Åh vad jag är trött på att oroa mig. Jag hade ett riktig oroshjärta när jag växte upp och har fått arbeta mycket med med mig själv för att sluta oroa mig över saker. En stor del av det här beteendet har jag botat – men ibland kommer det tillbaka. Framförallt när jag är trött eller obalanserad på något sätt. Dessutom kombineras detta oroande med att jag hela tiden måste utmana mig. För jag blir så provocerad av att vara rädd och orolig och därmed begränsad. Därför tackar jag mycket sällan nej till en utmaning. Verkar det roligt men skrämmer mig på samma gång? Jamen då måste jag köra!
Jag föreställer mig mig hur jag sitter tryggt i en båt men rätt vad det är hoppar i vattnet. Och när jag ligger där och det stormar och jag är trött och hjälplös – då förbannar jag mig själv för att jag inte satt kvar i båten där det ju var så tryggt och säkert. Och så är tänker jag att den här gången kommer jag inte orka. Den här gången kommer det inte reda upp sig. Jag kommer aldrig ta mig till den där jävla båten. Jag kommer att drunkna.
Men när ska jag lära mig att det ordnar sig? Att jag alltid tar mig till den där båten. Varenda jäkla gång. Ibland har det tagit år. Men tillslut har jag kommit i trygghet igen. Och det enda jag vet är att jag snart kommer hoppa i vattnet på nytt. Göra någon ny grej som jag egentligen inte vågar. Utmana och pressa mig. Och jag vill ju fortsätta hoppa ner i stormiga vatten. Men det vore fint om jag kunde lita helt på att jag alltid, alltid, alltid tar mig upp igen. Att det ordnar sig.
Hur gör man? Hur gör ni? Är det livserfarenhet som fattas? Tio år till av simmande och hoppande och panik innan jag lär mig att lita på mig själv?
63 svar
Ett tips är att gå till baka och tänka efter: Hur många gånger har de som du oroat dig för slagit in? Hur mycket av de som du oroade dig över blev verkligt? Lätt att säga men de ger i alla fall lite perspektiv. Jag brukar försöka stanna upp när jag är orolig och ställa mig frågan: Hjälper de något att jag oroar mig? Oftast blir svaret nej och då försöker jag lägga energi på något annat. Men samtidigt acceptera en viss nivå av oro. Det är ju väldigt mänskligt att oroa sig, det fyller ju en funktion i sig. Gäller bara att hitta sin egen balans. Svårt!
Har följt din blogg i flera år och får alltid ett sånt lugn av att läsa dina inlägg oavsett vad de handlar om. Fick första barnet några dagar efter att du fick Folke. Så nu är jag ännu mera fast! Mår så bra av att läsa din blogg! Du är grym!
Oj! Jag var helt inne på den reella flykten för sitt liv, när jag såg rubriken. Hjärtat bankar för alla flyende. Det var lite svårt att tänka om och ta till sig din text, men efter ett tag gick det.
Oro känner jag igen jag med.
Jag hade en lärare i måleri som sa : ”man mår inte bra av att må bra hela tiden. Det blir ingen utveckling, förstår du, Men om man sitter fast är en annan sak, då kan vi prat
Allt gott!
Hej
Ville bara tipsa om en online butik som säljer supercoola kläder till schyssta priser http://www.rrebellion.com
Tack för en jättebra blogg.
Mvh
Lisa
Så känner jag också. Arbetar som lärare i lågstadiet men vill börja arbeta som lärare på Komvux i Svenska som andraspråk. Men vågar jag? Klarar jag av det?
Hej Åse!
