Jag läste en intervju i Året runt med Sven-Göran Eriksson. Han sa att han aldrig ångrat att han valt fotbollen framför familjen. Nå, man behöver ju absolut inte sätta familjen i främsta rummet. Vill man inte ha en familj är det inget fel i det. Men. Har man väl skaffat barn är det en självklarhet att sätta dem först. Just därför är det så befriande ärligt att Svennis menar att han inte alls ångrar att han prioriterat sitt jobb före sina barn. Jag är nämligen utled på att läsa intervjuer med framstående män som på äldre dagar ångrar att de inte spenderade mer tid med barnen när de växte upp. Kanske är jag cynisk nu, men jag är övertygad att man någon gång under de arton år det tar för ett barn att bli vuxen hinner tänka över sina prioriteringar. Fundera över om man verkligen gör rätt som sätter jobbet framför barnen?
Så jag misstänker att dessa män kanske inte alls ångrar sina val utan är rätt nöjda med hur saker blev. Hur mycket pengar de tjänat, hur fina titlar de fått, hur respekterade de blivit. All framgång de uppnått som nu är anledningen till att de får sitta i intervjuer och breda ut sig. Och vad är då mer lämpligt att dryfta än sådant som låter bra i tryck – men ändå på intet sätt förpliktigar!? Som att önska mer tid med sina barn, ungefär tio år för sent. Jag förstår faktiskt inte varför framgångsrika män är så handlingsförlamade på just denna front – när de i övrigt är så dådkraftiga?! Stoppar krig, får börsen att stiga, lägger ner fabriker och startar nya. Nä, jag köper det inte. Och frågan infinner sig också – kommer de nu prioritera sina barnbarn framför golfen och herrklubben? Eller sträcker sig insikterna enbart till den barndom som är för sent att göra något åt?
Det intressanta är också att höra hur människor liksom omedvetet slätar över framgångsrika mäns frånvaro som fäder. De gör ju så viktiga saker. De har ju ett sådant viktigt jobb. Det blir ju en klassfråga också. Har du tillräckligt glamouröst, välbetalt och viktigt chefsjobb är det mer ok att försumma dina barn. Trots att dessa framgångsrika män egentligen saknar ursäkt för sin frånvaro. De om någon skulle ju ha råd att gå ner i arbetstid och vara barnlediga. Spendera mer tid med sin egen avkomma. Men det gör det ändå inte.
Jag skulle vilja göra ett tillägg till Svennis intervju. Det där han inte sa – men som jag tror att han menade: Nämligen att han inte ångrar att han satte karriären framför barnen, eftersom att hans fru prioriterade precis tvärtom. Bakom varje framgångsrik man som försummat sina barn står i bästa fall en mamma som tagit hand om dem. Som inte behövt vänta ett helt liv på att inse att barn förtjänar att hamna i främsta rummet.
55 svar
Å <3 U Clara!
Det var en väldigt intressant vinkel! Dock tror jag att de ofta ångrar den självpåtagna ensamhet det innebär att jobba mycket, och ensamhet är något man inte gärna avsäger sig när man vant sig vid den, hur mycket man än lider.
Dessutom vore det intressant att få veta vad barnen tycker. De som aldrig hade något val.
Exakt. Det tycker jag också.
Tror både mans- och kvinnorollen ändrat sig idag, och idag är det status även för pappor att vara engagerade i sina barn, vilket inte var fallet på samma sätt för 30-40 år sedan. Det tar tid att förändra, förhoppningsvis har vi kommit en bit på väg, men det kräver bland annat debatt, välbetalda “kvinnojobb”, bra förskolor och andra prioriteringar…
Man kan också ha en framgångsrik pappa som INTE försummar sina barn. Min pappa startade och byggde upp sitt företag, jobbade häcken av sig samtidigt som han var på varenda utvecklingssamtal, skolpjäs eller basketmatch jag hade. Framgångsrik betydde att han kunde vara flexibel med arbetstimmarna, så att undvara 2 timmar till dotterns match var en investering. Sen åkte han kanske tillbaka till jobbet, men han hade gjort tid för mig. När jag var liten och blev sjuk var det ofta pappa som var hemma med mig under dagen och när mamma kom hem jobbade pappa sina 12h under natten istället. Och ibland åkte på “pappa/dotter-äventyr” då resten av familjen inte fick följa med. Då åkte vi till äventyrsbad, bodde på hotell och åt glass hotellsängen. Min bästa vän (som jag mötte senare i livet) förlorade sin mamma som barn, och hennes pappa är också en mycket närvarande, mycket framgångsrik pappa. Går det emot normen? Ja. Tyvärr. Men det finns många pappor att hylla!
