Jag hatar att vänta på besked. Jag går just nu och väntar på besked om en rad jobbrelaterade saker. Och antingen blir det fyrverkerier och explosioner – eller så blir det knappt ett tomtebloss. Alldeles oavsett kommer det att bli bra – men jag gillar inte ovissheten. Att inte veta vad som ska hända nästa år. Vad jag ska jobba med ens en gång. Men jag hoppas få besked snart.
I december försöker jag alltid gå in i ett lugnare jobbflöde. Med mer tid att tänka och fundera. Utvärdera hösten och planera inför våren. Om jag också bara kunde lära mig att inte planera in så mycket varenda vår. För när maj väl kommer sitter jag bara inne och längtar ut och förstår inte alls hur jag resonerade när jag planerade. Och i år kommer vi jobba ännu mer med odlingarna och gården så i år gäller det att inte ha för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Dessutom kommer vi ha en niomånaders pojke som hopplöst sällskap i arbetet. Jag ser redan nu framför mig hur jag ska plocka lera, grus, stenar och trädgårdsredskap ur truten på honom. En spännande upplevelse minst sagt.
9 svar
Hoppas du får besked snart så du kan planera ditt liv.
http://hannafialotta.blogg.se
Hoppas du får besked snart!
http://hannafialotta.blogg.se
Haha, jag tror Folke kommer se urgullig ut där i landet med jordiga fingrar och oskyldig blick om han nu stoppat något i munnen!
http://www.pottanggard.blogspot.se
Visst är det också skönt att befinna sig i lättare kaos och att ha idéer och projekt som väntar.Det är drömmarna som håller oss vid liv, som Peter Lemarck så kloktsjunger.
Att både få arbeta vid skrivbordet och få arbeta med jorden måste vara ultimalt.
Allt gott!
Piachiara.wordpress.com
Hej, beundrar dig så mkt för att du uppnått så mkt med din blogg, jag bor på Capri och bloggar härifrån, kolla gärna på http://mittlivpacapri.blogspot.se Kom förbi om du har lust!!! Kram och lycka till fortsatt!!
Hoppas det blir fyrverkerier & explotioner! Ser fram mot din vår! & jul såklart 🙂
Kram
Helene
http://helenesjul.blogspot.se
Var sak har sin tid. Tiden med barnen går inte i repris. Njuuut
Oh ja, den tiden minns man. Tror aldrig trädgården varit så eftersatt som när jag med hjärtat i halsen ständigt fick plocka vassa barkbitar, sträva grässtrån, grus, jord, ja, allt ur munnen på min första flicka, bara man vände ryggen åt för en liten maskrosryckning…En prövning för en estet att inse: det får vara fult i överallt år. Jag har ju ett vackert barn!