Jag tycker att jag är lik min syster i det mesta, men i somras upptäckte jag ett sätt vi verkligen är olika på. Jag har liksom inte känt till det förrän nu så det blev nästan en aha-upplevelse. Jag har nämligen tänkt att hon (fast egentligen alla) är precis som jag: att de då och då, ja ganska ofta, känner så mycket melankoli att de måste ligga till sängs.
Dessa känslor kommer i perioder för mig. Ibland starkare, ibland svagare. Men de återkommer alltid. Då och då kommer vemodet och ångeststråken och orkeslösheten blir övermäktig. Och jag måste bara dra mig undan, ligga och stirra i taket eller gömma mig under täcket. Oftast går det över på några timmar eller någon dag. Men vid några tillfällen har det övergått i mer långvarig nedstämdhet.
Fast många mår aldrig så här. Såklart kan de vara missmodiga och deppiga när något skiter sig eller sömnen havererat. Men kanske inte melankoliska på de där oförklarliga sättet. Då man fullkomligt övermannas av känslor som inte går att sätta ord på och som man inte vet var de kommer ifrån. Som inte går att härröra till någon särskild händelse. Men känslorna gör behovet av att vara ensam väldigt stort.
För mig var det en uppenbarelse att höra att alla faktiskt inte känner så. Inte min syster. Inte en hel massa människor när jag frågade runt. Och det kändes så skönt! Och det borde jag väl ha fattat för länge sedan? Men här har jag gått och trott att alla mår så här. Men att alla andra är så mycket bättre än mig på att skärpa ihop sig. Ta sig samman. Rycka upp sig. Och att det är därför de (till skillnad från veka, klena mig) aldrig verkar ligga till sängs i en släng av melankoli och vemod.
Plötsligt känns de här stunderna lite mer okej. Jag behöver inte rycka upp mig. Jag kan inte ens! Så då är det väl inget att bråka om? Nä precis. Hellre omfamna än motarbeta.











63 svar
Jag tänker att vi idag har ganska liten möjlighet att vara ensamma, att bara ligga i en säng och titta i taket. Med barn är det mycket måsten som mat o kläder, lek o bus. Det mesta är ju roligt men kan bli ännu roligare om man får en paus ibland, och tid att göra ingenting.
Jag vet precis vad du menar. Drabbas titt som tätt av mer eller mindre oförklarlig melankoli och blir som förlamad. Kan inte jobba och knappt ens tänka. Vill bara lägga mig ner och glo i taket. Vara i mina egna tankar.
Jag har aldrig varit långvarigt deprimerad eller nedstämd, men det är verkligen som att vissa dagar bara ”ska” vara blåa. Inte bara de ökända PMS-dagarna utan helt vanliga dagar som egentligen inte gjort något för att berättiga min ångest.
Har kommit till samma insikt som du: att det enda rätta är att acceptera när det händer och embracea det.
Det är inte mänskligt att alltid vara ”på” och ”uppåt” och hålla samma jämna energinivå. En stor anledning till att jag jobbar hemifrån och är egenföretagare är just för att kunna få ha såna här dagar. Dagar då jag kan välja att checka ut och bara vara människa utan att ha dåligt samvete eller behöva förklara och försvara mig.
En bra sak är att dessa låga perioder nästan alltid efterföljs av en skjuts uppåt för mig. Som att jag tagit en kort semester från allt. Det är så skönt. Melankoli kan faktiskt vara skönt ibland.
så godt skrevet, og jeg kjenner meg sånn igjen. takk, Clara! <3
❤️
Jag blir ofta nedstämd när nånting som varit väldigt roligt och intensivt tar slut. Också om förändringen i sig inte är negativ så sörjer jag det som tar slut.
Det som har hjälpt mig har varit att inse att de här känslorna också får finnas. Att det inte handlar om att det nya som börjar är dåligt, utan att känslorna bara visar på glädjen och lyckan som har funnits i det som nu har tagit eller håller på att ta slut.
