Rädslan får inte styra.

Jag har bestämt mig för att inte fatta beslut baserat på rädsla. Jag vill kunna tacka nej och fatta beslut i mitt liv baserat på tidsbrist, opepp, dåligt betalt, skittråkigt eller annat. Men inte på grund av att jag är rädd för vad som händer om jag tackar ja. Om jag gör något nytt och ovant. Med jobb tillexempel. Så många gånger jag har tackat nej, eller förhållit mig passiv för att jag varit rädd för vad som skulle hända om jag tackade ja. Men jag hatar att känna mig rädd. Hatar när det känns som att rädsla istället för lust styr mina beslut. Varenda gång jag upptäcker något som gör mig lite rädd ger jag mig sjutton på att testa det. För det gör mig så fruktansvärt provocerad att jag ska begränsas av rädsla. Känna mig mig feg.

Hur gör man då för att sluta fatta beslut baserade på rädsla? Jo, man övar. Övar i det lilla. På sådant som är bara lite läskigt. Eller så gör man som jag gör ibland nämligen att ta ett jättekliv och gör något SKITLÄSKIGT som får magen att vända sig och huvudet att snurra. Något som är så läskigt att man helst vill dö, eller bli svårt sjuk just innan – bara för att slippa. För när man gör något  pass läskigt – då hoppar man tio trappsteg upp på modighetsskalan på en gång och då har man liksom tjänat in flera år av velande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

52 kommentarer på “Rädslan får inte styra.”

  1. Så himla bra! Jag har nog tänkt lite åt det hållet, men inte så konkret. Det ska jag definitivt börja med!

    Jag såg ditt inlägg, kom på att jag måste ringa ett söka-jobb-samtal (alltid lite pressat) och nu är det gjort, så skönt. Tack för pepp och inspiration!

  2. Vad finns kvar utan rädslorna? Hur skyddar man sig då? Vad är man sedan, när man gått emot allt man är rädd för? Finns man ens kvar?

    1. Det är inte rädslorna som ska styra en utan den inre “magkänslan”. Vid ett beslutsfattande är rädslan den lättare vägen att gå än att ta det anda exempelvis mer utmanade beslutet. Ditt inre vet om du tar rätt eller fel beslut. Med lite övning lär man sig känna skillnaden på vad som är rädsla och när ditt inre “talar”.
      Själv har jag låtit min rädsla styra mig allt för länge nu och jag arbetar hårt med att följa mitt inre. Det är inte lätt men jag är på rätt väg. 🙂

  3. Peppigt och härligt skrivet! Ja det gör ont att utvecklas ibland och ta stora steg, fast man egentligen vill..
    Jag gjorde det förra helgen faktiskt! Ställde mig inför publik och pratade, om mig vad jag varit med om. Innan var jag så nervös att jag helst ville(som du säger) ringa mig akut sjuk eller bara rymma därifrån. Det brann inuti! Men jag gjorde det i alla fall och efteråt kändes det så bra också 🙂
    Jag fick många fina kommentarer så som “det här är ett bevis på vad du ska ägna dig åt” Det är stort att våga hoppa och det är ren lycka att känna att det jag har det håller. Jag bär!

  4. Åh så klokt inlägg! Man blir så inspirerad av din blogg! Ställdes för någon vecka sen inför utmaningen att föreläsa i en gymnasieklass (har aldrig gjort det tidigare, inte ens varit i närheten) och tänkte tacka nej för att jag var för rädd. Men min sambo propsade på att jag skulle tacka ja, och det gjorde jag – och det var helt fantastiskt att föreläsa! Efter det har jag insett hur bra jag mår av att utmana mig själv att göra saker som verkar stora och läskiga, men som i slutändan bara blir en extremt kul erfarenhet.

    Keep it up!

  5. *skrattar gott och länge* Så väl jag känner igen mig. 🙂 Det gäller bara att komma ihåg att man kan inte vara modig om man inte är rädd. Per definition. Du är jättejättemodig!

  6. Så klokt att du inte låter dig styras av dina rädslor. Själv är jag livrädd för att flyga men tvingar mig själv att göra det om och om igen eftersom jag inte vill att min rädsla skall styra mig. Liza

  7. håller med dig 100%! jag sänder ett program på engelska (mitt modersmål) på studentradion här i uppsala. för ett par veckor sedan var jag inbjudan att delta i ett annat program där jag skulle behöva prata svenska. Innan vi började sända var jag så otroligt rädd att jag bara ville springa därifrån så fort jag kunde. Men jag stannade och det var jätteroligt och nu är jag inte rädd längre! Det känns så bra att vara modig ibland. Tack för ett peppigt och klokt inlägg!

