Jag blir så ledsen när jag hör vuxna människor som i sin iver att undervisa barn istället kör över dem och deras fantasi. När ett litet barn äter päron och lyckligt suckar vilket fantastiskt äpple måste man faktiskt inte påpeka att de har fel. När ett barn berättar att hon har ett alldeles eget paraflax behöver man inte rätta och säga paraply. När en liten unge skapar någonting fritt ur fantasin är det helt onödigt att påpeka att det inte överensstämmer med verkligheten. Inte är trovärdigt. Varför ska vi vuxna ha monopol på verkligheten? Vi har ju ändå fel nästan jämt.
Bloggaren Anna Ileby berättar vad som hände henne i första klass; Vi skulle rita hur vår födelsedag såg ut, så jag ritade blommor och paket, stor sol och hela baletten, så som man gör när man är sju år och älskar att fylla år. Sen kom min fröken och tittade på min bild och sa “i mars finns inga blommor, i mars är det snöslask”. Otroligt sårad skrynklade jag ihop min teckning, ritade en ny med ett rött hus, utanför huset var det snöslask. Huset hade ett fönster där jag ritade mig själv med en stor pratbubbla där det stod “jävla fröken”.
Idag jobbar Anna Ileby som konstnär och illustratör.
147 svar
Ha ha, heja Anna och blommor! Härlig historia!
Usch och fy. Jag var med om samma sak. Jag älskade blommor när jag var liten och det enda jag målade var blommor. En vuxen sa att jag inte bara kunde måla blommor, att jag inte lärde mig något av det. Och jag slutade måla blommor.
Som tur är har mycket förändrats i förskolan och skolan idag. Moderna förskolelärare gör inte modeller som barnen ska försöka återskapa, utan barnen får göra som de själva vill!
Helt rätt!! Jag skrattar på mig!!! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Inte bara lärare dessvärre. Man får tänka sig för även som förälder när det är mycket som ska göras och tiden är begränsad. Men när de där fantasidödande, tråkiga orden lyckas förbli tysta kan man få äran att följa med på en fantastisk resa, långt utanför de egna begränsningarna och med en härlig gemenskap som resultat.
Underbart. Jag skrattar. Vi vuxna ska tänka oss för och försöka att leva oss in i barnens fantasi istället. Det finns mycket att lära av barnen och deras fantasivärld.
Ibland kan jag verkligen sakna fantasin/naiviteten/kalla det vad du vill, jag satt på som barn, och undra var tusan allt tog vägen. Minns när min klass i lågstadiet skulle köpa en bit regnskog, och jag blickade ut genom fönstret, på den tomma asfalterade skolgården, och undrade om vi skulle få med djuren också…
Härligt! Tack för dagens första gapskratt!
Usch vad hemska människor det finns! Man borde behöva genomgå ett fantasitest innan man blir lärare. Eller så är det så att vissa vuxna har tappat bort allt det där underbara som man kan uppleva som barn och därför är de bittra och försöker (kanske omedvetet?) ta ner alla med livlig fantasi på jorden.
Jag håller fullkomligt med om att man inte behöver rätta obetydliga saker. Tids nog får man i alla fall lära sig skillnaden på äpple och päron och annat “viktigt”. Och vem vet, ett paraflax kanske inte alls är ett vanligt paraply, utan ett paraply med extra mycket tur!
Kul att jag äntligen har hittat till din sida efter att ha läst om dig lite här och var och hela tiden tänkt kolla din blogg. Och nu blir jag kvar!
Kram på dig!
=)
Jag jobbar som förskollärare och tycker din idé om fantasitest är hur smart som helst!!
Det är så hemskt att höra vuxna kränka barn..
Men blä, vilken jävla fröken rent ut sagt. Varför ta ifrån barnen det bästa dom har!?
Ps. Jag säger fortfarande paraflax.
Jag med. För det mesta.
Haha, hos oss säger vi börjaply för så sa äldste sonen när han var liten. Vi tyckte det var ett roligt ord och 15 år senare säger hela familjen det fortfarande.
Underbart! Jag ska lära mina barn att det minsann kan heta paraflax, och Nana Bu (nalle puh som min 2-åring säger).
Jag har inte mycket till övers för lärare och skola så jag är en stor fan av skylten “jävla fröken”. Oj vad de var bra på att blunda när det mobbades och oj vad de var duktiga på att släta över saker som var jobbiga att ta tag i. Jag tror inte något överhuvudtaget har förändrats i skolan för de utsatta barnen. för de välmående ungarna som alltid har kompisar och stor social kompetens har det ju alltid funkat.
Ha ha ha, fantastisk historia! Men fan så sorgligt att storyn ens kom på tal… Sjukt!
Haha! Har också fått höra liknande när jag var liten. Jag ritade alltid människor utan fingrar, alltså bara streck-armar som liksom tog slut. Men VARJE gång jag ritat klart så var det någon pedagog som var tvungen att påpeka att man hade fem fingrar på varje hand och tvingade mig att rita detta. Ibland även tår. Jag tyckte alltid det förstörde hela teckningen för det såg så fult ut med de där spretiga strecken. Vad var de oroliga för? Att jag skulle växa upp i tror att människor inte har några fingrar eller tår? Vad jag minns var jag fullt medveten om detta bara det att jag tyckte det såg fult ut på teckningen.
Håller med dig Clara, det är viktigare att man ska få bejaka sin fantasi faktiskt.
Känns så tråkigt när man sitter med småkusinerna och dom inte kan leka med lego eller likande utan bara vill spela datorspel, känns som om man förlorat en viktig del av vad det innebär att vara barn då.
Har bara en liten undran, utan att lägga någon värdering eller så i det, men visst är du troende kristen? märker att du använder svordomar en del, bara lite nyfiken på hur du tänker kring det. De flesta som är troende kristna verkar nämligen inte använda svordomar?
Jag är troende kristen och jag slänger ur mig svordomar emellanåt. Min moster är präst i Svenska Kyrkan och där kommer det också svordomar ibland. Jag tror de flesta under 75 år idag, troende eller icke, använder svordomar i vardagligt tal. Handlar mer om svenska språket än om tron, skulle jag vilja påstå.
Är man frikyrklig eller Livets ord:are eller något åt det hållet (här skiner mina fördomar och okunnighet om dessa trosinriktningar igenom, ursäkta mig för det) kanske man är försiktigare med språket, jag vet inte.
Det beror väl kanske på hur man definierar “troende” och vilka kriterier man vill slänga in under det begreppet.
Tja, jag är en troende kristen i svenska kyrkan på 17 år och använder aldrig svordomar. Men uppriktigt talat skiter jag i om andra gör det eller ej. 🙂
jag räknar “skiter” som en svordom dock. 😉
Ehrm, ja alltså, låt mig förtydliga lite. Här ovan låter det ju som att jag svär i var och varannan mening och så är inte alls fallet. Jag svär väldigt sällan, då jag tycker det är fullständigt onödigt i de allra flesta fall. Det låter väldigt otrevligt och oerhört obildat när folk svär till höger och vänster.
