Igår åt vi middag hemma hos pappa, och passade på att hänga lite med min systers familj innan de reser hem igen. Knäppte den här bilden när barnen placerades framför Bamse för att lugna ner sig några hekto. Älskar dessa små hobbitar. Är så glad att mina barn har jämnåriga kusiner. Jag hade själv flera kusiner som jag stod nära som liten – men det var ju så himla stor åldersskillnad mellan oss! Och jag var länge yngst av allihopa. Det känns så fantastiskt att mina barn en gång kommer kunna sitta och käka middag med sina kusiner – när jag och syrran är gamla och döda – och skratta åt oss och våra egenheter. Och minnas oss tillsammans och vara varandras familjer! Släktskap är någonting väldigt fint.
17 svar
De är så underbart fina de där små. Tänk att barn kan pendla så fort mellan full fart och ingen fart alls. Det är synd att ens energi minskar så otroligt mycket med åldern.
Men ååå, vilken underbar bild! Jag blir alldeles varm i hjärtat <3 Min treåriga dotter har en jämnårig kusin. De har nu insett vad roligt det är att leka tillsammans.Jag älskar att tjuvlyssna på de små tösernas rollspel och diskussioner. Tjejernas hejdå-kram brukar göra att mitt hjärta slår lite extra och jag hoppas verkligen att dom kommer hänga ihop. Och precis som du beskriver, skratta och mina och brorsans egenheter när vi inte finns med dem.
Gott nytt Clara!
http://www.rosellaecobeauty.se
Åh det är så härligt med kusiner som man står nära. Jag och min bror som är tre år yngre än mig vi har bara en kusin på pappas sida men desto bättre så har vi har en fantastisk relation vi tre (kvalitet är ju som sagt bättre än kvantitet när man räknar kusiner) . Rebecka är fyra år yngre än mig och de åldersspannet mellan oss tre har gjort oss oerhört tighta vilket jag idag när jag är 20 uppskattar av hela mitt hjärta. Dessvärre är vi uppväxta med ett längre avstånd mellan varandra så vi har inte kunnat träffas så lätt när vi var mindre men desto bättre var det varje sommar och jul som hela familjen kom hit och sov över i några dagar, det är sånt jag fortfarande kan minnas som underbara minnen. Och jag skulle tro att det är en liknande fantastisk barndom med kusinövernattningar som dina två söner kommer att komma ihåg när de blir äldre.
Tack för en fantastisk blogg och gott nytt år!
Det du skriver är så sant, ett fint släktskap är något att sätta värde på. Jag är uppväxt som rena rama Bullerbyn med släkt på samma gård, både föräldrar, mor och far föräldrar och syskon. Och så är det än idag, fast nu har jag och min sambo köpt en gård en kilometer bort, men ägorna sitter nästan ihop ändå. För mig betyder släktskap otroligt mycket.
/Sandra
http://www.pottanggard.blogspot.se
Man kanske aldrig kan få så djupa relationer som med sina släktingar om det fungerar som ”det ska”. Min familj är Jehovas Vittnen, jag var det också eftersom jag lärt mig sen jag föddes att det är ”SANNINGEN” och att alla andra har fel. Jag upptäckte så småningom att ”sanningen” inte var så särskilt sann. När församöingen vägrade anmäla en ”äldstebroder” som begått övergrepp mot en minderårig fick jag nog och lämnade organisationen. Mina släktingar betraktar mig som död efter det, de ser mig inte om vi stöter på varandra på stan, än mindre hejar. Jag finns inte för dem längre. Inte ens för mina föräldrar. Min bror lämnades på ett gruppboende där han vanvårdades och hade ett helvete. Jag försökte kontakta våra föräldrar men de vägrade prata med mig. De tyckte det var bäst att han var där, han skulle ju få det bra sen ändå, efter guds ingripande när jorden skulle bli ett paradis. till dess kunde han, uppenbart, få leva i ett helvete. De ville ha tid att ”predika de goda nyheterna”, d v s gå ut och knacka dörr. Jag hämtade min bror, han bor med oss nu. Ibland är släkten värst, och sekten likaså.Men jag tycker din bild är underbar Clara, vilka ljuvliga små barn, söta som sockervadd alla tre. Det du beskriver, det är ju så det ska vara, och jag hämtar lite värme från det du beskriver. Fint att det finns folk som bär sig åt som folk och tar vara på varandra. Livet är tufft nog ändå, utan konflikter.
Jag tänker så här; har man bra relationer med släkten – har jag – då kan de vara en stor tillgång och ge mycket glädje.