Jag och min familj lever ungefär som du Lisa växte upp. Min man jobbar i en bransch där man har omsättningskrav för att få verka. Det finns dessutom lokaler och personal som ständigt och alltid kostar pengar. Alltså sitter vi i en situation vi inte alltid kan styra, jobba “lagom” finns inte riktigt. Jobba mycket eller inte alls….
Vi planerar och styr våra arbetstider själva vilket är en otrolig lyx. Vi har tex prioriterat att varje dag äta middag tillsammans. Låter kanske fånigt men att varje dag sitta tillsammans och prata om dagen är jätteskönt och skapar ett lugn. Det innebär tex att ofta sticker maken till jobbet vid 5-5.30 på morgonen men kommer hem till fyra och då har vi tid tillsammans. Hos oss kommer barnen alltid i främsta rummet, den fritid vi har spenderar vi mer än gärna med våra telningar. Vi deltar i barnens skola och aktiviteter, båda två utan undantag. Visst skulle vi gärna vilja ha mer ledig tid men det går helt enkelt inte. 50-60 timmars arbetsvecka funkar med minutiös planering, att köpa sig fri från allt som går(städning, underhåll av hus och bil m.m) och investera tiden i det bästa vi har; barnen. Det gör att det alltid finns tid att läsa godnattsagor, ta en promenad och kolla på myrstackar eller baka bullar. Inte sjutton är det optimalt men det är det bästa vi kan göra. Hoppas och tror att barnen inte kommer att känna sig bortprioriterade när dom tänker tillbaka på sin barndom.
Fast många förstår faktiskt inte. De tror verkligen att de gör det bästa för familjen. Jag jobbar med många gubbar och de flestas fruar är helnöjda med att “gå hemma”. Den vanligaste kommentaren från de gubbarna är att “kan inte tanten gå och börja jobba eller plugga eller nåt!”. I många traditionella förhållanden av typen jobbande man-barnbryende kvinna är det så att båda bryr sig lika mycket, men att mannen jobbar med nåt tekniskt el dyl medan kvinnan har låg eller ingen alls jobbfrämjande utbildning. Självklart befriar det inte männen från ansvaret för barnens uppfostran – men många män förstår inte. Helt uppriktigt och utan några herrklubbs-baktankar. Men världen ändras. Och männen likaså. I min gubbransch tar de flesta idag minst lika mycket ansvar för barnen som mammorna. Och kanske är det dags för kvinnorna att ta lite eget ansvar för sin karriär och sin fritid också?
Absolut, det handlar verkligen inte bara om högutbildade slipsmän med kometkarriärer och högprestigejobb.
Jag funderar ofta på hur världen skulle ha sett ut om det normala för en förälder var att prioritera tid med barnen i första hand, dvs om varken män eller kvinnor genom historien hade kunnat vara borta långa dagar, veckor eller månader från sina barn för att göra andra viktiga saker… som att helt gå upp i sitt författarskap eller sin forskning eller dra ut i krig. Jag tror att enormt mycket hade varit annorlunda, till det bättre. Men än är det inte för sent!
Vill man gå helt upp i något annat än föräldraskapet så kan man ju välja att inte ha några barn alls! 😀
Vad tycker du om Amelias behandling av Karin Adelsköld?
Kasst radera mitt inlägg där jag skrev att Clara inte kan svara i ämnet Karin Adelsköld. Kommentarsfältet är väl till för kommentarer, frågor och svar.
Inte till dig personligen Ankan. En vidare fråga på din fråga ställde jag.
Som försvann.
Det kan nog låta “befriande”. Men som barn till just en sådan framgångsrik affärsman som inte ångrar att han satte karriären framför mig. Som skulle ha gjort samma val all over again och inte skäms för att säga det så kan jag ju meddela att det mest bara gör jävligt ont.
