c-435.jpg

Jag gillar att simma. Har alltid älskat att vara i vatten. Jag gillar inte att träna men jag gillar att simma. En gång i tiden tävlade jag och var faktiskt riktigt duktig.  Nu försöker jag simma  en gång i veckan. Men jag tar det lugnt. Ingen ångest ifall jag simmar mer sällan. Inget tvång att simma oftare. Jag simmar nästan aldrig längre än en halvtimme. Ibland mycket kortare. Ibland är jag nöjd om jag tar mig iväg över huvudtaget.  Jag simmar alltid själv.

Efter simningen bastar jag länge och äter apelsiner och gör en hårinpackning. Sedan smörjer jag in mig och torkar håret och promenerar hem i lugnt tempo.

Jag har slutat med den där hetsen. Jag orkar inte tänka på muskler och fett. Jag tänker att jag bara vill simma för att då får jag tid att reflektera. Och skärma av mig från världen. Dyka ner på botten och betrakta världen underifrån. Det är befriande. Att sträcka ut sig i bassängen. Crawla av mig frustrationen det fortaste jag bara kan, så att det känns som att lungorna ska sprängas. Eller lunka på med bröstsimtag och hinna tänka efter.

Jag gillar vatten. Det är helande och kravlöst. Inte blodsmak i munnen. Inte svettklibbande kläder. Inte personliga tränare. Inte utseendeångest. Bara jag och vattnet. Och min fina retrobikini. Det är grejer det.

Idag ska jag och Jakob på spa. Vi fick det i bröllopspresent av bönegruppen. Det ska bli så vansinnigt skönt. Jag längtar till vattnet!

Sen det här inlägget gjordes har jag skrivit en hel del om träning och motion här på bloggen. Här kan du höra poddavsnittet där jag och Erica pratar om att träna för lustens skull – och vilka stjärnor vi låtsas vara för att träningen ska bli roligare.