En tvååring i huset…

Min tvååring jobbar och står i hela dagarna och vet att utan honom skulle världen sluta snurra. Om han inte väcker oss på morgonen så kommer vi aldrig upp. Slänger någon en strumpa på golvet lägger han den i tvättkorgen. Glömmer jag att torka munnen efter jag ätit så kommer han med papper. Han säger tack med lycklig röst när jag bytt en blöja eller ger honom tandborsten eller räcker honom duploklossar med order om att städa upp. Och när jag kom hem igår kom han springade med öppna armar och ropade -Älskade barn! Vad vi än gör så har vi världens bästa hejarklack. Den här morgonen när jag var alldeles ovanligt seg och knappt orkade upp stod lillen på golvet och hoppade och ropade -blavo mammaaa, blavo! Vem kan vara trött då?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

43 kommentarer på “En tvååring i huset…”

  1. Ååå! Så fint. Gillade ditt och Lady Ds möte förresten! Mycket intressant. Gillade speciellt din gest när du berätta om barnen som undrade om dom var mörkhyade, fint!

  2. Jaaa! Jag brukar säga att “man borde alltid ha en två-åring i huset, för då känner man verkligen att man lever”! / 3-barnsmamma där den yngsta nu är 20…

  3. Åh, den åldern är för söt. Jobbar man med ett gäng småttingar är det lätt att få en hel fan-klubb runt sig. Är en sådan härlig och upplyftande känsla att känna sig så omtyckt då och då ….

  4. Precis så! I morse när jag låg i sängen halvt vid medvetande och inte ville stiga upp fick jag en stor Törnrosakyss mitt på munnen. ‘Gomorron mamma!’ och ‘Stig upp mamma, stig upp!’ Han är också väldigt bra på att ta hand om sin lillebror. ‘Mamma, Harry äter sladdarna!’ eller ‘Mamma, Harry kryper till dörren, Harry kommer ramla ner!’ Mkt praktiskt.

  5. Tack Clara för att du påminner mig just idag när jag traskar omkring febrig och dödstrött med rinnande näsa och halsmandlar stora som fotbollar och tvååringen passar på att trotsa så jag nästan börjar gråta och sjuveckors lillebror har klängutvecklingssprång och samtidigt snuva och ont i halsen och vägrar äta. Brösten spänner och är stora som ballonger men han bara är ledsen och kantig. Men de är fantastiska mina ungar. När tvååringen kommer och kryper upp bredvid lillebror och klappar och säger “ingen fara lillebror” smälter jag.

  6. Hahah, Så underbar 🙂
    här har vi en pojk som mest bråkar med sin mamma om dagarna.
    Att leka med hundmaten eller i avloppet i badrummet är de han önskar mest han fick. Haha. Fy 😛
    Från ankpung. Bloggar om skyddad identitet, att förlora sina föräldrar och samtidigt vara mamma åt en liten son

  7. Precis så har vi det här hemma också! Varje gång jag kommer hem från jobbet får jag en applåd och ett “baaa mamma”. Det är alldeles fantastiskt mycket vardagspepp med en tvååring=)

  8. Att ha en tvååring är det vackraste jag varit med om. När jag tror att hjärtat inte kan växa mera så expanderar det dubbelt upp. Att öppna dörren och höra små steg och någon som ropar mammamammamammamammabajsatmamma, och kramar benet är min favodrog här i livet.

  9. Jag har en 2,5 åring…När han var 2 år var han hur mysig som helst men nu är det fortfarande roligt men han har ett himla temperament, ingen hejarklack direkt längre.

    1. Så välbekant… Har en vän med en sex månader yngre son än min… Så cirka sex mån efter min klagosång kommer hon och säger “nu förstår jag vad du menade” speciellt nu språnget mellan 2-2,5…. 🙂

  10. Njut! Har en 15-åring som får en att känna sig helt värdelös som förälder:( man är helt plötsligt längst ner på “gillalistan” (om man inte är högst upp på “ogillalistan”…..

  11. En liten tår av igenkänning. Precis så där upplever jag vår tvååring under vissa dagar

  12. Låter underbart. Jag har inga barn, men jag har gjort praktik på en förskola, och känner igen att barn kan ha en sådan uppiggande energi. 😀