Med “emellanåt” menar jag i situationer där jag blir väldigt upprörd över något, gör mig riktigt illa eller mår riktigt riktigt dåligt över något och behöver “tömma” lite. Att påstå att svordomar används av i princip alla i “vardagligt tal” är ju lite galet då det ju antyder just var och varannan mening. Däremot tror jag att det är väldigt få som ALDRIG svär, troende eller icke. Just i kraftiga känsloyttringar, om man blir upprörd eller skär av sig tummen, vad vet jag.
Det jag ville få fram med det hela var ju just att jag tror inte det handlar om tro.
(Ska nog påminna mig själv att inte skriva kommentarer när jag är alldeles för trött i huvudet för att formulera mina tankar på rätt sätt!) 🙂
Eh, jag är inte ett dugg kristen men svär aldrig. Har lärt mig att inte svära och det känns fortfarande fel att göra det. Så därför svär jag inte. Har inget med min tro att göra!
Jag är troende, kristen och svär aldrig. Min far har lärt mig att svära det gör bara folk med dåligt ordföråd 😉
jag skulle gärna vilja ha förklarat varför man tycker folk har dåligt ordförråd när man svär mycket? varför har jag mindre ordkunskap för att jag slänger till med ett “jävla” framför ett annat ord? jag förstår liksom inte logiken. det här är inget påhopp på Maria, jag har mest funderat på det. dåligt ordförråd handlar för mig mer om folk som tex i diskussioner kallar folk för idiot och andra skällsord istället för att förklara varför dom inte håller med.
(och nu när vi är inne på ord, hur skriver man “tillexempel” förkortat korrekt? det är ju någon punkt som ska sitta där någonstans)
Just av detta skäl funderar jag allvarligt på att byta skola för sonen. Hans lärare gör vad hon kan för att förstöra hans enda lilla lust till lärandet som han har kvar. Hoppas jag inte agerar försent!
Ibland kan människor vara väldigt dåliga på att tänka först..tala sen..
Hei Clara! Viktig, sårt og morsomt innlegg på en gang. Og inspirerende. Du er KUL! Beste hilsen fra nabolandet.
bra sagt det är sånt som vuxna behöver att höra!
Fin sida! Men du måste fixa länken från den gamla, insåg inte förrän idag att den nya var i full gång! Lycka till!
Amen!
Detta är så sant så, barn kan så lätt bli påverkade och tappa självkänslan. Motivering, inspiration, kärlek, borde man ge.
Jag undrar hur tänker du kring detta när det kommer till vuxna, tex familj eller kompisar? Om dom säger något fel, kanske fel ord. Får man kommentera? Jag känner att jag ofta blir tillsagd att “alla får göra som dom vill och man ska inte lägga sig i”, det uppskattas inte med andra ord, fast jag ju bara vill hjälpas åt.
Sen lite orelaterat till detta inlägg undrar jag om du och Jakob någonsin bråkar? Hur funkar detta mellan er? Och om ni aldrig bråkar, hur gör ni? Behöver verkligen lite tips på detta då du verkar lyckligt gift.
Haha åh “jävla fröken”-bubblan
<3
Jag vet! Underbart!
Första dagen i skolan på ettan så skulle vi rita trianglar på ett ark med figurer, genom att lägga till ett sträck. Så skulle vi räkna hur många vi fick ritade. Jag ritade ett sträck för att få en triangel, sedan ett sträck för att göra den triangeln som fanns till 2 trianglar. Så höll jag på, och berättade stolt att nu slutar jag för att jag kan rita oändligt med trianglar. Fröken sa att jag gjort fel och jag skämdes så otroligt. Fast uppgiften var skriven på fel sätt och jag gjorde rätt. Det var bara hon som inte förstod det. Jag markerade inte resten av året.
Åh! Verkligen ledsamt att bli tillplattad på det sättet första dagen i skolan! 🙁 Du hade ju en riktigt kreativ lösning på uppgiften dessutom!
Fantastiskt blogginlägg, bra poäng! Jag ryser och blir påmind om präktiga fröknar på mitt gamla dagis… “Vi bor på soptippen!” sa min syster glatt en dag. Nej, där kan man inte bo, tyckte de vuxna och skrattade. Men saken var att mamma och pappa var lite flummiga på den tiden och faktiskt BODDE precis invid (jaja, inte PÅ) soptippen i ett hus som några år senare blev Mc-klubb och sedan revs. Syrrans kommentar hamnade i “roliga boken” där alla roliga felsägningar från oss roliga barn förevigades. Jag hatade den boken. Tyckte att de gjorde narr av oss och kände mig missförstådd… Kanske var jag lite lillgammal, tror inte att någon av de andra barnen brydde sig. Men den där boken gjorde mig illa till mods. Minns det så tydligt!
Åh fy så sorgligt och vad dåligt samvete jag får. Såna böcker har jag sett på flera förskolor och fritidshem och jag har alltid skrattat (liksom alla andra föräldrar) och tyckt att det var gulligt. Jag känner mig jättekorkad. Som om min chef skulle lägga upp roliga felsägningar personalen sagt eller gjort på internsidan. Inte så roligt då längre.
Tack för din kommentar.
i fjärde klass hade en av mina söner valt kläder själv hemma. som mor fick jag värsta förmaniska blicken på e.m. när jag hämtade på fritids. (jag tänkte att nu har ett av alla de där hemska hyssen hänt). “MEN HAN HAR JU OLIKA FÄRGER PÅ SOCKARNA” sa den fröken. jag sa inget – jag ville helt enkelt inte bjuda på det. /trött mor
Jag har alltid olika färger på sockarna och jag är helt okej endå!
Vad fin mamma du låter som när du låter ditt barn välja kläder själv, mycket kärlek<3
Hej Alice:)
Ja, jag tror att jag är en fin mamma. Roligt att du skrev just de orden – jag behöver höra det:)
/mor sedan 20 år – the best one for my ones:)
Haha, det var rätta takter det! Det är ju hemskt när barn inte får låta fantasin flöda. Tur att den dumma kommentaren inte hindrade Annas framtida karriär 🙂
Jag tror världen skulle vara en mycket bättre plats att leva på om fler hade barnasinnet kvar. “Fantasi är viktigare än kunskap”, som Albert Einstein en gång sade 😀
Helt sant Clara! //Johanna
Här rättar jag aldrig barn som i att säga: “Det finns inget som heter paraflax. Det heter paraply.” Men däremot skulle jag om barnet pekar på Paraplyet och säger: “Paraflax” säga. “Ja just det. Det är ett paraply”.
Det vore ju dumt att lära dem att det inte finns nått som heter paraflax. http://www.paraflax.se/
Ja, det är väl så man “ska” göra. Inte rätta barnen som om de har fel, men själv säga det på “rätt” sätt utan att nedvärdera det barnen har sagt. I slutändan är ju det viktiga att barnen känner att de kan göra sig förstådda oavsett om orden blir helt rätt eller inte. Själv diksade jag när jag var liten. Och så åt jag fiks. 🙂
Hej Clara! Kolla in min sida där jag säljer fina secondhand plagg!
Jag minns också när jag gick i lågstadiet och vi skulle måla gräs och jag målade gräset i olika färger av brunt och grönt och fröken säger att jag gjort fel? och fult?
Kan säga att min mamma blev helt galen när jag kom hem och var ledsen över detta. Hon for genast och tog ett snack med fröken om just ämnet du tog upp Clara.