+1
Jag har också så enormt svårt att förstå det där. MEN, jag tror inte att det per automatik är så att de inte ångrar sig, snarare att de inte kan tillåta sig att känna att de gör det.
Min sambo tjänar bättre än vad jag gör men ska vara hemma precis lika mycket som jag (ett år) när vår lilla kommer till världen. Nu har vi lyxen att ha två relativt bra inkomster, men varken han eller jag har ens för en sekund tänkt att jag ska vara mer förälder än han. Vi har skaffat barnet tillsammans och hen förtjänar att ha lika mycket tid med oss båda.
Min pappa gjorde aldrig någon “karriär” värd namnet, men han valde ändå sina egna intressen före barnen. Han kunde inte förstååå varför min mamma var så gnällig (som tvingades ta hand om barnen vare sig hon ville eller inte) men det jobbiga var att hon blev en del i karusellen och hoppade på “såna är karlar”-tåget. Behöver jag säga hur det slutade?
Dock ingen tvekan om att han älskar sina barn och många gånger kan sätta de främst, men egen fritid och vänner står liksom lite högre ändå.
Fantastiskt skrivet Clara! Det är ju bra märkligt att det är mer ok för framgångsrika män att prioritera karriären framför sina egna barn. En annan märklig sak är ju att så fort det faktiskt är män som tar ut pappaledighet och dylikt så hyllas de (vilket de absolut ska göras), något som en mor aldrig skulle få höra, då det anses vara hennes plikt att ta hand om och fostra barnen. Är det inte märkligt att vi inte kommit längre än så, år 2014? Jag hurrar för samtliga föräldrar som prioriterar sina barn framför karriären!
Hej Clara!
Måste bara säga nåt som inte har med inlägget alls att göra.
Fick hem Baka-boken idag. Min systerdotter kommer bli så glad när hon får härja fritt i mosters kök! Vilken fin bok! O vilka härliga recept och illustationer! Bra jobbat! Hälsa alla andra medverkande bakom boken!
Jag funderar på om en del av förklaringen ligger i att män inte har samma översvallande barnlängtan. Det förefaller så enormt centralt för kvinnor. Ni får intalat hela livet att barn egentligen är meningen med allt, och att man inte är någon riktig kvinna om man inte skaffar barn. För män finns ett betydligt bredare spektrum av livsval, där framför allt små barn kan upplevas som mer besvär än underverk. Så visst görs den nya sortens värnplikt och man är hemma ett par månader, runt semestern, pliktar av den där tiden, och passar på att dra något hobbyprojekt samtidigt. Men barnet är nästan sekundärt.
Kanske låter det cyniskt eller egoistiskt. Men ärligt talat, om du som kvinna sätter dig in i en situation som du inte är särskilt intresserad av, men gör för din partners skull, för att han inte ska byta flickvän och göra det där han drömmer om med någon annan, eller med hopp om att det eventuell blir bättre på sikt, så kanske du kan förstå den där ledan som män kan uppleva omkring sina småbarn. Annat blir det när barnen blir äldre, ett utbyte pappa-barn, en jämlikare relation, med gemensamma intressen. För somliga män är det tyvärr för sent, kanske lyckas man aldrig komma riktigt nära barnen. Eller så blomstrar faderskapet just när barnet börjar slå sig lös från mammans symbiotiska roll. Pappor som hjältar är ju ingen ovanlig historia, medan mamman, som gjort det tuffa jobbet under småbarnsåren, mest ses som en bifigur. Visst är det orättvist. Men både biologi, sociala funktioner och myten om moderskapet är inblandat i det här.