Att flytta hemifrån för att börja studera var en extra stor sådan sak för mig. För plötsligt var det 18 år av daglig gemenskap med min familj som skulle ta slut. Först då såg jag storheten och lyckan i det. Och varje år när sommaren börjar ta slut och man ska säga hejdå åt alla släktingar som man umgåtts intensivt med på sommarstugan.
Och när jag varit på turné utomlands med min kör och kommer hem. När man har bott tillsammans i trånga rum och stigit upp tillsammans tidigt och gjort konserter och kämpat, skrattat och gråtit tillsammans i en vecka, för att sedan bara ses en gång i veckan på körövning. Då sörjer jag. Och då har vi till och med ett namn för det: post-turné-depression. Det är ingen riktigt depression, för den går om efter några dagar eller veckor, men då saknar alla varandra så innerligt. Fast man på samma gång var så innerligt trött just på att leva så där tätt ihop.
Jag tror mer och mer att de här känslorna helt enkelt hör till livet och är viktiga. Vissa kanske har lättare att skjuta undan dem, men inga känslor är ju farliga så allt man känner borde ju vara helt okej. (utom om man mår så dåligt att man inte vill leva)
Jag håller själv fortfarande på och lär mig att det här vemodet inte är farligt.
Men vår kultur värderar effektivitet, prestationer och konsumtion väldigt högt, inte eftertanke och vila. Inte äkthet, och framför allt inte sorg. Så jag tänker att det därför känns så starkt att man går mot normerna när man känner så här.
Fint inlägg <3
*jag menar att inga känslor är farliga, utom känslan av att inte vilja leva.
Jag har också något liknande. Med jämna mellanrum drabbas jag av Det Stora Vemodet i kombination med en smärtande längtan bort (mål okänt). Livet blir lite gråare och att ligga under täcket en hel dag verkar väldigt rimligt. Ganska stor kontrast till den irriterande glada och positiva människa jag vanligtvis är. I mitt fall har jag dock på senare tid lyckats koppla det till min ägglossning, så för mig verkar det ha hormonella orsaker!
Känner igen mig. Du är inte ensam. Stor kram!
Jag har det precis så och skuldbelägger mig ofta för detta. Tack för att du tar upp det. Försöker och vill ”vara stark”, positiv, en skön person men i bland går det inte. Och det är ju att acceptera sig själv precis som en är som är grejen. Det är inte konstigt. Snarare ”normalt” att behöva tid att ”bara existera”. Pressen att ständigt vara på topp är sjuk. Däremot kan jag också hamna i svårmodet och det kan en behöva ”ta sig ur” med samtal eller att bara vara runt andra människor (och djur) i miljöer där en mår bra. JA, tack för att du tar upp detta; det får mig att känna mig mer okej. Precis som jag är. Jag är, liksom jag har förstått att du är via dina blogg, också en känslig och kreativ människa. Behov av såväl trygghet, stillhet, ensamhet som att få uttrycka sin sprudlande kreativitet. Ibland kan detta kännas som en omöjlig ekvation. Dessa berg och dalar och dessa starka känslor. Och att vara introvert det är en utmaning i det här samhället. Men kanske ska vi vara prositiva och se vilka enorma ”resurser” vi bär inom oss? Och finna vägar att få dessa att växa? Ja, tack för inlägget Clara!
Jag känner igen mig i det du skriver. Ibland behöver jag gå ner mig det är bara så jag är. Jag tror det är ett sätt att kunna återhämta sig. Ibland kommer man på riktigt bra insikter de där deppdagarna. Stor kram!
Jag har en känsla som ingen verkar känna igen sig. Jag drabbas starka sorgekänslor som att jag måste gråta men inga tårar kommer. Och de vara i fem minuter typ och jag vet alltid att det går över. Ungefär som när en fot har somnat. Och detta är helt oförklarliga känslor som jag bara får ta emot. Någon som känner igen sig?
