När jag känner mig så sjuk som jag stundtals känner mig under graviditeten. Då förvandlas jag mentalt till min mamma när cancern började härja i hennes kropp. Trött, ledsen, svårt att gå, ont, dålig aptit och håglös. Jag känner riktigt hur jag blir min sjuka mamma. Jag såg henne må dåligt under så många år att när jag själv mår dåligt är det som att vi smälter ihop till en och samma. Jag får så ont i magen av att veta att min mamma måste mått så här. Fast ännu värre ännu längre. Det är en fruktansvärd känsla. Och jag påminns om varför jag vill träna och äta hälsosamt och ta hand om min kropp. För att förhindra att jag ska bli sjuk. Alla sjukdomar går inte att stoppa med träning – men väldigt många går att förhindra – och sjukdomsförloppet går att påverka genom en stark fysik och bra kost. För att inte tala om den ökade livskvalitet man får när man är i bra form!
2013 var det första året sedan mamma blev sjuk och dog som jag kände mig som den ”riktiga Clara”. Detta efter hela tio år som en blekare kopia av mig själv. Tio år då jag faktiskt hann glömma mitt riktiga jag och börja tro att jag alltid ska vara så här. Skör, kantstött och trött. Upptäckten och hågkomsten av vad som är mitt riktiga jag har varit euforisk! Det har också lett till att jag kunnat ta tag i bitar av mitt liv som jag inte kunnat hantera tidigare. En av de sakerna är träningen och kosten. Plötsligt längtade jag efter att väcka min kropp från det avdomnade tillstånd jag levt med så länge. Och det häftiga är att när jag började ta hand om min kropp löstes en massa själsliga åkommor på köpet.
Jag skrev på min instagram i veckan om hur jag råkade slå på min springlista i Spotify av misstag och började gråta för att jag längtar så otroligt mycket efter att vara pigg igen. Att kunna dra ut och träna när jag är frustrerade, ledsen, stressad eller trött. Det finns nog ingenting som är så läkande. Självmedicinering på hög nivå! Och den stora prövningen med den här graviditeten är att det känns som att jag skickats fem år tillbaka i utvecklingen. För nu vet jag hur bra jag kan må, vilket gör kontrasten till hur skitdåligt jag mår nu extra stor. Samtidigt är jag så otroligt tacksam att graviditeten är just en graviditet och ingen kronisk sjukdom som förhindrar ett aktiv livsstil för resten av mitt liv. När min bebis är född ska jag komma i mitt livs bästa form. Av ren och skär tacksamhet för att jag är frisk, stark och för att jag kan! För att det är så fantastiskt att ha makten över sin egen kropp.
Jag är så fruktansvärt avundsfrisk på alla er som är ute och joggar, gymmar, lyfter skrot eller ens kan gå långpromenader. Jag ska inte glömma den här jobbiga upplevelsen när jag är ute på andra sidan. Jag ska kanalisera känslorna till att bli superstark igen! Den tanken klamrar jag mig fast vid de här dagarna när jag knappt tar mig ur sängen.
41 svar
Känner igen detta SÅ väl. Nu har jag inte varit gravid på några år och börjar glömma hur det det var, men känner känslan i hela kroppen nu när jag läste din fantastiska text. Många jobbiga kommentarer jag fick som gravid skaver fortfarande och en av de värsta är klyschan ”graviditet är ingen sjukdom”. Det är hemskt att höra när man går omkring som i en dimma och inte känner igen sig själv för 5 öre.
Håll ut, Clara! Det kommer bli bra.
Nu bygger jag hus istället och har alldeles för lite tid att ta hand om min kropp och det ser jag mest av allt fram emot nu är att träna. Just nu får barnen alla lediga minuter, trots att jag egentligen vet att jag blir en bättre person om jag kunde träna också.
http://morkullan.amani.org/
Min målbild för nästa graviditet (om vi välsignas med en såklart:) : när jag sitter i sängen på BB med en nyfött, underbart mirakel i famnen, och alla graviditetsåkommor bara försvunnit. SÅ märkligt, att gå från ledbruten till helt välmående på en timme liksom! Nå, nu är jag en som snittas, men trots att man är nyopererad är det faktiskt både att föredra och betydligt lättare och mindre smärtsamt Så kan man också uppleva graviditet, liksom att vissa lyckliga bara strålar och mår fint.