Jag tror att det ligger något i vad du tar upp, det finns myter kring moderskapet och män och kvinnor behandlas överlag olika även om detta är under förändring och sker i olika hög grad i olika kretsar.. Dock upplever jag det som oerhört individuellt detta att vilja/inte vilja ha barn och hur man prioriterar kring detta.. I min umgängeskrets har det i de flesta fall varit mina tjejkompisars pojkvänner som velat gifta sig och skaffa barn innan mina tjejkompisar velat det (ifall de överhuvudtaget velat det).. Och flera av dem (mina tjejkompisar) har under långa perioder inte vetat ifall de velat ha barn eller inte,,
Jag är kvinna och har två barn men de utgör inte hela meningen med mitt liv tack och lov, de börjar bli stora nu. Skulle aldrig skaffat barn om inte min man vore lika intresserad. Hela ditt resonemang är lite konstigt. Att tex dela ett motorcykelintresse är inte samma som att bli förälder. Ingen behöver bli förälder i dag. Ensamhushållen ökar och jag har en del vänner som är kvinnor och barnlösa i några fall självvalt. Enorm barnlängtan känner jag ingen som haft, de tär överdrivet. Att man älskar dem och tar sitt ansvar när de väl finns är en skyldighet både män och kvinnor har. Ingen dreglar av längtan att byta blöja mitt i natten, så är man två ska man vara överens. Ja gör hellre slut med en kvinna som vill ha barn än att stanna kvar och inte vilja det, skulle jag vilja råda.
Ärligt och intressant skrivet, tycker jag. Alla gillar inte bebisar eller njuter av att umgås många timmar med en ett-åring – ens om det är ens egna. Att man vill ha barn och älskar sina barn och vill dem väl i livet är inte helt säkert detsamma som att man är en jättebra förälder. En del vuxna leker bra, en del är kramiga och kärleksfulla, en del älskar att lära ut, en del är suveräna på att lyssna – men vissa får inte toppbetyg på något område. Men kan vara en ok mamma eller pappa ändå?
Därmed inte sagt att det inte är konstigt att “välja bort” sina barn. Något som är betydligt vanligare i en del andra länder.
Hej Clara!
Läser din blogg var och varannan dag, en del tycker vi lika om. Annat inte. Det här inlägget gör mig både ledsen och oroad. Mest för att jag tycker du skriver klokt men att det är aningen generaliserat. Orden ovan kan vara ärliga men lite hårda för det jag läser är att många män med chefsjobb och möjligen lite för hårt åtdragna slipsknutar görs till en stereotyp och generaliseras enligt en norm som inte stämmer, för alla. Jag tror säkerligen att det finns de män (och kvinnor) som valt att knata fram på karriärsstigen på egenhand och lämnat barn och familj att ta vara på sig själva. Jag tror att det faktiskt finns de som arbetat och slitit hårt och på något sätt agerat utifrån den norm som de faktiskt blivit itutade sedan barnsben – att mannen drar in brödfödan. Rätt eller fel men jag tror ju någonstans att många faktiskt kommer till insikt när de kommer till åren och att de faktiskt väljer herrklubbar, golfbanor men också prioriterar tid med barn och barnbarn. ALLA gör ju inte en Svennis.
Jag ser min far, en underbar, hjälpsam 30-talist som gjort en karriär med slipsknut och kostym. Han har många resor i arbetet, titlar och chefspositioner i ryggsäcken. MEn han har också fyra döttrar och har aldrig någonsin försummat någon av oss. Han har funnits för oss även om han inte alltid skjutsade oss till träningarna. Vi har fått läxhjälp, sunt förnuft och lärt oss allt om flygplan, matematik och bullbak… av honom. Har tog ensam hand om två tonårsdöttrar efter en skilsmässa. Har alltid, ALLTID hämtat oss/lämnat oss när vi var ute på fest, sena kvällar som mitt i natten.
Nu förstår jag att han möjilgen kan vara en “kärring mot strömmen” MEN så tittar jag på hans manliga kollegor i samma situation, vars barn jag lekt med och som blivit mina vänner och jag ser inte att heller deras fäder faller under den trend du beskriver i ditt inlägg.
Nu vet jag att det finns många män och kvinnor som sätter andra intressen framför sina barn. Men är det inte ofta ett personlighetsdrag? Är det verkligen en bieffekt av deras yreksval? Ditt inlägg får det att låta som att män i karriären per automatik väljer bort sina barn. Har jag möjligen tolkat dig fel?
Tack för dina åsikter! De berör även om vi inte alltid tycker lika.
Kramar från en Järnabo som är mäkta stolt över Saltå Kvarn!
Det här var klokt och nyanserat skrivet, tycker jag.
Heja Clara, heja! Huvet på spiken och SÅ bra skrivet!
