Köpte senaste Mama och hittade en kort intervju med mig själv i tidningen. Där jag ger ett karriärtips. Och det mycket enkla men svåra tipset är att göra det du tycker är läskigt! Jag lever efter den devisen och det gör mig både tokig och tacksam. Tokig för att jag ständigt går omkring med hjärtat i halsgropen för att jag bestämt mig för att göra något jag inte vågar, tacksam för att när jag gjort det känns det fantastiskt i magen.
Att vara rädd för saker är väldigt provocerande för mig. När jag blir rädd för något får jag ett omedelbart behov av att utmana min rädsla. Och det här handlar inte bara om karriär, utan om precis allt i livet. Jag har tvingat mig att gå fram till den där söta killen jag inte vågar prata med egentligen, och tvingat mig att klä mig i det jag tycker är coolt även om andra tror att jag är ett freak, eller tvingat mig att säga ifrån när någonting är orättvist. Varenda gång jag får den där molande känslan i magen som säger att jag vill avstå något för att det är läskigt så måste jag tvinga mig att göra det ändå. För annars vet jag hur besviken jag blir på mig själv. För att jag inte unnade mig den där hisnande magkänslan som är belöningen efteråt! Lite som att hoppa från bryggan en varm sommardag då man svettas som en galning och skulle behöva svalka – men vattnet känns isande kallt. Jag vet att jag kommer känna mig pånyttfödd i samma sekund som jag träffar vattenytan och låter det kalla skölja över mig. Ändå står jag där och tvekar att ta hoppet. Tillslut hoppar jag bara ändå – och skriker av skräckblandad förtjusning i fallet.
I sjuan eller om det var åttan, skulle jag sjunga på scen för första gången. Jag var så jäkla nervös att kände mig sjuk i en vecka innan. Men jag tvingade mig ändå. Och när jag gjorde det förstod jag på reaktionerna att jag var duktig på att sjunga. Det var min grej! Det gjorde att jag vågade söka till musiklinjen på gymnasiet. Och där träffade jag så småningom Jakob. Och utan Jakob ingen Bertil. Och han är ju det bästa som finns i hela mitt liv. Tänk om jag förnekat mig det bästa i hela mitt liv för att jag hellre var bekväm än utmanade mig själv? Där kan vi prata om någonting som är läskigt på riktigt!
16 svar
Jag ska hålla för näsan och hoppa! Tack 🙂
Fast vissa (jag) behöver ha mycket trygghet och inte så mycket nytt och läskigt då det innebär att man ofta ligger sömnlös och bär på en ständigt molande oro, och jag tycker inte att känslan när man klarat något läskigt väger upp den ångesten det innebär innan. Faktiskt. Sen kan det leda till bra saker, visst, men man kan ju hitta kärleken på samhällslinjen också, eller samma arbetsplats där man redan jobbat flera år 😉
Jag är av samma typ fast kanske bara ännu lite räddare. Känner så väl igen “måstet” inuti och jag har läst någonstans om att vi alla bär på – något olika – men alltid ETT djupaste livsmotto. Olika för olika typer av personer. Ett av de grundläggande mottona som man kan bära inom sig är att vara sann mot sig själv. Så ser jag på den här drivkraften. Det handlar om att vara sann mot sig själv. Det är både jobbigt och underbart…! 😉 Önskar dig en fin midsommar! Tack för dina varma och kloka blogginlägg. Uppskattar dem verkligen.
Ett inspirerande inlägg Clara! Man skulle fått lite av din järnvilja!
För sex år sedan satte jag mig på ett tåg och åkte 120 mil söderut. Ensam och med konstant illamående nästan hela resan för att jag inte visste vad som väntade. Hade jag inte gjort det hade jag varken haft min sambo eller son idag. Så för att jag vågade det är jag mig själv evigt tacksam. Däremot har jag väldigt svårt för att ta det där extra klivet ibland, även om jag ofta tvingar mig själv till jobbiga situationer för att jag vet att det kommer kännas bättre efteråt. Jag är en trygghetsmänniska och har jag något jobbigt framför mig kan jag oroa mig inför det i veckor innan. Måste bli bättre på att bara göra och inte tänka så mycket.