Känner igen mig. Kan ibland bara ippfyllas av känslan av att allt är totalt meningslöst. Det jag då alltid tänker är: Vad är det för mening, varför håller vi på som vi håller på? Är allting på låtsas? Kan känna att hela världens är påhittad. Uppfylls oftast av detta under en kort period (kanske pms som någon skrivit) och sedan är det borta och jag blor mitt vanliga, välmående jag. Jättekonstigt men skönt att höra att man inte är ensam! Kram
Har mått bra större delen av mitt liv inser jag när jag vid 35-årsålder drabbades av förlossningsdepression med mitt första barn. Det var som att ett filter kom mellan mig och allt och jag kände mig inte igen mig själv och ville inte leva (men hade ju satt ett barn till världen som jag kände ansvar för, men ingen kärlek:() Min pappa var svårt sjuk och gick bort när mitt barn var fem mån och då började jag må bra igen, det var som att jag kunde slappna av då, samt att barnet äntligen slutade skrika och vi kunde connecta lite. Fick sen samma med andra barnet, dock ännu djupare men tog då antidepressiva och blev bra snabbt efter 1-2 fruktansvärda insättningsveckor. Det värsta minns jag var att jag inte kunde känna tacksamhet för något. Jag som har så mycket att vara tacksam över, den känslan var fruktansvärd. Nåväl, med denna lilla uppsats ville jag bara säga att min största medkänsla till er som mår psykiskt dåligt och i efterhand är jag tacksam över mina två ändå korta perioder av psykisk sjukdom för det har gjort mig mycket mer ödmjuk inför hur andra kan må och också tacksam över varje dag som jag får få omkring och må bra. Alltså har såklart fortfarande ibland sämre dagar, men alltid på ”normalskalan”.
Men gud, jag har samma. Har nog inte ens reflekterat över om andra känner likadant, men min sambo har i och för sig kunnat anmärka på det. Så gör väl inte en vuxen människa, som dessutom har barn. Och jag vet inte hur jag ska kunna bita ihop. Men jag kanske också bara får acceptera att så är det ibland. Då behöver jag vila och glo in i väggen litegrann. Det är ju något en är ganska dålig på annars 🙂 Kram!
Intressant. Jag har exakt samma sak och har haft hela mitt liv sen ung vuxen. Sedan barnen fötts (2 st) har det blivit värre, eller djupare och mer intensivt. Fick info av en väninna att det handlar om hormonbalanser, helt enkelt en tuff eller kanske annorlunda variant av pms med mer ångest än aggressivitet. Registrerade via anteckningar i
Mobilen hur jag mådde i menscykeln under nästan ett års tid och sen gick jag till husläkaren och berättade! Fick en antidepressiv medicin som jag ska ta från tiden vid ägglossning till mensen kommer. Sedan uppehåll. Känner mig lite bättre men vet inte säkert eftersom det gått få cykler sedan jag började Bra att du kan omfamna dina känslor men för mig blev det lite väääääl motigt. Hoppas detta hjälper, fungera crossed.
Jag tycker det är jättebra att du lyfter fram detta. Det är samma sak för mig i perioder, vilket jag tror beror på att jag är introvert. Jag hämtar energi ur mitt inre, men när min inre värld får ta en allt mindre plats i vardagen så tar jag så småningom slut. Det är av sundhet jag lägger mig och gråter/grubblar/surar i perioder, helt enkelt för att mitt inre ska få ta större plats igen. Jag blir uppriktigt ledsen av att känslor betraktas som något fult och som ska behandlas bort. Känslor är inte farliga, även om de kan väcka obehag.
Du satte ord på det jag känner men inte lyckats sätta ord på själv! Tack! Det med att hämta energi ur sitt inre och att det tar slut ibland och då mår jag inte bra. Då blir jag orolig och kan få ångest och tappar balansen. Sen så är det väldigt sällan ngn ser det men det känns!
Jag är (också) likasammadan. Fattade inte riktigt att jag inte var helt väck förrän jag läste om HSP och boken ”Drunkna inte i dina känslor”. Nu förstår jag mig själv, och min omgivning bättre. Och även om ligga-till-sängs-dagarna fortfarande kan skrämma mig så kan jag oftare se dem för vad de är – mitt sätt att ladda om och orka ett mycket aktivt liv.