Jag känner igen mig i det där att vara en blekare variant på sig själv. Kanstött och skör. Så himla bra beskrivet hur det är att ha gått igenom något som tar hårt på ens ork. Jag hade en jobbig graviditet, förärlig förlossning, väldigt tuffa 1,5 år efter som ledde till separation mellan mig och partnern. Nu är vi tillsammans igen och jag väntar barn nr 2, är lycklig över livet men väldigt kantstött och blek. Jag är inte samma längre. Hur gjorde du för att orka med omvärldens krav när saker var som jobbigast? T ex känna brinnande empati för vänner, tid för Jakob, mm? Sånt där man älskar och vill och tycker om, men som man inte räcker till när man är orkeslös. Jag känner att man som orkeslös straffar ut sig själv i samhället, en nedgående spiral. ”Folk” gillar inte de svaga. De som inte kan ge lika mycket. Så svårt!
Tack, Clara, för att du påminner om hur viktig kroppen är, hur bra man kan må av att träna och hur tacksam man ska vara över att vara frisk!
Jag är kroniskt sjuk. TRE kroniska, obotliga sjukdomar, jag är 25 och resten av mitt liv kommer jag spendera i mitt hem, i sängen eller i soffan. Tack och lov är jag inte helt sängbunden som en del andra med mina sjukdomar är. Jag kan ta mig ut ibland, men benen bär knappt så snart blir det rullstol. Jag är dansare och akrobat och kommer aldrig stå på scen igen. Med mina sjukdomar är det svårt att träna, för kroppen bryts ner istället för att byggas upp. Jag saknar all fysisk aktivitet så oerhört mycket och jag vet inte hur jag ska hantera att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer bli frisk. Jag jobbar på att vara positiv, men det finns inte mycket att glädjas åt i mitt liv, men jag försöker. Oj, vad jag försöker!
/ http://vinglamedvingar.blogg.se/
Jag förstår frustationen av inte kunna träna, speciellt när man kommit igång, så du får var avudundsjuk, Jag tränar för hälsans skull och får göra det:)men får peppa mig som en galning.. Men ge mig, nej.. Snart är du tillbaka bruden:)och då sitter takterna kvar.. Lycka till,,, http://www.esterii.blogg.se
Förstår lite hur det känns. Själv är jag sjuk sedan december -12, och mår väl på sätt och vis som dig, fast sämre.
Det finns många etiketter som man skulle kunna sätta på min sjukdom, och snart vet vi nog vilken som är mest lämplig, men i verkligheten är det ändå ingen som vet varför jag mår som jag mår. Tyvärr pågår det inte särskilt mycket forskning då det inte är så mycket prestige i den här typen av sjukdomar (ganska så stört, jag vet).
Som det ser ut idag så kommer jag inte bli frisk alls om inte ett totalt genombrott eller mirakel sker, men det känns omöjligt att förstå att jag kanske kommer ruttna bort i en soffa i plågor resten av livet istället för att uppfylla mina drömmar och ta tillvara på allt som livet lockar med. Ibland undrar jag om jag är 24 eller 94.
I alla fall, på sätt och vis är det så himla härligt att läsa bloggar som den här. När du tränade kände jag själv glädje genom din text. Kanske för att du mer fokuserade på hur skönt det är att kunna springa, vara stark, andas frisk luft och bada i en sjö efteråt. De där känslorna som jag drömmer om.
Nu kan jag leva mig in i ditt hopp om lättnad, och smaka på känslan av att det dåliga är något tillfälligt:)
Snart är du säkert ute i spåret igen!
// idaseskapader.se
Åh förstår dig precis! Min lilla skatt är nyfödd, två veckor gammal och sååå jag längtar efter att kunna röra på mig ordentligt igen. Hyperemesis med kräkningar större delen av graviditeten trots medicinering plus svår foglossning gjorde så att jag knappt kunde/orkade gå. Ibland tog jag korta tiominuterspromenader men jag saknade verkligen känslan av joggning!
Vill sätta igång redan igår men några veckor till måste kroppen få återhämta sig!
Försök att njut av din graviditet Clara, fortare än man anar springer man ute i skogen igen!