Det är ju faktiskt så att man växer genom att gå emot sina rädslor så blir det lättare var gång man möter ett hinder igen…
kram..
Har du tips hur man kan förvandla sin väldigt tråkiga gamla Billy-bokhylla? Jag har tänkt tapetsera den sandpappra ner den lackade ytan. Men problemet är själva designen på den. Det är bara raka, tråkiga kanter och jag vill att den ska se ut som en gammal lantlig bokhylla. Har du några tips på vad man skulle kunna hitta på?
Jag vill vara sån! Och är det för det allra mesta också. Den personlighet du beskriver är himla mycket jag. Men du får gärna skriva ett inlägg hur en gör när en går fram och killen kanske säger nej? Eller en säger ifrån för att en tycker att någon är orättvis och får en hela känga tillbaka som gör att en bara blir tyst.
Ofta vågar jag, men ibland inte, är rädd att det ska bli just så. Och vad gör en då?
Om man får ett nej när man varit modig, kan man dels gratulera sig själv att man vågade och vara stolt över det. övning inför det JA man kommer få någon gång…Dels kan man tänka att den personen inte Var lika modig som du! Det är modigt att vara sårbar och visa Sina sanna känslor, det är riktigt mod…
Så sant! Man måste våga hoppa!
Men hoppet är förstås olika för alla – ibland handlar det om att göra något nytt, ibland handlar det om att säga ifrån eller våga ändra på sånt som inte är bra. Och beroende på vem man är och hur modig (eller inte) man är så kan det innebära antingen små eller stora saker. Ibland krävs det ju mycket mod t.o.m. för att ändra på frisyren eller göra sig av med något skrot man inte behöver längre. Ibland handlar modet om att byta världsdelar eller lämna ett dåligt förhållande.
För mig är nog det grundläggande inte lyckokänslan efter jag har vågat utan att valet när det kommer ofta står mellan det som är hemvant och tryggt men inte helt optimalt för mig och det nya som KAN bli optimalt men som kräver mot och att man satsar. Vågar man aldrig så ger man aldrig sig själv chansen att hitta det optimala.
Eller hur, Clara! Hur ska man annars kunna veta vad man vill och gillar? Mitt eget CV är lika långt som det är spretigt och idag, när jag äntligen är där jag verkligen vill vara, är jag glad för det för annars hade jag aldrig haft vett nog att uppskatta vad jag faktiskt har!
Härligt konstaterande, funderande och läsning. Tack för det!:)
Men precis så, du är så klok! 🙂
Nu blev jag peppad! Har precis börjat utmana mina rädslor och känt det där suget efter att göra allt jag inte vågat eller bara dragit mej för att göra. I nästan hela mitt liv har jag backat för allt som gjort mej osäker (även andra faktorer som gjort att jag mått dåligt och inte orkat).
Men nu är det som att livet kommer tillbaka! Inser att jag backat in i ett hörn och rör mej på en ytterst liten fläck på jorden.
Nu vill jag LEVA, även om känslan i magen är läskig…
Det påminner mig. Om min extremt starka rädsla för att våga det där som är vardag för många och ett helvete för andra. Det där enkla men ack så ångestladdade som att förse sin kropp med föda och ibland sådant där regelmässigt förbjudet men njutningsfullt.
Det påminner mig om att jag står vid stupet och tvekar på om jag ska hoppa. Och kanske få leva ett liv utan. Det där. Som inte är jag. Eller om jag ska stanna kvar i den trygga, den kontrollerande lilla bubblan där självdestruktivitet är vardag. Jag vet inte. Men jag funderar i alla fall.
Åh jag önskar att jag hade mer utav den drivkraften. Jag har jobbat på det och nu gör jag det jag tycker är läskigt, men visst det är grymt jobbigt varje gång. Framför allt att inse hur mycket grejer som faktiskt håller tillbaka en.