Jag har under några år påbörjat och hoppat av komvux. Inte pga att ambitionen saknas, men motivationen. Och jobben har då i relation till detta varit en lättare väg för mig. Skulle absolut beskriva mig själv som klok. Intelligent. Smart. Men med oturen att födas in i en trasig familj och med oerhört orättvisa omständigheter. Har haft enstaka bra lärare i grundskolan och gymnasiet, men många har svikit. På Komvux har jag genom åren mött många bra lärare. En helt annan nivå av engagemang. Mer fria, mer rättvisa, mer flexibla efter individen. Och alla dessa underbara människor med annat påbrå än mig! Som är ihärdiga, flitiga. Och de som tappar hoppet och tron på sig själva. Jag vet att jag själv vill bli lärare, specialpedagog. Och vill egentligen bara säga: Om du vill jobba på komvux – kör! Tror att det är ett oerhört givande jobb. Inte minst för alla dessa människor som vill lära sig svenska. Många behöver hejarop och lite mod. Hoppas du kan bidra till det! Släng dig ut, för tusan.
Hej Åse!
Jag har jobbat som sfi lärare på komvux i ett år. Det är det bästa jobb jag någonsin haft! Jag är inte utbildad lärare så kan jag, kan du! Kör på! Och skulle du mot förmodan inte tycka om det, är det ju bara att gå tillbaka till lågstadiet igen… det finns ju kvar även om ett år eller två 🙂 Lycka till!
Jag kommer också in i orolighetsperioder. Har börjat leva mer efter mitt bästa motto ”You are exactly where you need to be” och tänker att oavsett vart jag är påväg så finns det en anledning till att jag är här NU. Sen får man bara bestämma sig att NU tänker jag inte oroa mig mer (svårt jag vet). Sen tror jag på att ju mer positiv energi man tillför sig och utstrålar desto mindre oroligheter slår in. Tänk hur du VILL att det ska vara istället för OM eller hur du INTE VILL att det ska vara. Sen är det bara att förlita sig på att universum hör dig. Och det gör det =)
jag är likadan. det som hjälper mig är att jag ständigt måste påminna mig om hur det är – att jag faktiskt kan och att jag klarar det. ju mer jag påminner mig nu, desto mindre behöver jag göra det sen – för det kommer att fastna, den där insikten.
När jag börjar oroa mig för något så försöker jag tänka ”vad är det värsta som kan hända?!” och oftast är det värsta som kan hända inte så farligt ☺️
Jag vill nog påstå att åren hjälper till att göra en mer balanserad, även om man fortsätter att hoppa på nya saker man inte behärskar. För man lär sig på riktigt att man klarar det mesta och att misslyckas inte heller är så farligt.
Hej Clara! Jag är en trogen följare av din blogg och kommer så att förbli. Jag uppskattar alla dina kategoriet och tycker att du lyfter viktiga ämnen på ett bra sätt. Men idag trodde jag när jag läste rubriken att det skulle handla om de som flyr över haven dvs ett samhällsinlägg. Inte för att någon hoppar från båten men rubriken fick ändå mina tankar till dessa personer vilket gav din text perspektiv. De flesta val vi gör här i Sverige är inte så förödande. Min pappa brukar fråga mig. Vad är det värsta som kan hända? Det brukar inte vara några allvarliga följder på den frågan och då kör jag på.
Annelie Pompe har mycket att lära ut när det gäller att övervinna rädslor. Hon har varit på Mount Everest och har världsrekord i fridykning. Har just läst hennes bok ”Otroligt högt och extremt djupt” – rekommenderas!
Det var ingen pekpinne vill jag förtydliga. Jag vet att du är en medveten person med stort engagemang vad gäller de som flyr sina länder. Ville bara skapa perspektiv.
Håller med Maria, tänkte faktiskt samma sak. Om flera tänker så, och kanske till och med skulle kunna ta illa vid sig av den liknelse du använde skulle du kanske kunna förklara dina känslor med andra ord?
Annars, när jag ändå skriver en kommentar, vill jag säga: tack för en välskriven och intressant blogg som jag fått läsa i många år och gärna fortsätter läsa. Kram.
Jag är också en sådan person som drabbas av oro ibland, ibland oftare, ibland mer sällan. Jag kan även se tendenserna hos mitt äldsta barn.
Vi delar en viss form av personlighet barnet och jag som skapar oron. Det logiska tänkandet delat med en stor knippe fantasi och önskan av att ha kontroll. Kontrollen framförallt, man vill inte få en negativ överraskning utan man har redan föreställt sig de värsta scenariot som kan uppstå så att man är beredd på det när/om det händer.
