Ibland önskar jag att jag fick gå runt i min mans skor. Hur skulle det vara om han hade ett liknande jobb och en liknande karriär som min? Förmodligen skulle han tjäna mer pengar. Och förmodligen skulle han slippa äckliga gamla gubbar som gillar hans bilder på instagram och tycker att han är “sexy baby, nam nam”.

När vi blev ihop på gymnasiet tränade han massor, läste allt som fanns att läsa om hälsa, friskvård, kost och motion. Ja han gjorde till och med med egna matlådor till lunch för att skolmaten var av för dålig kvalitet.  Idag är han personlig tränare, iyengaryogalärare och snart sjukgymnast. Förutom att vara en fantastisk människa är han nog en av de minst självdestruktiva personer jag känner. Han ser alltid till att ta hand om både sin kropp och sitt psyke. Och fast han hållit på med träning och kost som i andras ögon kan verka extrem och överdriven är det ingen som påstått att han är ätstörd, ytlig, eller ett viljelöst offer. Tvärtom tycker folk att han är vettig. Och när han är stark och vältränad är han helt enkelt stark och vältränad.  Hans kropp är inte politik. Och när han någon gång pratar om sina levnadsvanor med andra killar säger de mest att han är grym.  Inte “sluta prata om det där, jag får så sjukt mycket ångest av att du är så duktig hela tiden”. Kanske känner någon så, men ingen skulle komma på att lägga det ansvaret på honom, eller försöka påföra skuld.

Senaste dagarna har någon slags “rump-gate” pågått i bloggosfären, där den ena bloggen efter den andra diskuterat min rumpa. Eller snarare en bild av min jeansrumpa som lades upp i instagramflödet för några dagar sedan. Denna bild har analyserats ur alla vinklar – och min träning och hur jag bloggar om den har granskats noga. Allt har förstås inte varit negativt. Men den många gånger hårda kritiken som kommit handlar om att jag sprider osunda ideal och är en dålig och farlig förebild. Mina outfibilder har påståtts vara lika dåliga som det som reproduceras inom pornografin. Och min självkänsla, eller den eventuella bristen på den – har blivit synad i sömmarna. Vad säger egentligen Claras kropp? Vad vill hon med den?

Läsningen har fått mig att sucka. Sucka över att min kropp denna gång inte blev villebråd för en äldre man på bussen, eller en snuskgubbe på instagram. Utan för ett gäng välformulerade kvinnor som kallar sig feminister. Men logiken var precis den samma som den alltid är när man tar sig rätten att kommentera och hantera kvinnors kroppar. När hon klär sig så där/fotar sig så där/beter sig så där så får hon skylla sig själv för hur hon bemöts! Min jeansrumpa blev allmän egendom samma stund som jag la ut bilden av den på instagram. Och många av dessa analyser kändes precis lika obehagliga att läsa som när snuskgubbar kommenterar, eller när någon kallar mig fetto i mitt kommentarfält. Min kropp blev politik och inte längre min kropp, utan ett slagträ i en debatt som andra initierat. En viktig debatt förvisso. Kanske framförallt för att den påminde mig om något helt annat än vad den var ämnad att göra. Nämligen att jag som kvinna inte äger rätten till min kropp. Andra äger rätten till min kropp och att definiera den. En kvinnas kropp kan aldrig bara vara – den måste alltid säga något. Är den lockande? Frånstötande? Hälsosam? Fet? Feministisk? Sexig? Provocerande? Det är upp till alla utom kvinnan själv att avgöra.

Jag känner en otrolig frustration över hela den här situationen. Men nu tänker jag skita i det. Nu tänker jag låtsas att jag är en man – min man. Och att min kropp är min egen att njuta, vara stolt över, ta hand om på det sätt jag själv vill. Och att ingen annan äger rätten till den. Varken de som kallar sig för feminister eller de som jag kallar för snuskgubbar.