Jag har ögonblick ibland som fylls av total klarhet. Det kan komma på morgonbussen när jag iakttar människor runtomkring mig. Den tjocka medelålders kvinnan som köpt mönstrade glasögon och gjort en fräsig slinga i luggen. Det gamla paret, som sitter bredvid varandra. Hon skalar en apelsin och räcker ordlöst klyftorna till honom. Plockar upp en näsduk ur den grå handväskan att lägga skalet i. Den ensamma farbrorn med överkammad flintfrisyr, som läser gratistidningen och darrar med händerna och kisar bakom glasögonen. Mamman med stökig halsduk och tom blick, som glömt att sätta i det ena örhänget på morgonen. Den fyraårige pojken på sätet bredvid, som pressar pannan mot rutan och dinglar med benen. Mannen med luvtröja som somnat med hakan mot bröstkorgen. Som nästan liknar ett barn. Stunder då jag övermannas av kärlek. Måste gömma ansiktet i halsduken för att jag bara gråter. För att människor är så fina. För att vi kämpar så mycket. Är så ensamma och utelämnade, ändå förenade i att vara människor.
När den där känslan kommer fylls jag av ett ljus som fräter ut allt mörker och all misstro mot andra människor. Det känns som hjärtat ska gå sönder. Intensiteten i känslorna skrämmer mig. Hur kan jag känna kärlek till en buss full med främmande människor?
Jag har förstått att det måste vara Gud som lånar mig sina ögon. Som låter mig låna hans blick en stund. Det är så här han ser på oss barn. Som kämpar, och lider och försöker så gott de kan. Som är otillräckliga och bräckliga och alldeles perfekta i hans ögon. Älskade bortom allt förnuft.
Det är en nåd, dessa stunder av klarhet. Jag önskar att de kom lite oftare.
177 svar
så tänker jag med. tack att du delade
Känner igen mig<3. Tror det hänger samman med HSP personlighet.
Men OJ så fint skrivet. Och vet du, utan att jag är troende så händer precis detta även mig ibland. Jag har bara aldrig lyckats sätta så fina ord på det som du gör. Jag kanske får låna Guds ögon ibland jag med, även om jag inte ber till honom.
Kände precis samma sak!
Hej, läser ofta hos dig, men har aldig kommenterat. Tror inte på gud, eller att det ’finns något högre väsen’, men jag tror på människorna. Vilken fin text! Satt just här, lagom sur efter att ha bråkat med min kille som just gått ut i snön med vår tre månaders lilla kille och är helt omstämd. Inspirerad att skriva eller gå ut en stund själv. Älskar känslan du beskriver, överdådigt glad och ledsen, liksom upphöjd, när man känner att man är ett med universum. Närvarande och öppen för intryck. Tack 🙂 och hej!
Känner igen känslan helt. Tror dock inte på gud utan på samhällen och solidaritet. Fint.
Nu gråter jag också. Det var den finaste predikan jag läst. Tack!
Men ja! Fint och sant. Och delat!
Åh Clara. Det där händer mig med. Igår morse senast. Jag promenerade mot en föreläsning, passerade ett tillfälligt flyktingboende o tänkte på dem alla. De jag ännu inte mött o de jag möter i mitt jobb. Och så drabbas jag av den där kärleken. Som är så smärtsam att tårarna bara trillar. Men jag är tacksam för den, och tackar Gud att den finns där. När jag kommer fram måste jag snabbt in på en toa för att kolla att mascaran inte runnit, för snart ska jag ju stå framför folk o prata. Kram på dig.
Jag trodde jag var ensam om såna känslor. Har faktiskt skämts för dem. Varför? Det är så fint. <3
De stunderna har jag med och du beskrev det fantastiskt. Dagar ögonen bara öppnas för saker som annars bara susar förbi. Magiska ögonblick!
Amen på det!
Vilken känslosam och inkännande beskrivning! Själv är jag nog någonstans mellan troende och tvivlande, men ibland slås jag av att det bara måste finnas en högre kraft som får oss att se på ”det trista” med vördnad och kärlek. Liksom allt det vackra och praktfulla här i världen bara måste komma någonstans ifrån som är större än oss själva. Fint att du skriver om det!
Shit va fint skrivet Clara! Jag känner igen mig väldigt mycket i denna vackra text. Tack för det!
Tack. <3
Tack Clara, för den här underbara texten! Jag blir fullkomligt knockad av känslor, texten rörde vid mitt inre. Det här var precis vad jag behövde läsa just nu <3 Om Gud älskar oss så, då blir livet lite lättare att leva!
Det händer mig också då och då, och det är nog Gud som låter oss känna hans kärlek, oavsett om vi tror på honom eller inte.
Brukar läsa din blogg men aldrig kommentera..men nu bara måste jag!! Såååå otroligt målande och fint beskrivet om Guds kärlek till oss människor. Riktigt berörande!! Tack <3
Åh vad fint <3
Det blir till en lek, Kärlek , med allt runt omkring dig. Naturen, djuren och människorna. I det stora och i det lilla.
Det vackra men även det fula får finnas. Allt är tillåtet och accepterat precis som det är. Du med och jag med. Vi är verkligen förenade ……. i Kärlek……
Jag är inte troende men gillar att läsa om andra som är det. Du skriver på ett sätt så man förstår lite mer vad tro kan handla om och betyda i ens liv. Tack för att du delar!