Fan vad bra du är som skriver om sånt! Särskilt i ett samhälle där alla ska låtsas om som att de mår bra eller knappt ens har några känslor. Psykisk ohälsa är något som behövs pratas mer om, det och att alla känslor är okej och en del av livet. Själv har jag alltid känt alla känslor extra starkt och skämts över att jag inte kunnat kontrollera eller dölja dem som andra vuxna i min omgivning. Nu förstår jag att man måste acceptera alla sina känslor, och det är ju faktiskt när man accepterar känslan som den äntligen kan klinga av (förr eller senare…!)
Kanske var det just därför det blev ett missförstånd. Jag har själv asperger som grunddiagnos och jag vet att jag hittar delar av en mening jag hakar upp mig på och tolkar bokstavligt. Asperger är inte heller kul att ha. Man blir konstant förvirrad av omvärlden och tolkar allting så fel. Men sen har jag tilläggsdiagnoseer såsom bipolär med psykos mm. Det är det som är det värsta helvetet. Det som ödelägger livet.
Sedan kan jag relatera tilld et du skriver om att inte kunna jobba och flytta hemifrån och så. Så har jag ocks¨å haft det. Eller har det ungefär. Är sjukpensionerad och det är ju inte någon framtidsdröm man haft precis.
Nu blev jag lite nyfiken också. Är du pensionerad eller kan du klara av någon form av arbete i dagsläget?
Känner igen frustrationen med att en del tror att det bara är att träna eller meditera så försvinner depressionen, även om jag naturligtvis inte är i närheten av att uppleva det du upplevt. Däremot har även jag gått miste om en hel del som är normalt för andra människor pga att jag har ADD och asperger och inte förrän i vuxen ålder blev diagnostiserad. Jag har skämts väldigt mycket för mina svårigheter och känt att folk inte förstått eller tagit mig på allvar när jag mått dåligt och inte orkat eller klarat av att jobba eller flytta hemifrån. Kanske att jag uttryckte mig lite väl svepande när jag använde uttrycket ”psykisk ohälsa”, men jag önskar verkligen att folk ska prata mer om det ska sluta vara tabu. För nu vet jag inte om jag ska säga någonting om det eftersom det i bästa fall kan leda till förståelse och stöd och i värsta fall till fördomar och ännu mer missförstånd. Och med att acceptera sina känslor och låta dem klinga av så menar jag just de känslor som är normala i livet, vilket är något jag själv har erfarenhet av och som stöds av psykologin. Den grava typen av depression (som ju mer är ett tillstånd/sjukdom snarare än en känsla) du lider av kan jag förstås inte uttala mig om.
Ja ok förlåt. Det var inte riktat just till dig utan alla er som spinner på här om att detta är psykisk ohälsa. Och så på samhället i stort med sina självtester i dagstidningar om du lider av en depression eller är du kanske bipolär, har du adhd?!
Jag kände mig väl helt enkelt kränkt av denna jämförelse med psykisk ohälsa då jag själv lidit av grav psykisk sjukdom sedan tonåren. Då blir det liksom inte tal om några utlandssemestrar och hus på landet och barn osv. Allt som andra tar för givet i sina liva har jag gått miste om. Då är det lätt att bli kränkt och känna sig förbisedd när man ser hur samhället hakar på trenden med att diagnostisera alla med ytterst lindrig problematik som egentligen bara är något normalt som ingår i livets varande. Jag är så trött på att höra folk säga ja men jag hade en depression i våras i en vecka-Läste en bok och mediterade och blev bra och sen fortsätter jag mitt vanliga normala liv och i sommar ska vi till grekland btw.
Förlåt. Det handlar inte om dig. Jag inser det nu. det handlar om orättvisan jag känner och att samhället mer och mer börjat luckra upp och normalisera psykisk sjukdom. Det gör man ju inte med någon annan fysisk sjukdom. Visst är det bar att man pratar om att det finns svängningar i livet men det får aldrig jämföras och likställas med riktig psykisk ohälsa. Det var dit jag ville komma
Det finns olika grader av allt, precis som vid fysisk hälsa. Dessutom har jag väl aldrig gjort dig något ont så jag tycker att det är en smula orättvist att hoppa på mig för att du känner dig missförstådd och arg på hela samhället. Jag är rätt harmlös så det finns ingen anledning till att gå till attack.