Jag tror inte att det finns ett Quick fix till att lösa oron, den är en del av ens personlighet vilket är både positivt och negativt beroende på hur mycket oron tar över. Jag tror att man istället måste förstå varför oron drabbar en lite då och då. Vad finns i din historia som gör att just du blir orolig när en viss situation uppstår? Vad är det du är mest rädd för/om som skapar oron i dig?
Det har hjälpt mig att lätta lite på oron, men jag vill ändå har den kvar för den är en del av mig och gör att mitt logiska tänkt och förutseende alltid finns nära tillhands.
Känner igen det! Men i mitt fall var det att övertyga mig själv och min omgivning att jag kan. Fick diabetes som 12-åring och fick höra många dystra framtidsprognoser om min snara död. Är i dag 72 år och ”still goding strong” om än med lite komplikationer.
Tro på dig själv, inte på någon annan! Dessutom är det roligt att överträffa prognoserna, både andras och ibland även de egna!
Gör som jag. Skriv ditt liv. Då ”klarnar”det och du blir trygg i dig själv..
Jag försöker se oron som en vän. Den skärper mina sinnen i ett läge då jag tvingas nyttja min fulla kapacitet. Och det vill man ju göra då och då, alltså prestera sitt allra bästa (vad det nu är…) Lugnet och tryggheten i båten är fantastiskt bara om du med jämna mellanrum pressar dig. Så tänker jag.
Är precis likadan, vill inte vara orolig och rädd. Så jag låtsas orädd och kör ändå. Så att det ryker. Blir trött och slut på mig. Är hsp precis som du och extrovert till tusen. Tror att jag kommer fortsätta ha mina dippar faktiskt. Och fortsätta att kasta mig i sjön med jämna mellanrum.
Jag tror att oron är vad som faktiskt tar en till båten…
Brukar aldrig kommentera men den här texten träffade mig.
Fick sparken från ett jobb igår och den enda orsaken jag kan komma på är att chefen inte gillar mig. En stark tjej med skinn på näsan som sa ifrån pallade inte gubben… Klumpen i magen är total. Oron för hur i h-vete jag ska hitta ett nytt jobb, få ekonomin att gå ihop, köpa julklappar till barnen osv. Jag vet att det kommer lösa sig men den där förbaskade orosklumpen i magen… Det är den värsta men samtidigt bästa situationen. Jag väljer att vända det till något positivt, mer tid med mina barn! Tror aldrig man kan förbereda sig på oväntade händelser som skapar oro utan det handlar nog i grunden hur man väljer att hantera det. Oj det här blev lite flummigt, hoppas nån känner igen sig☺️
Åh jag bara måste svara på din kommentar! Jag har blivit varslad 2 ggr i mitt 37åriga liv. Första gången rasade världen, men jag reste mej, skaffade nytt jobb jag hatade. När jag var f-ledig varslades jag o då började tanken på att plugga gro inom mej. Så jag läste in ämnen på komvux för att kunna plugga till sjuksyrra o nu är jag inne på sista året. När jag ser tillbaka på mitt liv är jag så glad att jag varslades för det var knuffen i ryggen jag vehövde för att våga ta detta steget. Älskar skolan o tanken på att när jag är färdig syrra kommer bli en kick-ass bra sådan som kommer göra skillnad! Så att du blivit befriad från ditt jobb är kanske en puff för att få dej att våga ta det där stegen du innerst inne vill 🙂 av hela mitt hjärta önskar jag dej lycka till, du kommer fixa vad du än tar dej för!
PS/ Jag tror att Annelie Pompe är på bokmässan, hade jag haft chansen skulle jag definitivt ha lyssnat på henne där!!!