  8. Håller helt med! Man måste våga utmana sig själv. Våga satsa för att vinna.

    Själv har jag nyligen lyssnat på en ljudbok som heter Drömliv av Kajsa Ingermansson och fann den otroligt peppande. Den handlar just om bl.a. rädslor som hindrar en. Läs den om du/ni vill hitta vägar att till ett drömliv. Själv försöker jag konstant arbeta på just det. 🙂

    Mvh Carolina

  9. Ååå jag måste bli lite modigare ibland! Det är så mycket jag vill göra men inte gör för att jag inte vågar. Men jag försöker mer och mer! Tack för en inspirerade text!

  10. Jag är rädd varje gång jag ska köra bil, men jag gör det ända och när jag väl har mitt körkort så kommer det att vara så värt alla dessa små rädslor 🙂

  11. Det er som om, at hver gang du skriver de her posts om at være modig er det præcis når jeg har allermest brug for at læse det. Jeg elsker de posts, og nu har jeg lige sendt en ansøgning. Tak!

  12. Hej Clara! Jag saknar påskinspiration i din blogg. Har du inte några tips på påsktårta,påskblommor och dekoration? 🙂 etc.

  13. Jag har också sagt nej till mkt pga rädsla. Bland annat ett bra jobb som chef. Tänkte att “jag som är tjej och inte ens 30, de kommer genomskåda mig” eftersom jag var rädd att göra dem besvikna. Ångrar mig enormt i efterhand…

    1. Å, nu blev jag lite ledsen. Men om du är ett chefsämne kommer det fler chanser! Och det är du antagligen, det har ju andra redan insett 🙂

  14. Aj. Det där var en öm punkt, men tack för att du trycker på den. I mitt jobb har jag en del kontakt med media. Radio och tidning funkar bra, men min största skräck är tv. Jag avskyr det, oavsett om det är förinspelade intervjuer eller direktsändning. Självklart har det lett till att jag med mycket få undantag tackar nej till den typen av medverkan. Det hade känts ok att tacka nej av de skäl du nämner – att jag inte har tid, får noll kronor i ekonomisk ersättning eller att det helt enkelt är ointressant – men inte när det enda skälet är rädsla. Efter ditt inlägg och denna min offentliga bikt måste jag verkligen göra nåt åt det. Tack, tror jag 😉

  15. man ska utmana sig själv och prova sina vingar, även om det kommer innehålla en viss känsla av rädsla. Då växer man! 🙂

  16. Så bra sagt! Jag älskar ditt tänk kring det här ämnet och vill gärna dela med mig av min historia.

    Som barn var jag en tvättäkta fegis. Jag var rädd för allt och lät mig hindras av mina rädslor. Ju äldre jag blev desto mer motiverad blev jag att gå emot mina rädslor.

    Med en hel del stöd från min fästman bestämde jag mig, vid den här tiden förra året, för att gå emot mina rädslor. Jag valde, mitt i vår bröllopsplanering, att åka till andra sidan jorden för att arbeta med prostituerade kvinnor och deras barn i fyra månader. Jag var så rädd för vad jag stod inför och hur det skulle påverka mig och mitt liv. Där och då kunde jag inte försvara mitt val inför varken mig själv eller någon annan. Det kändes som att jag skulle lämna allt jag älskade för något jag inte visste vad det var. Det enda som drev mig var mitt intresse för människor och tanken på att jag skulle få möjligheten att hjälpa och göra skillnad för några människor. Väl på plats i mitt tillfälliga land hade jag mitt livs största upplevelse och ångrade inte en sekund att jag hade åkt trots de ständiga utmaningarna. Jag fick möjligheten att träffa underbara människor, varav ett helt gäng härliga barn som med tiden kom att kännas som mina egna. Vi har fortfarande kontakt och de är väldigt exalterade över att mitt och fästmannens “love marriage” som äger rum till sommaren.

    Med det i ryggsäcken har jag nu bestämt mig för att aldrig låta mig hindras av mina rädslor, för tänk vad man kan gå miste om om man gör det!

  17. Men det gåååår ju för f-sen inte att göra det en inte vågar när den där f-bannade rädslan sätter in!!! Åååååååååh! Ja blir så himla trött på’t.