Glädjen och kärleken måste överglänsa smärtan 1000 gånger om. Hoppas jag, för din skull.
Nej, det är två helt olika saker. Glädjen är i en egen kategori. Precis som smärtan är i en egen. På samma sätt som man kan vara galet less på att vara förälder vissa dagar och vilja gå och hänga sig, samtidigt som man älskar sitt barn över allt på jorden. Båda känslorna finns parallellt och ingen av känslorna gör den andra känslan mindre sann. Man kan exempelvis blogga om hur jobbigt något är utan att samtidigt behöva blogga om hur bra det är. Det är liksom givet att det är så – fast man inte tar upp det samtidigt =)
Du är så fantastiskt bra på att sätta fingret på många företeelser. Det här är en av dem. Heja!!
TACK Lena <3
Tack för peppen! Har dragit lite på gymkortet pga av en envis bihåleinflammation och flytt, men nu är det dags! Längtar ju. Älskar att gymma, dansa & köra core (bålstabilitet<3)! Simning ska det också bli. Skulle också vilja ha lite schysst musik. Snart kan du också!
På tal om sjuk vs frisk…
Jag drabbades av en kronisk sjukdom när jag var i sjuårsåldern som tvingade mig att växa upp och ta ett enormt ansvar. Diabetes typ 1, och jag har nu haft det i 12 år och kämpar dag ut och dag in för att hålla mitt blodsocker så bra jag bara kan. Har perfekta värden just nu, men är ändå fullkomligt livrädd över senkomplikationer. Sticker mig i fingrarna 10-20 gånger om dagen och tar sprutor 6 gånger om dagen. Balanserar mitt kolhydratsintag med insulinet, -men dagsformen, mens, humör, fysisk aktivitet osv kan lätt göra att det blir fel ändå. Det är påfrestande. Min absolut högsta dröm är att bli frisk. Finns inget jag önskar mig mer. Att vara fri. När blodsockret ligger stabilt så är visserligen min kropp stark och frisk tack vare kost och träning, men det är svårt och jobbigt och diabetesen ligger som ett ständigt orosmoln över huvudet, vad jag än gör. Är bara 19 år gammal, och medan andra i min ålder ser på framtiden som ljus och spännande så ser jag bara sjukdom och elände. Rår inte riktigt för det, men så är det.
Kan bli rent utav avundsjuk på att jag, som kämpar så hårt, som har ett extrajobb som bukspottskörtel utöver mitt vardagliga liv, ändå har högre risk för att bli sjuk i framtiden. Jag gör så gott jag kan och ÄNDÅ är det såhär. Visserligen har inte en icke-diabetiker några garantier på att vara frisk om 20 år heller, men statistiken och riskerna gnager verkligen i mitt bakhuvud. Att drabbas av en obotlig sjukdom som barn är så oerhört orättvist och tungt, vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Absolut ingenting, och som sagt så är det orättvist. Men vad ska man göra? Just nu kämpar jag med min oro. Vissa människor drabbas av så brutalt orättvisa sjukdomar, så är det bara. Vissa får cancer och dör sakta men säkert och vissa är fräscha tills de är 100. Livet är så himla oförutsägbart. Alltså nu blev denna kommentar bra mycket längre än vad jag tänkt.
Men min poäng är att om man har en frisk, och pigg kropp så är det om något en sak att vara lycklig över. Själv skulle jag göra vad som helst för att ha en fungerande bukspottskörtel till exempel.
Ta hand om er själva, för det är verkligen värt det i långa loppet.
Känner med dig! Och med A som skriver här ovan om kroniska sjukdomar. Jag har kronisk värk i rygg och nacke, flera diskbråck, svår tinnitus, inget brosk kvar i knäna och kan blir bara så trött och less på att domineras av VÄRK istället för ro och livslust. Att ”ha makten över sin egen kropp” som du skriver Clara, är bara ett fåtal av oss förunnat, egentligen har vi ingen makt alls, för ingen av oss vet om vi trillar i morgon i en trappa och slår oss på ett sätt som kommer att prägla resten av livet. Eller blir sjuka. men jag förstår att du inte menar att du ”är odödlig” bara för att du börjar träna och det är självklart positivt att ta hand om sig som du gör.