åh! Denna text träffade exakt det jag tänker på just nu och oroar mig för. Jag sitter inte i den trygga båten för tillfället men längtar så dit. Längtar efter lugna vatten och få känna ro. Jag vill inte oroa mig och just nu inte utmanas. Oron heter jobb. Oro över nya utmaningar där och oro för att göra fel. Oro för vad andra tycker om mig och oro för att det aldrig ska kännas bättre. Jag ångrar att jag utbildade mig och ångrar att jag inte tog ett enklare jobb med färre utmaningar och mindre ansvar. Jag hoppas att det ska kännas bättre snart
Jag vill veta mer hur du vågar hoppa ur båten. Jag är trygghetsknarkare och vågar inte ens resa mig upp ur båten.
För första gången i mitt liv, kastar jag mig ur båten men det är stilla hav och jag bottnar. Ja typ så långt kommer jag.
Jag tror att man alltid kommer tillbaka till båten när båten styrs av de som man älskar och som man är älskad av.
Jag hörde en som liknade den kreativa processen vid att klättra i en canyon. När man står högst upp och ser helheten och andra sidan känner man sig peppad och full av energi men när man börjar klättra ner är det svårare att se var man är på väg, det är krångligt och kanske fullt av snåriga buskar och det tar tid osv. Samma person sa också att ju högre vi kommer i nivå desto större blir rädslan och tvivlen. Vi har mer att förlora och folk förväntar sig mer av oss osv. Så tricket är att inse att rädslan och tvivlen kommer att vara där hela tiden till viss del men att ändå fortsätta kämpa.
I mitt liv har jag upplevt väldigt mycket rädslor och nervositet. Det var mycket som jag ville men som jag helt enkelt inte vågade och inte kunde säga ja till på grund av att det blev för skakigt. Fick ett råd av en äldre kvinna att lyssna mer på vad jag ville och följa det trots att jag upplevde nervositet. ”Då ska du gå ändå” menade hon. ”Men är det något som du inte vill så behöver du ju inte gå ändå” fortsatte hon. Jag hade nämligen svårt att sätta gränser också och detta kanske självklara råd blev en stor hjälp för mig. Ju fler erfarenheter av att det går bra desto tryggare har jag blivit. Tror sådant här är väldigt individuellt och kan bero på flera faktorer som spelar roll. Jag lever i en tro på Jesus och de bästa erfarenheterna av trygghet har jag fått genom att lämna mig själv och oron till honom som älskar mig och som vill vägleder mig rätt för det som är meningen och bra. Tack för en underbar blogg Clara!! =)
Jag tror att vi till stor del är olika i grunden och att vissa har lättare för detta än andra, och sedan (för att knyta an till ditt instagram-inlägg härom dagen) så måste nog alla inte utmana sig själva hela tiden, man borde ju inte känna sig tvungen att kasta sig ut på djupt vatten om man trivs bäst som trygg.
Jag själv har detta väldigt naturligt tror jag, eller har haft det sedan tonåren då min familj flyttade utomlands. Att ryckas upp och sättas ned i en helt ny miljö förändrade nog mig till stor del och gav mig en hel del perspektiv på mig själv och livet. Före detta var jag nog väldigt försiktig och orolig för förändring.
Sedan dess är jag lite av en ”magpirr-junkie”, jag brukar inte likna det vid att kasta sig ur en båt, utan jag brukar säga att jag går på lina. Jag försätter mig kontinuerligt (ibland omedvetet) i obekväma utmanande situationer där jag får en adrenalin-skräck-bubbel-ångest-pirr-jubel känsla, allt blandat om vartannat. Inte fysiska utmaningar då, jag skulle aldrig gå på riktig lina eller hoppa bungy jump, utan bara utmaningar för min professionella eller intellektuella kapacitet. Det är lite som knark, man blir beroende. Ibland önskar jag att jag bara satt i båten istället, men jag vet ju innerst inne att jag älskar stormen och kommer välja den om och om igen.
Jag inser när jag läser din text att även jag är en typisk oroare. Men kanske framförallt en typisk ”kan självare”. Allt ska jag klara av ensam. Jag tror, likt dig, på Gud och för mig är nog det svåraste att våga vila i att Gud har koll på läget när inte jag har det. När jag inte vet hur jag ska ta mig upp ur vågorna eller hur länge till jag måste trampa vatten så får jag försöka påminna mig om att det finns en som hjälper mig i land och att jag inte behöver oroa mig. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort, det går inte att förneka..!
