Jag blir så trött på alla som tvärsäkert yttrar sig om vad som är bäst för barn. Barn är individer. Precis som man inte kan generalisera om vuxna hur som helst så kan man inte göra det om barn.
Ta det här med sömnen. Antingen man förespråkar att barnen ska sova i sin egen säng eller med föräldrarna, så är det ofta hätska tongångar. Själv var jag helt på det klara med att Bertil skulle sova mellan oss i sängen. Så att han enkelt kunde ammas och känna sig trygg. Det funkade ganska bra i tre månader. Han sov gott om nätterna och när han vaknade gav jag honom bröstet. Men tillslut förvandlades jag bara till en enda stor napp. När jag vaknade på morgonen var jag så less på fysisk närhet att jag mådde dåligt av tanken på att behöva amma snart igen. Dessutom började nätterna bli allt oroligare. Jag sover alltid djupt (jag menar jättedjupt – typ medvetslös) vilket gjorde att jag inte riktigt hade koll på var lillen var i sängen. Ibland hittade jag Bertil helt intrasslad i mitt täcke, med ansiktet övertäckt så att han inte fick luft. Kokhet och röd som en kräfta. Jag började bli allt mer rädd att jag skulle skada honom när han låg bredvid mig. Och den oron fick mig att vakna flera gånger varje natt med skenande puls och skräck i kroppen. När min BVC sköterska klargjorde att barn oftast inte behöver nattammas efter tre månaders ålder bestämde vi oss för att lära honom att sova i sin egen säng. För hans säkerhet och för allas nattsömn.
Vi läste på Anna Wahlgrens (både hyllade och bespottade) sova hela natten-kur. Och sedan gjorde vi vår egen variant av den. Det var ett så otroligt bra beslut! Vid fyra månaders ålder sov han från 19-07 i egen säng i eget rum. Glad och trygg jollrade han sig till sömns. Han mådde gott av de nya rutinerna och vi mådde gott av att få sova. Sedan dess har vi kört på de invanda rutinerna. Han har kunnat läggas i princip varsomhelst hursomhelst. Han sover alltid i egen säng och har 99 gånger av 100 somnat utan problem. Men så i julas började han krångla och signalera att han inte villa vara instängd i sin spjälsäng. Så vi tog bort den. Efter några kvällar med en del spring från spjälsängen verkade nyhetens behag ha lagt sig. Nu sover han själv i sin säng – och är trygg och lugn där. Men jag är inte fanatisk på något sätt. Tvärtom är jag rätt så lat och försöker göra det som är enklast. Kommer han över till oss vissa nätter så får han gärna göra det. Nu är han ju större och säger till (snarare slår till) mig om jag lägger mig på honom.
Jag tror att det viktigaste i baruppfostran är att förstå att det kan bli bra på många olika sätt. Det finns inte en sanning som stämmer för alla. Det viktigaste är att hela familjen mår bra och står ut. Gillar man att sova med sina barn så gör för all del det! Tids nog slutar dem. Jag vet inga artonåringar som vill ligga mellan mamma och pappa och tryna om nätterna. Men blir du störd och knäpp i huvudet av att ligga och trängas hela familjen? Se då för all del till att få bukt med det. Barn tar inte skada av att föräldrar sätter gränser. Det är liksom det föräldrar är till för. Och pigga, utsövda föräldrar är bra för sina barn! Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över.
147 svar
Bra inlägg Clara! Och vilken spännande debatt du skapat! Det här med barn och sömn väcker känslor… Just för att jag var så opeppad på att hamna i zombie-träsket efter vaknätter med vår bebis, så läste jag på massor om bebisar och sömn. Jag lärde mig om bebisars sömncykler, hur mkt mat de behöver på nätterna, och när de kan förväntas sova hela natten. Med den kunskapen gick det förvånansvärt lätt, innan vår dotter var två månader sov hon mellan ca kl 19:30-04:30, utan att vakna. Alla barn är olika, men många av knepen kan nog hjälpa andra barn:
http://clandestinado.wordpress.com/2014/01/25/sova-hela-natten/
Hej Clara! Kan du snälla skriva ett inlägg om hur ni gjorde, er version av Anna Wahlgrens sova hela nattenkur? Skulle vara hjälpsamt. Vår 1,5 -åring har sovit hur bra som helst fram till nu. Nu måste vi stanna i hans rum tills han somnar och det kan ta en timme. Behöver tips. Tack!
Innan man som förälder testar olika sömnmetoder bör man vara medveten om att små och även lite äldre barn genomgår flera känsliga utvecklingsfaser. Bara första levnadsåret genomgår barnet sju sådana faser. Då blir barnet extra krävande och klängigt. Kanske ammar extra mycket på natten etc. Dessa faser går ofta över på några veckor. Och de går som regel över fortare om man går med barnet istället för emot. Därför tycker jag man bör avvakta innan man gör några större förändringar. Det är inte optimalt att ge barnet mindre närhet när det behöver mer.
Och barns oroliga nattsömn är varken ovanligt eller onormalt. Och inget varar för evigt.
Och jag vill även påpeka att man absolut INTE signalerar otrygghet genom att ta upp ett gnälligt barn från sängen. Tvärtom! Man signalerar att här finns det människor runt mig som jag kan lita på och som ser till att jag är trygg. Man kan inte skämma bort ett barn med närhet och trygghet.
Och glöm inte bort människobarn kommer till världen som gravt prematura. De är helt beroende av vårt omedelbara beskydd för att överleva. Både fysiskt om emotionellt.
Tack Clara.
Som ensamstående, eller ENAstående mamma som jag hellre kallar det, möter man många födommar och direkta råd. Har med min bebis 7 mån hittat ett bra sätt å det funkar för oss. Kram till dig, den första bloggerska jag lärde ”känna”, är glad för det.
Hej bästa Clara, fint att du funnit ett sätt som oftast funkar för ditt barn.
jag håller med om att föräldrar idag inte har det lätt med alla tusentals råd som finns där ute gör så gör si. jag hoppas att det jag nu skriver inte bara blir ytterligare ett stressande i högen..
Jag blir dock lite ledsen när jag ser att wahlgrens bok fortfarande är ropet och att du -som når så oerhört många läsare nämner boken.
Jag håller med om det du skriver om att alla barn är olika, något som dock inte är olika är Anknytningen som är ett av de viltigaste forskningsområdena ang barn idag. Att barnet skapat sig en trygg anknytning har visats sig vara en av de viktigaste faktorerna för att må psykiskt bra genom livet, att kunna skapa sig goda relationer. Tyvärr går Anna Wahlgrens metod på tvärs med vad forskning säger att barn behöver för att skapa sin en trygg anknytning, i värsta fall leder det istället till det som kallas otrygg anknytning. Jag vill verkligen påpeka Clara att jag tror att din son har det mkt bra då det låter som att ni är lyhörda för hans behov (vilket är en av de viktigaste föräldrafunktionerna) men det är orosamt att du tipsar om Ws bok på din blogg. Tack för fin blogg och hoppas du och din familj har det fortsatt bra!
Jag har aldrig i hela mitt liv sovit i mina föräldrars säng, inte ens efter en hemsk mardröm. Den tanken har aldrig ens slagit mig för mina föräldrar lärde mig redan från början att min egen säng var en trygg plats. Var jag ledsen tröstade mamma mig och fick sedan tillbaka med mig till min säng. Jag har aldrig lidit av det. Det gjorde dom inte av brist på kärlek, utan tvärtom. Och också av självbevarelsedrift.
Jag kan tycka att det finns ett viktigt perspektiv som lätt tappas bort – nämligen att ta hand om varandra som par. Att låta sängen få bli en plats för bara oss två för att vi ska ha tid att visa varandra kärlek (inte bara på ett fysiskt plan). Och sova gott så att vi kan vakna utvilade.
Vi har inga barn än så det är mycket möjligt att det blir helt tvärtom mot vad jag tänker mig när det väl blir dags 🙂 men jag har en tanke om hur jag skulle vilja ha det.
Jag tycker inte det är fel att motivera barnen att sova själva om de tycker det är okej, däremot tycker jag det är misshandel att köra skrikmetoder tills barnen skriker till de kräks och börjar banka huvudet i spjälorna mm som man ofta läser om på AW´s forum med ursäkter som att barnen är ”arga”. Barn ’är olika, en del trivs i egen säng från början, andra kan motiveras att somna i egen säng och andra gör det inte som bebisar utan det kommer senare. Däremot är det klokt att från början skapa goda rutiner och som tex AW förespråkar, se till att barnet är riktigt mätt innan läggning osv däremot gillar jag som sagt varken sektstämmningen på forumet och trådar där barn skriker tills de kräks eller börjar utveckla våld mot sig själva lång tid medan föräldrarna glatt påhejade av AW och forumedlemmarna skall tutas i att bebisen bara mainipulerar och är arg.
Vi har också tagit lite hjälp av Anna Wahlgren.
Jag visste redan innan barnet föddes vad jag är för skrot och korn. Jag vill ha mina inrutade dagar och jag vill sova ensam om natten. Vi provade ett par gånger att ha honom i vår säng men det var katastrofalt.
