Att titta ut genom fönstret en novemberkväll och fundera var det grönlila ljuset kommer ifrån? Stiga ut på farstubron och se ett sprakande norrsken över hela himlen

Att det finns många vuxna som känner mina barn. Att de på byns affär stöter på kompisar och fröknar och kassörskor som de känner igen och som vet vilka de är. Det är litet och lättöverskådligt för ett barn.

Att gå på morgonpromenad med hunden – samma skogsstig som alltid – och bara en eller två gånger om året stöta på någon annan ute i samma ärende.

Att folk inte låser så noga och om man behöver låna något får man veta att nyckeln ligger i handskfacket eller i skon på farstubron.

Att det råder obefintlig märkeshets på förskolan. Minirodinikläder är ytterst sällsynt.

Att det som faller som regn vid kusten faller som snö hemma hos oss.

Att det inte är så fjompigt med barn och djur och sånt där. Klart de får såga och snickra. Klart Bertil fick klättra högt upp i en björk och leka apa på förskolan. Och ingen blir hysterisk av en och annan lösspringande hund eller katt som sprätter runt i rabatten. Man får bara vänja sig vid det.

Att det inte finns en massa alternativ och valmöjligheter. Det finns en förskola och en mataffär. Så man slipper göra onödiga val som tar energi och kraft ifrån en.

Att få se en älg nere på åkern en tidig morgon eller en räv som försvinner bakom knuten.

Att det är få ljud och lugnt tempo. Jag hade inte kunnat åstadkomma hälften av det jag åstadkommer i mitt jobb om det inte fanns tillgång till lugn och tystnad.