Igår var dagen vi väntat på. En historisk dag för kvinnor världen över. När en kvinna skulle bli världens mäktigaste man. När en kvinna skulle sväras in i vita huset.  Som har utbildat sig grundligt, arbetat hårt och har alla kvalifikationer. Som dessutom vann valet med tre miljoner röster. Istället fick vi en Donald. Känd för sexuella trakasserier, konkurser och sin narcisisstiska personlighetsstörning. En man som pratar och skriver på en sjuårings nivå. Som har noll erfarenhet och noll kvalifikationer. Att han blivit president är själva beviset på hur långt kvar vi har att gå innan kvinnor och män är jämlika.

När vi blir gamla kommer vi att minnas den elfte september. Hur och var vi befann oss när vi fick höra om tsunamin. Och dagen då Trump blev vald. Och kanske kommer vi skrocka lite och tänka på hur dumt det blev. Och hur tur det var att alltihop fick ett snabbt slut. Att han inte ens klarade av att sitta fyra år på positionen. Eller så kommer vi kanske istället minnas detta som början av en väldigt mörk era. Som vi ser tillbaka på som avgörande. Som skottet i Sarajevo.

Idag orkar jag inte läsa någonting, inte lyssna på radio. Inte ta in omvärlden. Jag vill vara i en bubbla och tänka att jag inte behöver bry mig om det som händer på en annan kontinent. Att jag inte berörs. Fastän jag gör det i allra högsta grad.