Hahah, vilket pucko! Gräs ÄR ju ofta brunt. Bara för att man är för inlärd och fyrkantig som vuxen för att se det…
Nä, nu tycker jag ändå att ni är lite väl hårda mot alla stackare som inte har begåvats med så mycket fantasi! Det är ju faktiskt så att även fantasi är en gåva, en viss slags kreativ tankeförmåga som inte alla besitter. Som den där fröken i exemplet – han eller hon hade ju inte den gåvan. Jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att det är färre människor som föds med fantasiförmåga än utan. Den fantasilösa gruppen blir däremot hemskt duktiga på att vara ostensiva, medan de fantasibegåvade är de mer performativa. Båda grupperna behövs i världen eftersom det är olika former av färdigheter som följer av dessa olika synsätt och olika verklighetsuppfattningar. Man behöver inte alltid vara så hemskt normativ; där det ena pekas ut som bättre än det andra.. jag försöker lära mina barn att alla sätt finns och inget sätt är dåligt, förutom att vissa kanske passar bättre i vissa sammanhang… eller kommer lättare undan i andra sammanhang… ibland får man bara liksom försöka se världen genom någon annans ögon och lyckas man inte med det så får man väl lita på att den andre har rätt från sitt perspektiv 🙂
Bra inlägg! nej jag tror ju inte heller att alla har den där fantasin. jag brukar ibland undra: men vad är fantasi egentligen. I mitt jobb möter jag lärare som är så himla måna om att barnen skall använda sin fantasi. Och så har de någon slags föreställning om hur det skall vara. typ: åh men katten kan ju vara blå och ha tre ben också, åh vilken fantasi! När vissa barn bara helst vill att det skall se “på riktigt” ut. Eller att man inte får använda linjal för då har man liksom ingen fanatasi. Då är man lite fyrkantig och tråkig. Jag aktar mig lite för ordet fantasi men välkomnar gärna olika former av sätt att tänka, göra och vara!
Så rätt, så rätt! Tack för att du nyanserar bilden en aning, det verkar behövas…
Berättade just idag på jobbet om min systerson som när han var fyra bestämt berättade att han och storebror skulle till Thailand. Jaså? sa vi andra, hur skall ni komma dit då? “Vi ska gå!” var hans svar. “Oj, så långt? Jaha, men hittar ni dit då?”. “Ja först går man framåt och sen går man svängåt”. Tyckte att det var så fantastiskt fint med svängåt, kan säga att ingen rättade honom, vare sig om lögnen att de skulle till Thailand eller att det inte finns något som heter svängåt. Fantasi är det bästa som finns!
Fantastiskt. Jag håller med, jävla fröken!
Åh, vad tragiskt och gulligt på samma gång!
Minns när jag gick i sexårsgruppen. Vi hade ritstund och jag ritade en flicka med en näsa som såg ut som en orange triangel. Min fröken sa till mig att en näsa inte alls ser ut så. Det är över 20 år sedan men jag brukar komma på mig själv med att tänka på det lite då och då. Jävla fröken!
När jag var liten sa min mormor att jag ritade fult, för hunden jag skulle färglägga i mitt ritblock blev röd – gul & grön.. så ser ju inte en hund ut, vilken ful teckning.. jag vart mycket sårad – nu kan jag skratta åt det dock, och mormor ja hon minns det inte alls.
Idag när jag målar med våra barn sätter jag gärna udda färger på både bilarna, hundar och hus.. likt molnen som alltid blir blå! Att så mycket fel kan bli så rätt..
ha en ljuvligt kväll!
mvh Martina Marland
p.s jag säger paraflax, hahaha & mina barn rättar mig
Helt rätt! Sen finns det ju bättre sätt att rätta på, om man ändå känner det behovet. “Vilket fantastiskt äpple!” kan man snällt rätta genom att säga “Jaha var det ett gott päron?”. Alltså säga meningen rätt, utan att påpeka att det var fel. Så gör jag med min tvååring hela tiden, på så sätt känner sig barnet aldrig kränkt eller generat – men lär sig samtidigt det rätta ordet.
Fast när det gäller fantasi finns det ju inga fel!
Det där med att rätta ord kan jag faktiskt tycka att man ska göra. Har flera bekanta som fortfarande uttalar vissa saker fel eller säger fel till vissa saker eftersom de aldrig lärt sig vad som är rätt. Visst att det kanske inte spelar så stor roll, men det är klart att det finns rätt och fel när det gäller språket, annars skulle man ju inte kunna kommunicera (om alla hade egna ord för allt, eller sa fel ord när det egentligen menade något annat).
Paraflax brukar vi säga på skämt i min familj. Och så säger vi Pisse Mugg om Musse Pigg, binkskit om skinkbit, mjådens ledikum om mjölk, snålskrapa om osthyvel och cyckelställ om kapsylöppnare. Att leka med ord har definitivt inte missgynnat mig, snarare tvärt om.
Klockrent, “Jävla fröken” ! En fin historia som blir förstörd av en äldre dams dumma ordval..
Den lilla tjejen gav vad hon hade makt till iallafall! 🙂
När jag var liten talade min fröken om för mig att jag var dum i huvudet och att jag MÅSTE lära mig multiplikationstabellerna UTANTILL. Jag fick inte använda händerna eller nåt annat. En gång fick jag sitta en hel lektion framme bredvid henne och med jämna mellanrum förhörde hon mig inför hela klassen. Jag var totalt skräckslagen och fick inte fram någonting. Till slut var hon så förbannad så hon slog av en 1-meters linjal mot katedern. Än i dag har jag satt i ära att AAAALdrig lära mig tabellerna utantill, ha ha. Mina barn fick använda vad de ville för att räkna gånger när de var små.
Kanske inte riktigt samma sak som att rätta ord men jag kallar detta maktmissbruk i dess grövsta form…så kränkande, förnedrande och vidrigt. Håller verkligen med, jävla fröken
Annika
Jag glömmer aldrig hur obehagligt det var då fröken på lågstadiet tog min teckning och RÄTTADE den genom att klottra över det jag så noggrant hade tecknat dit. Tårarna brände och jag… avskydde.. tanten. Så minns jag det i alla fall. Det var riktigt kränkande!
Har precis börjat läsa din blogg och tycker att den är jättebra. Det finns så mycket tänkvärt som du skriver om!
Måste bidra själv med en historia från när jag gick i 4:an (tror jag iaf). Det var min lärare som bad mig visa resten av klassen hur man startade upp och stängde windows i klassens nya dator. Detta var -93 och många var inte så hemma på datorer, framförallt inte läraren. När jag gjorde på ett lite snabbare sätt med kortkommandon som jag själv tyckte förenklade allt och var bra om de andra lärde sig, då fick jag en utskällning för att jag inte gjorde på “rätt” sätt. Det sätter verkligen spår i barnen när man tycker att man själv gör rätt men ändå får en utskällning.