Men de kan också orsaka konflikter och dylikt. I vissa fall är det bättre att undvika /välja bort varandra. Trots släktskap. Men inte för småsaker, så klart.
sambons systerdotter är tre år och det är alldeles ljuvligt att få se hur hon ser fram emot att få en lillkusin. Hon pratar ofta om bebisen och undrar varför den inte bara kan komma ut! =) så kärt!
http://www.cuntless-lux.blogspot.se
Jag önskar jag kunde känna att släktskap är fint… Men min släkt kommer inte överens och trots att vi bor med bara ett par kilometers avstånd från varandra allihop så umgås vi i princip aldrig (förutom typ begravningar) och har aldrig gjort. Jag känner inte ens mina kusiner eller föräldrasyskon och de sällsynta gånger vi av någon ofrivillig anledning ses, är stämningen stel och konversationerna fåordiga och obekväma. Att vi absolut inte har något gemensamt förutom mer eller mindre avlägsna förfäder blir väldigt uppenbart.
Att ”blod är tjockare än vatten” känns som ett ganska dumt uttryck. Släkt får en ju inte välja, det blir en påtvingad vare sig en vill eller ej. Som ett lotteri…vissa får vinst, andra inte. Har ofta varit ledsen över att vår släkt inte uppfyller kriterierna för att vara ”lyckad” och att vi saknar den där fina sammanhållningen andra verkar ha.
Men ju äldre jag blivit har jag insett att mycket bara är fasader också, under ytan gömmer sig konflikter, pågående eller sedan länge tjurigt cementerade i gamla oförätter. Att en delar lite gener är väl en ganska dum anledning för att umgås…tacka vet jag vänner, de kan jag välja själv 🙂
Ni som tar för givet att det är oviktiga bagateller som ligger bakom att vissa släktingar inte umgås: tänk ett steg längre. Det är ofta svåra saker bakom men ni omgivningen vet inte alltid vad. Jag klarar tex inte av att umgås med den som begick sexuella övergrepp mot mig under många år men det är inget jag basunerar ut till alla. Tänk efter innan ni dömer!
Verkligen. Jag hade det så. Min lille har sina jämnåriga kusiner i ett annat land, trist nog.
Jag tycker du har helt fel där, Clara. Släktskap kan vara fint och underbart, och är det säkert ofta. Men det kan också vara tvingande, jobbigt och pinsamt. När dina rasistiska och främlingsfientliga kusiner är så intellektuellt avlägsna att det är stört omöjligt att umgås med dem.
När du är den enda som tycker det är viktigt med ekologiskt, alla andra tycker att eko är skit, men kastar gärna sten på halalkött men när du säger något negativt om icke-halal köttproduktionen i Sverige blir det ett sabla liv.
När du blir nedtryckt av män som ”minsann vet bättre” bara för att du är ung kvinna – när det faktiskt är så att du kan mycket mer om ämnet än dem. Du har ju läst det på högskolan – men det skiter de i. Du ska inte komma och tro att du kan bättre! *
När du får sympatier från vänner du inte träffat på ett halvår som beklagar sig över vad du får stå ut med.
Nej kom inte och glorifiera allt, ni som gör det. Tänk ett steg längre. Släkt kan säkert vara helt underbart men vi är samtidigt fast med dem. Det kan bli en oerhört ful baksida. Jag tvingas ge upp så mycket av mig själv, stå ut med så mycket bara för att undvika att stöta mig med dessa intellektuellt avlägsna människor. Det gör att jag undviker dem så ofta, ofta, ofta jag bara kan.
En sån ljuvlig tanke och bild. Det är så sant att familj och släkt betyder otroligt mycket. Det är viktigt att ha bra relationer inom släkten, annars kan det skapa mycket problem.
Det är verkligen sant! Så viktigt att ta vara på varandra, umgås och vårda relationerna och inte låta oviktiga skitsaker få förstöra vänskap och kärlek och fortsatta släktband. Tyvärr har mina barn ingen relation längre med sina kusiner, p.g.a vuxna föräldrars dispyter. Så himmelens tråkigt och meningslöst!
Ett riktigt gott nytt och kärleksfullt 2015!
Piachiara.wordpress.com
Just nu har vi fyra äldre kusiner tillsammans 12 stycken små barn i släkten, de är mellan 0 & 6 år allihopa:) Sedan har jag och min syster växt upp med våra 2 kusiner som är lika gamla som oss (26&28 år) och sedan har det blivit en omgång kusiner till och de är 4st i högstadieåldern:)
Min släkt är en riktig barnfödarsläkt:)
Sötisar, det är så underbart med barn och kusiner är alltid speciellt. Vår familj fick umgås med en långväga kusin i julhelgen och lära känna honom mer och det var fantastiskt. Vi vuxna får se till att de små träffas så ofta det går så de får en fin gemenskap, kul för alla.
Gott Nytt År till den fina familj Clara och tack för ett spännande bloggår med mycket intressant läsning.
Mina barn (1 och 5 år gamla) har precis fått samma förmån! Kusinerna på deras pappas sida är 1 och 4, och kusin på min sida är 6. Jag som inte har några kusiner alls tycker att det är fantastiskt att vi fått barn så tätt, så att det är massor av jämnåriga barn på släktträffarna. Sysslingarna ( som vi faktiskt umgås med en del är 1, 4 och 6
Fin bild och fin tanke!