Åh Klara. Ibland känner jag det också. Vad det nu än är. Är det Guds närvaro?
Jösses blev, liksom andra som kommenterat, helt tagen över det du skrev.
Så kort men ändå så starkt och vackert. Ditt bästa inlägg
Jag förstår hur du menar och känner igen känslan. Men om jag vore allsmäktig och så kärleksfull mot mina barn, varför skulle jag då låta oskyldiga plågas runtom i världen? Skicka tsunamis, bomber, napalm och epidemier jorden över? Låta hat och övergrepp frodas… ofta i mitt namn? All respekt för troende men jag får inte ihop ekvationen allsmäktighet+kärlek och så allt ohyggligt som sker dagligen stundligen, allt lidande, all död och alla tårar.
Det du nämner är en av de klassiska frågeställningarna inom kristendomen. Det brukar formuleras som teodiceproblemet, läs mer om det här. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/lidande.htm
Jo, jag känner till det. Var intresserad av hur just du tänker kring detta. 🙂
Texten du länkar till bortser från naturkatastrofer som människan inte själv framkallat, samt det faktum att Gud alltså låter oskyldiga lida/falla offer för andra människor som gör fel val. Detta trots att en allsmäktig enkelt skulle kunna förhindra det.
En annan sak jag inte förstår: Viljor uppstår inte ur ett vakuum. Vi skapas olika benägna att låta oss ledas, tro och sätta tilltro till. Sedan jag var liten har jag varit besatt av att skapa min egen uppfattning om min tillvaro. Fick mina föräldrar att lova dyrt och heligt att inte lägga någon peng i vattenglaset så att jag kunde ta reda på om tanden fanns på riktigt… Inte så snällt av Gud att skapa en massa skeptiker och sedan be oss skylla oss själva för att vi inte kan tro?
*tandfen
Hej! Jag tankte tillagga att kristendomen forklarar det du beskriver som att det finns tva olika ”krafter” i universum: Gud och ondskan. Man kan kalla den andra negativa kraften for djavulen eller ondskan eller vad man vill, men det finns helt enkelt tva olika sidor.
Precis som du skriver ar det inte manniskans daliga val som skapar naturkatastrofer etc, det ar den andra negativa kraften som skapar dessa. Malet for denna ”negativa kraft” ar att dra oss manniskor till sig sjalv och bort ifran Gud. Vi skulle inte vara sa skeptiska till Gud om det endast var vi och Gud i universum, men det finns en annan kraft, en motpol.
Om du vill ha ett langre svar pa din fraga sa rekommenderar jag denna sida:
http://www.exploregod.com
Denna webb sida har hjalpt mig att hitta svar pa manga av de fragar jag sjalv har haft. 🙂
Om den ”onda kraften” (djävulen?) har makt är ju inte Gud allsmäktig? Och då blir det ännu läskigare och svårare att tro på, tycker jag. Över huvud taget förstår jag inte varför jag ska välja att tro på just Bibeln, när det finns så många andra gamla böcker med berättelser i som påstår sig vara sanna? Tycker världen är nog förunderlig ändå. Det är fint med tro som skänker styrka och ro, men tyvärr verkar det många gånger föra med sig så mycket fördömande, så mycket vi- och dom tänk. Och det blir ju extra tydligt om ni alltså tror på ett slags djävul? Det är väldigt få andra kristna som jag pratat med som brukar nämna att de tror på det.
Så vackert och fint skrivet. Jag upplever samma sak och ser det precis som du att Gud vill visa mig detta. Fler inlägg om din tro, fantastiskt rörande!
Kan inte alls relatera, tyvärr. Har önskat många gånger att jag vore religiös för det verkar vara ett fint stöd, tröst o gemenskap för många.. Men jag har det bara inte i mig..
Vet du. Det tror jag du har. Du kanske bara inte vågar tro det. Av någon anledning.
Jag känner igen vad hon skriver men är inte ett dugg religiös och är inte ledsen över det! Kan ändå tycka livet är överväldigande fantastiskt och konstigt och sorgligt – tänk att just vi råkar finnas, just nu, och sen bara.. inte. Svindlande ibland!
Tack att du ville dela detta!! Då och då är jag med om liknande. Det är som om jag blir så mjuk och ”blödig” gentemot andra och upplever endast kärlek som liksom är utanför men ändå inuti mig själv. Ibland blir jag också så fylld av glädje och humor när jag ser andra människor. Då börjar jag oftast fnissa för mig själv och liksom ser hur vi alla är ganska komiska och gulliga. (?) =) Önskar också att jag upplevde detta ännu mer.
Tack Clara! Gud välsigne dig och må han beskydda dig.
Tycker inte man behöver belysa huruvida någon är tjock eller ej… Det har vi väl lärt oss i flera inlägg. Form är inte relevant.
Håller med här faktiskt, trots att jag egentligen inte ville skriva en sån kommentar på ett så fint inlägg i övrigt. Men det skaver ändå, att en enda av personerna i beskrivningen ovan blivit omnämnd med kroppsmått, och det var såklart den tjocke tjock. Det befäster en jättetråkig norm kring att alla övriga var smala och ”normala”.