Jag kan bara utgå från min själv och min uppväxt. Min pappa var frånvarande min uppväxt, han tog livet av sig för pressen att allt skulle gå ihop (ekonomi, familj, boende). Min mamma fick därför slita och göra stora uppoffringar för att vi syskon skulle ha det “lika bra som alla andra barn”. Poängen är inte att det är en snyfthistoria, den är på intet sätt unik, utan att jag inte känner någon bitterhet mot min pappa. Jag har accepterat att det var en (förhoppningsvis förlegad) norm att sträva efter framgång och dölja sin depression. Om jag möter honom i någon form av himmel kommer jag aldrig ifrågasätta hans eventuella ånger precis som att jag aldrig kommer glömma hur stark och närvarande min mamma varit!
Ps. Tack för en fantastisk blogg!
Det är som att visa inte reflekterar så mycket över sitt själsliga liv förns kring pensionsåldern, och därmed inte sitt familjeliv heller. Då, när ens egen död blir påtaglig (vänner och jämnåriga familjemedlemmar börjar få sjukdomar och dö, den egna fysiken blir sämre, man är inte lika insatt och snabbtänkt som innan) så får de en existentiell kris och börjar undra om de försummat sin familj (som man nu kommit på verkligen betyder något) till förmån för karriär, fester, golfklubben…De börjar fundera över ifall de var en bra förälder. Vissa, om de kommer på att de kanske inte var så himla bra alla gånger, försöker ta igen det genom att lägga tid och energi på sina barnbarn, som en andra chans att vara en bra förebild.
Eftersom jag själv alltid har tänkt mycket kring existentiella frågor så tycker jag det är svårt att förstå hur någon kan skjuta på den här insikten till så pass sent i livet, men jag har hört det och läst om det i så många sammanhang att jag förstår att det är rätt vanligt ändå. Personligen tror jag att ju tidigare man reflekterar kring sina livsvillkor (tiden jag har på jorden är kort, vad är viktigt för mig, vilket avtryck gör jag mm) desto bättre, men det är min personliga tanke.
Äsch, vet inte vad jag ville säga med detta egentligen. Ville nog bara dela en erfarenhet och lite tankar.
Haha, visa! Menade vissa, förstås 😉
Bra skrivet.
Pappan till mina döttrar är taxichaufför och har aldrig varit med flickorna. Alls.
Så inte behövs nån snygg titel för att tala om för sina barn att de inget betyder.
Jag är kvinna, mamma och fastighetsmäklare. Jag har valt att sätta tre fantastiska barn till världen och älskar dem oerhört mycket. Min yngsta dotter är idag 6 månader. Jag kommer att börja jobba igen i augusti. Inte för att jag egentligen vill men för att min man verkligen vill vara hemma den här gången ordentligt och för att det är jag i familjen som tjänar mest pengar. Vi har knappast råd att jag är hemma längre. Mitt jobb är heltid eller mer. Extremt mycket kvällar och helger med visningar och så. Inte enkelt att få tid till barnen då. Sen en lön på enbart provision så ligger pressen över en att inge missa en affär. Kanske kommer det in färre nästa månad. Jag önskar massa tid med mina barn. Men det går helt enkelt inte så bra att kombinera med det yrke jag har. Tror att det är många chefstjänster som är svåra att ta ledigt ifrån. Jag kan inte ens vara sjuk utan måste jobba hemifrån då. Eller så blir mina kunder lidande.
Tycker oftast att det du skriver är bra. Men det här inlägget kändes lite svartvitt. Finns ju extremt mycket gråzoner här.
Tycker nog att du själv läste in lite mycket i hennes inlägg där, vilket kanske beror på dina egna skuldkänslor? Notera att hon tydligt pratade om de som har valmöjligheter. Inte om de som inte har det. Och att inlägget handlade om att stå för sina val. Inget annat. Vad du pratar om är väl dessutom något så enkelt som att dela på föräldraledigheten? Dessa pappor hon pratar om har ju varit borta i veckor och månader, inte några timmar på helgen.