Därför att du och många fler här pratar om detta som psykisk ohälsa. Det är det inte. Det är mer normalt att ha dagar eller en dag av melankoli och oro och att man behöver varva ner och ta det lugnt. Det är helt normalt alltså.
Det som inte är normalt och som kan klassas som sjukdomar är just psykisk ohälsa. Det innebär ett svårt lidande för personen ifråga och då är det just depressioner, manier, psykoser, svår ångest mm.
Detta är inte ens en lindrig depression ni pratar om. Är så trött på att det i dagens samhälle blivit norm att alltid vara så perfekt och det skall vara käckt och glatt. Livet är inte så.
Däremot finns det psykisk ohälsa och psykisk sjukdom vilket är något HELT annat än detta.
Den kopplingen gjorde du själv för jag har inte ens nämnt depressioner och det står inget om det i inlägget jag kommenterade heller, så jag förstår inte ens varför du kände dig tvungen att upplysa mig om det.
Förväxla nu bara inte detta med riktiga depressioner för då kan man inte lägga sig under en filt och titta på tvserier för att någon dag senare må bra. Då är det en sjukt stark nedstämdhet som påverkar alla aspekter i ditt liv. Titta på tv är inte ens möjligt. Detta pågår i veckor, månader år. Och då behövs alltid medicin och ofta inläggning på psyket då självmordsrisken är hög.
Takk for at du skriver dette! Kjenner meg igjen.
Jag känner igen de där känslorna du beskriver. Jag önskar ibland att jag var mer som min sambo, han har ett väldigt ”rakt läge”, inga toppar eller dalar utan alltid typ samma. Medan jag är högt och lågt ofta och kan slungas däremellan på en femöring. Men å andra sidan är jag säker på att jag har en förmåga att känna även det positiva starkare, känna i kroppen när något, tex en utsikt, är vacker. Och det är ju himla fint, i kontrasten mellan olika känslor upplever jag mycket!
En sak som jag bär med mig är att –jag aldrig kan uppleva något jag inte tänker– Och allt som oftast när jag dippar har jag tänkt dåliga tankar, eller brottats med känslor av otillräcklighet. Till slut behövde jag ett break, likt de du beskriver. Det blev en ”självuppfyllande profetia”, om en tänker (och berättar för andra om- och får bekräftelse för) att en behöver såna break med ångest, så kommer en helt enkelt fortsätta ”behöva” det. Det går att bryta!
Jag fick hjälp av boken ”du är fullkomlig”, både med min tidigare utmattning, min ångest och alla dessa tråkiga tankar jag hade om mig själv. Den där orkeslösheten som drabbade mig var ett resultat av alla negativa tankar, som jag inte ens visste att jag tänkte. Till slut skapas de där banorna i hjärnan och negativa tankar går på automatik och leder istället snabbt till fysiska åkommor (som ångest, depression, stress, utmattning etc).
Du som läser mycket Clara, skulle säkert bli fascinerad över hjärnans konstruktion i kombo med vad som händer rent kroppsligt OCH att det faktiskt går att göra skillnad, om en vill. Genom att förändra sättet att tänka! Som sagt, för mig var boken magisk -jag gick från långtidssjukskriven till egen företagare på 3 månader (!) Och kan inte nog rekommendera den. Nu säljer jag den alltså i min eko-butik http://www.levareko.se
Kram!
Blev du fri från en riktig depression med hjälp av en bok??!
Jag tror – nu vill jag inte vara fördomsfull – men att många kreativa människor kämpar med detta. Ofta är dessa människor HSP-personligheter som är väldigt känsliga och har perioder då det blir för mycket. Jag har själv sådana perioder av melankoli. Men den består mest av ångest och negativitet. Men sen skingras molnen och jag glömmer att jag någonsin mått så pissigt, tills jag gör det igen. Och så går det i perioder. Precis som du är jag och min egen syster är väldigt lika i allt och även i denna ångest, vilket kan kännas skönt det med.
Jag som kämpar med psykisk ohälsa känner så igen mig. Ibland kan jag snegla på andra och bara unna dem att de slippar kämpa med sinnesstämningar som är min vardag. Man är den man är, som det brukar heta och det kan man inte annat än att omfamna.