Är det något fel att vara tjock? Någon var tjock, en farbror hade flintfrisyr, en man hade skäggstubb och en mamma tom blick. Det är beskrivningar – inte värderingar. Tänker att det snarare är ni som gör det till en värdering när ni tycker att det är fel att beskriva att någon är tjock. Min kära svärmor som själv är tjock brukar prata om hur irriterande det är att folk säger ”nej du är väl inte tjock” till henne. ”Det är jag visst, och det är inget fel i det”, brukar hon svara <3
håller helt med.
Ett fint inlägg, jag håller med och har upplevt samma sak..Men håller också med Annelie. Så tråkigt med ”tjock”
Bra svarat av din svärmor!!
Nej, självfallet är det inget fel på att vara tjock, det är just därför det var tråkigt att det inte utlämnades. Jag förstår självfallet att det bara var en beskrivning och att du inte la någon direkt värdering i det, men medelålders kvinna med mönstrade glasögon och en fräsig hårslinga hade räckt för att beskriva henne. Och det är inte fel att beskriva någon som tjock, försöker själv svara och tänka som din svärmor (även om det långt ifrån alltid är lätt). Problemet handlade väl snarare om att den här kvinnan var den enda som fick sin kroppsform omnämnd alls, och då blir det automatiskt att hennes kroppsform var anmärkningsvärd men inte de andras, om du förstår vad jag menar?
Det kan tyckas överkänsligt, särskilt när du inte la någon medveten värdering i det alls, men vissa delar av livet är svårare för människor som är tjocka delvis på grund av att normer befästs när det alltid påpekas när någon är tjock.
Som sagt, hatar egentligen att skriva de här inläggen, för jag förstår att det är svinjobbigt att folk ska märka ord för varenda inlägg du gör. Men jag kunde inte låta bli den här gången, för jag vill ändå försöka öka medvetenhet kring hur en beskriver tjocka vs. smala männsikor. Jag hoppas du förstår vad jag menar, och att jag tycker att det var ett väldigt fint och relaterbart inlägg i övrigt. Du är fantastisk Clara.
E – Jag tycker att många romaner beskriver folk som magra, knotiga kinder osv och dom magra är ofta onda av någon anledning :p jag är extremt smal själv och kan typ inte gå upp i vikt och har blivit retad och fått höra kommentarer hela mitt liv om det (antagligen som dom som väger mer får göra ) men att reagera över beskrivande ord i texter känns överdrivet. Då kan man fråga varför Clara skrev tunnhårig? Många som tappar hår skäms för det. Och varför skrev hon ut kön? Och varför bara män och kvinnor på bussen och inga trans osv. Alltid någon som blir missnöjd eller tar illa upp
Så himla fint skrivet. <3
Men lilla människa, va du berör mig, tårarna bränner bakom locken!
Så fint skrivet Clara <3 <3 <3 Älskar den känslan, när man ser allt så klart, som i skenet av kärlek!
Jag känner likadant, jag är inte troende. Att jag bara vill krama om och finnas där för alla för att vi är så fina allihop. Man ser plötsligt alla människor som oskyldiga små barn som inte vet bättre och som bara försöker göra sitt bästa i den värld de satts i.
Ja, precis så är det bland. En känsla av att vara del av något större. Känner tacksamhet varje gång det händer.
Så vackert!
Å vad fint. Nu bara gråter jag en stund, underbara clara! (Är även extra känsligt just nu, och jobbar på att förstå och lära känna mej själv och mitt nya jag efter allt som hänt.) Tack för allt du delar med dej av, du underbara människa.
Tack för ditt fina inlägg. Min son kan ibland uppleva precis samma känsla och har funnit mycket tröst och glädje via sin tro. Han kan plötsligt uppfyllas av glädje eller sorg och tidigare har varken han eller jag riktigt förstått varför. Ditt inlägg för ett tag sedan om HSP gjorde att alla pusselbitarna föll på plats. Han och jag har nu läst om det och det kändes så befriande för honom och även för oss andra i familjen.
Mäktigt… Och om fler kände mer av det kanske vi skulle vara snällare mot varandra… ?!
Oj, så fantastiskt du sätter ord på de känslor jag får med jämna mellanrum. Det bara väller över en. Vemod och lycka och litenhet på samma gång!
Nu gråter jag också.. Älskar de stunderna.
Härlig text. Du borde skriva en roman!
Det var bra skrivet, sanslöst bra!
Inte ofta jag blir så berörd
Kramar/AM
Det första jag reagerade på var att den medelålders tanten inte bara var medelålders, utan också tjock.
På vilket sätt var det viktigt att tala om vilken kroppstorlek hon har?
Det är inget fel med att vara tjock, det är heller inte på något sätt mer annorlunda än att vara smal eller inneha någon annan kroppsform.
Men genom att förtydliga att tanten är tjock så sätter man också ett epitet på henne och det är så onödigt,
vi behöver sluta prata om kroppars storlek för det är faktiskt väldigt ointressant.
Men Är det något fel att vara tjock? Någon var tjock, en farbror hade flintfrisyr, en man hade skäggstubb och en mamma tom blick. Det är beskrivningar – inte värderingar. Tänker att det snarare är ni som gör det till en värdering när ni tycker att det är fel att beskriva att någon är tjock. Min kära svärmor som själv är tjock brukar prata om hur irriterande det är att folk säger ”nej du är väl inte tjock” till henne. ”Det är jag visst, och det är inget fel i det”, brukar hon svara <3
Håller med Karin.