Alla dessa dikotomiseringar som pågår i social media: du är ond eller god, bra eller dålig, ful eller snygg, smart eller dum, man eller kvinna, fel eller rätt, hemma eller borta – vad bidrar detta till i att föra diskussionen framåt? Utled på dessa inlägg.
min pappa var en frånvarande farsa och det tycker jag var bra, han var en hårt arbetande olycklig chef med grava alkoholproblem och tog till slut sitt liv. Givetvis tragiskt men bäst för oss barn att han inte var så närvarande. Poängen med detta inlägg är att det finns många historier och bakgrund till att familjer ser ut som de gör och människor gör olika val, det du problematiserar är yta, bara yta, prova att lyfta några stenar istället så är det inte lika enkelt att döma längre.
“Bra?” Herregud, jag hoppas du börjar i terapi. Det har aldrig slagit dig att han kanske inte varit alkoholiserad om han inte arbetade så hårt och försummade sina barn? Tragiskt, ja, men någonstans går väl gränsen för hur man pratar om sin döda pappa.
Hej Linda, Tack för din kommentar. Jag har gått i terapi i ca tolv år och fått väldigt bra hjälp av den. Spelar det någon roll i efterhand om det var alkoholen eller arbetet som var hönan eller ägget? Alkoholism är en sjukdom så jag tror att den kommit oavsett arbetsmängd. Det skulle vara väldigt intressant om du kan hjälpa mig med att definiera gränsen för hur man pratar om sin döda pappa? Något verkar störa dig i denna verklighet, vad kan det vara? Önskar Dig en fin och kärleksfull dag.
Kram
Vilket fantastiskt bra svar, Carin!
Jag tror att du själv kan avgöra på vilket sätt som känns bekvämt för dig att prata om din pappa och Ingen annan än du vet vilka ord du ska använda för att beskriva din pappa/barndom.
Sköt om dig och vad fint att terapin gett dig något!
1. Du verkar i allmänhet väldigt less på män.
2. Du har ingen aning om varför människor gör de val de gör.
3. Oavsett vad man tycker om andras val och normer finns det möjlighet att vara mindre anklagande i sitt sätt att uttrycka sig.
4. Tänk tanken att det kanske faktiskt finns kvinnor som gärna har en man som glänser med sin karriär och drar in pengar till familjen men därför mer sällan är närvarande hemma. Tänk om inte alla kvinnor hatar att vara fast i den traditionella kvinnofällan? Hisnande tanke….
5. När och om en kvinna lyckas ta sig igenom den där tjocka muren av familjeförsummande män och själv gör karriär; lägger ner fabriker, startar fabriker och spelar golf. Då. Klappar vi händer och blåser i trumpet över hur kvinnan LYCKATS och tycker det är fantastiskt att hon tar för sig och vässar armbågarna i männens värld. Att hon väljer karriär före barn ses som jämställt eftersom hennes man förmodligen är hemma och matar barn, städar, syr gardiner och packar skolväskor. Och det är så fint. Det är så bra. Det är så jämställdhet stavas på svenska.
6. Det är okej att du tycker jag är en komplett idiot. För det är jag säkert. Eftersom jag tänker att alla gör så gott de kan. Och att var och en gör det som passar sin familj bäst. Ofattbara, absurda, snedvridna tankar…..men så är det. På min planet.
Ja, jag är väldigt less på män som skaffar barn och sedan försummar dem. Jag tycker att barn förtjänar närvarande fäder och att inte komma i andra hand. Att kvinnor som gör samma sak applåderas har jag aldrig hört talas om? Vilka då? Jag tycker att framgångsrika kvinnor inte gör annat än besvarar frågor om hur de får ihop mammalivet och karriären.
Clara, vem är du att döma hur andra lever sina liv? Du gillar ju inte att andra dömer dig.
Ja det har jag förstått att du är. Less på män som försummar sina barn. Och jag blir less på människor, med snopp eller snippa, som ska raljera och härja över andra människors val och normer.
