Igår hade vi tuppslakt här på gården. Hia-Hia, Bamse och Stor-Pappa nackades och plockades ur och ligger nu i frysboxen i väntan på att bli middag. Lill-piraten iakttog alltihop. Han är väl införstådd med att djuren ska bli mat en dag. Vi har haft tre tuppar i vår lilla hönsflock och de stackars hönsen har inte alls mått bra av det utan tappat fjädrarna av allt parande. Nu får dem det lugnt och skönt.
Men samtidigt som vi har nackat tre tuppar har det kläckts en massa kycklingar! Femton stycken närmare bestämt. Ulliga och vansinnigt gulliga. Det är skiftningarna i ett jordbruk. Liv och död.
Obeskrivligt söta är de i alls fall
Och piper som små kanariefåglar. Vi tar upp dem en del för att de ska bli handtama. Bra om man ska kunna undersöka hönsen eller fånga in dem av någon anledning. Samtidigt vill man inte göra det för mycket då tama tuppar kan bli aggressiva då de tror att man tillhör flocken och därför ska domineras.
Vi håller ju på att byta ut vårar hopplock av lantraser och värphybrider till att bara ha australorpington. Det är en ras som både värper bra och får en hel del kött på kroppen. Våra första australorpar kläcktes ju i våras och de börjar nu komma i målbrottet och går runt hemma hos Albin och Ulrika och kacklar som de värsta trettonåringar!
17 svar
Så söta kycklingar, och bra att Bertil är införstådd i hur det fungerar. Jag längtar tills jag bor så att jag kan ha höns.
Det är så jäkla bra att barn (och vuxna för den delen) får en känsla för hur det egentligen blir mat på tallriken. Hörde om en skolklass som råkade bevittna en slakt en gång och där reaktionen var att ”detta ska de ju inte se” – men vad fasen – det är klart de ska!
Det verkar så roligt att ha höns – jag har fått för mig att de har lite olika personligheter, är det så att ni märker det?
det förvånar mig varje gång du skriver om höns. har haft höns i 25 år och alltid sett till att både höns och tuppar är trygga och tama, vad är det för skröna att tama tuppar blir aggressiva? det är ju precis tvärtom!
det är obehagligt hur du skriver om dina djur och vittnar om liten förståelse. du skriver om djur som varor, produkter, dina att hantera hur du vill, låta leva eller låta dö. kycklingar behöver sin mamma, inte kläckas fram i maskin. deras skrik är inte som kanariefåglar, det är rop efter en mamma som inte finns. det är väääldigt stor skillnad i lätet på kycklingar som pickar och småpratar och kycklingar som känner sig övergivna och ensamma.
Det är ingen skröna. Det står bland annat att läsa om i den utmärkta handboken ”Börja med höns” av Anette Sievers. Jag har också hönsfolk i min närhet som har erfarenhet av detta så jag har lyssnat på dem. Även om det säkert finns en massa tuppar som inte blir aggressiva. För det beror säkerligen på ras också.
Om du har haft höns i 25 år så förstår jag att du har nackat en hel del höns under åren? Det är ju det man tar på sig som djurägare – vare sig man äger en katt eller en höna. Ansvaret för deras hälsa och makten att besluta om den dagen de ska dö. Jag förstår inte på vilket annat sätt man skulle ha höns? Det är inte ansvarsfullt att ha för många tuppar på för få hönor heller. Dels slåss de blodiga om att bli förstetupp – dels blir hönorna väldigt stressade av det ständiga parandet
Vi har valt att kläcka fram kycklingar i maskin den här våren – parallellt med att våra egna hönor får ruva om de vill (hittills har ingen haft lust). Detta för att vi vill kunna börja sälja ägg i vår gårdsbutik och då behöver vi betydligt fler kycklingar än vad vi har idag. Det är alltid en avvägning – men så här har vi gjort. Och visst är det skillnad i kycklingarnas läten. När de är tillsammans i sin bur allihopa småpratar de och pickar förnöjsamt. Lyfter man upp dem blir de genast oroliga. Även detta är en anledning till att vi begränsar hur mycket vi är och lyfter i dem och gör dem ”handtama”
Det här med att slakta tuppar kanske inte är det jag mest se fram emot när det gäller höns… Väntar på ett gäng som ligger i kläckaren nu, och det vore ju märkligt om inte några var tuppar – allt talar för att det blir en rejäl coq au vin i höst.
Jag tycker att det är så bra att ni låter barnen vara med och lära sig vart maten de åter kommer ifrån.
Jag tror att det ökar respekten för djur och det är så viktigt!
När jag var liten fick jag vara med och stycka gris, det är jag glad för idag!
Det skulle kunnat vara jag som skrivit just de orden.
Håller helt med dig. Det ger större respekt för både djuren och maten.
Jag har också varit med om slakt och styckning av olika djur som barn, vilket gav kunskap och erfarenheter som sedan varit en tillgång i mitt liv.
När min mamma var liten och grisen skulle slaktas skickades hon iväg till grannen långt borta för att låna ”rumpdraget”. Det fanns förstås inte, men grannen visste att hon då skulle hitta på något att göra med mamma så att hon stannade borta tills det värsta med slakten var klar hemmavid…
Nacka höns! Nu blev jag sju år och är på väg till grannbyn en solig sommardag, morsan är hos en väninna och jag knatar dit, några kilometer senarenär jag precis kommit ut ur kurvan och ser gården dit jag ska……är det high life, sönerna den ene är två år yngre än mig och storebror som svingar yxan mot den rödfärgade huggkubben är tolv håller på att garva ihjäl sig åt de huvudlösa, vita, vilt flaxande fåglarna. En syn jag inte glömmer och än i dag, trots att jag sett många slaktade djur både vilda och tama kan jag inte med huvudlösa springande hönor.
Så söta kycklingar! Oj oj oj oj : )
Så väldigt skönt att ha tillgång till kött från egen gård. Jag vill verkligen köpa bra kött från djur som haft det bra, men det är verkligen inte enkelt eller billigt!
Hej! Varifrån köper ni ruväggen? Mvh Klara
Åh, vad jag också vill nacka tuppar!
Sonen har nu fem och det är exakt fura för många. Men vi är inte riktigt i mål ännu. De är nämligen både tama och kramgoa, inte det minsta aggressiva, dessvärre inte ens emot räven.
Åh vad jag gillar dina inlägg om jordbruket! Inga försköningar utan rakt upp ned som det är.
Så är naturen, liv och död om vartannat. Jag planerar för att kunna ha höns om nåt år, så det är spännande att följa ert kiv med djur på gården.
Hej på er. Kände ni Albin och Ulrika innan ni köpte huset? Eller hade ni bara sådan tur att få så bra grannar som ni kan dela företagandet med som odlingen och även umgås en del med.
Nej det gjorde vi inte! De flyttade hit ett år efter oss och vi blev vänner för våra barn var lika gamla. Men nu känns det nästan mer som familjemedlemmar eller kusiner något sånt =) Visst är det fantastiskt när man kan hitta likasinnade att samarbeta med?!