Som sagt, vad är det för fel att säga att någon är tjock? Beror det inte på att man själv värderar tjock som ”fel” om man reagerar negativ på det? Häromdagen när jag var och handlade stod det en rödhårig grabb framför mig i kassakön, han var väl i 15-årsåldern. Bakom mig stod en mamma med en tjej i 5-årsåldern, tjejen gick runt och tittade på godishyllan (varför är de placerade precis vid kassan)? och på oss som stod i kön. Rätt som det var sa hon, ganska högt, till sin mamma att ”den killen har jätterött hår). Mamman blev helt förskräckt och tystade henne och väste fram att så får man ABSOLUT inte säga, då kan killen bli VÄLDIGT ledsen!!! Killen gick ur kön och fram till mamman och frågade iskallt vad hon menade med det? Mamman såg helt chockad ut, och stammade fram att hon förstod att det var känsligt för honom att höra att han har rött hår, för ”det kan ju inte vara så lätt för honom att vara det”… Den avhyvling mamman fick av honom och av ett medelålders par som hört det hela skulle jag inte vilja råka ut för, det säger jag bara… Till lill-tjejen blinkade han och satte sig ner och frågade om hon ville känna på hans hår, och det gjorde hon. Han kommenterade hennes hårfärg, nästan vitt och småkrulligt, och sa att hon har det vackraste hår han sett. Nä, sa hon förtjust och blygt, ”du har det vackraste. Precis som Pippi Långstrump. Det är vackrast, för hon kan lyfta en hel häst. Och det är INTE på låtsas”. Barns logik och ett fint möte mellan två människor en alldeles vanlig tisdag. Vad har vi för värderingar egentligen? Vad ligger det i att man inte får säga vissa saker? Inte så självklart, det finns människor som blir retade, mobbade, för att de har rött hår, svart hår, är tjocka, är smala, har glasögon, fräknar, jeans av ”fel” märke, rosa tröja när man är en kille eller tuff keps när man är tjej… Då kan det vara känsligt, men är det alltid så? Viktig fråga att lyfta fram tycker jag.
Clara!
Det är jättefint att din svärmor har ett bra förhållande till sin kropp och accepterar den för vad den är, dock är det långt ifrån alla som gör det.
Jag är också tjock, har alltid varit större och blev mobbad för detta hela vägen fram till högstadiet.
Idag är jag 31 år och det var först för ett par år sedan som jag accepterade mig själv och att jag ser ut som jag gör.
Tiden fram tills dess var ett helvete av ångest och kroppspanik och det unnar jag ingen för jag vet vad det kan göra med en människa.
Idag försöker jag i största möjliga mån låta bli att prata om kropp och utseenden, inte kommentera andras yttre för det är faktiskt oviktigt och världen hade varit en mycket bättre plats ifall vi slutade lägga såmycket värde i hur vi själva och andra ser ut.
Jag beklagar verkligen det hemska du fått utstå. Fruktansvärt att höra. Jag tycker det låter berömvärt att du undviker att kommentera utseende – och mot bakgrund av det är jag nyfiken på hur du ser på att beskriva någon som exempelvis tunnhårig som jag gör i texten? Jag har personligen väldigt svårt att se hur man inte ska få berätta om folks utseende. Tänk i en roman tex. När man målar upp en bild för läsaren. Det handlar väl bara om hur man gör det?
Det vore ju en sak om jag skrivit att hon var tjock och ohälsosam eller något annat fördömande. Men det är bara ett enkelt konstaterande och jag tänker att tjocka personer också kan få omnämnas i text – annars får de ju i princip BARA omnämnas när man diskuterar problematiken med övervikt. Men jag tänker kanske fel? Kram
Nä nä, försök inte lägga över det på någon annan att det skulle handla om någon värdering som är gjord. UnderbaraClara. Inte heller kan du göra det till en frågeställning huruvida det är fel eller ej att vara tjock. Det torde väl framgå tydligt att det inte var frågan. Det är ju isf du som spekulerar i det.
Alltså i Sverige blir alltid någon kränkt för varenda liten grej /ord åh orkar inte!
Wow Bella. Vilket modeord du kan; Kränkt.
Kränkt har inget med mitt inlägg att göra. Du kanske ska googla på ordet för att säkerställa vad det betyder.
Jag kan inte se någonstans i den här texten att Clara påstår att det är FEL att vara tjock! Jösses, jag tycker det är rent av elakt att ens lägga fram det så…
En måste ju få ha möjligheten och friheten att BESKRIVA en annan människas yttre. Detta UTAN att lägga en värdering i saken.
Sen är det så ledsamt och förjävligt att höra att det finns de som läser som tar enormt illa upp vid att någon beskriver en person (efter sin bejakelse) som tjock eller smal – eller tunnhårig och tandlös för den delen. Men jag tror inte att lösningen ligger i att vi ska SLUTA beskriva kroppar – vi måste istället jobba för att alla människor ska få känna sig nöjda med sig själva – inifrån och ut. Detta genom att PRATA om kroppar med mindre fördömanden och mer acceptans och kärlek.
