Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

159 kommentarer på “Ingen vill ta ansvar – bara utkräva det av andra”

    1. Rycka upp sig? Nej. Det krävs betydligt mer än så och det är jättesvårt att klara av det. Men tyvärr är ju livet svårt. Tack och lov har vi ändå möjligheten att arbeta med oss själva.

      1. Arbeta lite med att utveckla din empati då. När du är klar kan du arbeta lite med att läsa på om PSTD. Vi pratar om folk som tex blev våldtagna som barn och hamnar i fosterställning i ett hörn utan att kunna andas när de blir påminda om det. Så de ber dig att inte påminna. Och din reaktion är att kalla dem för offer? De är offer. Sedan när blev det ett skällsord?

  1. Vet du vad som är trams? Din krönika. Var glad för att du har levt ett liv som har resulterat i att du inte behöver triggervarnas, men kasta inte skit på de som behöver det. Skulle du säga till ett våldtäktsoffer, en person som blivit utsatt för våld i hemmet, eller någon som levt i många år med en ätstörning att de ska sluta larva sig om du stod öga mot öga med dem? “Ryck upp dig” eller? Ungefär som många säger till personer som drabbats av utmattningsdepression, folk som inte förstår. Vill du att någon ska säga det till dig nästa gång stressen börjar kännas övermäktig? Har du ingen empati? Kan du inte sätta dig själv åt sidan ens för en sekund och reflektera över att alla människors liv ser helt olika ut och att du inte har nån rätt att döma andra utefter dina egna förutsättningar?

    Jag hade inte förväntat mig sån känslokyla från dig. Och nu slutar jag läsa din blogg för jag kan inte stödja någon som är så självcentrerad och empatilös. Inte för att jag tror att du bryr dig, för du har visat tydligt en längre tid att du tycker det är okej att vara otrevlig mot alla som har mage att ifrågasätra dig. Men för mig var det här droppen som fick bägaren att rinna över.

    1. Vet du? Jag har INTE levt ett liv som gör att jag inte behöver triggervarnas. Du är fördomsfull och okänslig om du tror det. Och om du läst krönikan skulle du se att det är tvärtom. Jag skulle gärna vilja att folk triggervarnade mig hela tiden för de ämnen som ger mig ångest. Men hur skulle världen se ut då? Vems känslor ska vi egentligen ta hänsyn till när vi triggervarnar? Det är helt orimligt och den inställningen hjälper inte människor som gått igenom traumatiska upplevelser

      1. Vissa saker kommer man aldrig över, hur mycket terapi eller medicinering man än får. Trigger warnings är till för folk som blivit gruppvåldtagna av soldater eller sett sina barn bli slaktade framför ögonen. Att förlora sina föräldrar till sjukdomar är en naturlig del av livet. Det är inte ens i närheten av samma sak. Har man inte varit utsatt för det absolut värsta i den här världen ska man vara tacksam, inte förlöjliga de som har.

      2. Jag håller verkligen med dig, Clara. Alla bär ett bagage, mer eller mindre tungt att bära. Om vi förväntar oss att aldrig behöva konfronteras av det vi fruktar mest växer rädslan i oss och tar överhanden. Jag tror tvärtom att vi måste leva med det faktum att alla har sin börda och att det inte går att skydda sig mot allt. Jag har haft panikångest i många år och om någon berättar om sådant i en podcast eller i en text kan det få mig att känna känslan igen, och det är väldigt obehagligt. Men att konfronteras med det gör också att jag kan känna att jag inte är ensam i det och att jag faktiskt klarar av att höra om det/prata om det utan att för den skull få ett anfall. Det kan till och med hjälpa en att sätta saker i perspektiv. Och rent praktiskt är det ju dessutom en omöjlighet att kryssa mellan ämnen som på något vis skulle kunna stöta någon. Jag tror att vi alla har en finkänsla som gör att vi i fysiska möten med människor undviker ämnen som vi VET kan vara känsliga och i en sådan kontext känns det också relevant att göra det. Men en sådan finkänslighet är ju omöjlig i masskommunikation via sociala medier, föreläsningar, tidningar osv.

  2. Lite hårdvinklat var väl detta… men tror många psykologer skulle hålla med om Ckaras grundprincip. Går nu i ACT-terapi pga min utmattning, och där får man lära sig att stanna kvar i de obehagliga känslorna och acceptera att de finns. Eftersom det tar jättemycket energi att trycka undan dem.

  3. Väldigt intressant artikel! Jag håller inte alls med dig. Jag tycker triggervarning i textform är respektfullt, tex text som innehåller diskussion om sexuella övergrepp, att ge sina läsare valet innan. Att dessutom triggervarna visar att man som skribent vet vad man pratar om och vad det kan ge för följder för andra, vilket Kent Ekeroth verkar helt ha missat… Du skriver också att “vi lär oss att bli hjälplösa offer för våra egna känslor när det är precis tvärt om.” Jag tänker att vi är offer för våra känslor, det är precis det som är känslor! Vi kan inte styra dom, bara dom handlingar dom resulterar i. Där kan triggervarning hjälpa oss att hantera dom reaktioner som uppstår av ämnet.

  4. Men jag tycker att när man pratar om en enskild generation är man ganska orättvis. Min mamma samt min mormor och deras generations människor vill inte heller läsa eller höra om obehagliga ämnen. Inte vill min pappa höra om problemet med plast i sjöar och inte vill min svärmors man höra när ja försöker prata om problemet med att konsumera kött så som vi tidigare gjort. De säger att de inte vill höra, det är obehagligt! Nu är det ju ingen empirisk srudie men det tror jag inte Clara heller har gjort så då är mina slutsatser lila riktiga som de andra. Så kan vi sluta skylla på en viss generation o se istället det här som nutidens problem som också kan ses i andra generationer.
    Massor av unga är insatta i kritiska ämnen, vill göra ändring, vill ta ansvar och kämpar så in i fan att de här äldre personerna skulle vila lyssna på dem o ta lite ansvar!

    1. Hmmm, jag läste nu pånytt krönikan och det nämns inte om generationen mer än i rubriken. Så kanske det då handlar om nutidens personer oberoende ålder? Isåfall ber ja om ursäkt för missförståndet.

  5. Den här krönikan vittnar verkligen om din okunnighet vad gäller triggers vid trauman. Som diagnostiserad med PTSD kan jag garantera dig att det inte är för att “undvika ångest” som man vill ha en triggervarning, utan för att ha större möjligheter att leva ett normalt liv.

    Jag har blivit knivhotad i ett trångt utrymme, bevittnat hur en trettonåring blev såld som sexslav och överhört ett mord. Vissa saker “triggar” mig och med det menas inte att de “ger mig ångest” utan att de framkallar dissociativa tillstånd, ibland på gränsen till psykos.

    När jag då sitter på arbetsplatsen och surfar runt lite så där som man gör så är jag väldigt tacksam när jag ser triggervarningar för exempelvis sexuellt våld, därför att jag vet att om jag är slarvig och klickar in någonstans där det finns bilder eller rubriker som triggar minnet av killen som sålde sin tjej så är risken för flashbacks och dissociation väldigt stor. Det kan generera overklighetskänslor, oförmåga att göra mitt jobb och mardrömmar i flera dagar.

    Ångest får jag också om någon pratar om cancer eftersom sjukdomen tog även min mamma, när jag var 25 och precis själv hade fött barn, och det var en svår tid i mitt liv. Men tro mig, det är inte för att hantera den typen av ångest som triggervarningar finns. Att folk inte riktigt förstått när och varför de passar att användas och triggervarnar för lite allt möjligt är en annan sak, men hellre för ofta än för lite i mitt tycke.

    Tycker definitivt det är mer, inte mindre, känslighet som behövs i den här världen.

    1. Hoppas verkligen Clara läser din kommentar. Tycker det hon skrivit är alldeles för hårt och missar det du skriver om.

      Att skriva innan att något innehåller något potentiellt triggande tystar inga samtal. Det ger chansen för folk att känns efter om de kan hantera det just då.

      Varför detta förakt mot att vara ett offer, det är ju inget en väljer själv.

      Tycker det skrivs bra om triggar varningar här:
      https://medium.com/the-vocal/a-history-of-trigger-warnings-and-the-price-and-diversity-of-pain-ac8e796d0d70

    2. Jag förstår och respekterar din åsikt. Tack för att du förklarar hur du tänker. Men jag måste fråga hur du ser att det rent praktiskt ska gå till med triggervarnandet? Vilka ämnen “duger”? Vilka är svåra nog att ta hänsyn till? Det är här jag menar att det blir omöjligt. Hur mycket jag än tycker att de som varit med om fruktansvärt traumatiska upplevelser inte ska behöva utså saker som triggar dem – så kommer de likafullt att behöva utstå dessa saker. Att varna innan en våldsam film är en sak – men jag som har människor med PTSD i min nära omgivning vet att det kan vara betydligt mindre saker än dessa som triggar igång en reaktion. Att leva ett liv där man ska skyddas mot dessa saker innebär i praktiken isolering. Det är inte ett fritt liv utan ett liv som begränsar ännu mer

      1. Ditt sätt att resonera i den här frågan är så märkligt, typ “om vi inte kan varna på ett perfekt sätt så ska vi banne mig inte varna alls utan känsliga typer får allt lov att jobba med sig själva!”