Som kroniker var mina graviditeter snarare en härlig passagesträcka, nästan en glädje att få foglossning, klåda, trötthet etc, eftersom det jag lever med varje dag är så mycket värre än de där månadernas ökade besvär. Jag kan nästan längta efter graviditetens mödor därför att de gav mig hopp: något underbart skulle komma. Ungefär som att föda – den smärtan var olidlig men den bar framåt, den syftade till något gott. Min dagliga, nattliga smärta syftar inte till något – den bryter bara ner mig och gör mig just så skör, blek, sorgtyngd och ”gammal” som S skriver, och som du beskriver din sorg efter din mammas död.
Man kan eller ska aldrig tro att man känner andras känslor eller kan styra dem men jag vill uppmuntra alla er gravida med ”normala” besvär att försöka se till att det mesta kommer att vara borta inom eller kring ett år. Mådde du hyggligt i kroppen innan kommer du med all förmodan att kunna komma tillbaka till det.
Vi som lever med ständig sjukdom eller värk kommer aldrig tillbaka till något ”normalläge” där vi börjar jogga till springlistor (hur härligt skulle det inte vara!)
S – om jag får ber jag gärna en bön för dig. Jag är troende och ber ofta och enträget om att få bli hel. Jag ska ge Gud en chans och faktiskt våga mig iväg på ett helandemöte i en kyrka i Kungsängen (Arken med pastor Linda Bergling, systrarna Graafs mamma btw), där de har helandegudstjänter dit många reser från hela landet och många mirakler faktiskt sker. Jag tillhör inte alls den typen av kyrka, gå i Svenska Kyrkan, men har bestämt mig för att trotsa min skepsis och ta Jesus på allvar. Kunde han gå runt då och röra vid människor som t ex levt med blödningar i tolv år så att de blev friska- så måste jag tro att han vill det idag. Oavsett om det händer något eller inte vill jag falla i den levande Gudens händer.
Kram!
Ja, jag förstår dig precis! Tänker ofta på det du skriver. Min mamma brukade säga att ”den som är frisk har många önskningar – den som är sjuk har bara en”. Kanske blir man präglad av att vara sjuk själv eller leva nära någon som varit väldigt sjuk? För jag tänker ofta på hur lycklig jag är över att vara frisk och tar det inte alls för givet. Och när jag blir sjuk får jag ont i magen för att jag kan inte tänka mig något värre än att drabbas av en svår sjukdom, som skulle göra den upplevelsen permanent. När jag var 19 år och tog studenten tänkte jag mest på död och sjukdom och inte alls den blomstrande framtid som alla andra verkade tänka på. Så jag kan föreställa mig hur det känns för dig.
Önskar dig verkligen all hälsa i världen <3
Jag känner så igen mig i dina tankar. In pappa gick bort i hjärtsjukdom då han knappt fyllt 50, liksom hans pappa – så hjärnspöket om att hjärt- och kärlsjukdomar skulle drabba mig finns i bakgrunden.
För att hålla mig sund och frisk började jag efter den andra graviditeten träna och har sedan dess avverkat både ett och annat maratonlopp liksom ultralopp på närmare 7 mil. Då graviditet nummer tre slog till var jag tvungen att låta bli löpningen. Löpningen som varit mitt i allt i fyra års tid.
Det kändes för jävligt, men samtidigt inser jag att tiden då jag måste låta bli träningen är rtt så kort i det långa loppet. Snart springer jag igen. Liksom du Clara.
Men graviditet är ju faktiskt ingen sjukdom, att uttrycka det så tycker jag (liksom Lillemor) blir lite fel. Det är ett tillstånd man (oftast) frivilligt sätter kroppen i, och som är väldigt påfrestande för denna och kanske kan göra en mer mottaglig för sjukdomar, men att kalla denna gåva en sjukdom tycker jag inte är rätt. Förstår dock absolut att det kan vara jobbigt att vara gravid, det är själva ordvalet som förbryllar.
Men vem har kallat graviditet för en sjukdom? Det är ju symptomen som vi pratar om – symptom som är sjukdomsliknande. Att bryta benen är inte heller en sjukdom. Det betyder inte att det inte gör helvetiskt ont och att man inte måste vara SJUKskriven. Trots att man borde fattat att man riskerar att bryta benen när man åker skidor. Precis som man riskerar smärta när man är gravid
Som en liten parantes i debatten om försäkringskassans förhållningsätt till graviditet och vilken standardkommentar dom ska använda sig av vid ev. kontakt med gravida kvinnor kan jag berätta en anakdot från tidigt 70-tal.
