Jag hade väldigt livlig fantasi som liten och var rädd för alltifrån nazister till monster under sängen. Som vuxen var det nog inte alltid så lätt att förstå vidden av mina rädslor. Det är nog ganska vanligt att vuxna inte gör det och ofta försöker man trösta barn med fraser som “monster finns inte”.  Men vad hjälper det ett barn som VET att det finns monster? En vuxen som då är så okunnig att den hävdar att monster inte finns är ännu läskigare! Hur ska vuxna som inte ens känner till något om monster kunna skydda en?

Min son har lika livlig fantasi som mig och när han började prata om läskiga monster fick jag fundera lite på hur jag skulle bemöta det.  Och istället för att avfärda hans rädslor frågade jag vad han var rädd för med monsterna?  Vad han trodde att de skulle det göra? Komma och ta honom? Ja, men vad händer när ett monster tar en? Vad gör de med en då?  Ja, allt sådant funderade vi tillsammans på. Och så berättade jag att det finns en sak som monster är jätte-jätterädda för och det är att bli kittlade. Om det kommer ett monster och jagar en då kan man bara kittla monstret som då kommer kissa på sig av skratt. Och någon som kissar på sig av skratt kan ju knappast vara farlig?! Det enades vi snart om.

Jag tänker att det för barn precis som vuxna handlar om att möta sina rädslor och bena ut dem. Vi vuxna kan bli helt uppsnurrade i tankar som “tänk om det börjar brinna!” “Tänk om bilen går sönder på semester” Tänk om jag gör bort mig på jobbet”. Och så blir tanken så obehaglig att man skjuter undan den. Trots att en bättre lösning är att försöka följa tanketråden till dess slut.  Så vad händer när jag gör bort mig på jobbet? Vad sker sedan? Och hur blir det då? Ofta upptäcker man att rädslan är ganska luddig. Man vet egentligen inte vad man är rädd för.  Och när man tänker efter kanske det där man är rädd för ändå inte är så farligt som man tror. Om man bara går rädslan till mötes. Försöker bena ut tankarna istället för att slå bort dem.

Vuxna så väl som barn har en massa “monster” i huvudet som vi behöver lära oss att oskadliggöra. Och vad spelar det för roll om monster egentligen inte finns om man ändå är rädd för dem? Inte hjälper det att intala sig att de inte finns, eller att det läskiga aldrig kan hända. Utan istället kanske man ska umgås lite med tanken på hur det kommer kunna bli  när det läskigaste har hänt.