        Jag vet inte vad som är ett passande system för triggervarningar, på samma sätt som jag inte vet vad som är ett passande system för att hålla barn säkra under alla omständigheter. Hjälm när man cyklar? Ja, tycker de flesta. Hjälm vid pulkaåkning? Hm, kanske om det är brant och isigt?

        Jag tänker att triggervarningar beror lite på målgrupp och att de bör utformas utifrån ett mänskligt omdöme helt enkelt. Vet man att man har många kvinnliga läsare kanske det kan vara shysst att lägga in en triggervarning vid material med sexuellt våld eftersom många kvinnor har erfarenhet av det. Vänder man sig till en grupp där många kan antas ha erfarenhet av krig kan man lägga in triggervarningar som kan vara till nytta för dem, och så vidare.

        Tycker att jämförelsen med nötallergiker som förekommer i en mycket bra kommentar längre ned är utmärkt. Nej, vi kan inte skydda alla allergiker men vi har åtminstone försökt hjälpa dem med de vanligaste allergierna. Genom att uppmana folk att inte spraya på sig parfym på vårdcentraler och varna för förekomst av nötter samt att folk börjar tänka på att man kanske inte ska spontanöppna jordnötspåsar exakt var som helst så blir ju läget ändå bättre för allergiker. På samma sätt bör man ju kunna triggervarna innan man visar bilder på sexuellt och annat våld, skriver om sådant i detalj, vanliga triggers typ.

        Jag, som många andra med PTSD, har förlorat känslan av att livet är okej och allt är bra. Att undvika triggande material hjälper en att i lugn och ro bygga upp en känsla av inre trygghet igen. Typ enda sättet att bygga det korthuset är ju att svepa in sig i en värld av glitter och enhörningar, sortera allt det hemska i en så trygg miljö som möjligt. SEN när korthuset är typ byggt och ihoplimmat och håller för lite belastning så kan man möta sådant som inte är så nice. Jag väntar mig inte att hela världen ska anpassas efter mina eller andras emotionella sår, men tycker det är jävligt nice när folk triggervarnar så att vi slipper snubbla och få vår läkeprocess störd i onödan.

      2. Håller med andra i detta fall, du är för raljerande. Om det nu är så att det finns folk som säger “triggervarning hjälper mig”- är det inte underbart då? Så jobbigt är det ju inte att skriva två ord, om det besparar personer en hel dag med ångest. Du svarar ju på din egen fråga om vart gränsen ska gå, eftersom det är vid ämnen som ofta triggar många till ångest- så enormt ofta skriver du inte om dessa ämnen i din blogg så vad skulle två ord i början av detta göra? För medmänsklighetens skull.
        jag tycker att din artikel känns som ett sätt att provocera och raljera på som inte känns likt dig. Det mest intressanta jag hittade från artikeln var ändå detta med att cancer triggar dig. Det kan du omöjligt vara ensam om. Du kanske skulle gå i täten för att införa triggervarningar när vi pratar om det? Jag är helt övertygad om att vi alla gör vårt bästa för att hantera vår ångest. Många genom att t ex läsa feelgoodbloggar. Vi kan inte alls välja vad vi får i oss när vi surfar runt, varför inte då försöka hjälpa varandra på travet istället?

    3. Problemet är bara att triggers inte bara är just sådant som är jobbigt för många människor som skildringar av sexuellt våld utan en del har triggers som är helt obegripliga för de som inte var i just den situationen tex solglasögon pga gärningsman med solglasögon. Det går inte att skriva något som inte skadar någon människa.

      Dock håller jag med om att när man väljer att skildra något mycket obehagligt så kan en varning vara bra men jag skulle undvika order trigger-varning eftersom det är så många som avskyr ordet utan mer en hel mening med en kort beskrivning av vad som ska komma. Jag har inte ptsd men råkade ut för att nästan bli som slagen till golvet av en mycket grov beskrivning utan varning av barnmisshandel. Hade jag varnats hade jag kunnat välja att inte läsa eller läsa och vara medveten om att det kanske blir jobbigt att läsa detta. Samtidigt så blir det mycket svårt att göra så att alla bekvämt kan läsa en text som jag skrev om ovan men man kan göra det för ämnen som många tycker är jobbiga.

      1. Undvika ordet triggervarning för att många avskyr det? Visst, man kan ha svårt för vissa ord (“hen”, “feminism”, “en” istället för “man” är ju några exempel), men hjälper det att sluta använda ordet då?

        1. I detta fallet upplever jag att det är en dåligt ord faktiskt. Att skriva “Denna text innehåller tydliga beskrivningar av sexuellt våld” är i mitt tycke ett mycket bättre sätt att uttrycka sig än säga “Triggervarning: sexuellt våld” eftersom det senare säger att det ska vara en trigger medan det senare är information som är neutral.

          Jag sätter inte upp några regler för hur andra ska göra, jag tycker saker. Om du inte gillar hen så tycker jag absolut du ska undvika att använda det givet att du kan hitta ett sätt att vara respektful mot människor som föredrar detta pronomen, dvs. liknande som jag skriver ovan. Det blir krångligare att komma runt att använda hen i vissa situationer men det är fullt möjigt.

          1. Jag håller faktiskt med dig i just det exemplet, tydligt och ingen värdering i ordvalen. Dock ser jag en poäng i att använda “triggervarning” i olika sammanhang där det kan göra nytta.

            (Vill dock bara klargöra att jag personligen verkligen inte har något emot orden som jag tog upp som exempel (önskar tex att jag kunde använda mig mer av ordet hen i mitt yrkesutövande, skulle underlätta så mycket!), det var exempel på ord som en del verkar ha svårt för, ibland för att de inte förstått innebörden.)

    4. Vilka fruktansvärda saker du tvingats uppleva. Det jag tänker när jag läser din kommentar är att det måste vara väldigt jobbigt att liksom ”vänta” på att bli så påverkad av något du får se eller höra och att istället för att bli varnad få professionell hjälp som ser till att du i framtiden kan stå ut med det hemska som ibland flimrar förbi i olika flöden? Personligen skulle jag hellre bearbeta än att försöka gå genom livet rädd för att få psykos.

      1. Emelie, jag får professionell hjälp. Men googla lite på PTSD och läs om behandling så kommer du förstå att det inte är något man lagar i en handvändning.

        1. All styrka till dig Lilla P. Jag lider själv av posttraumatiska problem med svår fysisk smärta som kan blomma upp av retraumatisering. Jag önskar att människor runt mig och dig ville göra det lilla extra (skriva några ord, triggervarna) då för att underlätta, precis som att vi till exempel underlättar för fysiskt funktionshindrade genom ramper osv. Man kunde ju också be en rullstolsbunden sluta vara ett offer och klättra upp för trappan själv. Vad besviken jag blir över Claras ovilja till det. Vi behöver ta hand om varandra så gott vi kan – och triggervarna så gott vi kan, eftersom det aldrig kan bli fullständigt. Men det betyder ju inte att vi inte ska försöka. Riktig PTSD förstår nog få som inte själva lider av det.

          1. Tack Lina, och detsamma! ♡

            Ja, jag är också av den synen att vi kan väl alla hjälpa varandra. Blir också besviken över Clara och den hård ton själv använder en också som hon tillåter sina kommentatorer att använda.

            Och nej, det går nog inte att förstå PTSD om man inte har det själv… Men man borde ju kunna ta hänsyn även till sådant man inte förstår. Bra exempel med rullstolsrampen!

          2. Det är INGEN som säger att man inte ska ta hänsyn. Men om personer som triggas av helt andra saker än du gör plötsligt börjar avkräva dig att var och varannan sak du säger ska triggervarnas. Hur skulle det kännas då? Hur långt skulle du då gå i dina ansträngningar att vara tillmötesgående mot det? Vad har folk rätt att kräva av dig och vad är du skyldig att gå med på?

          3. Clara: Det låter som att du känner dig pressad av andra att triggervarna, på ett sätt som för dig är omöjligt att få att gå ihop? Det är ju i så fall tråkigt, men varför kräva att alla andra slutar triggervarna för att du själv inte kan hantera pressen? Det kanske är du som behöver stöd för att kunna hantera omvärldens krav bättre i så fall. Jag fattar ju att du måste vara under en enorm åsiktsstorm av alla läsare, det är säkert inte alls lätt.