Så vi började med SM. Mätt mage, nöjd bebis som hittade sitt naturliga schema. Det har justerats med tiden.
Och nyckeln har varit just mätt mage. Har han blivit erbjuden så mycket mat det går i under en viss tid så har jag kunnat räkna med att han sover på vissa tider och det har aldrig felat förutom vid influensan.
Det är natt kl 19 och morgon kl 07.
Jag känner mig utvilad och orkar med de intensiva dagarna som blir med ett barn på nu 16 månader.
Det tjatas så mycket om att vi föräldrar ska anpassa oss till barnet vad det gäller allt. Och jag har så svårt att se nyttan med det. Vi anpassar oss allesammans, både stora och små. Det går åt båda håll anser jag. Men vårat barn föddes ju in till vårat liv och det är vår uppgift att visa honom hur vi lever och hur andra människor lever. Hur det fungerar i samhället och världen. Och när jag då läste barnaboken och fick det bekräftat kändes det rätt och då föll det sig naturligt att vi använde oss av rutiner.
Varför vänta tills sömnen är ett problem? Det går att förebygga och man behöver inte göra sönder saker bara för att de eventuellt går att laga.
Det mesta som Anna Wahlgren kommer med är sunt bondförnuft för de flesta, och det är enbart en slump att hon har fått ta ära genom sina böcker. Anledningen till varför hon är så populär är säkerligen att hon sätter print på sådant som folk redan vet eller känner på sig. Men sedan har hon också delat med sig av diverse helt förkastliga råd.
Åh vad jag vill ha en fungerande natt- och dagsömn för min åttamånaders bebis. Jag har läst så mycket om olika metoder men inte provat än. Det som återkommer hela tiden är SHN (jag vill inte använda den som den är) och framförallt föräldrar som gjort sina egna metoder av den och fått det att fungera. Men ingen skriver HUR de gjort sina egna tolkningar. Snälla Clara, hur gjorde ni?
En litet tips bara, vid 8 månader genomgår barnet en separationsfas dvs att det inser att det inte sitter ihop med mamma och pappa och att det kan bli ensamt. Många barn reagerar med att sova sämre, inte vilja vara på golvet, vilja bli burna mer eller kanske blir rädda för mormor som kommer varje dag. Vid 8 månader är det sämsta tiden att köra någon metod och de flesta utom AW avråder från att metoda just då. Med min första backade jag istället, han fick sova hos mig och amma när han ville (var ensamstående på den tiden så det handlade om att överleva) när fasen var över somnade han på eget bevåg i egen säng och det utan att han behövde gråta sig till sömns. Hur som helst lycka till.
Om du är intresserad av att skapa en egen ”metod” som utgår från ditt barn så rekommenderar jag Elizabeth Pantleys bok.
Varför valde ni just SHN när det finns böcker med mer barnvänliga sätt att få sitt barn att sova i egen säng? Elisabeth Pantleys bok ger ju tex mycket fler verktyg och en gedignare grund i verklig vetenskap om barns sömnbehov.
Min dotter samsover med oss och sover bra och vi sover bra. Det finns säkert de som tycker vi borde träna henne att sova i egen säng men jag har svårt att se nyttan. När hon börjar närma sig ett år ska vi dock skaffa henne en egen säng.
Varför är det så omöjligt att förstå att en del omöjligt KAN sova själva med barnet i sängen?
Det har jag inte sagt! Jag skrev endast vad vi gör och att vi är nöjda med vår situation, sluta läs in saker som inte står där.
Jag ställde dock frågan till Clara varför de valt denna metod när tex den nämnda boken ger fler redskap än AW. Boken ger tips på både hur man samsover med barnet i sängen, i rummet och i eget rum så det är inte en bok enbart för föräldrar som samsover. Jag tycker det är en viktig fråga varför just SHN valdes när det trots allt finns fler metoder som inte alls är lika kritiserade. Med en tydligare förklaring från Clara samt ett förtydligande av vad de gjorde för egna anpassningar så är detta inlägg klart mer hjälpsamt för föräldrar.
Jag har två små flickor och de sover egentligen lite hur som. Ibland hos oss, ibland i deras egna sängar och rum. Jag tänkte nog mer på det där förr (och speciellt i samband med all osäkerhet när jag fick mitt första barn). Men sen hände det fruktansvärda att min vänninnas 8-åriga dotter gick bort i skelettcancer. Då bestämde jag mig för att inte bry mig ett dugg om sådana där petitesser, som det faktiskt är. Istället tänker jag hur lycklig jag får vara som har mina döttrar nära mig, om så nästan FÖR nära ibland :-).
Låter som en bra inställning, ibland är vi förfärligt duktiga på att snurra in oss i saker som faktiskt inte spelar någon som helst roll.
Jag tror helt sonika att ”som man bäddar får man ligga”, lite komiskt här, men låter man barn sova med sina föräldrar i sängen istället för ex. en meter ifrån i en vagga/spjälsäng så kan man bädda för att det blir svårare att vänja barnet vid egen säng längre fram. Det gäller nog allt med barnuppfostran, man måste se till allt i det långa loppet, inte vad som är bekvämast för en sjlv just då. Men, valet är fritt.
Och mina erfarenheter motsäger det. Jag har erfarenheter från mina och andras barn som blivit trygga av att sova med sina föräldrar de första åren och sedan kommit på att de vill sova i sin egen mysiga säng. Pga den trygghet samsovningen har givit dem så har övergången till egen säng varit helt problemfri. Visst förekommer det som du skriver också. Alla varianter finns. Alla barn är olika och bör behandlas därefter.
Tack för ett bra inlägg. Är så trött på allt tjat om att samsovning är det bästa för alla barn. Jag tror att det finns så många många olika skäl till om barnet är tryggt eller inte. För oss är det inget alternativ, jag älskar att sova själv!
Otroligt bra skrivet!
Absolut totalt självklart! Jättebra skrivet 🙂
Folk säger ”du ser så pigg ut, för att ha tvillingar”. Kanske beror på att de sover hela nätter i sina egna sängar sedan 4 månaders ålder? Och nej, jag hade inte tur, utan det går att lära barnen att sova tryggt. De är nu 10 månader och har sovit hela nätter rakt genom förkylningar, magsjuka, tandsprickning och perioder med kryp i kroppen. Men det får jag inte prata så högt om, för omgivningen blir så provocerad.
Vi hade tänkt innan vi fick barn att bebisen nog skulle vilja sova i vår säng för sin egen skull. Men vi upptäckte snart att det lika mycket var för vår skull som vår son fick sova med oss. Nu har vi tre barn mellan 9 månader och 5 år och vi delar alla sovrum! De större barnen har varsin juniorsäng i vårt sovrum och lillan sover bredvid mig och ammas lite hur som helst. Och det är vi nöjda med. Men visst har vi fått många kommentarer om det…
Jättebra inlägg! Självklart är barn och vuxna olika och alla gör förhoppningsvis det som passar dem bäst. Jag är less på att behöva försvara vårt val att ha lillen i egen säng, i princip från dag ett. För oss funkade det av olika anledningar inte att sova tillsammans, i egen säng sov han däremot jättebra, hela nätter. Det finns inget rätt eller fel, alla gör vi så gott vi kan utifrån de förutsättningar som finns.
Så glad jag blev att du nämner att ni i grunden har valt Anna Wahlgrens metod. Tror att många ryggar tillbaka av bara namnet Anna Wahlgren och inte alls vill befatta sig med hennes tankar och ideer, inte ens ger sig tid att ta reda på vad det innebär. När någon som du vågar stå för det så kan det hjälpa andra att våga prova!
Vi har kört AW på båda barnen, och hela familjen har sovit gott hela nätterna från det att barnen varit små, jag vet ärligt talat inte hur vi hade fixat vardagen annars. Allt som skrivits och sagts om Anna i media lägger jag ingen energi på, jag vet bara att hennes metoder för mat och sömn är de bästa för barnen och det kan inget ändra på. Önskar bara att fler vågade tro på det.
Amen! med eftertryck till det!!
Jag håller helt med dig Clara, om att man ska göra det som funkar bäst för barnet och resten av familjen. Om det är att använda sig av en metod och barnet mår bra av det så tycker jag att man gör rätt. Va skönt att det fungerade för er!
Det jag har problem med när det kommer till Anna Wahlgrens metoder är det när det uppenbarligen är helt fel och barnet mår dåligt, så ska man iallafall köra på. Barn som skriker sig till sömns och dunkar huvudet i väggen och sånt ska man enligt henne inte ta upp, utan konsekvent köra på SHN, buffa och ramsa osv. Enligt råd som hon själv ger på sin hemsida. Det finns liksom ingen respekt för att barn är olika och funkar på olika sätt. Sen är hela hennes resonemang om att barn är ”rädda för vargen” och alla andra pseudovetenskapliga påståenden helt löjliga. Bebisar skriker för att det är deras språk, deras sätt att tala om att de vill något. Ny blöja, mat eller närhet oftast.
Å vad jag önskar att du gav dig lite mera tid att sätta dig in i vad Annas metoder verkligen innebär.
