Jag blir så fruktansvärt arg när någon lite nedlåtande säger “graviditet är ingen sjukdom” till en gravid kvinna som mår dåligt. För så säger bara den som inte kan tänka längre än näsan räcker. Förutom att graviditet och förlossning är en av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor i fattiga länder är det troligtvis en av de största påfrestningar kroppen kan utsättas för. Även om kvinnan råkar bo i ett rikt land i väst. Visst finns det kvinnor som är lyckligt förskonade från de flesta sjukdomsliknande symptom under sin graviditet. Själv var jag det när jag bar Bertil. Men det är olika för alla. Och den här gången känner jag mig stundtals så himla, himla sjuk. Nä, visst – graviditet är ingen sjukdom – men många av de symptom man kan drabbas av går att likställa med vilken sjukdom som helst. Foglossning är som att ha ryggskott i flera månader. Illamåendet under första trimetern kan likställas med vara magsjuk i ett kvartal. Tröttheten och yrheten kan likställas med att kröka hårt sex av sju dagar i veckan. (Det borde för övrigt finnas ett annat ord än trötthet för gravidtröttma. För trötthet antyder att det hjälper med sömn. Men det hjälper inte ett dugg).

Jag avskyr alla beskäftiga råd man får som gravid,  från folk som antingen hade superlätta graviditeter eller från folk som överhuvudtaget aldrig varit med barn (eller kan bli med barn – typ män). Ofta också med en anklagande ton. “Gravid är ju något du blivit frivilligt. Lite smärta är ett lätt pris för att bära på ett underverk”. Att bli moder är så fantastiskt att den som stundtals ändå mår dåligt tydligen borde skämmas. Och jag tänker att bilden vi reproducerar – om hur enkelt det är att bära på barn, föda, amma och komma tillbaka till jobbet efteråt – är en produkt av det kapitalistiska samhället där mannen är norm. För att kvinnor ska få vara med och tävla på arbetsmarknaden måste allting som skiljer dem från män suddas ut. Allt naturliga funktioner i våra kroppar som kan innebära en utmaning för kvinnor; mensvärk, PMS, graviditet och barnafödande förminskas till ett ingenting. Det får inte ens finnas! Kanske har urprungstanken varit god – att inte göra kvinnor till det svagare könet. Men det får också många negativa konsekvenser. För vem är det egentligen som tjänar på den här synen på att graviditet inte är en sjukdom (och därför inte får vara jobbig?) och att en förlossning är ungefär som att ta ett intensivpass på Friskis och Svettis? Inte är det kvinnor i alla fall. Inte de kvinnor som mår dåligt. Flera väninnor till mig har varit så sjuka under sina graviditeter att de behövt sjukskrivas från sina jobb. Av erfarna läkare har de då blivit sjukskrivna för helt andra saker än det riktiga problemet. Sådant som inte går att härleda till graviditeten. Eftersom läkarna vetat att Försäkringskassans svar annars bara är i stil med detta förhatliga “graviditet är ingen sjukdom”.

Men vad är det för sätt att avgöra rätten till sjukskrivning på? Det är ju lika logiskt som att neka sjukskrivning till någon som brutit benen i Åre med motiveringen “Benbrott är ingen sjukdom – smärtan är bara ett symptom på att du åkte till fjällen. Och det gjorde du ju dessutom frivilligt! Folk har brutit benen i alla tider och det kan du göra också. Det är helt naturligt! Ta bara mikropauser i arbetet så ska du se att det snart känns bättre”.