Så känner jag med. Det händer när jag varit tillsammans med mycket folk. Är bra på att ta in andras känslor och förhålla mig till dom, mer än vad jag upplever att andra gör.
Dock kan jag identifiera vissa tankar som är vanligt återkommande hos mig och det är att det är fel på mig och att jag inte är tillräcklig. (jämför mig då med hur andra personer är, och kan faktiskt känna viss avundsjuka kring varför jag inte orkar mer i relation till andra.
Jag äter antidepressiv medicin som gjort att jag blivit bättre på att se mig själv som en egen individ som inte ständigt behöver fatta beslut enligt vad som passar min omgivning. Det har varit skönt. Dock medför de biverkningar som viktuppgång och mindre sexlust.
Jag ska börja i psykodynamisk terapi till hösten och eventuellt försöka sluta med medicin. Har försökt förut men det har resulterat i väldigt höga ångestnivåer.
Parallellt med detta lever jag ett fint liv med många nära och kära, jag har nära till skratt och många roliga intressen. Tänk vad livet är komplext!! Det slår mig ibland, hur kan jag vara så här ljus och samtidigt ha tillgång till detta mörka??! känns ologiskt på nåt vis….
GAD =generaliserat ångestsyndrom och innebär återkommande ångest under en längre period, en ångest som inte nödvändigtvis utlöses av specifika situationer i tillvaron utan snarare ligger konstant och påverkar hela tillvaron.
Vad innebär GAD? /Linnea
Jag har ett liknande liv som du. Medicinerar. Har GAD. Är periodvis låg/trött/orolig men oftast välfungerande i min vardag. KBT var det som har hjälpt mig bäst. Kram
Känner verkligen igen mig i det du skriver Clara. Jag har också sådana dagar. Blir helt håglös och klarar inte ta mig för någonting. Så jobbigt! Känns som att det verkligen sätter käppar i hjulet för mitt sociala liv. Men samtidigt känns det som ett näst intill oundvikligt mående. Jag har blivit bättre på att tillåta mig själv att må så. Jag vet ju att det går över även om det är hemskt i stunden. Massa kramar till dig!!
Känner också igen mig. Precis som andra tycker jag mig se att det hör samman med hormoner… och att blivit värre efter barnafödande x 3.
Känner igen mig i det du skriver, och jag tycker som du säger att man också hellre ska omfamna det än att kämpa emot. Men samtidigt kan jag både bli arg och ledsen av att jag ska behöva må så här, att jag ska behöva ha perioder av nedstämdhet och depressioner när andra personer aldrig ens kommer i närheten av den känslan. Jag ser även samma mående hos min dotter på tio år, det gör ont.
Jag har ocksaa det dar vemodet som kommer krypande, nar livet verkar vara svarare an formodat Oppenhet ar en styrka och en svaghet….det finns aven onda manniskor, som forsoker utnyttja dessa. Andra overlevnads strategier, inga brusande alvar utan stillastaende, doda, ruttna. Bast att fara vidare, art blunda, att glomma.
Jag blir så förvånad över att folk inte har ångest eller är deprimerade. Förstår dom inte? Ser dom inte hur hemsk världen är och hur mycket de finns att ha ångest för? Och vad tänker dom på hela dagarna? För mig går 60-70% av mina tankar åt till att hålla ångesten i schack. Så vad fyller dom huvudet med?
Den ångest jag drabbas av är dock oberoende av allt hemskt som händer i världen och hjälps inte heller av att jag är en positiv och lösningsfokuserad person. Den kommer som en våg som tar över och jag blir rädd att tappa kontrollen vilket ger mig ytterligare ångest.