Jag befann, mig utomlands, långt hemifrån då jag gravid i 6:e månaden beslöt mig för att återvända hem till gamla Svedala.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort pga internationella flygbestämmelser som innebär att gravida kvinnor 3 mån före förväntad nedkomst inte hade rätt att var flygpassagerare oavsett flygbolag.
För min del blev det panik. Jag hade ju bara 3 mån kvar och fick därför inte flyga hem till nära & kära för att föda hemma. Andra transportmedel var mindre lämpliga pga avståndet hem.
Särskilt läkarintyg med försäkran om att troliga komplikationer i samband med ev flygresa inte förelåg krävdes för att undantagsregel skulle kunna göra denna för mig så viktiga flygresa hem möjlig.
För vår del, barnets far & mig , blev det att springa runt till olika läkare för att efter mkt krångel & sökande slutligen hitta en läkare som var villig att skriva ut ett dylikt läkarintyg. Dom flesta tog det säkra före det osäkra, för vem vet vad som kan hända med fostret på hög höjd och därmed med mig, mamman.
Jag kom så äntligen hem i ett plan som enda passagerare!!! med 2 flygvärdinnor som ständigt frågade hur jag mådde och om jag behövde ngt att äta, en extra filt osv mellan luftgroparnas ständiga påminnelse om var vi befann oss.
Väl hemma på svensk mark kom jag att föda , för mig, jordens underbaraste kille, på jorden ( inte i himmelen) dessutom < 2 månader senare, 1 mån för tidigt och fram till födelsen hade min då lilla knatte i magen vänt sig , lagt sig på Ischiasnerven ( så läkaren härhemma ) dessutom kräktes jag konstant efter varje intag av föda fram till födseln av min älskade väntade lilla knatte.
Även vissa mindre angenäma biverkningar efter födseln , för min del, följde mig i 3 mån , men det tillhör historien efter graviditeten och är inte relevant i det här inlägget.
Vad beträffar flygpersonal och gravida passagerare så tror jag inte dom bryr sig om , om graviditet är sjukdom eller inte, symptom eller inte.
Det viktige för dom är om det är risk för det ena eller andra som dom varken kan eller vill ta ansvar för däruppe i himlen, ovanför molnen.
Du skrev att du blir förbannad när någon säger att graviditet inte är en sjukdom, och det fastnade jag på. Förstår att du inte menar att det är det.
Ja, jag blir förbannad därför att den kommentaren används som ett sätt att liksom sätta punkt för diskussionen. ”Om det inte är en sjukdom får man inte klaga” typ så. Och det menar jag är djupt okunnigt
Jag känner samma men min hela familj, två vuxna tre barn har magsjuka!!! Ändå tacksam att det går över för just nu är det hemskt…
Men herregud människa, graviditet är ingen sjukdom. Släpp taget! Go with the flow! Lyssna på kroppen och följ med. Spjärna inte emot!
Ursäkta, men vad korkat skrivet! Utgår ifrån att du hade det lätt som gravid (lr har glömt?) och inte alls har förmågan att känna dig in i andras upplevelse. Jag hade en ”medelsvår” graviditet och fick känna på vad dygnet-runt-illamående, konstant nästäppa och grym foglossning kan göra med en…jag har enorm empati med alla kvinnor som får det än värre! Är annars en frisk person, som mår bra och är positiv, men var periodvis helt knäckt. Man gör det för att man vill ha ett barn, det betyder inte att man måste älska det och alltid bita ihop.
Men om man mår så dåligt och/eller har så ont att man knappt tar sig ur sängen vissa dagar, då spelar det väl ingen större roll om det tekniskt sett handlar om en sjukdom eller inte? Och go with the flow, det är väl just det man gör om man stannar i sängen på grund av att det inte går att stiga upp. Vad menar du egentligen?
Ja, jag har också varit gravid, rätt många gånger, inte alla barn finns med mig. Jag har haft tur och mått bra under mina graviditeter men jag har också sett min bästa kompis nästintill tyna bort under sina och en kommentar som din är så otroligt insiktslös och elak.