Anna menar inte att ett barn ska skrika sig till sömns, aldrig någonsin. Det är just DET som 5-minutetsmetoden innebär, vilket är något helt annat. Annas SHN innebär att man har olika verktyg för att hjälpa barnet att sova, man hjälper det att komma till ro. När du tar upp barnet när det skriker så signalerar du att sängen är farlig, hos mamma är det tryggt, i famnen kan du vara lugn. Vilket så klart får konsekvensen att barnet tror att det är livsfarligt i sängen, DÄR kan man ju inte vara, när även mamma räddar mig därifrån. Så det är ingen hjälp, varken för barnet eller för föräldern, att ta upp ett skrikande barn. Barnet ska lugnas där det ligger, med hjälp av att vagna, buffa eller vilket verktyg man nu väljer. Ett barn som dunkar huvudet i väggen måste självklart lugnas, och det bums!
Det är helt rätt att barnets skrik handlar om något det vill, eller ”frågor” som Anna brukar säga. Barnet frågar en massa och vill ha dina raka och tydliga svar, eftersom det är för litet för att själv ha svaren.
Men den här metoden passar kanske alla, och så får det självklart vara! Däremot blir jag så ledsen när jag hör många som uttalar sig negativt om en metod som de inte har läst på tillräckligt om, vad det egentligen innebär. Själv kan inte tänka mig ett mer kärleksfullt sätt att leva med sina barn än med hjälp av Annas metoder. Men det är jag det! Hoppas du hittar det som funkar bäst för dig och din familj, och och titta gärna in på annawahlgren.com om du vill veta mer!
Jag har läst hela SHN och babykapitlen i Barnaboken, så jag har satt mig in i vad hennes metoder går ut på. Jag har även läst på hennes forum. Just därför motsätter jag mig metoderna.
Hennes metoder går liksom emot modern utvecklingspsykologi och forskning om barn. Och nej, barn tror inte att sängen är farlig om man lyfter upp dem. Det har hon hittat på själv. Barn ställer inte heller frågor, utan de säger; nu vill jag äta, nu vill jag bli tröstad, nu har jag ont, nu är jag för varm osv. genom att gråta.
Superbra för de det funkar för, men när ett barn dunkar huvudet i väggen (eller helst långt innan) är det dags att lägga av.
Vill bara tillägga att jag inte läst Anna Ws dotters bok och är fullständigt ointresserad av henne som person. Det är hennes metoder, idéer och tips angående barnuppfostran som jag kritiserar.
Men sluta för guds skull att rekommendera denna sjuka, helt galna, uppenbart psykiskt störda kvinnas rekommendationer om barnuppfostran. Läs Felicia försvann och om du fortfarande tycker att hon verkar ha vettiga saker att komma med i barnuppfostringsfrågor så skulle jag bli förvånad. Den kvinnan är inte frisk.
Det som skrivs i media om Anna och hennes familjerelationer struntar jag faktiskt i. Jag vet bara att det hon har lärt mig om barnuppfostran är ovärderligt, orkar inte tänkta på hur vår vardag hade sett ut om vi inte hade fått ordning på nattsömnen.
Läs Annas bok! Tror det är svårt att veta vem som har rätt i sina minnen.
Det jag tycker är vettigt i hennes metoder är bla annat barn att behöver känna sig behövda, att de ska känna sig älskade, tycker inte att det är fel. Man får ju plocka det som känns rätt för en själv, bara för att man läser en bok så behöver man inte följa den slaviskt oavsett om det gäller barnuppfostran eller matlagning eller vad som helst!
Håller med!
Du verkar vara insatt i sova hela natten metoden… Vi har varit inne och tittat på hemsidan och funderar på att köra den men känner oss skeptiska till att låta vår dotter sova på mage även om vi skulle ha larm, dessutom skulle hon bara skrika av att ligga på mage och inte somna. Kan man köra metoden ändå, hur kan man göra buffningarna, kan man köra med endast ramsa och det fungerar lika bra tror du? Har du eller någon annan några tips på hur man kan vänja av sitt barn att somna i egen säng utan att ammas och utan napp?
Kolla den här hemsidan till exempel!
Oj missade adressen, http://www.gonattminskatt.hemsida24.se
Det går alldeles utmärkt att köra SHN utan magläge, det har vi gjort på båda barnen. Inte för att jag inte tror på magläget, men det har bara inte blivit så. Våra barn har lagts att sova på sidan eller rygg, dock med larm ändå!
Buffa går bra om barnet ligger på sidan. Även på rygg funkar det. Men annars skulle jag rekommendera att ni införskaffar en ordentlig gammeldags emmaljungavagn som är stor nog att sova i på natten. Då kan du vagna! Det har vi använt oss av, och det har funkat så himla bra. Du vagnar Liten till ro, inte till sömns, och slutar alltså vagna strax innan han/hon somnar. Men det är mycket att läsa på om det, innan ni börjar. Det bästa är att du går in på annawahlgren.com och startar en egen tråd så får du jättebra hjälp av erfarna SHN:are. Lycka till!
Hear hear, Clara! Själv hade jag förlossningsdeppression och hade allmänt svårt att ta till mig en nyfödd och förtidigt född tjej. All förlorad sömn gjorde allt värre och jag grät mig torr under hennes första 4mån. Hon var heller inte värst nöjd, väldigt trött och ”nappig”.
Till slut stod jag inte ut utan tog till mig SHNkuren med viss modifiering. Än idag sover hon dryga 12t i egen säng, stort sett utan problem. Hon får sova hos oss när hon är rejält sjuk men det leder oftast till trötta dagar såklart. Vi har använt oss av SHN över ett år. Klockrent!
Viktigt att alla får sömn så alla hinner och orkar njuta av livet! Och att respektera allas olikheter, stora som små. Stor kram till dig!
Helt rätt, Clara och håller med de flesta kommentarerna (då de är ganska lika), och kan du inte berätta hur ni gjorde?
Men jag skulle vilja tillföra en annan vinkel eller en slags gräns. Alla barn och alla vuxna är individer och man får som familj försöka fixa ihop i egna lösning. Men det finns också gränser för hur mycket man får fixa själv. Allt är inte ok, även om det ”funkar” för familjen. Dessa gränser grundar sig i forskning i barns utveckling som inte bör överskridas och dessa gränserna kommer innan det är talt om direkt försummelse. Det är min erfarenhet som barnpsykolog att många, mycket välfungerande och oftast reflekterande föräldrar faktiskt inte gör det som är bäst för barnet, men bäst för dem och försöker att rättfärdiga det genom att säga att de inte har några val eller att det är bäst för barnet. Jag är helt med på att vi ska ha glada och utsövda föräldrar och det har barnet det också bra av, men ibland är det föräldrarna som får den största fördelen och inte barnet. Jag tänker då på olika versioner av cry it out metoden, som jag inte helt vet vad den kallas för på svenska, men som involverar att tillåta barnet att gråta i olika versioner. Kort sagt, inte ok. Min poäng är att vi ska inte dömma vad andra gör som föräldrar, men samtidigt har vi ett kollektivt ansvar för att alla barn har det bra och därför är inte okej att man fixar ihop sin familj hur man vill så länge man säger att ”det funkar för oss”.
Det är väl det som ändå är alarmerande med Anna Wahlgrens böcker, att där ändå tillåts ett visst mått att cry it out vid sängdags, om barnet inte samarbetar med föräldern. Halva boken går ju ut på att predika om hur viktigt det är att värna föräldrarnas rätt till sömn (men det är förklätt i barnens rätt till sömn). Ett barn sover oftast alldeles utmärkt om föräldrarna samarbetar med barnet och då får oftast även föräldrarna sova bra. Ett tryggt barn sover oavsett förutsättningarna runt omkring. Funkar samsovning – great, funkar egen säng och eget rum – great, go for it! Attityden att det är viktigare med utsövda föräldrar än trygga barn är dock inte ok och det är däri mitt problem med alla metoder ligger.
” Halva boken går ju ut på att predika om hur viktigt det är att värna föräldrarnas rätt till sömn” Så är det väl in te alls! Rätt ska va’ rätt. Det står ju om massor av annat i boken – ofta med en filosofi bakom det hela, som är intressant att förhålla sig till oavsett vad man själv beslutar.
SÅ bra skrivet!
Bra, välskrivet och tänkvärt! Visst är det så, vi är alla olika, så även barn naturligtvis. Och alla måste vi få göra det som passar sin egen familj det bästa, för vem annars kan bestämma det.
Fint skrivet. Hos oss har vi det tvärtom (hela familjen samsover och jag ammar snart 2 år gamle sonen dygnet runt utan att känna mig som en napp). Kul att det kan vara så olika, och samtidigt alldeles rätt bara man är lyhörd gentemot barnet och sig själv.
En sak vill jag dock påpeka: det är inget märkligt med barn som vill nattamma i flera år. Som mamma måste man såklart själv välja hur man vill göra, utan pekpinnar från andra. Tycker bara det är synd när många tror att barn som ammas länge enligt vår kultur blir bortskämda (OBS, fick inte den känslan av din text, men vet att det är en vanlig åsikt). Alla gör det de tror är det bästa för familjemedlemmarna, önskar det fanns en mycket mer förstående attityd kring det.