Har aldrig förstått poängen med att känna stress eller ångest över saker jag inte kan påverka. Att leva med 70% ångest låter helt orimligt för mig. Lägger istället tid på att nå mina mål och tänka ut strategier för mina nya idéer som behöver förverkligas. Är lagd åt det lösningsorienterade hållet och lägger sällan tid på att älta sånt som varit. Är 99% positiv skulle jag tro 😉
Men… Nu blev det en aha-upplevelse för mig också. Jag har det så med. För mig har det också övergått i depression eller längre nedstämdhet ett par gånger. Jag har nog inte funderat på hur det är för andra, men jag har alltid känt, tänkt att det inte är okej att lägga sig och stirra. Att jag måste skärpa mig istället. Jag vet ju att det inte bara är att ”rycka upp sig” när man mår psysiskt dåligt, men jag har inte kopplat det till de där stunderna utan bara känt mig fånig. Nu ska jag också lägga mig med en filt nästa gång och låta dem passera.
TACK Clara.
/Elin
Så fint skrivet!
Jag kan vara en jäkla berg och dalbana i mående och humör. Hormonbaserat för mig. Men jag omfamnar också nu. Har slutat bry mig om ifall andra är bättre eller ej. Jag är jag och de är de. Livet är ingen tävling. Tack för din underbara blogg!
För mig dröjde det tills jag var 35 jag insåg att det var pmds! Det blev värre efter att jag fött barn.
Tack Clara! Jag har som du satt epitet HSP på mig själv och kanske är detta ett ”symptom” på det. Tack fina för du delar med dig av det här. Jag har som du varit sjukskriven en period och de senaste åren försöker jag bejaka min mer känsliga sida. Egentid är ett ständigt problem för mig att både kräva från mig själv och andra. Det tar väl tid att hitta sitt sätt att hantera saker men känns alltid bra att läsa om hur andra har det och tänker.
Har bestämt mig att bara följa din blogg som för mig är sund och ger mig djup och välmående jämfört med andra bloggar.
Tack!
Absolut ska man låta sej känna det man känner, låta det ta den tid det behöver, men om det blir jobbigt å nedstämdheten övermäktig så kan man prova Johannesört som är lugnande å har hjälpt många som känt att de tröttnat på att inte vara sitt glada jag
Men man ska förstås komma ihåg att alltid läsa bipacksedeln först 🙂
Tack Clara för att du delar med dig. Denna typ av melankoli kunde skölja över mig flera gånger om dagen och mitt liv blev svårt att leva. Jag sökte hjälp och nu äter jag en låg dos antideppresiva som hjälper mig oerhört. Jag behöver inte längte känna mig psykiskt handikappad även om det inte är 100 alltid. Tänk på att detta också kan ha o göra med hjärnans serotoninhalt och att vissa har en lägre halt vilket kan medföra nedstämdhet, melankoli
Känner igen mig jättemycket i det Clara skriver – och det du skriver Anna.
Jag hade återkommande depressioner och nedstämdhet, från att jag var riktigt liten tills jag var 25. Sista åren var det som en mörk filt låg över mig jämt. Jag var liksom inte allvarligt deprimerad men samtidigt lite nedstämd jämt, i flera år och hade väldigt liten ork. Värst var det under pms, jag ville dö varje månad. Ibland orkade jag inte gå ut. Men jag hankade mig fram liksom. Blev aldrig sjukskriven.
Sen fick jag antidepressiva (Sertralin) och plötsligt är jag en fungerande människa igen! Jag orkar jobba, jag har inte pms, jag har inte lika mycket ångest.
Jag äter också en låg dos och ser det lite som du, jag har nog för låg serotoninhalt i hjärnan precis som en diabetiker har obalans i blodsocker/insulin.
Med medicinen blev jag också av med huvudvärk och magont.
Sen säger jag inte att alla som mår lite dåligt ska medicinera, men om man inte orkar sköta sitt jobb/skola och ens pms ställer till det för en så är det inte fel att söka hjälp.
Känner igen mig i det du skriver. Tack för att du delar med dig! Min ena syster har inte alls den här sidan och har väldigt svårt att acceptera hur jag beter mig när det blir för mycket. Skulle önska att hon läser det här. Förhoppningsvis blir hon mer förstående och lyhörd och mindre normativ då.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver om, alltså de här slängarna av vemod och melankoli som kommer över en i bland. Däremot har jag tänkt att de flesta andra INTE har det så, utan att de flesta andra kan hantera livet bättre. Men jag har insett att mitt släng av nedstämdhet och orkeslöshet har mkt med hormonberg-och-dalbanan att göra, och har blivit lite bärre med åren (är 36 år nu).