Åhhh vad skönt att läsa detta. För tänk vad jag känner igen mig. Jag oroar mig på tok för mycket om det mesta, och även när jag tror jag har allt under kontroll kan där finnas en gnagande känsla. Men på sista tiden har jag lärt mig att tänka att det kommer ordna sig, allt kommer bli bra, det tar bara en liten omväg. Och det känns mycket bättre <3
Kram och njut av dagen
Jag tror tvärtom! Att man ska försöka att börja bli lite snällare mot sig själv. Varför ALLTID pressa sig??! Tro mig! Jag kan känna likadant, oroar mig konstant, men har också kommit fram till att det är när jag gör saker som jag verkligen vill och känns sanna mot mig själv, som det blir som bäst. Inte när jag gör något, bara för att bevisa något för mig själv eller andra. Då är det så lätt att komma in i duktighetssyndromet! Lite så tänker jag:), men lättare sagt än gjort. Men det viktigaste, är nog att vara sann mot sig själv! Kram
Jag är likadan men det har blivit bättre sen jag börjat vänta med att ta beslut. Jag hastar inte utan ger mig tid att verkligen känna efter (vid större beslut ) sen accepterar jag att jag är orolig. Jag är en sån person helt enkelt. Då släpper det ofta när jag slutar försöka ändra på mig själv och istället tar hand om mig själv och oron. Jag kan tänka ”vad är det värsta som kan hända ” och sedan ”vad gör jag då ” och sen känns det tryggt för jag har nån slags plan. Och oftast händer inte det värsta tänkbara 🙂
För mig handlar det om att lita på Gud, inte på mig själv först och främst. Sen gäller det att öva upp sitt omdöme med självinsikt så att man väljer utmaningar som inte gör livet till ett enda jobbigt överlevnadsläger. Hoppa i vattnet en solig dag på sjön och inte en mörk vinternatt på norra Ishavet. Älska dig själv, med oro och din utmaningsvilja. Ibland har jag upplevt att jag låg i vattnet under en storm, och då var min enda tanke att jag inte fick kämpa mot vågorna för då skulle de vinna, utan försöka ligga på rygg och följa med i vågornas rörelser, till stormen var förbi.
Jag är tvärtom nuförtiden , min sjukdom fick mig att inse att trygghet är en bra grej både för hjärta och själ.
Var snäll mot dig själv! Hoppar du för din egen skull eller för att visa någon annan att du klarar! Att komma till ro är det skönaste och finaste som finns
Jag är/var precis likadan. För mig släppte det mycket efter att jag åkte ensam till Zimbabwe för att volontärarbeta. Jag hade lite mailkontakt med en annan svensk tjej som också skulle dit och som jag mötte upp vid en mellanlandning, i övrigt kände jag ingen alls. Det var det absolut häftigaste jag gjort och skitläskigt, men så stark jag kände mig efteråt! Nu brukar jag försöka tänka på det när jag ska göra nåt läskigt – fixade jag det fixar jag allt! Och så tycker jag att det hjälper att minnas att människor ofta är väldigt hjälpsamma om man bara ber om det, man är faktiskt inte ensam i världen 🙂
Jag är likadan.. kan bero på att man liksom faktiskt genomgått något riktigt svårt i livet och saknar en grundtrygghet; som också gör en modig. För man kan ju även när man är rädd. Jag hörde någonstans att man inte blir starkare som äldre utan tröttare. Tröttare på att vara orolig. Kändes ju inte så upplyftande men med handen på hjärtat upplever jag en trötthet som gror år efter år. En trötthet som får mig att rannsaka vart energin går, som får mig att prioritera och sortera. En trötthet som gör att jag snabbare släpper stridsyxan. En trötthet son gör att jag försöker förstå andra, för att orka själv. Jag hade aldrig trott att det kunde komma ut bra saker av tröttheten, men den är också så tung.