            Jag tycker i alla fall inte att någon har rätt att KRÄVA minsta lilla triggervarning. Inte av dig, inte av någon annan. Eller jo, kanske om man börjar visa typ avrättningar i mainstream-media. Då bör man nog varna för starka bilder.

            Det som jag finner så stötande är att du skriver en krönika i en väldigt stor tidning där du 1) Uppmuntrar ANDRA att inte använda triggervarningar och 2) Raljerar över oss som uppskattar dem för att de hjälper oss att leva mindre isolerade liv.

    5. Men jag förstår inte en grej Lilla P, och jag försöker inte vara dryg nu, om man är traumatiserad på det sättet du är; Varför läser man en artikel som heter nåt med triggervarningar, när man vet att man inte kan klara av sitt liv om man råkar störa på en hemsk sak i en text? Varför går man in på olika medier över huvud taget när man vet att en stor procent utgörs av våld, missförhållanden och desperation av olika slag. Och hur kan man sitta och kommentera och resonera om sin PTSD och målande skriva om sina egna trippers utan vidare?
      Bara nyfiken.

      1. Jag får inte flashbacks och mardrömmar av att läsa en debattartikel om triggervarningar. Det är jag rätt säker på och därför kan jag lugnt klicka in. Jag får inte problem av att läsa nyheterna heller just nu. I perioder kan vissa saker bli för obehagliga och då läser jag SvD Junior istället.

        Men varför gör man det, surfar på nätet och har sig om man har PTSD? Ja det finns ju ett uppenbart skäl kan jag tycka: man vill leva ett normalt liv. Vara insatt i samhällsfrågor, kunna prata med sina vänner om vad bloggarna skriver, delta i världen.

        Jag upplever inte själv att jag berättar särskilt målande om mina trauman och tro mig – det är inte “utan vidare”. Jag valde att ta ett steg närmare kanten till det svarta hålet och skriva ut dem, eftersom så många inte verkar fatta vad det är som kan orsaka PTSD och behovet av triggervarninar. Många tror ju uppenbarligen att det handlar om att det “känns lite jobbigt” och jag vill bidra till lite enlightenment inom området helt enkelt. För en bättre värld.

        1. Om det nu vore så att triggervarningar användes förnuftigt och välriktat hade det säkert fungerat så som avsett i en värld där sociala medier öppnar upp för information som kan trigga för någon som har PTSD. Men det triggervarnas ju för att folk äter bullar eller gör armhävningar på instagram banne mig. Det har blivit ett urlakat begrepp som inte fick vara ifred för vad det en gång var. Jag får erkänna att jag suckar när jag ser ordet numera. Det gömmer sig lite vad som helst bakom varningen så det har blivit svårt att ta det på allvar.
          Jag vill ändå framhäva att jag inte från insidan, men utsidan, har förståelse för behovet av att kunna välja bort. Men jag tror det behövs något nytt. För som det är nu blir det en grå massa av varningar som utfärdas för ämnen som inte relateras till PTSD utan till vardagligheter och sånt som gör ont men som tåls och som vi som mänskliga varelser måste lära oss leva med. Och det är _inte_ samma sak som PTSD.

  6. Ojdå. Här kommer nog kommentarsfältet att överflöda.

    Jag håller heller riktigt inte med grundtanken, även om jag förstår den. Man kan behöva en liten triggervarning då man surfar runt på sociala medier en känslig tid på dygnet, kanske mitt i natten eller då man redan är ledsen och svag. Ibland spelar den mänskliga hjärnan spratt som man inte alltid kan hantera.

    Men men, svårt att hålla sig kort i detta ämnet, lämnar jag, för att istället bara läsa kommentarerna som kommer…

    1. Det är komplext, men är det inte bättre att då själv ta ansvar för sina känslor och inte ”surfa runt på sociala medier en känslig tid på dygnet” när man vet att man är sårbar? Claras poäng är väl att man inte kommer någonvart genom att känna sig som ett offer för omständigheterna och lägga ansvar på andra att skona ens känslor när de inte ens kan veta vad som triggar vem. Jag är HSP och kan lätt triggas av det folk skriver på sociala medier men jag märker fort varthän det barkar och slutar helt enkelt att läsa och markerar det inlägget så jag slipper se det igen. Men jag tycker också att det finns en poäng i att inte skydda sig för mycket, för då blir man rädd för rädslan.

      1. “Rädd för rädslan” – PTSD är mycket mer komplext än så. Och argumentet att man ska hållas hemma istället för att omgivningen ska visa hänsyn tycker jag är hemskt. Jag vill absolut underlätta för andra med svåra trauman att få vara med genom att varna för det jag vet kan trigga. Perfekt kan ingen vara, men vi kan väl försöka göra så gott vi kan?

      2. Filifjonkan, hela grejen med PTSD är att man inte alls alltid “känner sig sårbar”. Det går inte att veta när ett trauma kommer att triggas. Man kan känna sig hur stark och “vanlig” som helst, höra en kollega berätta om något intressant reportage, klicka in utan att tänka sig för och få syn på något som kastar en rakt in i helvetet. En liten varning, som många har, typ “Varning för starka bilder” hjälper en att hejda sig, komma ihåg att det nog inte är lämpligt för en och lämna sajten innan katastrofen är ett faktum.

        Om du är HSP så kanske du drabbas av starka obehagskänslor, men du lär knappast drabbas av dissociativa tillstånd eller flashbacks, så du kan omöjligt veta hur det är. Folk skickas ju in till psykakuten för sådana, jag dristar mig att tro att du inte är i närheten av sådana reaktioner.

  7. Amen to that. Förutom allt det du nämner så är det också så att det skapar oempatiska människor. Om jag söker tröst och stöd bland människor som jag tycker om så ska dom kunna strunta i mig för att det jag råkat ut för är triggande för dem? Väldigt märkligt. Ibland får man ju bara skärpa sig och hjälpa till, tänker jag.

  8. Riktigt bra krönika! Tycker precis som du att många väljer en offer-roll istället för att växa upp och tackla sina demoner. Livet är svårt, det kommer det alltid vara oavsett hur många trigger-varningar man skapar. Det går inte att komma undan lidande. Man är till större nytta för sig själv och sin omgivning om man lär sig hantera svårigheter istället för att gömma sig för dem. Sen är det inte sagt att det är enkelt men det är en annan sak. Åter igen, bra krönika!

    1. Det finns många människor som kämpar, kämpar, kämpar i många år med att just “möta sina demoner”. Undervärdera inte deras vilja att gå vidare eller att slippa se sig som ett offer. Men är symptomen svåra så är de. Det ska inte den människan behöva skuldbeläggas för.

  9. Jeg forstår tankegangen, for jeg har sett den mange ganger før. Og jeg vet at du ikke er ukjent med traumatiske opplevelser og triggere, så jeg syns absolutt at din mening teller.

    Men konseptet trigger warnings har blitt utrolig misforstått av anti-snowflake-kulturen, og jeg føler at du også misforstår omfanget av dem. Jeg føler – som en person som selv har triggere –
    at kronikken overser det følgende:

    – Trigger warnings dreier seg ikke først og fremst om ting som er ubehagelige, men om ting som regelrett trigger PTSD, panikkanfall, selvmordstanker og lignende. Jeg må tilstå at jeg syns det blir nokså usmakelig å sammenligne dette med f.eks. stygge tøfler. Og det er klart at det er en prosess å lære å leve med PTSD og beslektede diagnoser, og eksponering er vanligvis et viktig skritt på veien, men eksponeringsterapi må være frivillig og gradvis, ellers virker den mot sin hensikt og gjør ting verre. Er man helt i startfasen kan det være til enorm hjelp å lettere navigere hva slags informasjon man utsettes for. Trigger warnings gjør det mulig å velge, og det koster så utrolig lite å gi folk den muligheten.

    – Trigger warnings er et verktøy som overhodet ikke brukes bare til å unngå ting. Mange gjør bruk av dem for å forberede seg på en psykisk påkjenning. For meg, for eksempel, gjør det viden forskjell om jeg får vite på forhånd at nå kommer jeg til å lese om det som kan trigge panikkangsten min. Da kan jeg velge om jeg vil 1) stålsette meg litt og lese videre, 2) spare det til siden fordi jeg kjenner at jeg har en tung dag og antakelig vil få et anfall, eller 3) få noen jeg stoler på til å lese det for meg og fortelle om innholdet. Rent bortsett fra at de er ubehagelige så tar angstanfall opp tid og hindrer meg i hverdagen. Noen ganger må jeg styre unna dem for å få gjort det jeg må få gjort. Det er ren logistikk.