Jag har också ett mycket positivt minne från förskolan när vi skulle ha ett luciatåg. Då ville jag som kille vara lucia för jag hade alltid gillat lucian mest. Det var inga problem och jag fick vara lucia tillsammans med en tjej. Hon dessutom sjuk när vi skulle sjunga inför föräldrarna så jag var ensam lucia. Vilken tur att jag hade fått vara det, annars hade det ju inte varit någon lucia alls. 🙂
/Jonas
Haha! Så sjukt bra! Heia Anna 😀
Ja, se där. Anledningen att jag hoppade av lärarutbildningen. Jag kände att jag klarar inte av att ha 25-30 elever, se alla, höra allt, var närvarande med alla. Det hade garanterat blivit att jag var stressad/inte lyssna på ett barn någon gång och kränkte denne så hen minns det som vuxen. Så jag kände att jag gjorde det barnet en tjänst.
Till dig som tycker att man rättar: Ja, säger barnet fel VARJE gång så kan man med när barnets iver har lagt sig tala om vad det heter. Det handlar om att inte förnedra barnet, inte förstöra dess lycka och iver för stunden.
Boktips: Tänd dina stjärnögon : vad barn har lärt mig,
av Lou Rossling
Jag broderade en tavla i syslöjden, där var en sjö, kossor, svanar och blommor. Kände mig jättestolt!! När jag visade fröken såg hon bara på baksidan och sa att det såg ut som ett råttbo!!! Jag hade glömt fästa trådarna. Har kvar tavlan men känner olust varje gång jag ser den, fast det gått 35 år….
Heja Anna!!
Jag vill rekommendera boken Lille prinsen av Antoine St Exu
pery (ursäkta franskan 😉 jag minns inte hur namnet stavas. Den är tänkvärd.
Ps, din nya blogg är riktigt snygg 🙂
Som lärare finns det alltid något positivt att lyfta fram, tragiskt att alla lärare inte jobbar på det sättet.
Ptja, Pippi säger ju bland annat pluttifikationstabellen och sätter snurr på andra ord. Man kan ju veta vad något heter samtidigt som ord kan förvandlas till något annat eller att allt inte behöver göras som det brukar. Annars skulle nog varken Astrid Lindgren och Tage Danielsson varit sådana ordtrollare eller Sven Nordqvists Findus plantera köttbullar eller hänga pannkakor på lina. Barn lever ju som bekant inte i en speciellt koncentrerad kontext bestående av ett fåtal människor idag, de lär nog förstå vad saker heter eller ser ut i sinomtid utan att det ska påpekas i tid och otid.
Det här liknar lite resonemanget som kom upp i en diskussion på min sommarkurs, att när man jobbar med dementa inte tvunget påpeka för dom att dom har fel/minns fel/pratar om någon som inte finns längre osv.. Utan kanske mer ‘leka med’ i deras tankar och minnen, och att dom rent av själva kommer på efter en stund ‘nämen vad är det jag säger, Gösta har ju gått bort’. Men att låta dom komma på det eller låta dom vara i sina fantasier eller minnen – att det skulle vara bättre för dom. det var en tjej som jobbat inom vården med just dementa som berättade om detta och jag tyckte det låg väldigt mycket i det, och tycker det ligger väldigt mycket i det du säger också 🙂
Usch för såna fröknar och såna personer i allmänhet! Häromveckan gjorde jag och min treåring köttbullar tillsammans, eller jag gjorde köttbullar och hon gjorde sniglar, en ormfamilj, hattar m.m. Barn är så oerhört kreativa och roliga att lyssna på. Jag rullade ju faktiskt bara köttbullar hela tiden, rätt tråkigt när man tänker på saken.
så himla sant. för vems skull måste man rätta barnet egentligen?
jag tror att vi föds helt kompletta, med ett rätt tänkande. det där tänkandet kan förflytta berg, för allting är möjligt. och varför skulle det inte vara det?
det där tänkandet kallas i psykologin magiskt tänkande, och om man har det när man är vuxen kallas det patologiskt. så oerhört ledsamt, det är vi som kan lära av barnen, inte bara de som kan lära av oss!
Kära Sara,
Va?
Du använder ord. Du sammankopplar dessa till meningar men jag fattar ingenting. “Magiskt tänkande?” “föds helt kompletta”. Vad menar du egentligen? Det känns som om jag hamnat i en Lorry-sketch.
ojdå.. inte alls min mening. jag förstår nu när jag läser det igen att det kanske inte var så bra formulerat.. hrm.. sorry.
vad jag menar med föds kompletta är att jag tror att vi föds precis som vi ska vara. en tro på att allting är möjligt, om vi bara tror.
vi vuxna tror att vi vet hur allt fungerar, vi tror att allt vi gör är rätt. vi glömmer att vi bara är barn som blivit stora (och på vägen fostrats att passa in i mallar, inte göra “fel” – som att t.ex. måla blommor i mars).
Min mamma säger paraflax. 🙂 Dialekter kan vara fint och små egna ord. Jag lär barnen massa olika slang, menäven “riktiga” ord. 🙂
Nu håller jag självklart med dig om att man inte ska rätta barns fantasi, det är ju bara helt horribelt!!
Men i och med alla dessa skräckhistorier som finns bland kommentarerna jag kom bara att tänka på en gång när i lågstadiet satt och ritade. Jag ritade väl någonslags landskap med ett hus. Då kom fröken och ifrågasatte (inte direkt rättade) varför jag hade ritat gräset rött. Jag fattade först inte, men såg sen efter ett tag att så vad det ju. Jag trodde verkligen att jag hade tagit den gröna kritan. Om hon inte hade påpekat det hade det kanske tagit lång tid innan det konstaterats att jag hade lätt röd-grönblindhet.. Nu har jag inte några problem med färgblindheten längre, och eftersom det inte direkt är något som växer bort så antar jag att jag lärde mig vara extra uppmärksam på rött och grönt.
Med det här menar jag som sagt verkligen inte att man ska rätta barns fantasi, det är bara en relaterad historia som jag kom att tänka på.
Apropå ingenting så tycker jag att det skulle vara jätteintressant att höra din syn på den senaste tidens skilsmässodebatt som blossat upp i samband med releasen av Maria Svelands bok “Happy, happy”. Jag tycker själv att hon är helt ute cyklar på vissa ställen. Vad säger du, som lyckligt gift och med småbarn, om saken?
Så klockrent av Anna!
Vi har aldrig tillrättavisat vår dotter på ord och i sånt hon skapar och tecknat. Men vi använder oss inte av något bebisspråk och pratar med rena ord och läser mycket. Detta tror jag har resulterat i att vår tjej varit enormt tidig med talet och nu som 2,5 år kan nästan hela alfabetet.
Bra inlägg! Jag förundras och förargas också av att man beter sig på det viset som lärare. Att inte kunna sätta sig in i barns situation, att inte försöka föreställa sig hur det är att vara t.ex. sju år. Verkligeheten är skrämmande allt för ofta. Pluggar själv till lärare och oj vad mycket man vill förändra! Fantastin är verkligen inte att underskatta. Hejja, Anna!=)
Klart att barn ska få rita och sjunga och berätta fritt ur sin egen fantasi, men om de kallar saker för fel namn är det väl bättre att rätta dem. Egna påhittade smeknamn är väl helt ok men när de verkligen säger fel måste man ju berätta hur det ska vara. Det tror jag barnen i slutändan vill också. Blir ju skitfånigt annars. Vi vuxna har inte monopol på verkligheten, men det är den vuxna verkligheten som barnen växer upp för att möta, och då är det väl schysst om de i lagom takt förbereds på det också.
Bra sagt! Håller med fullständigt!