Hoppas detta är en fas. Kanske går över när jag fyllt 30 nästa år
För mig och mina erfarenheter blev tryggheten nästan en oro- för jag ville något annat. Var så orolig för att det skulle hända något ”dåligt” att jag nöjde mig i en tillvaro under många år, som jag nu efteråt kan se inte var särskilt hälsosam för mig. Jobbade som ett djur för att ”man” skulle tjäna mycket pengar. Var duktig flicka och gjorde karriär, men det var inte alls vad jag ville göra egentligen. Men jag såg allting ifrån att jag måste jobba och tjäna pengar- det var min trygghet och för att fortsätta på ditt exempel satt jag där i en båt jag inte var så nöjd med, men det var tryggt och bra och det var ju så det skulle vara. Sen fick jag barn och fick en helt ny inställning till livet. Jag fick ett helt nytt tankesätt som sa att så länge jag har ett tak över huvudet och får vara med mitt barn och min man, så skiter jag i resten, för vad är det värsta som kan hända? Att jag blir arbetslös? Ansträngd ekonomi? Att vi inte har råd att bo kvar där vi bor? Att vi måste flytta? Att vi måste bo mindre? Med färre prylar? Helt värdsliga materialistiska saker! Jag fann mig i tanken att ja, det kan hända, och det gav mig en insikt. Jag kom fram till att om det så är en tältduk som är taket så låt gå för det då, för det viktigaste för mig är ju att få vara med mig familj. Så jag sa upp mig från mitt jobb och en ekonomisk trygghet och gör nu det jag vill. Tanken är att jag ska kunna leva på det jag gillar mest här i livet så småningom. Det är svårt, och båten gungar. Men jag har följt mitt hjärta och min egen väg den här gången- det gungar i båten, och jag mår som bäst!
Vad gör du nu? Jobb? Nyfiken?
Jag tog tjänstledigt från mitt gamla jobb (som förskollärare) och jobbar nu som Sfi-lärare sedan sju månader tillbaka. Förra månaden sa jag upp mig från mitt förskollärarjobb! Jag var galet nervös inför min första lektion med mina nya elever, men jag ät tokglad för att jag vågade ta steget och testa detta. Jag stortrivs! Älskar mitt nya jobb! Jag kommer snart förhoppningsvis (efter denna terminens studier på halvfart) bli behörig Sfi-lärare…
Starkt gjort!
Jag startar upp en egen verksamhet som matkreatör. Tjänar just näst intill nada men jag känner glädje varje dag över att få göra det jag vill. Modigt att säga upp dig och prova något nytt! Jag tror det är viktigt att testa det man funderar på. Min kloka morfar sa: du kommer inte ångra dig för att du försökte, även om det kanske visar sig bli lite fel. Men om du inte försöker kommer du ångra dig sen när du blir så gammal som jag, att du inte försökte
Hej Sara! Spännande att vara matkreatör. Jag har också märkt att det går att leva billigt. Jag och min man var hemma två år med vår dotter innan hon började förskolan. Jag tog bara ut tre föräldradagar per vecka, så jag drog inte in speciellt mycket pengar till oss. Vi betalar i och för sig en mycket billig hyra på vår hyreslägenhet , men under dessa år var jag mycket sparsam. Jag köpte billig mat och knappt några nya prylar. Vi ärvde mycket kläder och tillbehör till vår dotter, så vi lyckades leva billigt och till och med spara en hel del pengar under denna tiden. Nu när båda jobbar är vi tyvärr inte lika sparsamma, vi sparar minde pengar varje månad idag. Vi planerar inte till exempel matinköp lika bra och strör mer pengar runt oss. Jag mår egentligen bättre när jag känner att jag lever enkelt och lyckas ha endel pengar kvar när månaden är slut. H. Emma
Så bra du beskriver detta. Känner lika, känns skönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär.
När din lilla båt
har legat så länge
för ankar i hamnen
att du börjar få för dig
att den är ett hus
När din lilla båt
börjar skjuta rötter
i gyttjan vid kajen
Då är det dags att styra ut
Till varje pris måste du rädda
båtens seglarsjäl
och din pilgrimssjäl
Dom Helder Camara
Tror helt enkelt att det är detta som är livet.