Är 28 och bor ju inte hemma längre men det händer fortfarande att jag sover bredvid mamma om jag hälsar på och känner mig ledsen eller orolig. (Fast allra helst vill jag sova med valfritt mjukt och gosigt djur, alltid!) Det känns liksom tryggt, mamma och pappa kommer ju alltid vara just mamma och pappa, oavsett hur gammal man blir.
Ja! Och det är samma sak med amning. Ammar man inte så ifrågasätts det. Och ammar man för länge (som jag då) så blir det också ramaskri. ”Jaså, du tänker amma honom tills han börjar skolan” (han är 16 mån). Jag undrar om alla bestämda åsikter om rätt och fel bottnar i en oro att man själv skulle göra fel?
Den frågan har jag också ställt mig. Jag tror att om man känner sig säker i sig själv accepterar man lättare andra (vad det än må gälla) Den mesta kritik, misstänksamhet osv beror troligtvis på rädsla eller osäkerhet.
……….och jag långtidsammade också. Fast bara första barnet. Den andra bet mig så blodet sprutade och gapskrattade när jag skrek. Så det var bara att lägga ner 🙂
Hej Clara!
Tänk att dina ord får mig att tänka på helt andra saker!
Bästa ordskaparen är du 🙂
Kram!
Det finns så många som har åsikter om hur man skall uppfostra sina barn (precis som när det gäller alla andra områden i livet också – folk gillar att lägga sig i tydligen…) och det blir så himla onödigt jobbigt och stressigt speciellt när man får biologiska barn som för det mesta har det riktigt bra med att bara helt enkelt bli älskade! Sen är allt annat detaljer.
När vi skulle ha biobarn så försökte jag undvika allt sånt där och det blev lite enklare av att vi bodde utomlands och kunde göra som vi tyckte, för vi var ändå lite konstiga utlänningar och hade inga släktingar eller vänner som lade sig i. Sen när vi adopterade så kändes allt sånt där tjafs ännu mer onödigt! När man har ett eller flera barn som har upplevt den största förlust som ett barn kan uppleva så blir sånt där om vilken metod som får den och den ungen att sova/vad man skall äta i vilken vecka/vilket blöjmärke som är bäst/vilken barnvagn som är bäst bara detaljer – det viktigaste är att få känna sig älskad, att få grundtrygghet och allt annat är bara detaljer.
hälsningar från en som har tre barn som alla tre har fått helt olika ”sömnmetoder”, helt enkelt för att dom är olika och har olika bakgrunder och förutsättningar
Tack! Balanserat inlägg i omdiskuterat ämne. /trebarnsmamma
Jag håller helt med om at det är viktigt att lyssna på sitt eget barn, och på sig själv. och att alla är olika. Och någonstans läser jag in något i ditt inläggsom jag tycker är väldigt klokt och ofta glöms bort, att man som förälder får göra saker för sin skull också, inte bara för barnets. För hur ska någon kunna vara en bra förälder om man inte lyssnar på och tillåter sig själv att anpassa sin vardag så att man mår bra av den. I en familj är man ju flera personer, och man måste lyssna till och få det att fungera för alla. Det är synd att vissa kommenterar verkar tolka det du skriver som att fu förespråkar att sova på egen hand framför samsovnin, för det jag gillar i vad du skriver är att jag inte kan läsa något sådant alls. Jag läser att du skriver att både och säker kan fungera lika bra så länge man är lyhörd mot sig själv och sina barn. Sen kan jag inte låta bli att reagera på att du hänvisar till Anna Wahlberg. Inte för att jag tvivlar på att det går att göra något bra av hennes metod om det är det man företar sig, utan just för att det jag ser förmedlas på hennes forum är raka motsatsen till tanken här: att alla barn är lika och att alla barn behöver sova hela natten i eget rum. Det tror jag inte alls på.
Det är så sant! Det viktigaste är nog att våga tro på att man faktiskt klarar att ta hand om sina barn. Att slaviskt följa någon annans metod är oftast svårt. För precis som du skriver är ju alla barn individer!
Snäll, snälla Clara, berätta hur ni gjorde er ”kur”…
Vad förvånande (inget illa menat) och härligt att just du skriver detta! Håller med om att det ofta är hätsk debatt om detta. Ändå skulle jag vilja säga att dom som förespråkar samsovning är de mest radikala.
Vårt barn har aldrig kunnat sova i vår säng. Han behöver sin space helt enkelt och har sovit i vagga och spjälsäng hur bra som helst. Ändå får man höra att det är fel och att barn behöver närhet. Nej, alla barn har inte ett super behov av närhet och dessutom är det ju viktigt att föräldrarna mår bra så de kan ta hand om barnet på dagen.
Just nu är han dock i 9 månaders seperationsfasen och behöver mer närhet än någonsin och klart vi ger honom det! Men det betyder ju inte att vi inte ser fram emot att han går tillbaka till sitt vanliga ”självständiga” jag igen.
Clara, det jag tror många reagerar på de tillfällen du skrivit om Bertils sammanhängande nattsömn är att du framställer det som att det är så UNIKT med ett barn som sover kl. 19-07 utan uppvak. Det är inte unikt, tvärt om. Man kan bara gå efter sig själv, mina tre barn har sovit hela nätter från några månaders ålder, i min ganska stora bekantskapeskrets av föräldrar finns det INGEN som har haft problem med barn som inte sover, alla har barn som sover 12 timmar i sträck. Min mamma som är BVC-sköterska träffar ytterst sällan föräldrar till barn som inte sover, MEN det är det enda man tyvärr hela tiden hör talas om, texter likt din Clara som framställer att ”mitt barn sover hela natten” och det är SÅ UNIKT! Irritationen över dessa inlägg kan faktiskt också vara likt ”jaha det gör mina ungar också, skriv om något annat”, faktiskt, jag tror det kan vara så.
Jag tror tvärtom att många blir gröna av avund, och därför reagerar, över att en liten bebis (som B var när han började sova hela natten) somnar nöjd på 5 korta minuter (!) och dessutom sover sig igenom 12 timmar (!) helt utan uppvak !
Visst är det inte ”unikt” att barn sover hela nätter i egen säng från några månaders ålder, men inte alldeles vanligt heller. Min vän, som är BVC-sköterska, träffar tvärtom OFTA föräldrar till barn som inte sover bra och i bekantskapskretsen vaknar de flesta barn någon gång under natten och vill ha tröst…
Själva körde vi en egen variant av SHN-kuren vid 7 mån ålder efter att ingen alls sov om nätterna. Då samsov vi. Bakom kuren finns en fantastiskt logisk och människovänlig grund. Vilket man förstår när man läser på. Vår son, nu 2 år, somnar och sover dock inte alls lika fridfullt som B verkar göra, trots samma ”kur”. Han sover hos oss ibland, med blandat resultat. Vi försöker följa hans faser. Människor gillar helt enkelt natten och övergången mellan vaken och sova olika!
Det är märkligt hur två människor kan uppfatta samma bok så väldigt olika. Jag har läst igenom SHN och slängde den därefter ifrån mig och lovade dyrt och heligt att ALDRIG utsätta mina barn för något sådant! Jag tyckte att boken var genomsyrad av en unken och gammaldags syn på barn och föräldrar där föräldrarnas rätt att sova var överordnad barnens rätt till trygghet och tillit. Att tvinga ett barn till ensamhet emot sin vilja kändes inte bra och sådant tas också upp i boken. Nu minns jag inte vad Anna använder för uttryck, men hon säger att barnen inte ska skrika sig till sömns, men det är ok att de protesterar och då ska vi som föräldrar överrösta dem med ”husljud”, musik eller annat trams.
Nej, jag skulle aldrig kunna se på mina barn på det sätt som det skulle krävas av mig för att genomföra denna kur!
Precis min uppfattning också. Konstigt att så många uppfattar boken på ett helt annat sätt. Jag menar inte att du och jag har rätt i vår läsning och de har fel utan jag är uppriktigt förvånad över att en och samma text kan uppfattas så olika.
Det är så roligt hur folk (jag också) drar sådana slutsatser hela tiden. Känner man en bunt ungar som sover bra räcker det för att man ska tycka att det tydligen är normalt, känner man tre familjer som är helt förtvivlade så är problemet med nattsömnen totalt underskattat. Osv.
Nu finns det ju statistik förstås. Men det skulle ju frånta oss nöjet att generalisera själva.