Min fröken ringde hem till min mamma och sa att jag färglade för dåligt i min mattebok. Det var en sån där uppgift när man skulle plussa ihop tal och se vilken färg man skulle måla och jag tyckte att det var så löjligt lätt att jag inte fyllde i helt utan drog lite lät med pennan över…… Att jag hade räknat rätt på allt jätte fort räknades inte utan det var tydligen mycket “Slavrigt ritat”. Jag som trodde att det var en mattelektion och inte bild……..
Fantasin är det bästa vi har och borde uppmuntras mer! På sonens dagis har dom väldigt mycket skapande. Gillas!
Jag har läst någonstans att man inte ska rätta barn som säger fel (för de lär sig själva nångång ändå). Rättar man barns språk känner de att de har gjort fel och vågar inte lika mycket senare. Och det är genom att våga prata som de lär sig! Så rätta inte, det löser sig ändå.
Såg en kommentar om “moderna skolan” och vet inte om jag räknas till den men för en åtta år sedan bara gick jag på mellanstadiet och hade precis en sådan där hemsk fröken som rättade till allas teckningar. Allt skulle vara stort och pråligt. En hund fick alldeles för tjocka ben för “det passar ju bättre” och min finfina påsktupp som jag var jättenöjd med fick stjärtfjädrar i alla dess färger över hela bilden. Det var ju ett medvetet val att göra tuppen i en färgenlig skala med lagom många färger. Jag hade ju gjort en liten stjärt för jag tyckte inte den behövde vara jättestor, i bakgrunden ville jag ju få plats med massa annat.
Lustigt att den här fröken hänger kvar trots att hon inte har förstört en enda av mina teckningar sedan jag var elva och inte har haft en bildlektion sedan våren 2009 när jag gick ut nian. Jag har alltidalltid hållit tillbaka mina teckningar och jag vet inte om det var för att jag på något vis växte upp och gjorde mer verkliga motiv men det är verkligen synd. Vuxna människor ska inte hålla på sådär.
Jag är fröken, visserligen på gymnasiet, men får väl hoppas att jag inte är någon “jävla fröken”. Det är ju inte alltid så lätt att veta, kanske råkar en dag tungan slinta även om man har de bästa avsikter. Man är ju bara människa. Att veta att en enda “tungslint” kan få en människa att fundera 20-30 år efteråt gör inte direkt yrket enklare. Det är väl jämförbart med en kirurgs precisionsarbete, bara en sisådär 20 000kr mindre i lön varje månad 🙂
Vet du Pysselgumman, om du som fröken på gymnasiet tjänar ca 70.000 sek/månad – vilket är ca 20.000 sek mindre per månad än en kirurg, så får jag be att gratulera! 😀 Jag tycker dock att du vore värd det!
Åh, jag kommer fortfarande ihåg när jag gick på lågstadiet och vi skulle rita oss själva som blommor. “Inga fula monstermunnar” sa läraren och jag tänkte att nej, såklart inte. På den tiden hade jag dock en dubbelglugg som mitt tydligaste signalement så jag tänkte att för att man skulle se att det var jag så fick jag nog rita dit bristen på framtänder. Såklart hör man sen över axlen “Inga monstertänder sa jag ju”. Men jag hade ju inte ritat några monstertänder, bara mig själv som jag tyckte att jag såg ut. Så det var bara att sudda och börja om. Ilskan känns visst fortfarande i mig.
Usch alltså!
Bra skrivet! När jag blir stor vill jag ALDRIG NÅGONSiN göra något sånt mot ett barn, eftersom jag själv är ett extremt fantasifullt “barn” (14år, men känner mig som en 11-åring typ) och jag hoppas jag kommer ihåg det om 20 år!!! Fast jag ska inte bli lärare, jag ska bli: designer, modefotograf, stylist, modebloggare m.m. på samma gång!!!!! :D:D:D
läste också det inlägget hos anna
åååh, underbara Anna, vilket hjärtligt skratt jag fick! en stor liten förebild i den 7-åringen!
Vilken historia! Jag håller med. Jag tycker att det är vi vuxna som ska lära oss av barnen, lära oss hur man fantiserar igen! Varför ska vi ha tolkningsföreträde? Och nått jag tycker är väldigt viktigt är att inte rätta barn när de råkar säga han åt en flicka och tvärtom. Gör vi det påvisar vi bara för barnen “hur viktigt det är att pojke ska vara pojke och flicka ska vara flicka”. Så jävla viktigt är det ju absolut inte.
Dra inte in undervisningen när det i Annas fall uppenbart handlar om frökens bitterhet. Sen blir faktiskt inte alla ungar deppiga av att man påpekar att det är ett äpple de käkar, inte ett päron. Man kan ju faktiskt påpeka på ett skojsigt sätt – utan att sagan förstörs. Däremot bör man, nej ska man bejaka barnens ordfantasi, som i fallet paraflax 🙂
Sjukt lätt för alla att klaga på fröken.
Och stå på barnets sida.
Jag gillar fan inte sånt asså. Att man ska vara så himla politiskt korrekt och bara se det självklara. Inte läsa mellan raderna.
Inte tänka ett steg längre.
Såklart det inte var så bra förklarat av fröken- om nu uppgiften var att rita en naturbild på hur det ser ut ute på ens födelsedag. Såklart att fröken borde ha gjort på något annat sätt än just så hon gjorde. Men reagerar du som förälderalltid perfekt och korrekt?
Jag är den förste som kan erkänna att jag sannerligen kan göra fel. Ibland är man inte mer än mänsklig!
Lärare är INTE onda.
De är bara ouppskattade, utstressade och lågavlönade personer som förväntas ta hand om undervisa och uppfostra hela ungskocken dagarna i ända.
Jag VET och ni vet också att under de senaste 30 åren har lärarna i vår grundskola och förskollärarna haft så grymt taskiga löner mot helt enorma krav.
De är också offer och de borde få hjälp av oss alla att vidareutbilda sig, få bättre ersättnig för sin tid och engagemang. Få bättre feedback och faktiskt ibland också lite uppskattning ifrån oss kräsna föräldrar.
Här har du en poäng.
Jag blir lite ledsen av att se hur lätt man blir taggat att dela med sig enstaka erfarenheter av kränkning man upplevt från lärare – men det kan ändå inte vara vardagliga bilden på varje skola och klass? De sista 5 åren som vår lille son har varit på dagis och fritis kan jag i alla fall inte känna annat än beundran och tacksamhet för lärarnas fantastiska jobb, särskilt när jag vet hur lite de tjänar. Det har hänt , ytterst sällan, att det har hoppat någon groda ur munnen på någon men då har vi pratat om det med vårt barn och sagt att i detta fall har läraren inte haft rätt men det kan hända vem som helst. Fröken säkert ångrar sig nu. Däremot har jag sett åtskilliga scen på otrevligt, provocerande beteende från både små och stora barn och deras föräldrar gentemot lärare. Detta får lärarna bemöta med lugn och värdighet och fortsätta uppträda proffsigt mot alla andra resten av dagen. Jag är övertygat att det finns någonstans i skolvärden enstaka “korkade” jävla fröknar, det har jag själv upplevt under min egen skoltid, men dessa är tack och lov ett undantag.
