre ensam! Hoppas att din pappa får ha hälsan här framöver, så du slipper oroa dig! Tack så mycket!! Kram
    Cherryboy: ÅH! det var verkligen kul att höra 🙂 tackar! haha, ja, kvinnor kan ha en mkt oroande verkan! Skönt för dig att du annars slipper, sånt gillas.

  12. Flera dagar sedan jag skrev den kommentaren och inte förrän nu läste jag ditt svar. Men jag måste nog ändå säga något mer om det här. Jag tänker såhär: det behöver inte handla om att göra misstag – men kanske att när man möter de stora sakerna i livet och i magen inser att man inte är odödlig – så blir annat litet futtigt. Samtidigt som livet kommer närmare. Så tänker jag.

  13. Vilket fint inlägg. Jag oroar mig för allting: att mina föräldrar ska dö, att jag inte kommer få något jobb, att jag aldrig kommer hitta någon kille. Nu oroar jag mig för att jag är så gammal (24 år).

  14. Vilket bra inlägg! Jag oroar mej också för allt – just nu för att börja oroa mig för något.
    Tack! Hoppas det kan hjälpa lite =) Jag jobbar på att inte tänka ås mycket på oron, vissa säger att man ska släppa fram tankarna men då tänker man ju bara i en cirkel.
    Tack igen =) (skönt att man inte är den enda som oroar sig heller)