Jag tycker inte att det är så värst jobbigt eller ångestframkallande att tänka på miljögifter längre. Jag går liksom igång på att rensa här hemma och försöka hitta ännu en miljöbov att hiva ut genom fönstret. Det blir lätt så när man kommer igång med tänket. Det blir nästan lite kul! Men ibland blir jag bara så himla nedslagen. Jag bloggade ju om att jag var på jakt efter en ekologisk bäddmadrass till bebisen – utan flammskyddsmedel och cancerframkallande skit. Sådana madrasser är väldigt dyra jämfört med den vanliga, kemikaliestinna sorten. Så när jag fick tipset att vika den gamla sortens yllefiltar och lägga ihop i ett påslakan och på så sätt tillverka en egen ekovänlig bäddmadrass blev jag himla glad. Tills någon berättade för mig att gamla tiders yllefiltar ofta impregnerades med DDT. Det är ju så att man vill gråta åt det. VARFÖR ska det vara så svårt att hitta saker som inte är fullproppade med kemikalier? Inte ens när man tror att man varit lite slug och hittat något gammalt hederligt såsom ullfiltar går man säker. Istället kanske det är precis tvärtom?

Så nu är jag tillbaka på noll igen.  Med en riktigt dyr bäddmadrass som alternativ. Som dessa fina i kokosfiber från Grön Interiör. Eller det något mer prisvärda alternativet med boveteskal ifrån Bovete.se. Återstår att se vad jag ska välja. Jag har ju turen att kunna välja. För de allra flesta småbarnsfamiljer är bara tanken på att köpa ekologiska kuddar, täcken och madrasser till barnen en utopi. Trots att det borde vara en självklarhet för barn att få sova kemikaliefritt. En bebis spenderar ju större delen av dygnet i sängen.

Så här valde jag till sist…