Det är inget fel på att vara varken tjock eller smal, tunnhårig eller gammal och grå, aldrig i livet. Vi är alla människor och precis som alla andra varelser är vi unika och VACKRA. <3
– –
Tack för det mest fantastiska textstycke jag läst på sistone Clara. Och tack för ditt ständiga arbete med könsroller, självkänsla, livspepp och mot osunda kroppsideal. <3
Jag känner ofta så. Dels i vardagen men också när människor går samman och gör saker i grupp. Det är så vackert och jag grinar som bara den. Skönt att vi är så mänskliga, vi människor.
åh, jag känner igen. det är så många gånger jag gråter av kärlek till medmänniskor, bara sådär. och framför allt när jag betraktar barn kan jag bli helt överväldigad av kärlek på det där viset. en stor nåd. tack för att du skriver om det.
Underbart skrivet! ♡
Känner också igen mig. Idag på vagnen satt jag bredvid en äldre afrikansk (somalisk?) man som läste expressen. Vid uppslaget om göteborgstjejen som just dött i en bilolycka i USA tittade vi både, och han sa att han inte kunde låta bli att gråta då det var så sorgligt. Fyfan för alla rapporteringar nu kring invandrarmän, även fast jag inte håller med så ger hysterin mig ändå en vakande blick som man måste arbeta emot.
Jag menar ju då inte att jag inte ”håller med” om saker som fysiskt har ägt rum, utan jag håller inte med om ihopklumpningen och avhumaniseringen. Men, om man ska gå med på att behandla en grupp sämre, så måste man ju avhumanisera dem först för att folk ska kunna göra det.
Vackert skrivet! Världen hade varit en finare plats om vi alla kunde tänka så. Många jagar lycka på alla möjliga konstiga sätt men den finns ju alldeles omkring oss om vi bara öppnar våra ögon 🙂
Min sambo och jag delar det intresset, peoplewatchning. Att bara titta på folk. Det är intressant!
Oh, så fint skrivet!
Guuuud! Du tog typ orden ur mun på mig, bara att du formulerade det som en gudinna själv. Jag känner EXAKT så! Särskilt med vissa människor som själva ser ut att ha det kämpigt på nåt sätt. Det är så sorligt ibland så man exakt som du säger bara kan börja gråta.
Jag glömmer aldrig den mörka lilla mannen som kom på perrongen på Jakobsberg st. Han hade ett helt galet ben, tänderna spretade åt alla håll, ögonen var rödsprängda som att han tuggat alldeles för mycket ”katt ” (som jag tror det kallas). Det såg ut som att han sett allt ont här i världen och gått igenom ett helvete. Men han kom gåendes på perrongen en solig vårmorgon och såg så glad ut, när han passerade mig gav han mig ett sådant lyckligt leende. Jag fylldes med lycka men också med så mycket sorg, sorg över hur han kan vara så lycklig när hans liv verkade vara så kaos. Fast det vet ju inte jag, vem är jag att döma? Men, jag kände att alla mina problem inte längre fanns när jag såg honom. Människor är verkligen kämpar. <3
Jättefint skriver av dig. Blir så glad att du skriver så. För man tror man är ensam att känna så.
Så vackert! Förstår precis vad du menar!
Hej! Jag undrar när vinnaren dras i tapettävlingen som var för ett tag sen?
Åh, så vackert skrivet. Fantastiskt att få känna så här. Jag önskar alla människor sådana här ögonblick, när man verkligen SER andra människor.
Ett av de finaste inlägg jag läst. Ett slags empatiskt mindfullness? Med tanke på allt elände man tar till sig i media idag ska jag låta detta underbara sjunka långt in hos mig för att också kunna plockas fram som en påminnelse när våra liv snurrar på där vi alla tycks vara anonyma gentemot varandra och mycket handlar om vi och dom. En påminnelse om att vi alla är människor. Tack Clara! Jag hoppas ditt inlägg får synas i ett ännu större forum.
Tror inte att jag har kommenterat här någonsin…eller kanske en gång. Läser alltid. Detta var underbart! Känner helt med dig. Kramar
Här är en till gråtande medsyster…det känns otroligt fint att få fyllas av sån själfull sinnlighet och vördnad att jag är ohyggligt tacksam för mina tårar.
Wow – så otroligt vackert skrivet. Bland det finaste jag läst. Tack Clara!
Åh så fint! Något utav det vackraste jag läst
Underbart vackert skrivet!
Du skriver så vackert att man gråter…Helt otroligt…
Fint beskrivet av en känsla och upplevelse jag så väl känner igen.
Tack. ♡
Såna underbara iakttagelser, det är kärlek, Guds kärlek mitt ibland oss i vardagen!
Mycket fint skrivet! Tack Clara!
Tack Clara! Detta var nog det finaste jag läst på en blogg, någonsin.
Tack clara! Det här var nog det finaste du har skrivit. Gud lånar mig sin blick. Det är poesi. Du fick mig att åter minnas hur Gud ser på mig. Tack!
Skulle tillfällena komma oftare så skulle man inte se på samma vis,det är iafall min filosofi.
Vilket öppet, rakt och ärligt inlägg, finaste jag läst.
Den känslan överväldigar mig ofta men har aldrig kunna sätta ord på det hela. Så fint!