För oss känns beslutet med samsovning både viktigt och bra då vårt barn på grund av anställningsomständigheter var tvungen att börja hos dagmamman redan vid ett års ålder, vilket ju kändes på tok för tidigt då man fortfarande är mitt i knyta an-stadiumet då. Så istället för att kunna vara med pappa och mamma på dagarna och tanka närhet och trygghet så får hen göra det på natten. Jag som person är också sån som vill ha mycket närhet och hatar att sova ensam, så för mig känns det mest naturligt att ha hen nära
Jag tycker det är intressant när man får höra/läsa om VARFÖR man gör som man gör. Jag tycker Clara gör helt rätt i sin situation. Jag gör nästan tvärtom eftersom det är det enda som funkar för oss. Man provar sig fram tills man hittar något som passar för sin egen familj. Är det någon mer än jag som fått sina egna ideer om barn och deras uppfostran totalt omkullsparkade ungefär i samma ögonblick som ungen ploppade ut? Så var det i denna familjen. Alla föreställningar jag själv hade, allt jag fick råd om på BVC och av andra föräldrar gjorde mig bara totalt förvirrad och ”misslyckad”. Inget följde liksom regelboken. När jag äntligen fick konstaterat att mina barn faktiskt ÄR annorlunda, på riktigt (autism) blev allt liksom solklart. Jag anpassade mig helt till dem och deras behov. Nu har jag två (under omständigheterna) harmoniska barn. Vi sover ihop, äter isär och gör mycket ”tvärtom”. Men mår väldans mycket bättre.
Precis som det ska vara, eftersom det fungerar för ER! 🙂
”Hur man sedan försöker nå dit är upp till varje familj att lista ut och inte något för andra morsor att förfasa sig över”.
Jag skulle vilja göra ett tillägg till sista meningen i inlägget; ”och är inte något för andra morsor eller farsor att förfasa sig över” hade jag hellre sett att det stått:)
klockrent! håller helt och fullt med men kan tänka mig att en hel del kommentarer är allt annat än instämmande.
Amen!
När våra två barn var små, för över 25 år sedan, bestämde jag och deras far att vi skulle skaffa rejäla sängar till dem direkt, efter spjälsängstiden, med bra madrasser och sängkläder. Det var det bästa vi gjort för det blev precis som vi hade anat. Barnen kom vissa nätter och ville sova hos oss vilket de givetvis fick, men ingen av oss klarade av att trängas i sängen så en av oss flyttade till den säng som var tom. Alla fick sova gott och vakna utvilade.
Skönt med någon som vågar stå upp för att man tagit detta enligt många kontroversiella beslut. Vår dotter har sovit i egen säng sedan dag ett, fanns inget alternativ då jag helt enkelt inte sov alls om hon låg bredvid. Vill tillägga att dottern är lika trygg som nått annat barn , nu när hon snart är tre har hon dock kommit på att hon själv kan promenera upp och komma in till vår säng, hon är såklart välkommen men sömnen blir återigen lidande så det är inte helt enkelt att styra över
Fint skrivet!
Du är en klok o erfaren mamma! Visst är det kul!! Livet:)
Vi har alla tre sötnosar hemma nu. Men de är ju inte så söta. Längre.
Ny erfarenhet idag dock. En son iförd endast kallingar o mössa, vid kylen. Det är kallt vid kylen. Hej då!!
Har två barn som är helt olika. Den äldsta (4) blir så varm av att samsova att hon sparkar bort en i sömnen. Den yngsta (7 mån) blir lycklig såfort hon ser dubbelsängen och ligger på min arm och sover som en klubbad säl hela natten. Barn är så olika! Själv HATADE jag att sova hos mina föräldrar som barn för det var så varmt och knökigt. Vid mardröm gick jag dit och lugnade ner mig i 5 min, sen gick jag tillbaka till min säng.
Angående samsovning och överhettning så kan man ju sova med bara påslakan eller bebis utan pjamas, fast kanske svårt när man bor i ett dragigt jättehus? Om man är nykter, rökfri, sover stilla och har lagom med kläder/täcke så säger rönen i alla fall att det inte ger en ökad risk för psd.
Min son vaknade fem sex gånger per natt när hans säng stod inne vid oss.
När han var åtta månder flyttade vi han till eget ru, vilken skillnad. Nu vaknar han oftast en gång per natt. Då kan han få sova bredvid oss om han inte somnar om direkt !
Tror många som sover dåligt ska kolla över om de kanske stör bebis på natten
från http://www.ankpung.se 23 åring mamma med skyddad identitet
Alltid lika intressant diskussion. Jag skulle absolut inte ha något barn i sängen och vår dotter klarade sig alldeles utmärkt i egen säng. Det gör däremot inte hennes pappa, som fortfarande efter nästan tre år går och hämtar in henne till oss så att HAN ska kunna sova 😉 Jag sover alltid alldeles utmärkt oavsett om det är med eller utan barn. Man ska aldrig säga aldrig…
Du har rätt i det du skriver tycker jag. Eftersom jag jobbar i Spädbarnsfonden så är jag ibland lite orolig för samsovning. Det du beskriver, att ens lilla barn vaknar varm och röd som en kräfta under täcket kan medföra en högre risk för PSD. Det finns vissa barn som helt enkelt är i riskzonen och för dem är det oerhört viktigt att inte bli för varma. Tyvärr kan man inte på något sätt förutse vilka barn som löper denna risk. Med ett babynest, eller en extrasäng precis intill sängen eller nån annan smart lösning så minskar riskerna. Undivker man dessutom att utsätta sina barn för tobak, ammar dem om man mäktar med, ger napp (håller liksom ”igång” dem visar viss forskning) så har man gjort vad man kan.
Mitt första barn somnade ofta under täcket efter amning – jag var liksom helt utslagen. Sen förlorade vi ett barn i magen. Efter det vågade jag inte samsova, men fick å andra sidan en unge som var hur nöjd som helst i sin lilla babysäng i samma rum. Åt och sov, var nöjd. Ungar är olika. Vi är olika.
Jag vill bara uppmana alla att inte negligera de medinciska rönen. Att förlora ett barn är bland det värsta man kan råka ut för.
Angående napp visar ju sömnstudier att nattamning fungerar likadant. Om du liggammar och bebisen har fri tillgång så är det också en skyddsfaktor. Att föräldrarna dessutom andas ut aningen mer koldioxidmättad luft på bebisen triggar hjärnans andningsreflex effektivt förutom att luftdraget är en mild störning som hindrar barnet från att somna för djupt.
Fint Clara! Med barn ett sov han i egen säng ganska snabbt med barn två sover han fortfarande med mig…två olika individer helt enkelt med olika behov som vi försöker tillmötesgå så gott vi kan som föräldrar. Men det är också otroligt viktigt att jag får sova ut annars blir jag en tokig person.. 😉
Tipsar idag om hur man ser att avocadon är mogen att ätas…för er som undrar… 😉
/Anna
Våra barn kommer oftast på morgon kvisten i vår säng,då som redan vaknat…men vi ännu sover,så ligger dom där en stund,det är riktigt trevligt.
Alla gör på sina sätt och det tycker jag med att borde accepteras bättre av andra…visst får man komma med en åsikt och även berätta hur man gjort hemma hos sej,men att tro att alla skall göra lika är bara fel…
Det håller jag med om, snede! Man behöver inte ta det som ett påhopp att andra har olika syn på saken.
Åh jag hoppas kunna göra som du. Min son är drygt tre månader och hittills har jag njutit av att ha honom i sängen hos mig. Men nu börjar jag bli en tröstnapp som ska till flera gånger varje natt, utan att han egentligen är hungrig, och jag skulle vilja kunna vänja honom vid att sova i egen säng. Har du skrivit något tidigare om hur ni gjorde rent praktiskt när ni började införa era rutiner? Skulle vilja veta lite mer om er version av metoden 🙂
Du är så klok. Det har jag tyckt sedan jag hörde ditt sommarprogram. Heja dej. Hälsningar Therese
Bra skrivet och jag är glad att jag hade så mycket skinn på näsan som förstagångsmamma att jag kunde leva efter det. Jag ansåg att jag var den som kände mitt barn och dess behov bäst.
Mina barn har behövt äta på nätterna långt efter 3-4 månader (typ till 18 måndare) som alla andra pratar om. De har vräkt i sig mat på dagarna, men det har inte räckt. Dessutom har båda börjat äta oftare på nätterna vid just 3 månader, men jag lät dem hållas eftersom de var inne i typiska tillväxtperioder och behövde öka mjölkproduktionen vilket görs bäst med amning på kvällar och nätter.
Vi har haft barnen i vårt sovrum, ganska nära mig så att när de har vaknat och vill äta på natten så har jag lyft över dem till mig och ammat och när de är klara (10 min senare) så har jag lagt dem i deras säng. Jag har aldrig kunnat ligga och amma så oavsett om barnen har sovit i vår säng eller i sin egen säng så har jag suttit och ammat.
Nu är barnen 5 och 2 år och sover i egna sängar (stora) i ett gemensamt rum. För det mesta sover åtminstone en av dem hela natten i sin egen säng, men vi har också perioder då båda sover oroligt och drömmer mycket. Men nu har de såna sängar att de kan komma in till oss själva. Om båda kommer brukar en av oss gå in och lägga sig i 5-åringens säng (140×200) antingen ensam eller med ett av barnen.
Vi har haft perioder då vi varit helt säkra på att båda barnen kom in till oss varje natt och för att slippa så mycket spring har vi då satt spjälsängen bredvid vår säng, fäst den ordentligt så att den inte glider iväg, satt den i högsta läget och skapat ett annex till 2-åringen och vips fick alla plats i samma säng igen och sov mycket bättre igen.
