Alla dessa gånger.  Då jag inte varit människa. Utan ett stycke kropp att värdera och bedöma.

Som schysta killkompisen som säger sig älska starka tjejer, som möter mig på stan och stirrar på min kjol och säger ”Är inte det där en lite väl promiskuös kjollängd”

Eller när jag går genom klassrummet och alla plötsligt börjar asflabba, för att en kille har sträckt ut handen i luften och låtsas smeka min rumpa och stöna högt. När en tjejkompis fräser att han ska sluta svarar han bara men hon ber ju typ om det och en annan kille fyller i ja med den där rumpan så… Och det konstiga är att det är jag som känner mig som en idiot.

Eller mannen som ropar HORA åt mig när jag väljer Taxi Stockholm istället för hans svarttaxi på Arlanda.

Eller när en kille i årskurs två kallar mig knull-Clara och jag skäms så fruktansvärt över hans ordval att jag inte ens vill skvallra för någon utan bara gömma mig.

Eller när jag spelar in ett teveprogram och männen bredvid inte kan låta bli att klappa mig på ryggen och stryka mig över håret när kameran inte är på. Som om jag vore en hund eller en docka.

Eller när jag får en kanna vatten kastad över mig under ett vattenkrig på högstadiet och läraren tar in mig och inte killarna i klassrummet och undrar vad det jag håller på med. Är det hormonerna som spökar, Clara? Är du kär? Det här är så olikt dig.

Eller när mannen med en hög chefsposition hamnar bredvid mig på en middag och sitter och smeker min nakna överarm och fumlar med händerna efter halsbandet som dinglar mellan mina bröst. Och som blir så kränkt när jag säger ifrån att han börjar imitera allt jag säger med bebisröst.

Eller när jag går i trean och får mens före alla andra tjejer och en kompis skvallrar för killarna och jag får vara mens-Clara i en hel månad. Det äckligaste som finns tydligen. Som om det inte var nog hemskt att bli kvinna ändå.

Eller när jag badar i Indien och unga män sitter med teleobjektiv på stranden och fotar av mig i vågorna.

Eller på utvecklingssamtalet när min fröken säger till mamma att Claras kläder sänder ut fel signaler. Jag vet att hon inte är en sådan där flicka – men pojkarna tolkar det så när hon ser ut som hon gör.  Och jag skäms så fruktansvärt över att jag gjort mig själv till åtlöje. Att jag inte haft vett att dölja min knoppande tonårskropp.

Eller när män som är äldre än min pappa synar min kropp uppifrån och ner och fastnar med blicken just under naveln och säger att jag är söt, men verkar sur. Varför är du så sur Clara – tål du inte en komplimang?

Eller när jag är sjutton år och kommer hem från en utlandssemester och är brun som en pepparkaka och bär ett rygglöst linne i skolan, och min lärare kallar fram mig till katedern och säger att jag får klä på mig för att det där ser kallt ut.

Eller mannen som sitter på en cykel precis framför parkbänken där jag och min syster dricker frappucino en ljummen kväll i Barcelona. Tillslut reagerar vi på att han aldrig åker därifrån och upptäcker att han har snoppen framme och tillfredsställer sig själv medan han ser på oss. Jag fräser fuck you och något kaxigt om hur liten snopp han har. Precis som jag lärt mig på självförsvarskursen i skolan. Självförsvarskursen som erbjuds till alla tjejer eftersom Hagamannen går lös i vår stad.  På kvällen på hotellrummet kan varken jag eller Anna sova utan vill bara resa hem igen. Hans äckel får mig att känna mig smutsig.

Alla dessa gånger då jag inte varit människa. Utan ett stycke kött att värdera och bedöma. Då min kropp och det blotta faktum att jag är en kvinna vänts emot mig.

Och så finns det folk som fortfarande undrar varför jag kallar mig feminist?