    – Trigger warnings er ikke så nytt og besynderlig som mange vil ha det til. Aldersgrenser på film er en slags trigger warning, de angir at innholdet i filmen kan oppleves rystende for barn under en viss alder. “Kan inneholde spor av nøtter” er en trigger warning for folk med intoleranser og allergier. Skilt om glatte veier er trigger warnings i sin sjanger, og de betyr ikke at man skal unngå å kjøre, men at man skal være ekstra oppmerksom. Alt sammen er bare verktøy for at enkeltmennesker skal kunne vurdere: er dette håndterbart for meg? Jeg ser ingen grunn til at ikke psykisk helse skal kunne inkluderes i en slik vurdering.

    1. “…men eksponeringsterapi må være frivillig og gradvis, ellers virker den mot sin hensikt og gjør ting verre.” Så himla himla sant! Bra skrivet.

  10. Vad är det som händer? Vet att jag inte känner dig personligen, men de senaste månaderna tycker jag du ändrat sättet du uttrycker dig och tonen du har här i bloggen och mot läsarna. Du känns vass, syrlig, raljerande och osympatisk.

    Och den där krönikan tycker jag är trams, så otroligt okunnig men ändå så stöddig. Du har helt missuppfattat triggervarning, men sätter dig på en riktigt hög häst och raljerar för fulla muggar.

    Jag gissar att denna förändring är ett resultatet av din läsarundersökning du gjorde, men mina five cents är att du gjort ett misstag och att det är synd.

    1. håller med. känns som en scen, eller en roll. men så är det kanske.. bara det att Schulman-stilen inte är det vi är vana med på denna blogg..

    2. Det är egentligen inget nytt att Clara är otrevlig och arrogant mot sina blogg-läsare. Har varit så i flera år. Tror dessutom att det är en ytterst medveten strategi från Claras håll att provocera och besvara oliktänkande med syrliga svar. Det gör ju att ännu fler läser och kommenterar vilket i slutändan ger en större inkomst för Clara. Hon styrs väl av pengar precis som andra stora poddre och bloggare.

      1. Och med den åsikten väljer ni ändå att hänga här på bloggen och i kommentarstråden. Ni väljer själva vad ni läser och vad ni lägger tid och energi på. Nu väljer ni att lämna diskussionen om ämnet i krönikan och börjar peka på Clara själv till exempel.

  11. Jag måste säga att den här krönikan lämnade en ganska unken eftersmak. Det är inte det att jag bara inte håller med, det har hänt förr. Men jag får verkligen uppfattningen om att du har missat en ganska stor poäng här. Jag kan absolut hålla med om en del saker du skriver, tex håller jag med om att vi bör ta ansvar för oss själva och vårt mående, absolut. Men vi kan inte kräva det av andra. För vi vet inte! Trauman drabbar olika. PTSD, depression, ångest, utmattning osv kan se ut på så många olika sätt. Dessutom är vi alla olika som personer, vi funkar på olika sätt. Jag tror absolut att alla behöver jobba med sig själva, sitt bagage, sitt mående, you name it, men det går ju inte i en handvändning. Det kan ta tid, och då kan det väl vara skönt att till viss mån åtminstone ibland kunna hoppa över triggande saker. Ok, det är jobbigt för dig att höra/läsa vissa saker, men det verkar (obs, med reservation att jag kan ha fel, känner ju inte dig privat) som att du ändå har kommit en bit på vägen i hanterandet av saker och ting. Sen kanske inte du är den typen av person som “behöver” en triggervarning på samma sätt som en del andra, vad vet jag. Men att säga att det är trams att andra kan behöva triggervarningar, det känns ganska magstarkt: det känns som att du nedvärderar de som inte är som du i det här fallet. Lite empatilöst, rent ut sagt. Kanske en haltande jämförelse, men det känns lite som när en del propagerar för att få använda vilka ord de vill, trots att andra påtalar att det är kränkande.

    1. Jag tycker inte att folk ska säga vad som helst och använda vilka ord som helst och att andra bara ska “ta det”. Verkligen inte. Folk borde tänka sig för, vara empatiska och medkännande. MEN. Alla människor kommer inte att vara det – så frågan är vad alla offer ska göra då? Att lägga deras mående i händerna på omvärlden är ju verkligen att ta ifrån dem all rätt att förändra sin livssituation.

      Du skriver att vi inte kan kräva av andra att de ska ta ansvar för sitt eget mående? Men vem ska göra det då?

      1. Det är klart att alla människor inte kommer att vara empatiska, det vet jag. Men betyder det att vi inte borde visa någon som helst hänsyn? Bara för att en del inte bryr sig, betyder det att ingen behöver göra det? Jag menar inte att folks mående helt ligger i händerna på omvärlden, att det är alla runt omkring som ska ta ansvar för alla som mår gravt dåligt över något, men vi kan väl visa hänsyn? Det betyder inte att vi skapar en fluffig gulle-gull-värld där folk är skyddade mot allt, men det betyder att vi underlättar för en del personer.

        Och nej, det går inte alltid att kräva att alla tar ansvar för sina känslor, för en del klarar inte av det, av olika anledningar. För alla kanske inte är “där” än, en del kanske behöver lite mer tid, kanske verktyg till att hantera trauman osv. (För tydlighetens skull: nu snackar jag ganska generellt, i huvudsak interagerande och skrivande på nätet, men också rent generellt i kontakt med folk, ytliga bekantskaper osv. I nära relationer är det ju en helt annan sak.)

        Vi är två olika personer, med olika åsikter, och det är inget konstigt med det. Men det jag har lite svårt med är att krönikan verkar så nedlåtande mot personer som faktiskt, på riktigt, skyddas av triggervarningar. Självklart kan och behöver vi”utsättas” för obekväm läsning (hur ska vi annars kunna ändra på all skit som finns?), men det måste inte innefatta folk som milt sagt mår riktigt, riktigt dåligt av sådan läsning (vi har ju fått bra exempel på det bland de andra kommentarerna, som exempelvis gränsande till psykos). Sedan vet vi ju inte alltid vad som kan vara triggande för alla, men det tror jag ändå att det finns förståelse för.

        1. Håller med Marre. Vi kan faktiskt inte kräva att alla förmår att ta ansvar för sina känslor i alla situationer. Alla har olika medfödd eller förvärvad resilience mot svårigheter i livet. Det kan handla om allt från en genetisk sårbarhet till otrygga anknytningsmönster i barndomen som leder till att man inte har en grundtrygghet eller tillit till livet. Därför hanterar olika personer trauman olika väl. Givetvis kan de flesta jobba med sina känslor och sig själv, men har man t.ex. PTSD så underlättar det givetvis om man får göra det under trygga och ordnade former. Att visa hänsyn till det innebär inte att man lägger individens mående i omvärldens händer, eller berövar denne sin rätt att förändra sin livssituation.

      2. Är det så jävla svårt att fundera ut på vad som kan vara triggande för människor med PTSD till exempel? Klart inte varenda personligt obehag kan varnas för, men material som innehåller kraftigt fysiskt och/eller psykiskt våld, sexuellt våld etc kan man ju tänka sig att det är rimligt att triggervarna för, precis som med åldersgränser på film som nån skrev, eller som görs på nyheterna när det rapporteras om krig. Navelskådande att jämföra ptsd med att drabbas av någons fula inredningsbilder eller med medelklassens “kränkthet” över det ena eller andra.

  12. I dag finns inget som skyddar mot allt skit i livet. När jag ser hur barn blir curlade i dag blir jag rädd. Finns inget som heter triggervarning. De brukar väl varna för känsligt innehåll.

  13. Nu har jag läst din krönika. Två gånger för säkerhets skull.
    Många blir upprörda över vad du skriver, men jag tycker att du har rätt.

  14. En mycket bra krönika! Precis som du skriver är det omöjligt att veta var gränsen går för vad som kan uppfattas som triggande. Är det så att man har stora problem man vill undvika till varje pris, är det bättre att undvika specifika internetsidor/forum, nyhetstidningar och andra liknande platser där man vet att olika ämnen kan komma på tal. Det kan aldrig läggas på andra att hela tiden lista ut vem som kan triggas av det man vill skriva eller diskutera om. Hela livet i sig är triggande om något. I en graviditetsgrupp jag är med i fick vi inte ens skriva om våra tankar och frågor kring förlossningen, om slemproppen etc. utan att sätta en TW högst upp. Då är min fråga vad man gör i ett sådant forum, med tanke på att: 1. Man är gravid, 2. det är högst frivilligt att vara medlem i det forumet?