När vi är i stugan sover barnen oftast tillsammans i en 120-säng och då räcker det oftast med de sover tillsammans för att sova hela natten, men även där händer det att de vaknar och kommer in till oss. Fast där har vi så smal säng så då får en av oss gå in och lägga sig i barnens säng med det kvarvarande sovande barnet.
Ja, precis. Vår son har aldrig sovit särskilt bra mellan oss. Tror att han tycker att det blir för varmt. Vi sover inte heller bra när han trängs med oss. Vi har löst det så att när han sover oroligt så har vi burit in spjälsängen till vårt rum och så har man kunnat ligga med en hand inne hos honom. Det har varit alldeles perfekt för oss alla. När han får en ritktig säng får vi nog lägga in en madrass i hans rum som vi kan sova på oroliga nätter.
Lyckliga ni! Får vi nattning och sömn att fungera håller det i max någon vecka innan det är ”high life” igen, trots att vi inte ändrat rutiner. Vi har inte sovit många hela nätter de senaste tre åren. Nu sover storasyster de flesta nätter i lugn och ro, men med en lillasyster som inte gör det spelar det liksom ingen roll… Vi har hjälp av special-BVC och det har blivit bättre, men vi är så trötta nu att vi knappt orkar ta tag i ens det mest triviala i livet.
Vårt barn är 2 år nu och hela första halvåret sov hon inte längre än 20min i taget, efter halvåret sov hon bättre men vaknade som minst 5-10ggr varje natt tills nu.
Så hörde jag om en annan mamma vars barn var väldigt allergiska om att de sov så dåligt när de fått i sig nått de inte tålt. Och eftersom jag inte fixar gluten så bra så tog jag bort det för barnet oxå (och jo, jag vet att man ska gå till en dietist och utredas och hej och hå så man kan få intyg och gud vet allt, allvarligt jag skiter i det, jag kommer inte sätta henne på en skola där de inte är villiga att frivilligt ge henne en mat hon tål), och oj vilken skillnad men fortfarande inte helt bra. Så jag plockade bort ris, majs, bönor oxå och det blev ännu bättre. För att slutligen lägga till mer fett, häp och där sov ungen helt plötsligt hela natten. Så typ LCHF/paleo-light for kids.
Att vi skulle hamna där hade jag i min vildaste fantasi ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG trott. Men vad ska man göra, nu när vi äter såhär så har barnet sluta gnälla helt och är så himla nöjd i sig själv, till skillnad från förut när det gnälldes mest hela tiden.
Så jag tror att kosten kan spela en enorm roll för sömnen oxå, så kolla upp att ert barn inte är allergisk mot något och har sömnproblem pga det. Det finns en bra norsk organisation, npif.no, man kan få mycket bra hjälp därifrån angående kost och även vilka test som är bra att göra vid allergiutredning.
Lycka till och hoppas ni får sova snart!
Och ja just, vi samsover och har gjort det hela tiden.
Ett annat tips är Elizabeth Pantleys bok ”Somna utan gråt” eller finska Tassmetoden som båda är snälla metoder som utgår från barnets behov istället för scheman och regler huggna i sten (inbäddade i poesi) som SHN förespråkar. 😉
Den boken räddade oss! Gråtfria nattningar helt utan att göra något som känns fel.
Ett tips i all välmening, läs Anna Wahlgrens bok Sova Hela Natten. Hon har förklaringar, i motsats till BVC, om VARFÖR barnet inte ”vill” somna, vaknar ett i ett, osv. Den underliggande filosofin till kuren är mycket mer än de ”verktyg” som oftast kommer på tal när det gäller SHN-kuren.
Tja, whatever works… Funkar det även på ettåringar?
I boken finns ett exempel där en tolvåring ”kurats”. 🙂
Kuren fungerar eftersom den ger barnet betryggande besked på de stora frågorna: ”Ska jag verkligen ligga här i min säng? Är du riktigt säker på att det inte är farligt? Har du koll?”
Läs boken, allra särskilt kapitlet Lugnet och Säkerheten. Gillar du dessa så läs sedan de mer konkreta kapitlen om HUR man gör.
Den allra viktigaste ingrediensen i kuren är förälderns förhållningssätt till det här med sömnen och sova själv och genom att läsa boken får man mycket konkreta tips på hur man förmedlar lugn och säkerhet på ett sätt som barnet kan ta till sig. Lycka till!
Fin läsning! Min treveckors kille har i natt sovit i sin vagga bredvid vår säng för första gången, och det gick hur bra som helst! I natt kanske det inte går bra, i så fall får han flytta tillbaka mellan oss. Vi tar en dag i taget, eller kanske till och med en amning i taget. Men jag är också rädd att han ska hamna i kläm i vår säng så trivs han i sin egen så sover jag bättre och orkar bättre med att han på dagarna just nu bara verkar kunna koppla av i min famn. Märkligt att nätterna går så bra medan dagarna helt plötsligt verkar läskigt otrygga för honom.
Men JA! Bra fångat. Varför skulle inte barn vara olika individer med olika behov när vuxna är det? Ändå generaliseras det så ofta. Och det är ganska lätt att själv falla in i det där generaliserandet kan jag tycka. Det funkade ju så bra för en själv, så det är nog lätt att bli lite frälst.
Så klokt skrivit! Folk är så snabba att veta bäst åt en. Fram till 2,5 års ålder som vårt knyte tryggt själv i sin säng. Nu säger han att han är rädd och självklart får han då sova hos oss. Trygghet är trots allt det viktiga!
Har du tänkt på att du då på sätt och vis bekräftar att hans säng och rum är otrygga?
Det kanske hade räckt att ge honom en nattlampa, eller prata om vad han är rädd för och avkräfta det, trygga genom att säga att du kan ropa om det är något, och då kommer vi. Jag påstår inte att jag vet vad som är bäst för din son, jag vill bara komma med några andra tankar. Det är inte givet att den kortsiktiga och enkla lösningen är barnets bästa.
Det beror väl på hur man tar emot ett barn som är rädd. Om jag som förälder visar att det inte finns något att vara rädd för men att det är ok att vara rädd och att jag finns och är trygg om barnet behöver det (och därmed låter barnet sova hos mig) så bekräftar jag inte att det finns något att vara rädd för. Det är absolut möjligt att bekräfta känslor utan att förstärka dem eller uttrycka att de ”har fog för sig”
Du är så klok du Clara 🙂
Inte klokt att folk ska hålla på och tycka till höger och vänster och komma med pekpinnen hela tiden.. Nej, föräldrarna vet nog bäst själva vad som är bäst för just deras barn..
Precis det jag ville belysa i min förra kommentar om sömn och barn och i det blogginlägg jag skrev om en mammas visdomsord
Barn är olika och inte ens mina enäggstvillingar har varit lika i detta 🙂
Hade varit intressant att höra om er egen variant av SHN-kuren, om du vill berätta 🙂
Har en 11-veckors bebis som sover själv i egen säng, sov från början i sovnäste i vår säng. Det jag klurar på nu är själva nattningen, hur gör man det bäst? Just nu slumrar han i min famn, flyttas över till sängen när han somnat. Vill dock gärna att han ska kunna somna själv i sängen snart…
Ha inte så bråttom, bebisen är 11 veckor, inte ens 3 månader gammal. Jag tycker det låter som att ni redan har en bra nattningsrutin, why fix what’s not broken?
Eftersom hon känner att hon vill göra annorlunda? Vad har du med det att göra? Låt folk göra det som fungerar för dem som familj. Dödströtta föräldrar är, hör och häpna, inte heller bra för barn.
Det är så rätt! Helt rätt!
Verkligen klokt!
Alla föräldrar borde verkligen göra det som känns rätt för dem och fullständigt strunta i vad andra tycker och tänker.
Kram
Tack Klara.
Jag hade också en rädsla att lägga mig på honom och kväva honom, så vi hade en korg bredvid sängen i början. Vid tre månader fick han egen säng på eget rum, och sov hela natten. Jag tror – att man gör barnet en stor tjänst vid att lära barnet att dets rum och säng är trygga. Att barnet lär dig somna själv, inte att någon sitter bredvid och håller hand. Våra två nu (2 och 5) somnar själva på fem minuter, i egen säng i mörkt rum.
Om både barn och föräldrar tycker om det kan säkert samsoving vara bra, men det allra viktigaste är att man låter barnets behov ( och då menar jag långsiktiga behov för att få goda sömneutiner, styra. inte mors bdhov för närhet! idag ser jag fler både här och på Backmans blogg som säger att tonåringar sällan sover i mammas säng. Det är en sanning med modifikationer. Glömmer aldrig den 14-åriga kille jag fick in med hyperventilering och ångest på min barnmottagning. När mamman avlägsnades lugnade han sig, när hon kom in satte det igång igen. Det visade sig att han sov i hennes säng. Och fick ångest om han inte gjorde det. Jag ska lova er att det är lättare att ta itu med den existensiella ångesten för att vara ensam när man är tre än när man är tretton.
Så tänk på barnets bästa för framtiden när du försöker vara den bästa förälder du kan vara. Ditt jobb är ju att göra barnet till en självständig fungerande individ.