Känner igen mig så väl i känslan! Tack för en välformulerad och din text som beskriver den.
Vilken fin text! Du lyckas verkligen beskriva ömheten för den lilla människan och det omätliga värde vi alla har. Jag ser i kommentarerna att några har reagerat på att du har skrivit att en av kvinnorna på bussen var tjock. Lite synd att de som reagerat på detta inte har förstått att andemeningen är att just allas olikheter och eventuella tillkortakommanden är just det som får ömheten att välla fram. Tack för denna fina text!
Åh, en sån vacker beskrivning! Känner också igen mig, särskilt kan jag känna så inför äldre människor. Minns en gång att jag såg en gammal farbror på Ahlströms Café i Göteborg. Han satt helt ensam och åt en tårtbit. Funderade på att bjuda honom till vårt bord, men vågade inte riktigt. Kanske trivs han att sitta själv och titta på folk.
Minns även när jag var yngre och sommarjobbade i charken på Coop, hur en söt farbror brukade komma dit och handla själv, och ansträngde mig för att vara extra trevlig emot honom. En dag kom han in med någon som jag tror var hans fru och blev så glad över att han hade någon. Jag känner att sådana här stunder är så oerhört viktiga för att ”öva sin empati”, och är liksom du då glad över dem. Empati är något vi aldrig kan få för mycket av gentemot varandra.
Fantastisk text! Så ärligt och vackert. Jag kände att jag är en del av något större när jag läste den. Tack!
Lyssna på Ingemar Johansson som sjunger om detta; ”I detta myller av liv”. Underbart!
Fint det du skrev, min dag har varit tom idag för att vissa människor måste alltid förstöra den goda humöret som man lyckats få efter ett tråkigt och lång sjukdomstid. Bittra människor behöver jag varken idag eller imorgon. Tack Clara för att du gjorde mig glad och att nu grät av glädjetårar för din fina text. Nu ska jag sova lungt och vakna med ett leende och lämna det tråkiga åt sidan. Kram
Ibland drabbas man totalt av just det du berättar, det är stort, mycket vackert skrivet!
Jobbar som sjuksköterska och tycker att det är något av det finaste med mitt yrke, att jag ser det du beskriver, ser det stora bakom det sjuka eller det gamla sådär överväldigande. Inte storslaget som en uppenbarelse varje dag, men allt som oftast.
Tack för den helt underbara texten! Du har verkligen förmågan att sätta ord på dina tankar o känslor. Så gripande!
Den här vintern har börjat trist för min familj med en massa långdragna förkylningar, stress på jobbet och mycket att göra med huset som knappt hinns med. Men mitt i allt, när jag har känt mig så sliten och trött, har jag flera gånger om dagen tänkt på att det finns andra trötta och sjuka mammor som bor med sina sjuka barn på asylboenden här i samma stad. Som kanske inte vet var deras man, syster eller föräldrar är och om de lever. Som oroar sig över om de någonsin kommer få ett normalt liv igen. När jag tänker på det, och att det lika gärna kunde ha varit jag om jag hade fötts på en annan plats, då gör det så ont i mig. Kan inte ens gråta. Känner att jag vill be för hela mänskligheten men min tro är nog tyvärr så klen att jag ber för andra mest för att känna min egna goda vilja, inte för att jag känner att det skulle hjälpa någon annan. Hm vet inte hur jag kom in på det här av att läsa din fina text, men för mig finns det likheter.
Be ändå. Oavsett hur klen tro man har så är den fullständigt ovärderlig och gör större skillnad än vi någonsin kan förstå. Din tro är ovärderlig.
Ja! Fortsätt be för andra, det finns styrka i det! Jag lovar att jag ska be för dig.
Det var nog det vackraste du skrivit ❤ Kan känna igen mig i stunder av ren kärlek till världen runt omkring. De fick också gärna komma oftare.
Fint skrivet! Medmänsklighet kallar jag det. Jag tycker oxå om att iakttaga människor och tänka på deras livsöden.För mej som är ateist så känns det som att du har stor medmänsklighet och är mycket empatisk. Jag tänker ofta gott om människor och har absolut inga fördomar mot religioner så länge den inte prackas på andra. Var och en gör som en själv vill. Tack för en bra blogg! ♥
Så fint att bli påmind om detta! Att det finns en Gud som ser även på mig med en oändlig kärlek, det är stort!
Känner igen dessa stunder, har börjat komma på senare år efter lång tids sjukdom, och de är så fina <3 <3 Jag tycker de och värmen i dem är lugnande,,
Vet precis hur du menar, vad du ser. Kram
Tack! Sparar denna till stunder i livet när jag kanske svårare att se sådana saker.
Ibland kan det vara jobbigt att vara hyperkänslig. Allt går rakt in, utan något filter, om man inte ser upp. Men. Men det är verkligen en ynnest också, att ha tillgång till ”ett tredje öga”, som ser och övervakar människorna runt omkring.
När jag var yngre drog jag ständigt till mig människor som såg att jag såg dem, på riktigt. Ibland blev det för jobbigt, för mycket. Någon berättade till exempel att han tänkte ta livet av sig; en dag som alla andra när jag stod i lunchkö och hade bråttom.