Man ska inte bli lärare om man gör det för lönen, man ska bli lärare om man älskar att undervisa och umgås med barn. Och om man nu är så grinig över sin skitlön så ska väl det inte gå ut över barnen och deras glada teckningar? Så det så.
Givetvist inte. De som är “dumma” mot barnen gör det knappast i protest mot sitt ynkliga lön utan antingen för att de kan inget bättre eller mer sannolikt i en stund av förtvivlan när man har alldeles för mycket att klara av och för lite tid för det. Jag i samtal med andra föräldrar upplever att vi är alltför duktiga på att ställa krav på lärare men vad gäller våra egna uppfostringsansträngningar så tar vi det lungare.
Man ska inte blir lärare om man gör det för lönen?? Vad tror du läraryrket är? Ett kall?
Skärp dig. Om jag inte fick lön skulle jag inte gå dit. Så himla fina är inte barnen.
Synd är det att barnens kreativitet skall tryckas ner av de vuxna “korrekta” tankesättet. Typ detta gjorde jag en liten bild om en gång: http://viktoriajannerland.blogspot.com/2011/09/potential.html
Mmh jag har många sådana minnen där jag tog riktigt illa vid mig. Alternativa lösningar skrattades det åt typ. Helt fel pedagogik. Men håller med ovanstående Sanna lite att vi kanske borde skicka dem på fler utbildningar som tar tag i just det här och höja lönerna lite när kraven är så höga.
Men herre gud Clara, vad spooky!!
Innan jag gick in på din blog som jag älskar så diskuterade min man och jag exakt det du skriver om. Helt otroligt!!
Måste bara säga att din blog e så stimulerande att läsa. Tack för att du finns!!!!
Stor Kram Sevda
Jag kommer från ett ganska litet samhälle… alla känner inte alla men man har ändå hyffsad koll.
När jag gick i 2:a klass så frågade vår fröken oss i klassen “hur många barn har era föräldrar?”. Jag var då ensam i klassen om att ha halvsyskon så jag svarade som det var “Pappa har 5 barn men mamma hon har bara 3”. Min fröken trodde jag menade att mina föräldrar hade 8 barn, vilket hon visste inte stämde. Hon började skratta och fick till slut fram att det var fult att ljuga, hur många barn har egentligen mina föräldrar?
Jag minns att jag blev riktigt ledsen när hon anklagade mig för att ljuga när jag ju sa sanningen!
JAAAAAAAAAAAAAAA!
Exakt så!
Bra med pratbubblan! Jag var med om en liknande sak med en av mina fritidsfröknar… usch!
En av mina vänners dotter som då var 3 år skulle berätta för sin granne om vad hon hade för djur i sin trädgård. Hon började rabbla.
“Vi har fjärilar, nyckelpigor, sniglar och flodhästar i vår trädgård.”
Min kompis och grannen log mot varandra. Dottern fick sedan höra av sin mamma: “Flodhästar finns inte i vår trädgård. De lever i ett annan världsdel som heter Afrika”.
Gissa om dottern gjorde intryck på sina fröknar när hon kom till dagis nästa dag och sa att hon ville åka till en annan världsdel som heter Afrika för där finns det flodhästar.
Jag är 38 år,och jag säger paraflax, min mamma säger också det , det är väl en dialektal grej ? min son däremot rättar mig och säger att det heter paraply 😉
Jag hoppas verkligen inte att du tror att ditt inlägg är representativt för lärare, för då tappar jag nog allt lite tro på dig Clara…
Åh, snacka om dagens skratt!
Och jag håller verkligen med dig.
Kram och tack för en superbra blogg!
tänkte bara instämma med detta inlägg och även klaga lite på alltför negativa lärare. när jag gick ut nian klarade jag knappt av matematiken och jag förstod själv att jag hade svårt för ämnet. jag gick på extra-matte och läxhjälp och min nästäldsta syster hemma, som är tre år äldre och mattegeniet i familjen, hjälpte mig så gott hon kunde. jag fick knappt godkänt på nationella, men när g:et stod på pappret kände jag mig lugn – nu skulle jag i alla fall komma ifrån grundskolan och börja på gymnasiet.
mitt sista betygssamtal med min mattelärare var det hemskaste jag någonsin varit med om. då säger hon alltså till mig “Ja du kommer ju aldrig få bättre betyg än G i matte”. jag minns inte min reaktion då. men nu i efterhand kan jag tänka mig att jag måste varit helt förstörd. varför kunde hon inte bara säga “Kolla! Du KLARADE nationella! Det gick ju! Keep up the good work!”. nej man måste tydligen vara lite sadistisk som lärare.
men det sjuka var ändå att jag kunde se två olika sorters pedagoger i en person. min mattelärare var nämligen min NO-lärare också. man kände vilket ämne hon kunde lära ut och vilket hon inte kunde lära ut, men hon hade passion för båda.
med detta inlägg drar jag INTE alla lärare över en kam, utan ville bara berätta om hur en person (särskilt så auktoritär som en lärare/pedagog är) kan förstöra ens självförtroende. kan väl också tillägga att jag gick ut gymnasiet med VG i både matte A och B.
Vissa människor är på helt fel ställe. Min fröken i småskolan var utstuderat elak. jag ristade in “fröken är dum” i bänkskivan och fick ha en annan fröken..bättre flytta mig än att ta bort dumma fröken!
Hoppas det blivit bättre än förr….//Fia
Precis det där hände min pappa också när han var liten och oskyldig. Han satt vid sin bänk i skolan och ritade en fantastisk teckning över en himmel, där han målade molnen blåa. Även han blev tillrättavisad av en snorkig fröken och det måste ha sårat honom då han minns det än idag !
Jag hoppas han har behållit den teckningen och ramat in! Det är det bästa för att minnas att man aldrig ska behandla ett barn likadant.
Det låter som att de bästa dagisfröknarna vore dem som hade barnasinnet och fantastin kvar. 🙂
Åh det är så tråkigt men också, såklart, fortfarande existerande. Som när man hämtar sina godingar på förskolan och får en påskkyckling som är exakt likadan som 23 andra barns kyckling…
Hahaha, alldeles rätt! Hästar får vara katter och det finns blommor i mars. Så ska det vara!
Hej hej!
Visst är det tråkigt när sådant händer, en kränkning är givetvis aldrig okej!
Fick själv höra hur slarvigt jag sydde i textilslöjden (ingen fara dock, jag sydde ganska slarvigt faktiskt), men det är inget jag bryr mig om massa år senare, jag syr dock en massa, både fint och ibland slarvigt……; ) och mina föräldrar hade då också sett till att jag hade en bra självkänsla så jag ej behövde fästa så mycket vikt vid enstaka händelser eller kommentarer och jag behövde ej heller utgå från att sådana kommentarer var illa menade)
Jag vill dock instämma i några tidigare inlägg att det inte är representativt för lärare som yrkesgrupp. De allra, allra flesta gör ett fantastiskt jobb, sliter hårt för låg lön (trots lååång utbildning) och tyvärr blir det mycket uppfostran i skolan då vissa föräldrar ej orkar detta själva. Så mer cred till de skickliga lärare som finns där ute, och snälla utgå från att alla gör sitt bästa. Dessutom skall de hela tiden stå ut med att bli ifrågasatta från olika håll, samtidigt som vi väl alla minns en bra lärare som har betytt något för oss. Att dra alla lärare över en kam tror jag inte heller att du gör Clara.