Lillemor, och andra som tänker som du: jag är inne på min 6:e graviditet i vuxen ålder. Bara ett barn har överlevt. Jag har hållit på stryka med både vid akut kejsarsnitt som det verlevande barnet föddes med och vid missfall då jag förlorat för mycket blod. Jag har opererats och fått blodtransfusioner. oktober 2013 sjukskrevs jag pga sviterna av de sista graviditerna/missfallen och flera läkare sa oberoende av varandra att jag bara måste glömma att bli gravid igen eftersom jag annars riskerade ”hamna under marken”. Ja dö om vi ska prata klartext. Men jag blev gravid direkt igen ( eller fortfarande, om detta är en mindre överlevande tvilling eller en ny tvistar de lärde) Jag är i 6,5 månaden. Det är ytterligare en högriskgraviditet och jag har hållits sjukskriven precis hela tiden. Jag har även haft flera veckors absolut sängläge. Jag äter 6 olika mediciner. tar en tablett varannan timme. Vissa mediciner är för bebisens skull och andra för min kropp. Dvs. jag behöver behandlas för de komplikationer som sitter i min kropp också för att det är farligare för bebisen om vi inte gör det.” Go with the flow. Lyssna på kroppen”. Jadu…jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inget hellre än att må bra, dansa och yoga mig igenom graviditeten, föda hemma med blommor på magen och familjen omkring mig. Jag har verkligen vänner som gjort precis det på riktigt och det verkar underbart. De har aldrig mått så bra som under graviditeten. Men vi är olika. Högriskgraviditeter är kanske inte en sjukdom men det är definitivt vårdkrävande och ställer höga krav på behandlande specialister. Det innebär definitivt livshotande sjukdomstillstånd under graviditet och förlossning. Jag är otroligt lycklig över bebisen i magen. Jag njuter av varje puff och spark från det lilla livet (även om det gör ont). Jag älskar att jag får göra ultraljud precis hela tiden för lycka är att se vad krabaten har för sig därinne. (Men jag är ledsen över de omständigheter som gör att vi måste göra så många ultraljud). Jag älskar den gränslöst och står det mellan mitt liv och bebisens så vill jag att de räddar den. Många tycker att jag är spritt språngande galen som är beredd att utsätta mig för detta lidande och dessa risker och objektivt sett har de nog rätt. Min längtan efter fler barn är dock större än allt annat. För mig personligen är det meningen med livet (utan att för den skull anse att andra människor ska känna likadant och göra samma livsval). Men trots att jag vill detta så mycket så är det en kamp, och ja jag är sjuk och har ont av mina graviditeter. Och ja det gör mig mycket mer ledsen än många säkert kan förstå. Jag skulle så gärna vilja ”go with the flow” och lyssna på kroppen. Men jag har inget flow och skulle jag lyssna på kroppen så skulle jag ta livet av mig så plågsamt är det. Eftersom jag verkligen försöker fokusera på det positiva och vara så trygg jag kan så känns det jobbigt att skriva det här. Jag vill inte heller skrämma någon att oroa sig i onödan. Jag tror att Lillemor och andra som säger sånt egentligen menar väl och utgår från sin egen verklighet och på ett plumpt sätt försöker inspirera andra till att njuta av sin graviditet och våga leva som vanligt. Går det så är det ju underbart. Men för en del av oss går det inte hur mycket vi än vill och försöker. det är en flytande skala mellan sjukdomskänsla och ofarliga men obehagliga graviditetskomplikationer som gör graviditeten ömsom plågsam och bergränsar livet till högriskgraviditeter med rena sjukdomstillstånd och risk för livet d¨det krävs avancerad sjukvård. Så jag väljer att tolka Lillemors inlägg som välvilligt (jag vet att många tänker så) men hoppas att jag spridit lite ljus över varför uttryckssättet/tankesättet är olyckligt och det är bättre att inta en mer ödmjuk attityd. Alltid. Personligen tycker jag det är sunt att sakna att få må bra för det är trots allt det vi ska sträva efter att göra. Självklart bör en inte gräva ner sig i det men att få känna att det faktiskt är jobbigt och prata om det och mötas av en varm tröstande famn istället för dömande ord och oförståelse kan faktiskt göra att det känns lättare att hålla fast vid det som faktiskt är en sån otrolig lycka – att det trots allt växer ett mirakel i magen.