Idag har jag lärt mig att skydda mig lite lagom, för helt vill jag aldrig förlora mitt ömma tredje öga (som vissa kallar Gud, jag föredrar andra sätt att se på det).
Det är först när man lär sig att bli bättre på att se – och förstå – andra som man kan bli riktigt bra på att förstå sig själv. Tror jag.
Tack, för att du delar en så ömsint text med oss!
/helena
Så fint och klokt skrivet!
Jättefint skrivet. Jag känner igen mig i känslan och önskar att fler kunde tänka i samma banor, tror att världen skulle vara en vackrare plats då.
Så fint. Tack!
Clara. Tack!
Sååå fint!
så HIMLA himmelsrikt fint sagt!
jeeeeeeesus O_O
Vad underbart det hade vart att få läsa en roman skriven av Clara Lidström.
Fin tanke och vacker gestaltning <3
Väldigt fint skrivet, och jag känner igen mig i känslan. Däremot tror jag inte på någon gud.
Oerhört vackert skrivet. Dessa ögonblick av total klarhet är fantastiska och jag har aldrig kunnat sätta ord på dem eller kunnat beskriva dem för någon annan. Jag tror inte på Gud men har upplevt precis det du beskriver vid ett fåtal tillfällen. Plötsligt ser man sina medmänniskor och tillvaron helt utan filter och översköljs av en oändlig ömhet inför varat och det märkliga att vara människa. Den där känslan av att vara en del av allt och att det inte finns någon gräns mellan min egen person och omvärlden -du är jag och jag är du och vi kämpar tillsammans och försöker så gott vi orkar i vår otillräcklighet. Tack Clara för dina fina ord!
Det bästa jag läst på länge. Så välskrivet och så sant.
Gud välsigne dig
Så fint skrivet. Så härligt att veta att man är så älskad av Gud. Väldigt uppmuntrande text.
Så fint skrivet, jag känner igen mig mycket. Den där känslan. När jag var yngre gjorde den mig väldigt såbar och jag har behövt lära mig hur jag ska hantera den, med det är fint.
Så fantastiskt fint skrivet Clara! Din text går rakt in i mig.
Det finns vissa stunder då alla mentala hinder försvinner och man närmar sig ”sanningen”. Då kan man tänka klart och få insikter, ett underbart tillstånd.
För övrigt tänker jag på gud som HEN 🙂
Vackert skrivet! Härligt att du är öppen med tro! Är själv kristen blir glad och uppmuntrad när andra vågar visar sin tro i offentligheten.
Fantastiskt skrivet!
Så vackert att tårarna börjar rulla. Jag var tidigare övertygad ateist men börjar långsamt de senaste åren utveckla en slags tro. Jag känner allt oftare närvaron av Gud, som för mig uppstår i mötet mellan oss människor. Och ibland kan jag känna en gudomlig kraft i naturupplevelser eller musik. Det är något otroligt vackert som jag är glad att jag öppnat upp mig för att se.
Så fint skrivit! Och en tankeställare, jag tänkte när jag började läsa att ”precis så känner jag också ibland, det bara kommer över mig när jag minst anar det…” men jag har inte tänkt att det kan vara Gud – nu blev den där känslan ännu mer speciell och kärleksfull.
Tack för att du delade med dig – och gav mig något större! Och tack för att det nu inte känns så knasigt och ensamt att känna så där ibland heller.
KRAM
Åh herregud, det där gick rakt in, tårarna sprutar. Tack Clara. <3
Just så här känner jag det ibland. Att känna ovillkorlig kärlek. Det känns bara rätt. Vi är alla ett. Vi är alla Guds barn. Varför skulle vi inte älska då?
Hej och varmt tack för din fantastiska text – nästan eller faktiskt som att läsa William Saroyan, Den mänskliga komedin- han har samma syn på människan och kärlek som du har- har du inte läst den rekommenderar jag den- har den om du vill ha den.
Fantastiskt målande skrivet. Tack!
Alltså det här var ju det vackraste jag läst på länge! Tårarna rinner tyst och sakta ner för kinderna för precis så är det ju! Vi kämpar, sliter och når inte alltid hela vägen fram. Skönt då att veta att en är älskad. <3 Tack för din fina text!
En sa vacker text! 🙂
Så oerhört vackert beskrivet! Det låter nästan som en mystik upplevelse. Sådana har man väl oftast inte varje dag tyvärr och de kan vara känsliga att beskriva och dela, men, som du säger, vilken nåd ändå.
Det finns vackra ögonblick visst finns det, men vem som skapar dem är ovisst. Jag tänker på alla religionskrig sedan 30-åriga kriget, Belfast katoliker-protestanter, 2-a världskriget, mot judarna, IS islam etc. Jag tänker på min systerdotter som gick bort i leukemi 12 år gammal. Gud har tagit henne till sig, sade prästen, jag tittade på alla gråtande sörjande. Då blev jag arg, började tvivla. Jag är säker på att de vackra tankarna och det goda som finns inom de allra flesta av oss, att det är den samlade goda makten vi människor, en kärleksfull hund, allt det fina, att det är där vi kan hitta styrka.
Vackert skrivet en fin iakttagelse. Jag frågar hela tiden hur någon som är så god, Gud, kan låta så mycket ondska ske i världen?