  15. Vad synd att du, som jag läser texten, reproducerar myten om triggervarningar som nån sorts samhällelig bubbelplast runt ömtåliga individer. För mig handlar det inte om att antingen lära sig hantera obehagliga känslor eller undvika dem helt, utan om att kunna förbereda sig beroende på var en befinner sig i en traumahantering. För de flesta ämnen där jag personligen vill ha en content warning vill jag bara vara beredd, så jag kan plocka fram de strategier jag lärt mig. Självklart är målet att må så bra att jag aldrig behöver triggas, men medan jag jobbar mig dit är det skönt att slippa överrumplas. När jag läste genusvetenskap fick vi content warnings av just den anledningen, och de studenter som ev behövde lämna salen under en diskussion om t ex sexuellt våld på grund av pågående trauma kunde föra en dialog med med läraren om att ta till sig informationen på annat sätt.

    Ett exempel: jag har brottats med depression i flera år. I mina djupaste dalar undviker jag skildringar av självmord, eftersom de kan sätta igång direkt livsfarliga tankar. En dag som börjat relativt bra kan plötsligt enbart handla om just det. Även på väg upp ur en sådan dal kan det vara skönt att veta på förhand att något jag läser kommer att behandla suicid, även om jag inte undviker det.

    Jag väntar mig inte att hela världen ska anpassa sig efter mig – och det finns somliga TWs/CWs jag kan tycka är lite fåniga – men jag tycker själv det är en fin och medmänsklig grej att göra, som också kräver ganska lite.

  16. Väl skrivet! Andra här kommenterar om att din ton blivit syrligare, men jag håller inte med. Snarare att du återgått lite till att skriva som du gjorde förr, har följt bloggen i snart 11 år nu. Du tar ansvar för dina åsikter och framför dem, något som du alltid gjort har. Jag tänker ibland på den här texten som du skrev för länge, länge sedan https://underbaraclaras.se/2008/03/04/jag-vill-vara/.
    Karsk och obrydd – fortsätt med det och var dig själv!

  17. Bra krönika tycker jag. Men min tanke är att triggervarningar finns (och kanske också behövs?) eftersom nyhetsrapporteringen har blivit förråad och detaljerad i jakt på klick/lyssnare/tittare. Slog på radion imorse och fick höra en rätt explicit våldtäktsskildring mitt i morgonnyheterna. Så var det inte för några år sedan utan det har verkligen förändrats. En journalist på unt, minns ej vem, förespråkade “nyprydhet” för ett tag sedan, det kanske skulle vara något. Och ja, detta handlar ju bara om nyhersrapportering men är övertygad om att sättet att skriva/prata smittar av sig på övrig kommunikation också.

    1. Tack! Precis så!

      Eftersom det kommer sådana otroliga detaljerade beskrivningar i medierna är det på plats att ha triggervarningar! Helst av allt kunde nyheterna bli mindre beskrivande! Det har kritiserats varför medierna går in på minsta detalj i t.ex. terrårdåd och att det är skadligt. T.ex. vad jag har förstått går medierna inte in på detaljer då det gäller självmord så varför göra det med andra ämnen som sexuellt våld, terrordåd, barnmisshandling, djurplågeri och allt annat?

      1. Rekommenderar SvD Junior! Riktigt bra nyhetsbevakning, utan reklam och onödiga detaljer 🙂

  18. Tänk att man kan vända ett fenomen sprunget ur omtanke för den som utsatts för extremt traumatiska händelser till något negativt? En triggervarning är ett sätt att säga “jag vet ni finns, ni som genomlevt och överlevt ett helvete på ett eller annat sätt och därför vill jag förbereda er på att jag nu kommer att skriva något som kan riva upp era sår. Vill, orkar eller kan ni inte ta in ämnet just nu så har ni valet att sluta läsa nu”. Hur kan det vara tramsigt?

  19. Hm. Tycker som många andra här att detta var onödigt raljerande och visar på ganska stor okunskap om ämnet (har inget emot att läsa texter jag inte håller med om, men inte om det inte känns som personen i fråga har tagit sig tid att sätta sig in i frågan. Då kan man lika gärna läsa typ flashback). Jag håller med om vissa punkter, och tycker själv att diskussionen kring trigger warning / safe spaces kan bli ‘fånig’ ibland (jobbar inom universitetsvärlden och en del studenter och lärare tycker jag går överstyr och reflekterar inte riktigt över olika sidor). Men grundtanken, som inte handlar om att undvika “obehagskänslor” utan triggande av trauma, tycker jag ändå är god. Visst måste man kunna hantera obehagliga känslor och till och med trauma, men det kan man nog mycket lättare göra om man får en liten förvarning. Och då handlar det inte om att varna för att ORDET “cancer” eller “våldtäkt” kommer nämnas, utan kanske säga typ “den här artikeln beskriver väldigt ingående och grafiskt om någon som dog i cancer/var med om en våldtäkt/krig, så att ni är beredda på det”, särskilt om det kommer lite oväntat.

    Kanske inte är någon bra jämförelse egentligen, men jag är t.ex. fobiskt rädd för spindlar, så jag uppskattar om någon varnar innan de visar en bild på en stor äcklig spindel, för då kan jag mentalt förbereda mig. Om den bara visas så kanske jag typ skriker rätt ut och blir helt skärrad, vilket inte är så kul om man tex sitter i en föreläsningssal och dessutom förväntas lära sig nånting. Sen är det naturligtvis, som du antyder, viktigt att folk tar ansvar (och kan få stöd) så att man inte bara går runt och undviker potentiellt “triggande” situationer, för då finns såklart risken att man blir extremt begränsad (har själv haft det problemet pga kräkfobi).

    Sen som många säger är det ju ingen bra anledning att skita i det bara för att gränsen är lite luddig. Omdöme och sunt förnuft, liksom. Ganska osannolikt att någon får en kraftig emotionell reaktion på fula tofflor. Förstår att det var ett skämt, men sådana argument får nog bara folk att känna sig förlöjligade (vilket inte är så bra om man vill få fram sin poäng).

  20. Hej Clara! Du är så klok. Jag blir så ofta glad över saker som du skriver. Jag håller med till fullo, eller vadå håller med? Det är ju så det är med ångest, att den frodas av att tryckas bort. Jag tänkte nu när jag läste: Oj! Redan 38 kommentarer där folk kommer skriva hur klok Clara är och skicka hjärtan och grejer. Men så var kommentarerna som de så ofta är – feltolkande och elaka. Inte alla alltså – endel var ju trevliga och sakliga och rent av snälla. Hur som helst, du har ju så evinnerligt rätt att man måste möta det där hemska och jobbiga för att inte låta det vinna (och med vinna menar jag växa). Nåja, tack för fin krönika. Jag hoppas någon psykolog kanske kunde skriva ett svar på din krönika…

    1. Vilka kommentarer är elaka? Man måste väl få kritisera en person som skriver en krönika i en stor tidsskrift. Har inte sett någon kommentar som är “elak”, inte på något annat sätt an Clara är “elak” (i.e. vass) i sin krönika.

      Man KAN faktiskt hävda att det finns ett problem att folk inte hanterar sin ångest och kritisera överanvändadet av begreppet “triggervarning” UTAN att raljera över hela begreppet som sådant, och utan att göra sig lustig över människor som har varit med om hemska saker. Dock skriver Clara tyvärr för en tidsskrift som knappast är känd för nyanserad och saklig journalistik. Då får man tåla att folk blir arga/irriterade och kritiserar – eller så får man söka efter kanaler som tillåter en att skriva en annan sorts journalistik.

    2. När det gäller PTSD är det litet mera komplicerat än att det “inte är bra att trycka undan ångest”. Det finns ett begrepp som heter floding, så när man arbetar med trauman är det viktigt att de inte obehindrat får “skölja över” vilket de kan göra av triggers. Därför behöver man skydda sig och de som inte själva har svåra PTSD-problem kan underlätta för den som har.

  21. Dette synes jeg var veldig interessant! Jeg liker så godt når du ryter ifrån. Det får i hvert fall mitt topplokk til å begynne å kverne. Spennede, Clara!

    1. Du menar att människor utsatta för sexuella övergrepp som barn, människor utsatta för traumatiska våldsdåd, krigsveteraner etc är lätttkränkta bara för att de inte alltid och i alla lägen klarar av att exponeras för sitt trauma?

  22. Så sorgligt det är att läsa din krönika. Jag har insett att du inte varit van vid att skriva krönikor och hoppats att du kommer att hitta rätt. Men texterna blir istället mer hånfulla och känslokalla. Du anser tydligen att en krönika måste provocera och förlöjliga. Fine! Fortsätt så. En triggervarning kan knappast vara ett problem i din blogg. Få är väl känsliga för texter och bilder om barnkalas, recept, foton på dig, foton på ditt kontor. Eller…?