Vad gäller kvinnor som gör karriär och får ballonger och tårta fast de försummar sina barn; klart som fan att de finns! De representerar väl inte majoriteten men det kan inte vara bara jag som sett och hört hurrarop över kvinnor som tar sig fram och upp. På bekostnad av tid med sina barn. Jag vet att man också ifrågasätter många kvinnor, precis på det sätt du ifrågasätter mäns försummelse. Jag förstår dock inte varför du bara tar upp MÄN som försummar sina barn istället för att prata om MÄNNISKOR som försummar sina barn. Bara det tycker jag tyder på att du stör dig på män i allmänhet. Jag trodde vi skulle sluta se människor som kön och förlika oss med att alla är samma lika sort. Som att klä sig i klänning som man kontra klä sig i kalsonger som kvinna. Att snippa eller snopp inte har någon betydelse. Men uppenbarligen ska vi fortsätta kategorisera exempelvis mindre smarta val i livet utifrån vilken sorts kön man innehar mellan benen.
Det är klart att jag skriver om män eftersom att män är mycket sämre på att ta hand om sina barn än kvinnor. De vabbar mindre, är barnlediga mindre, och barn pratar mycket mindre om sina känslor med sina pappor än sina mammor. Inte för att de har något medfött handikapp men för att vi har ett samhälle som subventionerar ett sådant beteende.
Jag skulle säga att ett av de stora samhällsproblemen i världen är att män inte umgås med små barn i nog stor utsträckning. Jag tror att krig och konflikter av alla slag, som ju oftast initieras av män, skulle minska drastiskt om män engagerade sig i och fick ta hand om mycket små barn. Jag tror faktiskt att det är en av nycklarna till världens alla problem.
Och nej. Jag tycker förstås inte att det är bra att mammor heller försummar sina barn. Alla barn förtjänar närvarande föräldrar. Men det är så oerhört mycket vanligare att män inte ger barnen den tid de förtjänar än att kvinnor inte gör det.
Alltså jag vet inte om jag tycker att barnen ALLTID ska hamna i första rummet. Jag, kvinna, har ett fritidsintresse som tar några timmar varje dag och ibland hela helger. Det kanske är mitt eget dåliga samvete (pga samhällets konstruktion) som gör att jag blir lite less av detta inlägg. Jag känner väldigt ofta att människor jag träffar ifrågasätter mitt upplägg. Främst då för att jag är en kvinna med barn. Jag förväntas hela tiden vilja gå helt upp i mitt barn (under ett år) hela tiden. Jag ser det som att mitt intresse gör mig till en glad mamma. Mitt barn mår bättre av en glad mamma. Det är den här kollektiva “duktiga mamman” stämningen jag stör mig på… Eller är jag bara olik Clara och många andra som skriver här. Ni kanske på riktigt känner att barnen tar all plats i era liv (inte all så klart men mer än vad jag känner). Tycker det är svårt att få inläggen helt nyanserade i sådana här kommentarsfält men jag hoppas min poäng går fram.
jag som verkligen inte gillar Svennis håller med dig. äntligen någon som säger något ärligt istället för det där äckliga lullullet som de brukar komma med. han får väl prioritera vad han vill men det är ju skönt att någon är ärlig någon gång. klart jag aldrig skulle prio jobbet före ungarna. finns inte på kartan. men min mamma gjorde det och skulle aldrig erkänna det.
Vilken nyanserad och intressant diskussion det blev i kommentarsfältet! Och med en god ton, fastän flera tycker olika. Hurra vad trevligt att läsa!
Håller med – självklart skall barnens bästa alltid vara prio ett!
Det finns olika faktorer att ta hänsyn till här. Clara tar barnens parti. Barnen ska inte behöva lida för att pappan/mamman väljer att prioritera sig själv hela tiden. Faktum är att små barn inte överlever på egen hand. Någon måste ta hand om dem. Historiskt sett är det kvinnan som i stort sett ensam har tagit hand om barnen de första åren. Fadern involverade sig inte nämnvärt i barnen förrän de (pojkarna) blev stora nog att kunna hjälpa till med de manliga sysslorna. Att fäder bör vara hemma och ta hand om små barn är ett väldigt modernt fenomen som kommer att ta lång tid att inpränta. Mycket för att det inte faller sig naturligt för dem att ombesörja spädbarn. Dagens moderna kvinnor skiljer sig mycket från våra kvinnliga förfäder. Många män däremot lever kvar i gamla föreställningar om hur en typisk man bör vara. Och en typisk man tar inte hand om små barn. Det är männens kamp att förändra det synsättet om de vill blir en större del av barnens liv.