Ska vi gå på den här typen av slutsatslogik så kan vi ju rakt av konstatera att barn som sover i egen säng från början får stora problem med självsäkerhet, emotionell beroendeproblematik, depression, ångest och ett och annat självmordsförsök i vuxen ålder. Jag sov ju i egen säng redan från början (och var en mycket nöjd bebis) så då måste ju det vara anledningen. Det tycker jag vi sluter oss till, det känns ”bra” att resonera så.
ÅH det är såna påståenden jag blir så trött på. Du gör inte ”barnen en tjänst” att lära dem sova i sin egen säng om de inte är trygga med det. och du fuckar inte upp ett barn bara för att du låter hen sova i din säng om det är det hen mår bra av. trygghet i massor.. enda sättet att få trygga barn. Hur trygghet yttrar sig och vilka behov barnet har varierar från barn till barn och familj till familj. Dra inte kausalitets-slutsatser från ett exempel där du inte ens har hela bilden om hur situationen såg ut i övrigt för pojken och hans familj…
Precis vad jag tänker!
Alla barn är olika och har olika behov. Om de bemöts därefter blir de trygga och nöjda barn.
Båda mina har sovit i vår säng till de själva har ledsnat. Den ena vid 2 och den andra håller på nu vid 3. Eftersom de själva har ledsnat har vi inte behövt ”lära” dem att sova i egen säng. Det har fungerat av sig självt den dag de tröttnat på att sova med oss. Tryggheten de har känt från att sova med oss har gjort att de förknippar sömn och att somna med något mysigt och skänt och därför behövde de inte bli lärda att somna själva. De kunde det av sig själva när de var mogna för det. Andra barn har aldrig sovit med sina föräldrar och är trygga ändå. Ytterligare andra barn är känsliga grubblare som har svårt med övergången mellan vakenhet och sömn oavsett om de sover hos föräödrarna eller själva och oavsett om de är en månad eller 10 år. En får prova sig fram och försöka att lyssna på barnet. Och mår en själv som förälder dåligt av samsovning så får en lösa det på annat sätt om det är vad barnet signalerar att hen vill. Alla i familjen ska vara nöjda!
Det jag sa var; se till att det är för barnets skull – inte för att tilfredställa mammas behov!!
I den situasjon jag beskrev som ett exempel, framgick det att det var mors behov som tilfredställdes, inte sonenes. Att använda ett exempel för att illustrera en poäng är inte samma sak som att påstå att alla situationer eller alla barn är lika.
Och Rebecka; att lära barnet att sova i egen säng, innebär ju just att barnet blir trygg på det. Man lägger ju ine ungen där och går därifrån, heller! Det tar olika tid för olika barn att få den kompetensen, men enligt MIN mening, som jag kräver att få ha utan påhopp, så är detenbart positivt att barnet blir trygg på att somna själv.
Fast problemet är ju att de finns dem som gör precis så, lämnar barnet gråtande i sin säng och går därifrån. Och även om barnet slutar gråta så har man verkligen inte gjort barnet tryggt genom en sån behandling.
Klart man ska lära barn att bli självständiga. Men då måste man också ge dem den trygghet de själva behöver.
Familjen med den 14-årige pojken hade nog fler problem än att han sov hos sin mamma.
Det är INTE lättare att ta itu med existentiell ångest när man är 3 än när man är 13. Men om man har fått en trygg och kärleksfull uppväxt har man nog mindre ångest när man är äldre, och lättare att hantera den.
Jag hade en underbar barndom, jag har ångest så det skriker om det ibland. Farligt att dra oss alla med ångest över en kam.
Men, suck. Jag drar inte alla över en kam.
En trygg barndom garanterar inte ett liv utan ångest, det är mycket som spelar in, men det ger bättre förutsättningar.
Jag håller med dig Anna. Ett av mina barn har deppiga och ångestladdade perioder. Man får alltid höra att man skulle gjort si eller så istället. Det är alltid föräldrarnas fel tydligen. Jag vet inte hur jag skulle kunna ge dem mer trygghet. Jag sover alltid i deras rum. De är 5 0ch 7 år. När jag försökte få dem att sova själva hade vi flera års h*****e. Sedan blev de diagnostiserade m autism och sömnstörning. Då kunde jag skita i allt BVC och andra föräldrar sa, acceptera läget och anpassa mig efter deras behov. Nu sover vi jättegott. Iallafall jämfört med innan.
Så gott, beröm till dig 🙂
Skönt att höra din upplevelse. Tro på sig själv och känn vad ditt barn behöver. Jag är mor till tre nu vuxna barn och farmor till ett underbart barnbarn. Blir så lycklig när jag ser att barnbarnets föräldrar provar sig fram till det som passar dem.
Pussa Bertil och klia hunden!
Men så klart! Det viktigaste tycker jag är att lyssna till sitt barn! För oss funkar samsovningen toppen fortfarande, vår är ett och ett halvt, dock får vi såna sjuka mängder pikar…men E vill verkligen inte sova själv. Och är det något jag inte gör så är det att låta henne ligga ensam och vara ledsen efter närhet. Det har gjort mig till en töntig curlingmamma enligt många, jag anser att det är svårt att curla en bebis. Nu nattar vi henne ihop, har en mysig stund hela familjen och sen går vi upp och hon fortsätter sova. Vad jag dock inte kan med med Anna Wahlgren är många av de råd man stött på på hennes forum, hu, raljant ton, skuldbeläggning av föräldrar med barn som kanske inte är ”lämpade för den ”kuren”, noll respekt för barn som kännande individer, så att ni kört er egen variant låter bra.
Bertil kanske är lite mer som min bästa kompis dotter, kalasnöjd för det mesta, somnat själv, glad och nöjd i sin säng sen hon var två månader, att ”kura” henne ”funkade” från dag ett eftersom hon var så tillfreds. Vad jag vill komma med det är att vi ska komma ihåg att barn är olika också, så medan Bertil mår toppen med detta skulle ett annat barn bli knäckt. Men att de alltid, alltid förtjänar respekt, empati och kärlek.
Alltså, du är så underbar och klok att man blir rörd, Clara. Det jag kanske gillar allra mest med dig är att du alltid är så ödmjuk. Det är en av de allra bästa egenskaperna man kan ha. Kram till dig!
Jag håller med! Mitt första barn sov hos oss alla nätter och vid ungefär 5 månader så var jag en napp som hon låg och snuttade på nätterna igenom. Istället började vi ge välling på natten och det fortsatte vi med till hon var ungefär 3 år… Vad vi var nybörjarföräldrar som inte förstod bättre – vi var ju verkligen skittrötta! Sen kom lillasyster och vi bestämde redan från början att när hon börjar att snutta sig igenom nätterna så måste vi göra något. Vi hittade SHK och läste på om den, vi gjorde vår egen variant och vid ca 6 månaders ålder påbörjade vi kuren (då jag blivit en napp). Den har fungerat utmärkt. Nu vid 2,5 års ålder sover hon fortfarande som en prinsessa om nätterna och mamma och pappa är utvilade. Dock är det fortfarande storasyster som kan ha problem att sova om nätterna och även i sin egen säng så ibland är det bökigt för mamma och pappa om nätterna. De som uttalar sig om SHK kan inte ha läst på om vad grundprincipen handlar om och den går inte att jämföra med 5 minutersmetoden! Tack för en superblogg! Kram
Storasyster är nu 5,5 år.
Åh så bra skrivet! Funkar det bäst att samsova – gör det. Funkar det inte bra att samsova – gör inte det! Jag är SÅ TRÖTT på allt skitkastande föräldrar emellan. Det är helt vansinnigt att tro att barn skulle bli allvarligt skadade av det ena eller det andra. Våra förutsättningar är så olika, vårt bagage är så olika och man kan – precis som du skriver – inte generalisera så mycket som vi gör.
WORD!
Det många glömmer är att barnen är individer med olika temperament och personligheter och att det oftast är barnen som bestämmer det där i slutändan ändå. Vissa barn sover sämre med föräldrarna och dessa föräldrar tenderar att flytta barnen tidigare till egen säng/ rum. Andra barn finner stor trygghet och sover bättre med sina föräldrar och dessa småttingar brukar oftare få ligga kvar. Allt handlar inte bara om hur fasta/ ”mesiga” föräldrarna är i sin uppfostran.
Sådant som gör ont i mitt hjärta är när föräldrar kör sovkurer redan från dag 1, håller stenhårt på ”sov i DIN säng”-principer och helt enkelt inte lyssnar till barnets behov. Som tur är tror jag att de är ganska få.
För mig är det sann lycka att kunna vakna med en liten hand i min, lyssna på de små andetagen och kunna snusa i en liten barnnacke innan jag somnar om. <3
/Samsovarmamma, som vid behov går in och sover en natt eller två i barnets säng
Bra skrivet! Många föräldrar är så stolta över att de lärt barnen sova i egen säng. Men jag tror som du, att det är barnen som bestämmer. Om de trivs i egen säng funkar det, annars inte.
Vår son tyckte aldrig om att sova själv, och till slut började han dunka huvudet i spjälsängen. Jag ångrar att vi inte lät honom sova hos oss mycket tidigare. Men jag var så påverkad av vad andra sa, att barn SKA sova själva.
