Svenska småbarn har ungefär 500 leksaker var. 1998 konsumerades leksaker i Sverige för 2 850 miljoner kronor. 2008 var den siffran 3 382 miljoner. Har barn på bara tio år fått sådana drastiskt ändrade behov? Det känns absurt när man betänker de leksaksberg som finns i de svenska hemmen. Att det ser ut så här för barn beror förstås på att det ser ut så hos oss vuxna. Vi har själva så enormt mycket saker vi aldrig använder så det är klart att barnen tar efter. Det är ju dessutom vi som förser dem alla grejer. Och sedan gnäller på barnen för att de dräller leksaker överallt…

Men min erfarenhet är att ju fler leksaker desto sämre blir leken. Allt kastas omkring och blir till en enda röra här hemma om inte prylarna begränsas. Jag minns själv hur jag som barn tyckte att det var jobbigt att ha många saker. Jag fäste mig ju vid dem också, så det var ett evigt besvär att hålla reda på skiten. Jag tänker att leksakslådan för barn är precis som ens egen garderob. Det är hopplöst att klä sig om den är full med plagg som passar en annan kropp, sådant som känns ute och passé. Sådant jag tröttnat på eller faktiskt aldrig tyckt varit särskilt kul. På precis samma sätt är det förstås med barn. Att rensa och sålla bland deras grejer underlättar deras lek!

Och med tanke på de gifter som finns i många leksaker, tillkommer också en miljöaspekt med att försöka minska på prylarna. Dels produceras färre saker, dels hamnar färre saker i barnrummet vilket gör att det blir mindre föroreningar där. (Barnrummet är ju annars ofta hemmets mest förorenade rum).  Själv jobbar jag  verkligen aktivt med att begränsa mängden här hemma. Med jämna mellanrum rensar jag ut och skänker bort. Istället för att bara utöka förvaringen för att kunna ha fler och fler saker försöker jag börja i andra änden. Frågar mig hur mycket förvaring som är rimligt att ha. Och blir sedan dessa lådor och leksaksbackar fulla tvingas jag rensa!

Ett tips om man inte vill göra sig av med saker permanent är att plocka undan hälften av leksakerna i en låda och ställa upp på vinden. Och sedan då och då plocka ner dem och rotera utbudet i barnkammaren.  Som julafton varje gång. Och nu är min son visserligen bara tre år men jag kan säga att han inte ens märker när jag packat undan hälften av hans leksaker. (Och då har vi definitivt inga 500 leksaker till att börja med). Den upptäckten är faktiskt rätt så skrämmande. Varför har jag prackat på min son alla dessa grejer?! Och varför utsätter jag mina stackars hålfötter för att behöva trampa på dem jämt och ständigt?