Ondskan är tidsbestämd. Och människo-vållad. Gud kommer att göra upp med och göra slut på all ondska en dag. Till dess är varje sekund nåd – en chans att lära känna honom och få ett nytt (och evigt!) liv…
Fint. Jag känner igen dom där tillfällena, nu senast var det på mataffären. Jag liksom höjde blicken och verkligen såg kvinnorna i kassorna. Och alla folk som stod i kö eller packade påsar fulla med matvaror, tappade vantar på golvet eller fnulade med plånboken… Iaktagelse. Så befriande och tillfredställande och vackert att verkligen se helt klart allt som sker runt omkring istället för att bara susa igenom vardagen. Fint, Clara. Fint.
Älskar också dessa ögonblick! Hoppas på att de kommer att finnas kvar även om något/några år då jag kommer jobba allt närmare människor.
Tack för din text! Älskade bortom allt förnuft – alltid! Anna
Så fint, så rätt – och just precis så tänkte jag på pendeltåget förra veckan. Alla dessa vackra människor! Också de jag ”stör” mig på, kanske särskilt dem!
Tårarna rinner för andra gången idag Clara, tack! I morse såg jag en videointervju där Marcus Birro intevjuar pastorn Tomas Sjödin, se den gärna! Bästa Tomas! I slutet läser han en av sina krönikor, som är just så bekräftande som din text.
Om oss alla kämpare.
Och det går rakt in.
http://tv.dagen.se/jul-med-birro-del-1-tomas-sjodin
Gud välsigne dig Clara!
Bara kärlek.
Så fint, jag blir helt rörd när jag läser texten. Ända till dess du inte vill kännas vid att du själv har kärleken i dig, att det är omöjligt och att den måste komma från någon annan. Och på sätt och vis har du rätt, för en människa som har det kämpigt känner kanske för stor stress för att kunna ge sig hän i kärlek. Men när vi har trygghet och någorlunda lugn runt oss och kärlek från andra, varför skulle vi inte kunna ömma för andra människor precis som vi ömmar för djuren ?
Jag behåller bilden av att du sitter på bussen och känner så 🙂 kramar från Aina
Exakt det här brukar jag också vara med om då och då. Har alltid undrat vad detta egentligen är, men nu blir jag helt klar. Tack!
<3
Det här är det finaste jag läst på länge. Tack!
Åh! Så otroligt fint.
Jag förstår precis vad du menar och det händer mig relativt ofta, det är väldigt känslosamt och starkt i det lilla och obetydliga. Men jag är ateist rakt igenom och har aldrig tolkat det som Gud. Skönt att vi förenas av vår mänsklighet och det livet ger och tar – men får välja själva hur vi ska definiera oss och tolka det som händer! Kram!
Vilken otroligt vacker text. Bland det finaste jag läst. Tack!
Jag tyckte mycket om den här texten när jag läste den i vintras och jag tycker lika mycket om den nu. Tack för påminnelsen!
Underbar och klarsyns beskrivning av något jag själv upplevt men inte kunnat sätta ord på. Uppmuntrande med en Jesus-älskande förebild i sociala medier. Gud välsigne dig och ditt hjärta för kreativitet och människor, Clara.
Amen ?
Så stark beskrivning.Så tacksam över din beskrivning.Hor samtidigt en far sjunga Vem kan segla forutan vind for sin lilla son som har svart att sova.Tokyo 18 December.
Tack tack tack tack för denna text!
Så otroligt fin och igenkännande.
Så fint beskrivet <3 Blir faktiskt lite blöt i ögat…
En sådan underbar syn! Och så underbart att tänja att just så är vi sedda av Gud, älskade bortom allt.
… Å.. Har sådana dagar nu. Har inte haft dessa känslor på flera månader. Har gått i tro och genom en mörk tunnel. Nu börjar jag få resultat… Så många bra resultat.. Jag blir bara mer och mer förvissad om av Gud verkligen håller allt i sin hand om belönar om man går i tro… Även när motstånden kommer…. För de kommer. Jag börjar få så många bra saker i mitt liv nu. Det är bara Gud… Eller ödet eller vad folk nu vill kalla det. ”Det” finns iallafall. Vi människor vill ha så mycket kontroll men tyvärr, det kommer vi aldrig få. Tron är grunden för det vi hoppas på. Pusslet läggs inte av oss. Vi kan bara göra vårat bästa. <3 Och det finns en god pappa Gud som älskar oss. God jul Clara och alla andra ute i vår värld. Kämpa vidare. Det är värt det. <3
Så vackert beskrivet!
Vad fint skrivet. Var tacksam för att du fått gåvan att känna kärlek.
Härligt att det är fler som känner kärlek i sitt hjärta över de vardagliga situationer runt omkring oss.
Dagens predikan! Tack!
Så är det nog 🙂 Fint formulerat!
Så fint! Sådär blir det för mig också ibland. Jag brukar passa på att be en bön för människorna jag ser. Lite ljus i en mörk värld.
Det här inlägget är fantastiskt. Jag vet inte för vilken gång i ordningen det är jag återkommer till det och läser det igen och igen.
Kärlek.
Såg att du publicerat det igen nu. Tack.
Trevlig helg och Gud välsigne dig.
Precis ❤
Tusen tack för detta du skrivit så sant, så fint, så berörande hjälper mig ofta. Kram på dig