    1. Håller med! Det är sorgligt särskilt som Clara annars skriver mycket klokt och moget. Sen är ju inte Expressen precis någon särskilt seriös och bra tidning. Kanske så en krönika i kvällstidning måste bli för att sälja.

    2. Oj, kommer osökt tänka på när man var liten och sa “spegel”. Eva, prova att byta ut ordet “krönika” mot “kommentar” i din text ovan. Fundera sedan en stund på det du själv just formulerade.

      Kanske borde du förresten triggervarna lite först innan du förlöjligar en annan person och försöker skapa en unken stämning? Så slipper man tappa den sköna tisdagsfeelingen, menar jag.

  23. Jag förstår till fullo ditt resonemang men tänker att en rätt formulerad varning kan hjälpa oss som är traumatiserade att stålsätta oss, “ok, här kommer det, jag är/försöker vara redo för de antagna känslorna som kommer att uppstå”. Tycker förstås inte att det är skribentens ansvar att varna, men om man som skribent har intresse av det och gör det gärna så ser jag trots allt inte onyttan. Jag spekulerar då att fler traumatiserade läser färdigt texten eftersom de kunnat förbereda sig?
    Intressant tankegång, hade aldrig sett på saken som du gör-tack för den infallsvinkeln!

  24. Hej!

    Som snart färdig psykolog skulle jag vilja förtydliga att triggers är ett existerande begrepp som används kring PTSD. Det är alltså inte påhittat utan används kliniskt. Vid ptsd är det mycket vanligt med upprepade minnen av traumat, vilket också kallas flashbacks. Minnena kan utlösas av händelser eller intryck som påminner om traumat och dessa intryck kan också kallas för triggers.

    Vid traumafokuserad behandling är en vanlig del att exponeras för sina triggers för att kunna öva nya förhållningssätt till dem. Detta ger en möjlighet att träna på ångesthantering och känsloreglering vilket i sin tur kan vara en hjälp på vägen mot förbättrad psykisk hälsa.

    Det är dock stor skillnad att träna på exponering kontrollerat och tillsammans med en terapeut jämfört med att stöta på sina triggers i okontrollerade miljöer, t.ex. på internet. Viktigt att komma ihåg är att många människor med ptsd lever extremt isolerade liv med starka undvikanden. Jag har svårt att tänka mig att det är en livssituation någon finner önskvärd utan tror istället att de allra flesta med ptsd önskar sig strategier för att hantera både triggers och undvikanden. Jag tror också att det är väldigt få människor som blivit utsatta för t.ex. övergrepp som vill se sig själva som offer. Men vi behöver komma ihåg att traumabehandling kan vara både ett svårt och långsamt arbete som för vissa tar hela livet. Det kan alltså mycket väl vara så att någon arbetar hårt med att skaffa sig strategier och träna på exponering även om det inte syns utifrån.

    //Klara

  25. Det vore en styrka av dig att någon gång reflektera öppet och inte alltid veta exakt. Men du har blivit så hård och inte mottaglig för dina läsare. När du får andras kloka och smarta reflektioner, lyssna. Ta in. Nån gång iaf. Istället för att kämpa för att ha rätt. Det är inte det vikigaste.

  26. Jag är helt enig med Clara, tycker folk är så himla känsliga för precis allt. Som när jag läste i ett öppet forum på Facebook med rubrik ”socker”, följt av ett inlägg där en tjej bestämt sig för att äta mindre socker och ville ha tips. Genast kom det gnäll om att inlägget skulle triggervarnas. Men snälla läs inte ett inlägg som uppenbarligen handlar om socker? Ska jag som fd låg självbild med ätstörningar kräva att klädkedjor triggervarnar innan jag kollar bikinis på deras sidor?
    Detta är inte alls samma sak som nötallergi! Mycket konstig jämförelse. Visst ska en eomantisk komedi varna för att filmen kan innehålla våldsamma scener, för det förväntar man sig inte. Men en inte en krigsfilm. Vi i Sverige har det så oförtjänt bra att vi har råd att gnälla om sånt här. Herregud.
    Jag förstår om ingen håller med mig för i det här PK samhället får man inte gå emot någons känslor i rädsla för att sticka ut eller trampa ngn på tårna.

  27. Kanske har du en poäng.
    Men jag associerar triggervarning till trenden av att chockera med foton. Bilder på spängda människor i Aftonbladet, personer som blivit skjutna i Facebook-flödet, barn som lider i reklam. När jag får upp såna bilder så sitter smärtan i mig i flera dagar. Och jag vill få ta ett aktivt beslut om jag vill uppleva en sån känslostorm eller inte, inte bli pådyvlad den av någon som tagit sig rätten att chockera mig. Därför uppskattar jag varningar. Så jag slipper se.

    1. Det är just det som är problemet med många människor idag. Vi vill inte se. För det är jobbigt. Och det som inte syns finns inte. Sorglig inställning.

      1. Nja, håller inte helt med om att det man inte ser kan man bortse från. Jag gör frivilligarbete för asylsökande,trots det har jag svårt för och undviker bilder på döda kroppar på medelhavets stränder. Man tar ju in den hemska sidan av verkligheten enligt egen förmåga, vi som har privilegiet att välja. Det betyder dock inte att man inte skulle vara medveten och även aktivt jobba för en bättre värld.

      2. Håller inte heller med. Jag stöttar regelbundet Läkare utan gränser, SOS Barnbyar och skänker pengar till tiggare – samt står ut med obehaget att se dem där i sin utsatta position. Jag är mer empatisk när jag har färre PTSD-symptom, det är lättare att tänka på andra när man inte ligger i fosterställning och huvudet fullt av minnen, helt enkelt. Så fler triggervarningar = färre PTSD-symptom hos många = större förmåga till empati och energi till att hjälpa andra.

  28. Hejsan,

    Intressant artikel. Håller, liksom många i kommentarsfältet, inte med. Med detta sagt så har även jag stört mig på hur generöst det ”triggervarnas” på lite allt möjligt. Ser det dock som ett mindre problem att begreppet ibland används lite väl generöst och okunnigt.

    Signaturen Klara gav en fin definition på hur triggers är ett befintligt begrepp inom PTSD och att triggers kan skapa associationskedjor, panikångest, dissonans och psykosliknande tillstånd. Som en fellow psykolog-student kan jag bara hålla med om att det alltså inte bara handlar om ”vanlig ångest” utan om oarbetade trauman eller trauman i bearbetning. Det är inget som kommer av-hjälpas av den sortens exponering utan kräver exponering under terapeutisk behandling.

    Många med PTSD kämpar för att leva ett normalt liv och bryta en isolerad tillvaro till följd av att undvika triggande situationer. Ifall en triggervarning kan hjälpa dessa människor i sin läkningsprocess (som kan ta vääääldigt lång tid) så känner jag att det är ett pris jag gärna betalar, även om jag skulle uppleva triggervarningen som ”lite störande”.
    Clara, du skriver själv att du har människor kring dig som har Ptsd och alla ser naturligtvis olika på sitt trauma- jag kan bara vittna om att deta kan se olika ut och att Många ändå upplever triggervarningar som en hjälp i vardagen. Kan vi triggervarna för allt? Självklart inte – men vi kan göra vårt bästa när det gäller att varna för explicita beskrivningar av sexullt våld, krigssituationer etc. Detta för att minska mänskligt lidande.

    1. Vill även dela med mig av en erfarenhet kring detta:
      När jag var yngre spelade jag mycket teater. Vi satte upp en föreställning som innehöll en krigscen. Vi var klädda som soldater, det förekom ljud av gevärsskott och bomber och vi använde blinkande strobe-ljus. Vi spelade för alla gymnasieklasser i vår lilla stad, bland annat en klass med ”sprint”-elever (hette inte det då tror jag men nyanlända ungdomar i alla fall). Den gången fick vi avbryta för att en elev bröt ihop och började skrika och gråta. Flera år senare träffade jag en klasskompis till honom som också varit där. Han berättade hur många hade mått dåligt av scenen vi spelade och att flera i klassen hade gråtit efteråt.
      Än idag tänker jag på detta och ångrar så mycket att vi inte hade varnat dom ungdomarna att föreställningen innehöll denna typ av scener.
      Nu är ju triggervarningar i text något annat men tänker ändå på att vi har många människor i vårt land idag som bär på tunga krigs-relaterade trauman. Många av dom lider av Ptsd och har det svårt nog som det är utan att behöva återuppleva sina trauman varje dag. Ifall vi kan triggervarna på internet, i text, tidningar, tv-inslag etc. för explicita beskrivningar av krigsrelaterat våld så tycker jag det är jättebra. Då kan människor själv avgöra ifall de känner sig kapabla och föräldrar kan Tillexempel hinna stänga av TVn för barn som har krigstrauman. Det är inte ”bortskämt” eller ”känsligt” utan respektfullt.