Fast man kan också fundera över normer för manligt och kvinnligt – precis som det är och har varit svårt för kvinnor att bryta sig fria från normen att ta hand om hem och barn och sätta sig själv sist (ofta) så kan det också vara svårt för män att bryta de oskrivna regler som säger att mannen ska vara alfahannen ute efter karriärsmässiga troféer. Och nu, när jämställdheten ändå kommit en bit på väg (vi är inte färdiga än!) så kanske en del män faktiskt önskar att också deras livsval inte varit så snäva och begränsade. Jag ser många farfädrar/morfädrar som är ute och drar vagn på stan, och på vår förskola är det fler barn som hämtas någon gång i veckan av en äldre manlig släkting än en kvinnlig. Nu bor jag i akademikerstad förvisso, men ändå – jämställdheten har varit bra för både kvinnor och män!
Underbara Clara, kan bara hålla med 100% i vad du skriver. Det går inte att förneka att det oftast är män som inte tar sitt ansvar för att tillbringa tillräckligt med tid med sina barn. Och vad finns det för ursäkt till det egentligen? Ingen om du frågar mig. Vad skulle hända om mamman gjorde samma sak, skulle barnet hamna på barnhem då? Och OM det skulle hända då skulle automatiskt mamman var den stora elaka boven – för att hon valt bort sina barn, FY VILKEN SKAMLIG MOR!!
Nä, har man barn så finns det inga ursäkter tycker jag – de går alltid först och är första prioritering. Allt annat är sekundärt.
Kram
Ang pappor som inte tar sig tid. Jag är född i slutet av 80-talet och jag och mina sex vänninor hade härom dagen ett samtal och kom fram till att det bara är en av oss som har en någorlunda bra relation till sin pappa, som ringer och pratar med sin pappa, som gör saker tillsammans med honom och där det inte blir obekvämt och krystat att föra ett samtal under t ex en bilresa tillsammans med enbart pappan.
Det är ju sjukt tragiskt.
Jag kan räkna de tillfällen jag pratat i telefon med min pappa under min 5 år långa studietid typ på bägge händerna – det är på min födelsedag och på hans födelsedag – och då tycker jag nästan att det är jobbigt att ringa. Det är obekvämt att umgås med honom. För han har liksom alltid varit där, men vi har ingen relation överhuvudtaget så vi kan typ inte umgås bekvämt om inte mamma är med. Min pappa jobbade väldigt mycket när jag var liten och när han kom hem så “vilade han upp sig”, dvs kollade på sport på tv, var ute på golfbanan eller gjorde något annat. Samma är det för mina vänner, tre av dem har fäder som är läkare och två av dem har en pappa som jobbade “normala” arbetstider men aldrig intresserade sig i barnens liv – förutom sönernas fotboll då.
Tycker så fruktansvärt synd om de där männen som inte prioriterat sina barn. Mina föräldrar håller på att skiljas nu och det är tråkigt att erkänna, men jag tror att pappa kommer att bli väldigt ensam. Jag kan liksom inte se mig själv spendera en julhelg hemma hos honom – jag kan se mig själv titta förbi på ett obekvämt besök och kallprata i någon timme, men inte spendera mycket tid med honom själv. Utan mamma där så fungerar inte vår relation.
Men, jag har haft precis tvärtom och vet fler som har haft det likadant som mig. Min pappa var min och min systers allt. Han var både mamma och pappa åt oss eftersom min mamma inte brydde sig. Hon hade inte ens någon karriär att “skylla” på. Hon ville bara hellre ägna sig åt sina hobbies som meditation, gå på bio, shoppa och vara utanför hemmet så mycket som möjligt. Väl hemma eller när hon faktiskt var med oss så var hon ändå aldrig riktigt närvarande och det var bara nedvärderingar och tjat. Min mamma blev gravid två gånger, bar på mig och min syster i nio månader vardera och skaffade sig en familj. Det händer att fler kvinnor än män tror inte tar hand om sina barn eller skaffar barn fastän de inte vill för att samhället förväntar sig det. Man lägger bara inte märke till det lika mycket som männen som inte är där.
Och sen lämnas den mamman för yngre partner… Med olika ursäkter som alla också grundas i val utifrån prioriteringar.