Det har i alla fall blivit lättare att hantera och ta sig igenom när jag omfamnar än motarbetar de jobbiga känslorna. När jag blir så där melanklisk så tillåter jag mig att mysa ner mig i soffan, titta på tv/serie och kanske gråta en skvätt. Och jag undviker stora sociala tillställningar om jag kan, för detta läge är det så jobbigt att vara social – jag som annars är otroligt social och har lätt att umgås och socialisera.
Så skönt att läsa om det här, någon som sätter känslorna och tankarna på pränt! Tack för din underbara blogg Clara!
Tack för att du delar med dig, Clara. Du verkar vara både sprudlande och djup – en fin kombination, tycker jag ❤. För mig var det en stor upptäckt när jag läste om och själv erfor att det är just motståndet mot känslan som skapar själva lidandet (precis som du är inne på). Melankolin i sig kan ju vara ren, som en fysisk förnimmelse eller energi som vi egentligen inte behöver förstå eller veta varför den finns där. När vi däremot börjar fundera över förnimmelsen, analyserar den och ofta värderar den som negativ, skapar vi ett lidande för oss själva. Om en förnimmelse eller känsla ”uppkommer” försvinner den ofta snabbt om vi bara accepterar den, och det gör vi just genom att förnimma den utan att värdera. Så när vemodet, eller vilken känsla som helst, kommer över mig, försöker jag att bara låta den vara där, observera när jag börjar tänka igen, och för då uppmärksamheten tillbaka till kroppen igen. Helt sjukt vilken hjälp det har varit för mig. Ville bara dela med mig av det, kanske hjälper det någon. Tack än en gång för ett fint inlägg.
Vad bra att det hjälpte ❤. För mig har boken ”The Power of Now” (”Lev livet fullt ut” på svenska – skum översättning om jag får säga min mening;) av Eckhart Tolle och Eckhart Tolles teachings på Youtube varit väldigt betydelsefulla. Kolla upp om ni är intresserade. Bland annat finns ett kapitel som heter ”Transforming suffering into peace” som beskriver exakt hur en kan förhålla sig till sina känslor och förnimmelser. Finns inte ord nog för att beskriva hur fantastisk den boken är. Egentligen bygger boken på en mångtusenårig visdom, antar jag, som finns i yoga och andra filosofer och även religioner men som där har blivit så omständigt formulerat att själva budskapet ibland går förlorat. Eckhart Tolle, tycker jag, lyckas förenkla något som faktiskt är ganska enkelt:) – att livet (och livskraften) finns här och nu.
Ja, det hjälpte ❤
Vad insiktsfullt och bra formulerat Frida!
Jag känner igen mig i dig, som du känner. Ljus och kärlek <3
Det är inte hormonellt? Min pms gör att jag känner mig väldigt deppig och nedstämd innan mens. Sedan jag fick barn känner jag även samma känsla vid ägglossning. Tungt, men vet att det går över..
Jag kommer ihåg när jag var yngre å kunde känna mej…inte deppig å nedstämd, men ängslig å orolig utan nån direkt anledning å märkte till slut att det alltid var ca en vecka före mens å när jag märkte att det var så kändes det alltid lättare 🙂
för mig blir det ofta så om jag haft mycket runt mig folk eller saker att göra.och då måste jag bara nollställa och återhämta. så har jag alltid varit..
Kommer att tänka på Madickens mamma, som då och då låg till sängs och ”tyckte synd om sig”. Övriga familjen visade hänsyn. Man upptäcker nytt i Astrids böcker vid vuxen omläsning… Och får glädjas åt att ha tillgång till hela känslopaletten.
Precis vad jag gick in för att skriva. Det var en tröst för mig som liten, med en mamma som var ”nere” ibland, att Astrid beskrivit det. Nu ”går jag också ner mig i något svart hål” nångång och jag låter helt enkelt bara känslotillståndet gå över.
Åh Clara, vad jag känner igen mig i den där känslan. Och vad skönt att få veta att jag inte är ensam med den!