  29. Förberedde mig på ytterligare en raljant krönika och i början fick jag rätt. Barnsligt och fånigt och dra-alla-över-en-kam-igt. Men sedan kom andra halvan. Och oj vad jag fick svälja min bitterhet och krypa till korset.
    Riktigt bra skrivet Clara!

  30. Jag har en ännu bättre idé för alla som inte vill se elände: skippa sociala medier, välj dina bloggar med omsorg och lyssna på P1. Utöver detta tittar jag film jag väljer med omsorg (typ chick flick). Ja, Clara – JAG är en av dom som aldrig hade hört talas om triggervarning. 😂 har inget behov. Jag gillar din krönika. JAG TAR SJÄLV ANSVAR för att undvika elände. Nyheter på radio fungerar som sagt var utmärkt! I övrigt gillar jag din nya, tuffa stil. Du är en grym entreprenör. 👊🏼

  31. Använd det som ofta används i annan media. Hon raljerar över ett mode ord inte över att varna. Ibland kan man säga. Att texten eller programmet kan innehålla saker som kan väcka obehag för tittare eller läsare. Sen kan man trots att man inte håller med en person. Kalla personen känslokall. Det är personangrepp. Om man nu ska diskutera. Saker som kan väcka obehag hos någon. Ni vet faktiskt inte vad hon upplevt i sitt liv. Absolut ska varna innan man gör något som kan göra att en annan person illa.

    1. Tack, den var rolig!

      “A vegan, quelle surprise?” hahaha, och om att avocado kostar som ett hus.

  32. ÅH äntligen!! Så sant! Jag är med i en Facebook grupp där det triggar varnas i tid och otid. Sjukt tröttsamt!!! jag skulle ju visserligen kunna lämna den gruppen, det är mitt val att vara kvar, så jag klagar inte där. Men när du nu tar upp det så… 🙂 Det triggervarnas för olika typer av prickar, hudåkommor, magsjukor, mat, ja jag vet inte allt. Jag håller helt med dig!! bra skrivit!!

  33. Jag blev väldigt förvånad när jag läste kommentarerna i det här inlägget. Jag håller inte med om kritiken och tycker att krönikan är bra.

  34. Håller med i mycket, men just beroende på att trigger urvattnats genom att olika bloggare talar om triggervarna tex om ngn skriver om träning, då har det gått för långt. Helt orimligt att avsändaren skall kunna ansvara helt för vad mottagaren tar in. Minns när bilden på det döda barnet i medelhavet cirkulerade, en bild ingen såklart vill se, men ändå lite självupptaget att påpeka det istället för att bara hjälpa till på alla möjliga sätt. Ibland måste det till fruktansvärda texter eller bilder för att få oss att reagera och för att få till förändring. Så låt oss fortsättningsvis använda triggers sparsamt och med omsorg, ibland kan de behövas.

  35. Du har SÅ rätt Clara. Äntligen någon dom speaks up!!
    Ibland tror jag Sverige har varit fredligt för länge. Folk har det för bra och de senaste generationerna har vuxit upp med en enorm självcentrering. JAG känner si, JAG mår dåligt osv.. Sverige befolkas av människor som är så vana att lyssna inåt att de tar för givet att alla andra runtomkring ska gå på tårna.
    En redig katastrof skulle skicka alla människor i nödläge, tvingas handla och lägga fin fokus på vad som verkligen spelar roll i livet.

    Det är ju rätt underligt att vi i den välmående västvärlden där vi fostrats inlindade i självförverkligande bomull i högre grad lider av trauman och depressioner än folk från grigsdrabbade områden ute i världen.

    Allt benämns och ursäktas med bokstavskombinationer och folk får bekräftelse och hjälpmedel så till den milda grad att de sen inte fungerar ute i samhället där ingen längre finns att hålla i handen.

    Jisses…

    Ta ansvar för erat eget liv, förvänta er inte det från andra. Livet ÄR hårt. Det är så man växer.

    1. “Folk” lider inte alls av mindre trauman och depressioner i krigsdrabbade områden än här. Var får du det ifrån?

    2. Hahaha. PTSD dom diagnos UPPKOM efter första världskriget. Soldater från fronten kom tillbaka med så djupgående krigstrauman att dom var inkapabla att fungera i samhället. Så att Ptsd skulle vara mindre vanligt i krigsdrabbade länder är helt felaktigt. Tvärtom är det väldigt vanligt.

      1. Då klarades diagnosen ”schell chock”. Efter vietnamkriget fick den sitt nu nuvarande, etablerade namn.

    3. Har det någon gång slagit dig att det i Sverige idag finns en inte alls försvinnande lite del av befolkningen som faktiskt har upplevt krig på väldigt nära håll? Och som av resultat av detta lider av bland annat PTSD.

      Och Clara, det skulle verkligen vara intressant att veta var du har hittat dessa triggervarningar som i din mening är onödiga? Lite exempel? För jag ser de verkligen väldigt sällan. Kanske när det var as för extrema våldsskildringar eller sexuellt våld och liknande. Då jag tolkar det som att också du tycker att det kan vara berättigat, eller?

      Och jag ser verkligen inte problemet. Om en traumatiserad person får en varning innan de utsätts för något som kan starta en ångestreaktion, och som ger dem möjligheten att välja, eller förbereda sig, är inte det hänsynsfullt? Och vi andra kan väl bara låta denna varningen gå förbi oss om vi anser att den inte är tillpass. Hur kan hänsyn nånsin vara FEL? Som att nyhetssändningar ger en varning när de väljer att visa obehagliga bilder från t ex krig. Rimligt, absolut! Eller ska de också sluta varna och bara mata ut bilder på blodiga kroppar utan att säga något om det? Har läst krönikan flera gånger nu och försöker förstå, men den framstår bara som nedlåtande och raljerande.

  36. Förvisso raljerande ton men triggervarningar är förstärkningsmekanismer av högst oönskvärda beteenden. Per definition. Problemet i detta sammanhang är inte att folk blev våldtagna eller vad det månde vara, problemet är deras känslomässiga reaktioner i efterhand. Vi kommer inte åt dom genom att fly. Vad du gör eller utsätter dig för privat är din ensak, men samhället ska ej förstärka det sjuka. Nu fortsätter jag själv i raljerande ton. Fullständigt befängt att jag ska gissa mig till vad random folk triggas av, och vilka? Argumentet att det finns klara fall gäller ej här för inget är klart när det handlar om folks personliga snyfthistorier och hur sköra deras psyken är. Vänner som våldtagits triggas mer av att jag tror dom sköra nog för triggervarningar än för våldtäktssnack i sig. Varför är vissas upplevelser måttstock bara för att dom råkar vara svagare? PTSD är en diagnos dvs sjukt dvs verkligen inget samhället ska anpassa sig efter. Hör ni hur det låter ens? Kan vi ta ett steg bort från det sjuka sjuka sjuka svenska samhället och fråga oss rimligheten i att svaga sjuka offer sätter ramarna för hur folk ska bete sig eller hur vi kommunicerar med varandra? Dessa kommer ALDRIG bli ngt annat än just det om man matar in i deras skit. Dom identifierar sig med sina snyfthistorier för fan. Och ja buhu PTSD som en så försvinnande liten del har, speciellt av dom som gråter TW kan jag slå vad om, att det är löjligt att ens ta det som exempel. Men visst. Det är synd det som hände dig men vet du vad? Det finns faktiskt hjälp att få och det är från professionella som är fantastiska nog att palla ägna sig åt skiten och inte ngt du kan utkräva av gemene man. Jag betalar redan skattepengar för din vård och det räcker.

    1. Jag undrar ifall det verkligen är denna typ av reaktion som Clara vill väcka med sin artikel?
      Känns det bra att människor håller med denna artikel och skriver att ”svaga sjuka offer aldrig får sätta ramarna för samhället” att dom aldrig kommer bli annat än offer ifall man ”matar in i deras skit”. Är
      Det en människosyn vi vill förstärka i samhället?

      Det faktum att vi inta ska anpassa oss till sjuka människor, hur långt sträcker sig det? Anpassad skolgång och resurser för barn med autism och adhd, är det att gå för långt i anpassningen? Det är diagnoser liksom Ptsd. Ansträngningen att sätta en TW är så försvinnande liten och jag förstår inte hur folk orkar uppröra sig över det när vissa människor kan bli så otroligt hjälpta av det.
      Och det är inte en försvinnande liten del av befolkningen som har Ptsd. Med den ökade strömmen av invandrare från krigsdrabbade länder de senaste åren har andelen höjts dramatiskt.