Haha, nänä. Att spy varje dag I femton veckor känns ju inte det minsta som sjukdom. Go with the flow.Bokstavligt talat. Härligt hörru.
men fy lillemor, get some empati människa. så där säger man inte till gravida!! det du dessutom antyder är att man har sig själv att skylla om graviditetn gör ont eller påverkar en mentalt, vilket är rena rama skitsnacket. skämmes.
Haha, så himla dumt sagt. Nej, det är inte en sjukdom att vara gravid, men man kan faktiskt bli sjuk av att vara gravid.
Jag läser till barnmorska, har aldrig varit gravid men jag inser att vara gravid är livsfarligt med tanke på den extra påfrestning som kroppen utsätts för så att säga att graviditet inte är en sjukdom är så dumt. Det extra hormonerna som påverkar många vävnader, ökade blodvolymen som blir jobbigt för hjärtat, järnbristen som är otroligt vanlig, den ändrade tyngden på framsidan vilket påverkar ryggen och hållning. Heja Clara och håll ut får ju bästa belöningen inom en snar framtid!!!
Tack du kloka kvinna! Du kommer bli en finfin barnmorska <3
Tusen tack! Ser fram emot att få följa ditt andra knyte som vi fått göra med Bertil:-)
Förlåt mig men det där var den dummaste kommentar jag hört. Graviditet är ingen sjuktom men många av de fysiska problem man får går att likställa med vilken sjukdom som helst. Min mamma hade inte ont av sin cancer i början utan av de symtom som kom av behandlingen. Det är PRECIS samma sak och jag blir så jävla förbannad när kvinnor säger att graviditet inte är en sjukdom. Det är så korkat och ogenomtänkt och respektlöst att man har god lust att de dem hålla käften
Kära Clara! Så klart är det ingensjukdom, och det kanju få kvinnan att må så dåligt ja sjukligt dålig! I hela nio månader ! Att leva med barnlöshet är ju ingen sjukdom heller. Att inte bli gravid, att inte få några barn… det kan sitt i hela livet, vad DET gör med en kvinna och en man det har du nog inte den blekaste aning om. Att du beklagar din situation, ja det gör många gravida kvinnor, på fika rasten, i kompisgänget och på Bloggar är ett hån som man som barnlös får leva med. Skulle kunna säga att man blir jävla förbannad på alla korkade, ogenomtänkta och respektlösa kommentarer som följer en.. resten av ens liv. Lycka till när din baby kommer.
Kära Maria! Jag fick flera kommentarer som din, från ofrivilligt barnlösa, förra gången jag var gravid. Så jag skrev ett helt litet blogginlägg om det ifall du vill läsa http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2010/08/16/jag-unnar-er/
Jag sitter med precis samma känsla som du beskriver i slutet av texten. Hur tacksam jag är över att det är en graviditet som får en att må så här och över att jag kommer att kunna bli stark igen och sluta att ha ont efteråt! Jag ser så mycket fram emot känslan av att kunna göra saker igen; leka med barnen, springa, skala ett jättelass med potatis, gräva i jorden eller bara kunna resa mig normalt ur en soffa! Nu är jag sex dagar över bf så förhoppningsvis dröjer det inte så länge, jag har haft turen tidigare med att foglossningen gett sig ganska direkt efter förlossningarna.
Hej dig och alla andra som har lite längre kvar!
Kram Elin // mellanskogochgard.blogspot.se
Hej Clara, Jag hade ont av foglossning och var ständigt sjuk under min graviditet. Nu vet jag inte hur det ser ut där du bor men jag blev erbjuden vattengymnastik och det var de bäst spenderade pengarna någonsin! Där fick jag åter känslan av att kunna vrida och sträcka på kroppen och använda någon liten muskel ”trots” att jag var gravid. Det var min räddning när min kropp inte orkade med att cykla på gymmet. Kanske kan det hjälpa dig också? Jag vet att man saknar sin styrka och smidighet när man knappt kan vända sig i sängen. Tur att det är en så kort tid, i det stora hela!
Hej Clara! Hade varit kul att få ta del av din springlista. Behöver lite ny inspiration!