Tänk också på alla blogginlägg du skrivit om att du vill säga nej oftare och göra mindre – ha tid till att leva och vara. Livet blir jobbigt om vi alltid hoppar ur båten. Det kommer också så många stormar som vi inte själva piskat fram, då är det skönt om vi har det lite lugnt så att vi kan möta det oväntade.
Jag vågar aldrig hoppa. Har blivit så fruktansvärt feg på senare år. Jag vågar inte ta ett enda steg från min trygghetszon. Är väldigt missnöjd med var jag befinner mig, men inte tusan törs jag göra nåt åt det. Jag vet ju innerst inne att det alltid löser sig, att jag måste hoppa. Men jag önskar ändå att någon ska knuffa mig.
Jag tycker det var väldigt modigt att av dig skriva detta. Att våga vara medveten om vad som felar i ens liv är ett kliv i rätt riktning. Här kommer en ”knuff”! 🙂
Har det precis som du, FAST med sjuka barn. Hade 4 läkarbesök förra veckan! Att inte fastna i tanken, och att inte tro att ALLA ANDRA klarar sig utan livsproblem, sorg och depression är lite perspektivgivande.
/Maria
Väl beskrivet, Clara. Jag ÄLSKAR att hoppa och hatar mig själv när det blir svårt att simma. För mig och många handlar det nog om förtröstan på något större än jag själv, eftersom jag tror på Gud. Och evigheten, hur stor och vid den är i jämförelse med den utmaning jag har just nu. Det får mig att slappna av och kavla upp ärmarna ännu mer. En kreativ ilska väller fram mot utmaningen i sig. Jag kämpar också med att lita till min förmåga. Jag avundas människor som verkar födda med den. Jag får kämpa som en idiot för den. Men det är en kamp jag vinner allt oftare. Men jag kunde inte vinna den om jag aldrig hoppade.
Bokmässan ? Föredrag? Intervjuer?
Jag tror det är viktigt att hitta till den ”kärna” inom en själv, som jag tror att alla har, och som man kanske kan kalla intuition eller magkänsla,, Att göra det som känns rätt för en bortom prestationstänkande, ja bortom tänkande/teoretiserande kring sin situation överhuvudtaget,, Jag tror att man annars kan hamna i ett prestationstänkande/agerande kring det här, att man omedvetet får för sig att det är bra att i alla lägen pusha sig själv till att göra sådant som känns svårt,, Att detta att något känns svårt i sig innebär att man bör göra det,, Man kan också köra över sig själv och bränna ut sig ifall man inte så att säga lär sig skilja på vad man verkligen vill göra/vad som verkligen känns rätt för en och vad man gör bara för att försöka bevisa för sig själv att man vågar saker och ting,,
Jag oroade mig förr men efter att jag brände ut mig och förlorade all kraft o förmåga så fick jag av Nåd en kärna av djup frid. Jag klarade inget och valde att vila i Mästarens famn av kärlek mitt i min utsatthet. Jag bestämde mig för att inte vara rädd för Jesus är min klippa. Steg för steg fick jag rehabiliteras, sedan gifta mig, få familj, arbetsträna och därefter ett vanligt jobb, nu studier paralellt med jobb. Hela tiden utvidgar han mitt område och nu är det liksom inte längre jag som tar stegen utan VI Jesus och jag. Jag blir fortfarande rädd och tvekar men har lärt mig att när jag får glädje o tro i hjärtat för att våga ta ett nytt steg, så är det på Hans initiativ vilket också betyder att han hjälper mig klara av det. Så steg för steg går vi tillsammans o han ökar min trygghet hela tiden men jag inser att trots det så vill och ska jag alltjämt vara lika liten och beroende av honom. Men jag känner mig alltmer hel -Tack Gode Gud.
TACK CLARA! Du satte precis ord på mina känslor. Jag ska förnya mina pilotcertifikat och har check flygning på fredag, är så nervös att jag nästan smäller av men detta var precis vad jag behövde höra/läsa. Så tack! Och kram, du är en grym person!