    1. Det gåår jag lovar!!! Tro mig jag vet, jag har lärt mig att det visst går. Ibland är det så att man behöver prof hjälp och eller psykofarmaka men det går!!!! Sök hjälp om du har stora problem annars är det bara att stålsätta sig och utsätta sig ändå som funkar. Då lär sig kroppen o knoppen att det går till slut

  18. Åh jag tvekar kring mitt äktenskap. Har varit i kris under i alla fall två år och magkänslan säger väl egentligen att jag behöver vila från förhållandet men hjärtat vill kämpa vidare för han är faktiskt min drömman, men nu börjar vi komma till en punkt där vi pga så långt gången kris trots terapi med mera bara tär på varandra. Att ta ett beslut att bryta upp en familj är kantat av en enda känsla som störst: rädsla. Fy bubblan //Hon som annars aldrig är rädd

  19. Tack Clara för att du vågar och vill dela med dig av detta. Jag har kämpat med detta sedan jag blev tonåring. Har blivit mer uppmärksam på det sen jag blev vuxen och fått och får hjälp av min älskling och även ett antal terapeuter och vänner och familj. Jag blir också arg på mig och min begränsade rädsla och då föds en kraft att förändra och kämpa!! Vi får kämpa på varsitt håll. Stor styrkekramtill dig

  20. jag hade jobbintervju i morse och kände mig precis så som du skriver, jag var LIVSRÄDD att de skulle tacka nej och jag är fortfarande livsrädd att de kommer tacka ja. men jag läste ett bra citat strax innanför intervjuen, och det hjälpte mig lite: “if you don’t faint, puke or die: keep going!” bara kör på. tänk inte, kör på!

  21. Jag tänker precis lika om rädsla – den ska utmanas!!! Är jag rädd eller nervös måste jag göra det ändå. Och man växer så mycket varje gång. Man ångrar inte det man gör, bara det man inte gör, försöker jag intala mig varje gång jag står och svettas och är nervös… 🙂

  22. Jag håller med dig till fullo! Jag utmanar mig själv hela tiden. Ibland måste jag dock unna mig vila då det faktiskt tar på att utmana sitt försiktiga jag.

  23. Tack för inlägget! Jag försöker tänka och göra därefter jag med. Ibland är det rackarns svårt, men oj vad man växer när man klarar det ja!=)

  24. Så svårt det kan vara! Och speciellt eftersom det inte alltid leder till bra grejer bara för att man gör nåt man är rädd för. Då är det lätt att gå tillbaka till gamla mönster.. Men att försöka göra sånt som faktiskt rent objektivt ser ut som det ‘rätta’, det roligaste eller vad det nu kan vara är ju himla härligt i sig!

  25. Så himla bra skrivet Clara! Man kan tycka detta , men du skriver formulerar dina tankar bra tycker jag! Lagom lång text oxå.
    En av de läskigaste saker jag gjort var nog att flytta från Stockholm till Uppsala. Barnbarnfamiljen bor här, så vi ville hit.
    Bodde i en stor fyra i Stochkholms innerstad . Fint läge på Södermalm. Bott där 30 år. Men hyran där blev allt dyrare , så vi valde att flytta.
    Bor nu i en lägenhet som vetter mot en liten skog och sen slätten. Det betyder att vi kommer rakt ut i naturen. Bor som på landet. Vi har oxå en trädgård här m. fantastiskt läge , eftermiddagssol och skyddat av skogen. Här finns fruktträd , bärbuskar en liten liten damm som fåglarna kan bada i o igelkotten dricka vatten ur. .
    Jag har en egen lott där i trädgården,där
    jag kan odla. Huset är byggt på 50-talet med bra planerade lägenheter m. omsorg om detaljerna.
    Vi var jätteglada när vi fått kontraktet på denna lägenhet.
    Till saken hör att jag har mina rötter på landet en bit utanför Uppsala, där mormor och morfar bodde och Vi var där somrar och jular och träffade alla kusiner ,mostrar och mostrars män etc. Släktstället alltså.
    Nåväl här är samma natur som där på landet hos mormor o morfar. Betyder mkt.
    Vi flyttade för att hyran i Stockholm blev för dyr samt vi ville komma närmare barnbarnfamiljen samt ville ha närmare till naturen. Här är vi som på landet Ändå tar det bara 10 minuter o cykla till Uppsala station . Vi var mkt glada i maj för 2 år sen när vi fått kontraktet på denna lägenhet.
    Dessutom bor vi en halv trappa upp. Skulle jag skaffa katt igen skulle den kunna gå ut och in själv via balkongen.
    Som sagt glada var vi då i maj. I juni kom ruelsen, blandat m. senare en del ångest. Vad hade vi gjort? Skulle vi verkligen flytta. Vi hade ju bott i Stockholm i 30 år o hade alla våra vänner där ….Oh jag kanske hade gjort ngt dumt som drivit detta. Men vi skulle dessutom bli pensionärer och ville, kunde inte ha så stora kostnader för boendet.
    Så gott som hela sommaren gick åt till flyttbestyr. Rensa,rensa rensa, Mäta mäta hyllor , möbler. vad skulle få plats på den mindre ytan vi skaffat oss.
    Mkt sömnsvårigheter den sommaren. På allvar tänkte jag. Skulle jag ÖVERLEVA detta , att flytta.
    Men det gjorde jag och har verkligen inte ångrat mig. Och jag växte fast i pensionsålder jag var .
    Jag klarade det! Och trivs så bra här. Visionen blev verklighet.
    Jag var då inte säker på att vi skulle klara det.
    Dessutom hittade jag en lägenhet på 3 minuters promenad avstånd från vår lägenhet till min då 90-åriga mamma. Hon trivs så bra där. Vi kan plocka svarta vinbär på hennes gård tillsammans och hon kan göra sylt!
    Min mamma är pigg för sin ålder.
    Samma sak där . Vad gör jag med min gamla mamma Skulle hon klara flytten . Jag ordnade allt . Min man hjälpte till att packa upp mammas saker. Att lämna mamma i Stockholm var inget alternativ!
    Men ändå, ruelse där oxå
    men vi gjorde det, flyttade mamma ngn dag före trettondagen ett halvår efter vår flytt, massa snö i Uppsala var det.
    Jag gjorde ngt som jag inte var säker på att vi skulle klara. Men visionen blev verklighet och vi trivs här!
    Nu är denna text alldeles för lång….men klockan är kvart i åtta och jag vill ut och ta en promenad ut mot slätten denna vårvinterstid. Gillar vårvinter!
    Görel