Allt gott!
kram Karin
En kompis till mig skulle i ettan rita de sedvanliga självporträtten. Hon är rödhårig med många fräknar. Som barn gör ritade hon dit några prickar på var sida av näsan för att visa detta. Då kommer fröken förbi och säger nedlåtande “Åh, nej Susanna – lite fler fräknar än så där har du allt”. Sanna blev så ledsen och arg att hon satt resten av lektionen och prickade sin teckning så hårt att det blev hål i pappret. Fyrtio år efteråt kommer hon fortfarand ihåg känslan även om hon också kan skratta åt det. Tror inte lärare idag skulle säga sådant.
Sätt barnen i Waldorfskola. Där bejakar fröknarna det kreativa och kommer inte med pekpinnar!
Jag minns när jag var typ sju och vi satt och ritade i skolan. De flesta hade då fått för sig att man bara ritade himlen som en blå rand överst på pappret och gräset som en grön rand längst ner. Och så gjorde även jag för jag tyckte det var fint. Men så var där en fritidspedagog som påpekade för just mig att så ser verkligheten inte ut ju!
Det skar i mig. Särskilt eftersom det inte var jag som hade hittat på det men det var ändå jag som fick ta skiten för det.
Samma sak som någon skrev om händer. Jag har aldrig kunnat rita händer och jag vill inte göra det heller. Men så fick det inte vara!
Fast det allra bästa var att jag inte bara satte tre streck på mina E, utan så många som fick plats. Det tycker jag fortfarande är så himla roligt, att jag verkligen inte lyssnade när de vuxna sa att så ska det ju inte se ut.
Sen kan man ju fundera över hur många gånger detta händer och hur många dagar som går bra också… Lärarna är med barnen varje dag, och visst borde de uppföra sig korrekt och allt sånt med fantasi och så, men de är ju fortfarande mänskliga. Så om en dag går fel och tio går rätt så tror jag ändå att det ska ses som positivt. Trots att man vill att ens barn ska bli bra behandlat jämt, så kan ju lärare göra fel. Och då tycker jag att mans ka ta upp det, ge lite konstruktiv kritik, så att läraren kan bättra sig. Men jag tycker inte att man ska se på läraren som en sämre människa som hade en dålig dag. Alla kan ha en dålig dag på jobbet. I skolan märks det bara lite extra tydligt då alla små barn kommer hem och berättar för föräldrarna. 🙂
Jag UPPMUNTRAR min dotter att göra bakochfram. Hon har precis börjat föskolan och plötsligt ska allt vara exakt precis så som det “ska”. “Vilken färg ska jag ha på hästen? Brun eller svart eller vit?” säger hon. “Rita den blå” säger jag. “Eller grön eller gul eller lila. Eller brun eller svart för den delen. Rita den färgen du tycker om!”
Eller när hon frågar vilken färg man FÅR använda för att färglägga någonting. “Man får använda alla färger i hela världen älskling, vilken man vill, för det är DIN målarbok och det är DU som bestämmer.”
Men jag vill minnas att jag också var sådan som barn. Jag tyckte alltid att jag gjorde finast pyssel i skolan och på fritids, för de andra barnen målade ju UTANFÖR och kladdade, hade oeralistiska färger och klistrade minsann makaronpysslet snett. Min ett år yngre bror gick i samma dagis/fritids och var min raka motsats. Nu är det så roligt att se, för min mamma har satt upp valda favoriter av samma pyssel bredvid varandra hemma hos sig för att “det speglar våra underbara olikheter så fint”. Och det har hon ju rätt i, min fina mamma.
Hahaha Klockrent Anna (och Clara också förstås)
Har alltid varit en stor drömmare och fantiserar dagligen om olika saker och mål som jag vill ska gå i uppfyllelse, och dom flesta gör det faktiskt!
Däremot finns det ju dom där surpellarna som alltid ska försöka hindra en, säga emot och trycka ner .. Speciellt dom som tycker att man inte kan eller ska vänta med vissa saker bara för att man må va ung. Nej usch fy för folk som inte vågar drömma, fantisera eller vågar leva sitt eget liv utan istället försöker passa in i samhällets gråa mallar.
Länge Leve UnderbaraClara 🙂
Åhh nu började jag grina! Fasen vad fint att du tog upp det så alla korkade, tunnelseende människor därute får läsa och begrunda! Jag tänker sno hela inlägget, hoppas det är okej! Du är bäst!
Visst är det bra med lärare som har respekt för barns fantasi. Tyvärr kan det även (genom ren och skär okunnighet, tyvärr) gå åt andra hållet. Historien handlar om Johanna, som i första klass, när klassen gick igenom alfabetet och hamnade på bokstaven Q, föreslog ordet quinoa som ett av dem som faktiskt börjar på Q (ja, Johanna kunde redan läsa när hon började i skolan). Fröken, som inte hört talas om ‘quinoa’, trodde att Johanna hittade på och gick vidare utan att respektera bidraget. Behöver jag säga att Johannas förtroende för sin lärare stukades en aning…
När jag gick på förskola ett kort tag hade tydligen fröknarna ett allvarligt samtal med min mamma. De var oroliga över att jag fantiserade för mycket. Det var inte bra. Bland annat ansåg de att jag hittat på en massa hajarter (hajar var, och är till viss del fortfarande, mitt specialintresse), för det var flera som inte fanns i deras ordbok…?!
Alltså jag är en riktig besserwisser. Får jämt bita ihop när jag är på väg att förstöra döttrarnas fantasier… *sorry*
Vuxna människor.
Hear hear, kloka Clara. Fantasin är en färskvara och jag är glad att du tar upp detta och påminner en trött, vardagssliten mamma om att se barnet på rätt sätt.
Men.
Samtidigt tänker jag, Gah! Det är så svårt. Det är inte svårt att låta bli att rätta, men svårt att välja rätt. Jag har en 2-åring hemma som dagligen lär sig smaka på nya ord, och han testar, testar, testar hela tiden sina nyfunna rikedomar på mig, min man, grannfrun, kvinnan bakom disken på Ica, Farmor… alla får skavsår i öronen. Det är ljuvligt (oftast) men “leken” går oftast ut på att man ska åtege vad han säger – dvs rätta honom. Säger han “åtis” så vet jag att det betyder potatis och då repeterar han detta som ett mantra tills jag replikerar “potatis” och då hummar han nöjt. “Mm… åtis”. Fantasin ligger i att han hittar orden, sedan går leken över i verklighet – oftast.
Men samtidigt så är ormen i pekbibeln en mask som ätit upp äpplet som barnen tappat (han köper inte att Adam och Eva är vuxna). Och givetvis ska bilarna, tåget och nallen också nattas på kvällen, så att de sover gott. Och då rättar jag ju inte, så klart.
