Sorgkanter

picture-1424.jpg

 

Har kört 30 mil idag för att gå på en begravning. Vackert men väldigt sorgligt såklart. Jag och Jakob hade äran att spela och det är inte alltid så lätt när man är ledsen, men det gick över förväntan

 

Det som slår mig med sorg är att den är så starkt förknippad med glädje. Man gråter en stund och rätt vad det är så skrattar man, men snart så gråter man igen…

Tack och lov att det får vara så.  Det gör sorgen mer uthärdlig. Det är ok att skratta fast man sörjer. Det är till och med normalt. När mamma var sjuk så grät vi mycket men skrattade och skämtade ännu mer.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 kommentarer på “Sorgkanter”

  1. Det är så sant, Clara. När jag var liten undrade jag alltid så mycket över begravningskaffet, att man träffades och drack kaffe och hade det trevligt efter begravningen, som om man firade liksom. Men sedan förstod jag att det är lika nödvändigt som luft, man måste få skratta efteråt för det är också en del av sorgen, inte att fly från sorgen men att göra den uthärdlig, att visa att sorg och glädje är båda delar av samma sak, nämligen livet. Du skriver alltid så fint, Clara, /Cecilia

  2. Det är så sant att sorg och glädje hänger ihop! Och glädjen känns också så mycket mer äkta när den kommer mitt i sorgen! Psaltaren i Bibeln lär innehålla hälften sorgepsalmer och hälften glädjepsalmer. Både sorg och glädje måste få finnas i livet. Glädje mitt i sorgen och sorg mitt i glädjen! Tack Clara för dina fina inlägg och att du inte väjer för livets svåra frågor, du behövs!

  3. Jag har alltid hävdat att skratt genom gråt är en av de skönaste känslorna, oavsett vad man är ledsen över går det att skratta det är som du säger helt nödvändigt och alldeles normalt.

    Sedan vill jag också säga att jag gillar din blogg starkt, du inspirerar!
    Bless! /Evelina

  4. Mm, så sant. Vi skrattade jättemycket tillsammans i sorgen när min älskade farmor gick bort i cancer nu i somras och hennes minnesstund var en av de ljusaste jag varit på. Tur att man har hopp om att se sina älskade i himlen en dag annars skulle saknaden vara outhärdlig. Tack för en fantastisk blogg! Kram

  5. Ursäkta min ganska direkt fråga MEN – Jag undrar en sak, hur orkade du gå och vänta in din mors död? Min bästa vän, tillika min far är sjuk i cancer. Nu har vi fått chockbeskedet att det nog inte går att göra mer. Har vi tur kanske vi har ett år kvar tillsammans. Den tanken är så absurd att jag blir helt blank. Vet inte hur jag ska tänka, vara eller andas. Han ser fullt frisk ut, därför glömmer man för en sekund bort vad som håller på att ske, men när man plötsligt minns igen vill jag bara somna och inte vakna mer…

  6. Det här låter ju uppenbarligen ytligt efter ett så tungt och djupt inlägg, men jag måste ändå få säga det: Vilken snygg timglasfigur du har… Bär klänningen med bravur!

    Trevlig helg och hoppas den blir både glad och sorgsen
    Kram fröken elin