  26. Känner mig träffad mitt i prick. Jag har precis fått ett nytt jobb och ska säga upp mig från den gamla trygga tillvaron. Det nya jobbet har jag drömt om i över tio års tid. Men nu när det blir verklighet så är jag livrädd. Det är inte bara det att det är ett helt nytt jobb, ett nytt sätt och tänka och nya arbetskamrater. Arbetet lovar mig inte en fast tjänst utan bara ett vikariat. Så för mig känns det som ett fallskärmshopp där jag inte har en anning om jag kommer landa mjukt eller hårt. Men jag känner ändå att jag måste ta chansen och förverkliga detta som ger mig en fot in i det jag drömmer om.

    Åh, tack till dig Clara att du finns, du är klok som en bok. Det kändes skönt med detta inlägget du gjort.

  27. Det här behövde jag läsa just nu. Jag har massor av planer men nästan ännu fler rädslor. Ett projekt är att lära mig köra bil och ta körkort och jag vill verkligen men jag är bara så rädd för att göra det. Nu har jag i alla fall kommit längre än någonsin förut, jag har lämp nu och är i processen att anmäla mig och sambon till handledarutbildning så jag kan börja.

    1. Härligt att höra att det inte bara är jag som är rädd för körkortet, har skjutit upp det i så många år! Men nu efter påsk blir det att anmäla sig till körskolan!

  28. Det är EXAKT det jag känner just nu. Min rädsla är så stor över nya saker, samtidigt som jag älskar nya saker. Jag håller just nu på att öva på att inte basera mina beslut på den rädslan. Vi kommer att klara det!

  29. Väldigt tänkvärt! Har ställts inför nya utmaningar på jobbet som fick mitt hjärta att hoppa över några steg. Blev faktiskt lite rädd. Kommer jag klara av det här? Dina ord fick mig nu att tänka i andra banor gällande det. Inte backa pga av rädsla, för då kommer jag ju ingenstans! Och så måste jag ta tag i körkortet som är en annan liten rädsla….

  30. Läst din text om igen. Höll mig inte riktigt till ämnet när jag kommenterade den förra gången(igår). Kan bara säga att det är en mycket bra stycke text om viktiga saker. Igenkänning för många.
    Låt inte rädslan styra våra val, begränsa oss. Ta klivet
    även om det är läskigt. Det är just där man växer.

  31. Vilken bra text, mitt i prick. Jag är också feg men drömmer stort och blir besviken när jag inte vågar ta chansen eftersom den autokänsla som går in så fort möjlighet till förändring dyker upp är “men vi har det ju ganska bra här”. Har alltid drömt om att arbeta utomlands en period men aldrig vågat ta steget, skyller på ekonomi, svårt hyra ut lägenheten, dålig lön, men sambon då etc. fast egentligen törs jag nog bara inte och har blivit bekväm. Nu ska jag på intervju för ett jobb i Köpenhamn som jag å ena sidan skulle vilja prova för det är ju inte farligt långt iväg men å andra sidan drar jag öronen åt mig och hoppas nästan på att inte få det för då MÅSTE JAG JU TA ETT BESLUT! Ett stort beslut dessutom med flytt eller veckopendling. Men å så spännande att få arbeta i ett internationellt företag…