I perioder får jag sådana enorma habegär. Det kan handla om begär efter chokladpraliner, loppisporslin, pelargonsorter eller roliga nyanser på nagellack.

Just nu har jag sånt enormt habegär efter skönhetsbehandlingar. Tror inte jag fått en ansiktsbehandling på fyra år och skulle vilja gå och skämma bort mig själv med svindyra produkter. Gärna testa microneedling eller starkare syror. Och så skulle jag vilja få mina ögonbryn professionellt plockade (det var också fyra år sedan det hände). Jag skulle vilja boka mitt livs första fotbehandling med pedikyr och allt. Och gärna en helkroppsmassage. Och några timmars floating i en tank.

Jag är ju väldigt intresserad av allt sånt här men tar mig sällan råd eller tid för att göra något mer avancerat.  Jag förstår inte att folk i karriären hinner med det. Fast de prioriterar såklart bort en massa saker som jag väljer att lägga tid på. Får helt enkelt prioritera om ifall jag vill få in mer sånt här i mitt liv.

Det jag unnar mig i vardagen är i alla fall att bada badkar flera gånger i veckan och raka benen grundligt. Vilket är en njutningsfull syssla att göra med ett riktigt krämigt raklödder. Jag gör det inte för att någon ska se mina ben (herregud går ju i strumpyxor för jämnan – ingen vet om jag rakar benen eller ej) eller för att min man bryr sig (tror inte det är möjligt för en människa att bry sig mindre) men det är ju så himla njutningsfullt att dra en rakhyvel längs benen och skölja bort skummet. Det känns lika tillfredsställande som att hyvla ner en torr kant på hushållsosten.

När jag var i tonåren var jag besatt av skönhetstips och allt som rörde smink och krämer. Jag lånade hem böcker om hur man gjorde sina egna hår- och ansiktsmasker. Pengar var det dåligt om – men kreativitet fanns i överflöd. Jag minns att jag smetade jäst på ansiktet och hade tills det torkade. Det verkade uppstramande på något vis. Och att jag penslade mig med äggula, la gurkskivor på ögonen och tog ångande ansiktsbad med några droppar parfym i. Att jag gjorde fotbad med hemmagjort doftsalt och sedan smorde fötterna med olivolja, stoppade ner dem i plastpåsar och tjocksockar och därefter sov med dem över natten.

Kanske tänker man sig att dessa projekt hade med killar att göra? Att det var kravfyllda sysslor jag gjorde för att passa in och bli omtyckt? Men killar var det sista jag tänkte på. Det här var en inåtvänd syssla – närmast en övning i medveten närvaro. Varken tjejkompisar eller killar var välkomna i min värld. Lika lite som jag hade dem i åtanke när jag satt och ritade akvarellmålningar på helgkvällarna eller skrev patetisk poesi.

Jag undrar om inte min oförmåga att hitta tid för en enda ansiktsbehandling under fyra års tid kan vara en del av förklaringen till varför jag blev utmattad? Jag tror bestämt jag behöver unna mig lite mer inåtvända sysslor där jag tar hand om mig själv. Tid för ansiktsmasker, akvarellmålning och patetiskt diktande för byrålådan.