Jag har alltid haft lĂ€tt i sociala sammanhang och kunnat vara lite av en kameleont. GĂ„tt mellan olika grupper och funkat med de flesta. Även om det i grunden Ă€r skönt att ha denna egenskap kan man ocksĂ„ villa bort sig. För att man har sĂ„ lĂ€tt att anpassa sig kan man anpassa bort sin egen personlighet. Liksom spela att man passar in fastĂ€n det inte kĂ€nns helt rĂ€tt i magen. Jag rĂ„ka till exempel ofta bli för bra bekant med de som jag inte alls passar ihop med – bara för att jag har lĂ€tt att sĂ€tta mig in i hur jag borde vara och vad som förvĂ€ntas av mig. Trots att personen i frĂ„ga sjĂ€lv inte ger mig nĂ„gonting. En ganska typiskt kvinnlig egenskap.

Nu, i sviterna efter utmattningen, tĂ€nker jag mycket pĂ„ detta. Och försöker skilja pĂ„ vad jag Ă€r bra pĂ„ – och vad som Ă€r bra för mig. Det Ă€r tvĂ„ olika saker nĂ€mligen. Det finns flera saker jag kan göra bra, men det Ă€r ganska fĂ„ av dem som Ă€r bra för mig. Och bara för att jag kan nĂ„gonting betyder det inte att det Ă€r meningen att jag ska göra det.

Jag har funderat mycket pÄ misslyckanden sista tiden och sÄnt som gÄtt bra. Och inser att det jag Àr stoltast över med bloggen Àr att jag Ànda frÄn start varit Àrlig. Jag har inte varit kameleont. Visst skriver jag fram pyssligheten, husmoderssidorna och prÀktigheten lite extra. Men den bottnar i nÄgonting vÀldigt genuint. Jag har aldrig försökt vara creddig eller cool med den hÀr bloggen. Herregud, finns vÀl inget töntigare Àn att vara husmorsbloggare? Och shit vad jag fick skit dÀr ett tag kring nÀr vi började sÀnda Husmorsskolan i P1. Jag var antifeministisk, bakÄtstrÀvare, frikyrkligt töntig. Inredde och klÀdde mig som en tant, hade hobbys som mest liknade min nittioÄriga mormors. Inte ett rÀtt pÄ kartan kanske. I alla fall inte om jag innan försökt göra en analys för att se vad som skulle gÄ hem  i stugorna. LÀnge var ju glammiga stureplansbrudar de som dominerande bloggvÀrlden.

Idag Ă€r min blogg en av Sveriges största. Och det kĂ€nns fantastiskt att veta att den bygger pĂ„ det som verkligen Ă€r jag, och inget jag har lĂ„tsats vara. Och det Ă€r dĂ€rför bloggen fortfarande Ă€r det roligaste jag gör. DĂ€rför att den Ă€r genuin. Att blogga Ă€r just en sĂ„dan dĂ€r grej om jag bĂ„de Ă€r bra pĂ„ – och som Ă€r bra för mig.  För att inte hamna i utmattning igen ska jag hĂ„lla fast vid den tanken och vĂ„ga slĂ€ppa taget om annat.