Idag var en stor dag för mig. För idag har jag kunnat ta min första riktiga promenad sedan i december. Och viktigaste av allt  – min första promenad utan att känna smärta. Jag har kämpat på med korta promenader hela graviditeten eftersom jag inte stått ut med att inte få gå. Men på slutet har ”promenaderna” sällan varit längre än 200 meter. Men idag tog jag alltså på mig mina träningskläder och gick min första promenad och jag var så glad att jag var tvungen att dokumentera det hela när jag kom hem. För jag hade inte ens ont! Inte ens lite. Och jag är så tacksam att jag får känna så.

Men även om jag längtar efter att börja jogga tänker jag vänta tills i vår med att göra det så att kroppen får återhämta sig ordentligt. Istället ska jag börja med att ta lugna promenader.  Så småningom börja simma, i vinter åka skidor och så parallellt med detta träna yoga. Ska be Jakob sätta ihop ett program åt mig (något ska man ju få för att man är gift med en man som är både sjukgymnast, yogalärare och personlig tränare) så att min stackars mammakropp får sig lite kärlek.

När jag bestämde mig för att börja träna förra våren var målbilden att jag ville bli gravid under hösten och därför vara i toppform inför det (på grund av hur dåligt min kropp mår av att framställa barn). Men nu får jag sätta upp ett nytt mål för nästa år. Kanske att springa tjejmilen? Det vore roligt! Men just nu är jag bara så tacksam över att kunna gå igen så det räcker långt för mig.