För där vet han ju.
min systerson är 2.5 och tvåspråkig. i somras när vi hälsade på vännerna och släkten i Skottland pratade han engelska för det mesta. när han inte kunde ett ord på engelska så sa jag det och han förstod direkt och använde det direkt. när han glömde bort att prata engelska så förklarade vi att nu pratar vi engelska annars förstår inte de andra och han gjorde det. det är så fantastiskt att se vad snabbt små barn accepterar nya ord, vilken aptit och nyfikenhet de har på nya saker. Det kan ju inte vara så stor skillnad på att lära ett barn ett nytt ord som på att ett smidigt och pedagogiskt sätt “rätta” en felsägning. sen är det förstås skillnad på en trygg 2åring och en kanske blyg 7åring som har så mycket mer att förhålla sig till, många barn, klassrum, lärare…Tråkigt att tänka att ju äldre vi blir ju mer försvinner ofta denna glupande nyfikenhet och kreativitet. och varför händer det? för att, som så många sagt hitintills, vi får höra att det är rätt och det är fel…svartvitt.
Till alla er härliga fantasi-förespråkande människor som har kommenterat Claras inlägg; Använd gärna er fantasi till att föreställa er hur en lärares situation ser ut. 20-30 underbara unga människor som kommer till ett och samma rum som vill/behöver/har rätt att få bli sedda, lyfta, få kunskap, hjälpta till utveckling. Föreställ er lärarens oerhörda krav på sig själv, rädslan för att misslyckas, för att -just som ni skriver om här- säga fel sak, inte förstå någon av sina elever, ha missat att någon mådde dåligt. Tänk er att sitta på väg hem från sin jobbdag i skolan med alla dessa härliga barn och ungdomar och fastän läraren borde vara nöjd (barnen har lekt, jobbat bra, haft det härligt och tryggt) så finns det en gnagande känsla i magen över att läraren kanske sagt något som kunde uppfattas fel eller missat att verkligen se ett barn som behövde bli sedd.
Vilka krav ställer du på lärare egentligen, förstår du vilka förutsättningar de jobbar med? Kan det vara så att lärare också bara är människor?
Är det vettigt att vi lär våra barn att känna sig som offer varje gång någon råkar säga en kommentar som inte hamnade precis rätt? Många av er som berättar dessa historier om hur ni blev sågade vid fotknölaran (för så illa måste det ju varit?) lär väl vara vuxna nu?! Tänk att ni fortfarande efter 10-20-30 år känner er som offer. Mycket sorgligt för er!
När det pratas skola har alla alltid de hemskaste historierna om galna lärare att berätta. Men nu, när det görs oberoende skolundersökningar, så är de flesta faktiskt väldigt nöjda med sina egna/sina barns lärare. Det är så trist, tycker jag att läsa och höra om de tråkiga historierna gång på gång på gång. Fram för fler positiva skol-historier, för självklart finns de också!
Länge leve skolan, de hårt kämpande lärarna och framför allt våra underbara, fantasifulla ungar!
Jag rekommenderar Barns världar-Barns bilder av Karin Aronsson. Jättefin bok som tar upp hur barn ritar i olika åldrar m.m. Har sparat den trots att det var flera år sedan jag läste barnkultur.
Det finns inga fel när barn ritar.
Sjukt bra come back för fröken! Påminner mig om då jag i tvåan eller trean skulle rita ögon på min trägubbe med linhår som vi fått göra från lin vi odlat själva. Jag misslyckades med ögonen så de blev för stora så istället gjorde jag om ögonen till solbrillor. Finurligt tyckte jag. Min fröken tyckte istället att det var på sin plats att ta ut mig från klassrummet och skälla ut mig…
Den här, En enda rad, tycker jag är fin och sorglig. Kommer inte ihåg vars jag har fått den ifrån. Ibland vill jag ju att mina elever ska skriva bokstaven A, men försöker komma ihåg denna också:
En enda rad
Hon målar hästar lika stora som dom är
hon drar kolsvarta streck tjockare än överarmar.
Kritor som lämnar glansiga spår där hon säger åt dom
hon tänker lite större än man får hon ritar lite längre än man kan
i julklapp önskar hon ett papper 10 gånger 10 meter.
Sen blir hon sju år.
Sen säger man att du måste komma i tid och faktiskt ha ordning i
bänken och varför ritar du kladdiga feta streck i ditt block när vi
andra skriver bokstaven A?
Dom ser inte att det är början på benet på ett A och att hennes bokstäver är för stora för att rymmas på ett papper.
Så är världen älskling, nu är allt vi har EN ENDA RAD.
Nu börjar hennes dagar klockan sju och slutar klockan åtta.
Och hennes hästar är 4 cm höga.
Oj så fin-sorglig, tänkvärd. Denna ska jag minnas.
Jag känner så väl igen detta från detta. När jag gick i tredje klass gick min morfar bort under jullovet. När skolan började igen berättade jag för en lärare att jag trodde att morfar nu var min skyddsängel, istället för att säga “det är han säkert”, sa hon att det inte finns några skyddsänglar över huvudtaget.
Mitt barnbarn som då gick i 2:an skulle rita streckgubbar och hade svårt för att rita händer så han ritade fem streck på vardera hand som då skulle vara fingrarna då sa fröken hur har du ritat fingrarna? det ser ju ut som klor och det får det ju inte göra .Till saken hör att han älskade att rita innan men efter detta inte ett pennstreck.Men som tur är har jag ramat innågra av hans teckningar som han gjorde innan.Och jag har nu visat honom som idag är 16 år att på hans skola har det ritats på väggarna till gumpasalen dessa streckgubbar som han gjorde av en konstnär.finns även på tyg idag.
Tusa vad trist! Som tur är finns det fantastiska lärare också. När jag var liten gick jag i samma klass som min bästa vän. Hon var en dagdrömmare och jag har aldrig varit med om maken till fantasi. Idag arbetar hon som lärare och trots vuxen ålder har hon kvar samma livliga fantasi som hon gärna lever ut tillsammans med sina elever. Ibland går hon kanske lite för långt till och med, men eleverna älskar det.
En annan kompis till mig berättade om när har började ettan och fick sin allra första mattebok. Ivirig gick han hem och räknade ut hela boken över helgen. På måndagen när han kom till skolan sprang han fram till fröken för att stolt visa upp hur flitig han varit. Reaktionen från fröken blev en annan än han förväntat sig, då hon begärde att han skulle sudda ut allt han gjort. Enligt henne var det inte ok att ligga före i planeringen.
Ja varför är vuxna så obetänksamma ibland. Superviktigt att vi alla som brinner för barns bästa, alla människors bästa, gör det bästa vi kan i stort och smått. Att inte ge upp och bli alltför arg utan bara fylla världen med solidaritet, hopp och massor av glädje. Gör jättestor skilnad tror jag. Ringar på vattnet och små fina spår i rymden. Se alla barn, bekräfta dem, lära dem att behålla glädjen i livet och glittret i ögonen. Ge och du får tusen åter. Fantastisk blogg Clara!
Usch jag blir så ledsen när jag läser alla historier om barn som blivit stympade i sin lycka och lust. Jag önskar att alla barn fick vara barn så länge som möjligt.
Detta inlägget tog mig tillbaka i tiden! Jag kommer fortfarande ihåg när jag var ungefär 4-5 år på dagis och vi skulle rita ”självporträtt”. Jag ritade mig själv självklart som sailor moon och blev sen tillsagd av dagisfröken att jag inte ALLS såg ut så där. Jag håller med dig helt Clara- vuxna som nästan alltid har fel ändå ska inte hålla på och krossa små barns underbara världar på det viset!