Åh tack för detta inlägg! Känner igen mig såå mycket!;)
Jag har ocksa varit en person som blivit orolig latt, for mig har det definitivt varit min tro pa Gud som har hjalpt mig allra mest att bli fri fran oro. Visst hjalper det ocksa med livserfarenhet men med aldern tar man ju aven pa sig storre utmaningar sa da okar aven orosmomenten.
Min tro har fatt mig att hitta ett lugn mitt i stormen som jag ibland t.o.m. forvanas over sjalv. Ibland tanker jag ”hur kan jag vara sa har lugn och trygg just nu, borde jag inte vara mer orolig i den har situationen?” Haha! 🙂
Fantastisk text som jag tar till mitt hjärta. <3
Kan dock inte låta bli att dra på munnen när jag minns din text "Sitt still i båten" (för övrigt det enskilda inlägg från dig som gjort starkast intryck på mig). Där använder du samma liknelse, men åt andra hållet. 😉
Fast då gällde det relationer visst? Och i en sådan vill man kanske inte ha känslan av att kastat sig ur en båt och hoppas på att inte drunkna.. Men den texten gjorde starkt intryck på mig också, inspirerades av den när jag höll bröllopstal till min lillebror 🙂
Börja meditera.
Påminn påminn påminn dig själv om allt du klarat av hittills, särskilt när du ligger i vattnet och är trött.
Tacka rädslan, oron och hjärnspökena när de dyker upp och för att de verkligen anstränger sig för att hålla dig trygg genom att göra dig skraj. Säg till dem ”tack för omtanken, men jag har koll, er hjälp behövs inte just nu”.
Kom ihåg att rädslan har räddat dig massor av gånger när det inte bara varit läskigt utan också farligt. Gör skillnad på läskigt och farligt!
Fundera över hur du beter dig mot Bertil och Folke när de är rädda, och jämför med vad du säger till dig själv när du blir rädd. Är det någon skillnad? Jag hoppas inte, för behöver alla en varm kram, förståelse och tröstande ord när vi hoppat ur båten, stora som små.
Du säger att detta främst händer när du är trött eller obalanserad. Se då till att vila och hålla balansen.
Min erfarenhet är att det inte slutar vara läskigt, för utmaningarna växer i takt med att du växer. Kom ihåg att att alternativet är att bara sitta där i båten hela livet – du skulle förmodligen dö av uttråkning! 😉
ja livet brukar ju konstigt nog fixa sig hur illa det än är men jag har samma känsla men tycker det blivit lite bättre med åren. frilanslivet tvingar ju fram det om inte annat. men klart vid stiljte är ju gatan nästan anhalt i mina tankar. dra runt som en badlady. jag har inga mellanting.
Det går en dokumentär på svt just om psykiskt mående och antidepressiva (inte för att jag menar att du på något sätt symboliserar en deprimerad kvinna). Kvinnor som länge ätit mediciner men bryter mönstret och ger sig ut på ett äventyr där de istället provar terapi, träning och dieter. Just i gårdagens avsnitt befinner de sig i en ranglig flotte ute på Stilla havet. De sover sittande i sovsäcken med flytvästar. De var alla oroliga att de skulle vakna i havet och att allt skulle gå åt skogen. Men själva budskapet var att det faktiskt lika gärna kan gå bra. Och det är just DÄR när man själv bestämmer sig för att övervinna sig själv och lita på att det kommer gå bra som man växer som människa.
Så lita på att du många gånger hoppat i havet och att du lärt dig hur du tar dig tillbaka i båten. Du drunknar inte du har kraften att klara dig. Varje gång du gör denna upplevelse kommer du att växa.
Du är stark!
Vad heter dokumentären?
Linnea – Den heter ”Receptet på lycka”. Du kan nog hitta den under svtplay.
Det känns som om du behöver lite äventyr i ditt liv. Du har ju så många talanger och måste få utveckla dem pö om pö. Sitter nån i båten och ror så kan du fortsätta hoppa i. Jag följer med spänning ditt äventyr och blir inspirerad till egna dopp!