Nu när han är 2,5 har han börjat sova själv i sin säng, men det har fått ske i hans egen takt.
Elin: Det du beskriver är ett så sorgligt fenomen idag som jag funderat mycket över! Det är en himla press och hets om att barn ska sova själva, helst somna själva och gör det inte det så ses det nästan som ett misslyckande! Det samma gäller många andra områden när det gället barn! Barn är så olika! Klokt att ni backade och tar med er erfarenheten!
Jag håller med här. Om inte barnen sover i egen säng i eget rum, och somnar själva, så har man misslyckats. Då är barnet otryggt och man själv är dålig på att sätta gränser. Det här med sömn blir plötsligt något som ska värderas och bedömmas, och en tävling om vem som lyckas bäst. (att de barnen som sover bra själva, ofta även sover bra tillsammans med föräldrarna, över huvud taget sover bra, talas det tyst om. Motsatserna däremot, som generellt sover dåligt vad man än gör, där är det lätt att skylla på föräldrarna…
Jag förstår inte alls pressen ni skriver om? Man får väl göra det som fungerar för barn OCH föräldrar? Eller? Tycker många ”samsovare” klankar ner på de föräldrar som inte väljer att samsova. Som att de på något vis är själviska? Kan man inte bara RESPEKTERA varandras olikheter och att olika fungerar i olika familjer utan att komma med sina, uppenbart väldigt starka, åsikter om vad som är rätt och fel som förälder? Jag tycker alla som dömmer hur andra gör med sina barn helt enkelt ska skämmas och gå och ta sig en riktig funderare på vad för medmänniskor de egentligen är! Barn är olika. Familjer är olika. Föräldrar är olika. Punkt.
Ja, det är väl de amerikanska nannyprogrammen? Där får man höra att barnen inte blir självständiga individer om de delar säng med föräldrarna vilket ju är så löjligt att det gör ont eftersom den större delen av världens befolkning inte har ett hus med många rum och ser vi till människans historia, ja, vad är det om inte samsovning att ligga hopknökade i ett vikingalånghus om nätterna? Inte tar vi skada av det, lika lite som vi tar skada av att sova i lugn och ro i avskildhet. Vi får se till våra egna barns och familjers behov helt enkelt och inte ständigt jämföra oss med andra.
Hear hear! Bra skrivet!
Klokt skrivet! Barn är så klart olika och vi har fått anpassa oss efter dottern och hur hon vill ha det. Inte kört på med en massa principer osv. Vår lilla skrutta ville sova nära, nära första månaden och sedan har hon sovit bäst i sin egen säng och därefter på eget rum från ca 5 månaders ålder. Störs hon inte av oss föräldrar sover hon bäst och hela nätterna.
Klarade inte av att sova i eget rum förrän jag var femton (15) år.
Antagligen mig det är fel på dock, normala tonåringar sover antagligen helst inte i sin mammas rum.
Jag vill fortfarande att min mamma sover hos mig ibland. Och jag fyllde 19 nu i år.
Dock sover jag aldrig i mina föräldrars säng, men mamma brukar somna hos mig och sen gå och lägga sig i sin egen säng efter någon timme, alternativt ta med klockan till mitt rum och gå upp tidigare på morgonen/vakna av min väckarklocka.
Jag tror att man helt enkelt är olika. Jag behöver det ibland, och ibland inte alls.
Jag sov oxå hos min mamma, inte jänt men ibland tills jag var i tonåren. Har alltid gillat att sova tillsammans även om det blir trångt och man stör varann. Självklart ska var och en göra som dom vill men att det blivit lite fult att samsova när barnet blivit större tycker jag är synd. Utan att köra någon propaganda vill jag bara tillägga att det ju finns positiva effekter av samsovning, fysisk beröring ökar mängdrn oxitycin vilket gör att vi känner oss lugna. Som sagt, det är upp till var och en hur man vill sova men att vilja ha/behöva närhet under natten är inte.konstigare än att vilja ha gemenskap under dagen.
Känner igen mig. Jag sov i mammas rum tills jag var 14-15 år. vet inte om jag var någon normal tonåring över huvudtaget:-) Men det jag kommer ihåg är att jag var sjukt rädd för mörker och att vara ensam. Det är jag fortfarande, inte ensamheten men mörkret.
Min dotter tycker inte heller om att ligga ensam i ett rum och har alltid haft ett stort trygghetsbehov. Så som 8-åring sover hon fortfarande i min säng. Jag har inget emot det, utan tycker mest det är mysigt. 🙂
Men gud vad skönt att höra att fler har varit såna! Jag sov i mina föräldrars rum tills jag var 14 år och mådde så himla dåligt över det! Jag ljög och smusslade med sängkläder för att till varje pris dölja detta för mina vänner.. Vet inte riktigt varför det var så, jag kunde bara inte somna i eget rum.. Numera har jag ett eget barn på 3 år som har sovit i eget rum sedan hen var 3 månader gammal! För mig var det jätteviktigt just för att jag inte vill att hem ska må så dåligt som jag gjorde.. Tack för ett bra inlägg!
Jag vet fler som i omgångar har velat sova med sina föräldrar (oftast blivit en förälder) även som tonåringar pga av olika orsaker. De har helt enkelt behövt tryggheten på natten.
Jag anser att de i övrigt är helt normala tonåringar. Men som Clara säger, barn är olika och har olika behov i olika perioder.
Jag försökte alla kurer och på alla sätt att få mina barn att sova i egen säng och rum. Trots att de somnade ok (inte snabbt och helst inte ensamma) så kom de vandrande. Dottern tills hon var tio och sonen fortfarande ibland (13). Men vid vuxen ålder har han förhoppningsvis slutat…
I natt sov jag två timmar! Låg och tänkte på hur jag skulle ändra vår situation. Jag å maken är båda mycket långa och våra två barn är långa för sin ålder så det är liksom inte jättegott om utrymme i sängen om nätterna. För de två små liven kommer alltid, alltid in till oss. Fram till nu har det varit mysigt. Men nu får nån av de vuxna pallra sig ut till soffan eller ha en ovärdig natt. Vi flyttar snart så jag tänkte att iom det så ska rutinerna ändars. Håller tummarna för mina ringar under ögonen är allt annat än attraktivt…
ps. barnen är så nöjda, så nöjda 😉
har hört om par som ställer egen säng till barnen bredvid deras så blir barnen nöjd och föräldrarna får mer plats 🙂
Vi har haft exakt samma problem! För 2 v sedan fick jag nog (barnen är snart 4 och 5,5 år gamla) och sa att om de sov hela natten i sin egen säng skulle de få ett chokladmynt (som de naturligtvis fick spara och inte äta upp på morgonen), om de sov en hel vecka i sträck i sin egen säng skulle de få en chokladguldmedalj! Det gick såååååå bra, tror att tävlingsinstinkten mellan dem hjälpte till. Dottern (den yngsta) klarade en hel vecka första försöket, och efter några nätter med halvbra försök klarade även sonen det. Nu är det bara att hoppas att det håller i sig! Alla sätt är bra utom de dåliga…;D
Lästips apropå detta: http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=531F1973E90A987DBCCBC1D08CF94653.aldo4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d7536972%26amp%3bnew%3dtrue
Man måste givetvis inte hålla med, men jag tror nog att det är läsvärt.
Jag blir så trött. Det är GIVETVIS så att de vuxnas liv får stå tillbaka när barnen är små. Men det betyder inte att man ska ha dåligt samvete över att man inte har tid och ork VARJE kväll att ligga i sängen i 1+ timmar. Det betyder förmodligen att föräldern får sova exakt så mycket mindre för natten. Resultatet? Trötta och stressade föräldrar som inte istället har ork och energi för sina barn på dagarna. Nej. Om belöningssystemet fungerar kör på det. Har aldrig provat men var och en ska väl ändå få göra det som fungerar i sin familj och för sina barn? Den här psykologen tycker jag nästa ska skämmas för att ha antytt att föräldern som skrev inte tillät att barnen kom i första rummet och att deras ”egentid” får stå tillbaka ett tag. Tror det är FÅ föräldrar som inte låter sin egentid komma i tionde hand medan de har små barn!! Att man inte samsover tyder snarare på att man förstår vikten av att barn inte har dödströtta och irriterade föräldrar dagtid. DET om något att dåligt för barnen.
Jag tycker det var väldigt läsvärt, och väldigt bra! Tycker absolut man får försöka stå tillbaka själv litegrann när de små behöver en; och de är ju små så kort tid!
skaffa en större säng! 🙂
Så klokt!
Klokt skrivet. Hur man än gör så gör man fel som förälder… enligt andra! Men känns det bra så är det oftast det, tror jag. Ibland är det svårt att skilja ut vad som verkligen känns bra, och vad jag gör för att andra tycker det känns bra… Men med tiden tycker jag att det har blivit lättare att lita på mig själv.
Så glad jag blev av att läsa det här! Barn måste inte sova hos mamma och pappa för att vara trygga! De är lika trygga i egen säng och med pigga utsövda föräldrar som ser dem och kan hjälpa om det behövs! Så skönt att det finns fler än jag som är oroliga för att skada barnen när man sover så hårt. Tack Clara!