    2. HÄR ÄR EN KOMMENTAR TILL AZZE, men jag önskar gärna att andra också läser den.

      Obs! TRIGGERVARNING!!!
      Jag kommer att skriva om hur det är att må mycket psykiskt dåligt. Jag kommer att skriva om suicid.
      Vänligen SLUTA LÄS NU om du som läser känner dig skör och inte tror att du kan hantera att dessa ämnen tas upp.

      Ojojojojojoj, Azze, jag finner inga ord. Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta.

      Du lyckas med denna kommentar att göra precis ingenting annat än att sänka min tro och tillit till mänskligheten. Finns sådana som du på riktigt? Jag trodde ärligt talat inte det, men nu blir jag rädd.

      Tyck gärna som Clara, som jag uppfattar vill ifrågasätta det eventuellt överdrivna användandet av triggervarningar. Man kan absolut vända och vrida på begrepp och strömningar i samhället och fundera på deras funktion och nytta/skada – visst!
      Säkert finns det hyfsat många ganska välmående, välbärgade svenskar som är lite allmänt “sjåpiga” i dagens samhälle – och kanske behöver de verkligen höra att livet minsann inte är så enkelt alla gånger, och att man inte ska vara så bortskämd och gnälla över minsta lilla, utan inse detta kloka mindfullness-tänk: “bara man vågar släppa fram obehagskänslorna och möta dem så blir det bättre på riktigt, man måste bara anstränga sig lite och lära sig att reagera på ett konstruktivt sätt…” och “med rätt verktyg, så går allt” och så vidare blaha, blaha, blaha.

      Och ja, det stämmer ju. Många av oss kan komma långt i att förändra och förbättra vår livskvalité bara genom att jobba lite (eller mycket) på vår inställning och med våra egna tankar. Det är bra, definitivt! Och fler borde nog göra det.

      MEN – och här kommer en mycket viktig och relevant reservation – alla klarar inte det, inte på egen hand och inte ens med mycket hjälp. En del får kämpa i dagligen för att klara av att leva i vårt samhälle med psykiska funktionshinder/diagnoser. En del orkar inte till slut, utan ser endast en utväg – att inte leva längre. För en del av dessa människor handlar deras tillfrisknande precis lika lite om “inställning” som det handlar om “inställning” huruvida en förlamad människa kan lära sig att gå. En del psykiska sjukdomstillstånd är så svårbehandlade att inte ens slutenpsykiatrin vet hur de ska göra.
      Och inte blir det bättre av bristen på resurser heller.

      Och att du har mage att uttrycka dig så nedlåtande om människor som redan mår så dåligt helt på egen hand, så att säga, är fruktansvärt. Du borde skämmas. Fy fan.

      Jag har en god vän vars vuxna son kämpade med mycket djupa och återkommande depressioner i många år. Han var en normalfungerande människa och toppresterande universitetsstudent när han började må dåligt som 23-åring. Han drömde om att göra akademisk karriär och hade många intressen och vänner. Successivt bröts hans liv ner bit för bit på grund av hans svårdiagnosticerade tillstånd och svårbehandlade depressioner. Han blev så småningom tvångsinlagd eftersom man fruktade för hans liv. Både hans familj och han själv ville inget annat än att KÄMPA för hans tillfrisknande. Men inte ens dina skattepengar, Azze, räckte. Kan du tänka dig!?
      Min väns son gjorde till slut det otänkbara. Han gjorde det under sin vistelse som tvångsinlagd i slutenpsykiatrin och lever inte längre. Så lite räckte alltså psykiatrins resurser till i den del av Sverige där han bodde; de lyckades inte ens bevaka ett solklart riskfall, som var inlagd av just det skälet – att man fruktade för hans egen säkerhet. Så många liv slogs i spillror när han dog.

      Så kom inte och säg Azze, att det inte handlar om gemene man, utan bara handlar om den professionella delen av samhället.
      VI ÄR ALLA ETT. Om du vill vara en del av samhället så får du ta det onda med det goda. Du får acceptera att det finns friska människor, sjuka människor, snälla människor, blyga människor, jobbiga människor, arga människor osv.
      Jag får t.ex stå ut med att människor med dina åsikter finns.

      Men jag lovar dig; om du på riktigt skulle vilja ha ett bättre samhälle, så är det samhället just ett samhälle som ACCEPTERAR SVAGHET. Och i acceptansen av svagheten kanske också längtan att på allvar försöka förstå varandra skulle kunna leda till följande:
      Att vi på allvar satte oss in i varför exempelvis triggervarningar i sin egentliga bemärkelse är en bra och nödvändig företeelse och inte något att raljera över. Att vi i ett sådant här kommentarsfält kunde lyssna på dem som vill berätta hur triggervarningar verkligen hjälper dem i deras dagliga liv – och inte avfärda deras erfarenheter med påståenden om att de inte kämpar tillräckligt för att bli friska/fria från tidigare trauman, att de medvetet gör sig till offer och att de trivs med det och annat skitsnack.

      Själv är jag tillfrisknad från mycket svår OCD i tonåren. Mitt liv var oerhört begränsat, jag duchade i flera timmar varje dag, hade ångest dygnet runt, gjorde oändligt mycket ritualer i timmar runt, runt. runt. Jag har pesronlig erfarenhet av hur god effekt bra behandling kan ha och jag är nu frisk. I mitt fall krävdes dock flera år av psykodynamisk terapi, KBT-terapi och så småningom ACT-terapi, så jag är väl insatt i poängen att lära sig strategier för att hantera svåra känslor och tankar.
      MEN, alla har inte den tur jag hade som tidigt hamnade hos rätt terapeuter, och dessutom kunde gå privat när öppenvården inte ville bekosta mina samtal mer (med endast få samtal hade jag inte kommit särskilt långt).

      Och där önskar jag att också du, Clara, kunde inse skillnaden i förutsättningar. Många, många vill gärna ta sig an sitt dåliga mående men kan inte pga bristande mod, bristande ekonomiska förutsättningar eller bristande ork. Kalla inte dem för hjälplösa offer, snälla, i alla fall inte på det där nedlåtande “förakt för svaghet”-sättet.

      Om du inte själv, Azze, har egen erfarenhet av PTSD eller djupa depressioner eller svår ångestsjukdom eller svår OCD eller m.m m.m av diverse svåra psykiska sjukdomstillstånd så kanske du skulle låta bli att yttra dig

      1. Francis, jag tänkte precis detsamma.

        Den människosyn som Azze ger uttryck för är ju survival of the fittest i dess sämsta bemärkelse. Fascistisk, hård och omänsklig. Och det mest intressanta är att när Azze skriver att samhället inte ska anpassa sig efter de som är sjuka eller behövande, så säger hen egentligen att samhället inte ska vara en plats för alla – utan bara för dem som inte behöver något från någon annan. Och då kan vi ju strunta i själva samhällsidén (dvs gemenskap) och bara leva som isolerade öar – och vilket enormt fattigt liv det skulle bli.

        Människan högsta, bästa och ädlaste egenskap är ju egentligen att vi förmår att känna empati. Varför i hela friden skulle vi vilja slippa använda den förmågan?

        Azze, besvara gärna oss, vi som har kommenterat ditt inlägg.

  37. Clara. Jag håller med dig. Och hur vet man vad som ska varnas för? Om man är så dålig att man måste ha filter på internet. Kanske bra att inte skrolla. I verkliga livet kan man ju säga till någon att inte fortsätta prata om något som upprör en. Jag tycker inte man ska beskylla andra för sin reaktion. Men helt förståligt om en reagerar. Att förklara Clara som empatilös kanske borde komma med en förvarning i texten för det är inte snällt heller. Alla som blir arga på Clara om och om igen. Ta ansvar och läs inte om det upprör er. Om ni nu vet att hon gör er arga.

  38. Ja jävlar, jag håller helt med dig på den! Det som upplevs som stötande eller obehagligt varierar för oss alla. Jag vill snarare förskjuta ansvaret på den som läser eller deltar i en diskussion – avsluta läsningen eller diskussionen om du tror att du inte kommer kunna hantera det. Sätt gränser men att göra tvärtom avkräva att den andre ska varna för allt känns orimligt. Det blir skevt.

  39. Jag har också förlorat en förälder i cancer, detta när jag var gravid med mitt första barn men helt seriöst Clara så som du talar i krönikan talar bara en mycket bortskämd person som absolut kan ha upplevt sorg och jobbigheter men aldrig någonsin upplevt riktiga trauman. Det har inte jag heller men tack och lov kan jag ändå förstå att det finns de som har det tuffare än mig. Vore intressant att veta om du skulle kunna säga det du skriver i krönikan till en person personligen som varit med om något riktigt trauma. Om du inte skulle säga det till kvinnan som tex precis förlorat sin tonårsdotter som begått självmord pga trauman från upprepade våldtäkter när flickan bara var 14 år eller till pojken som flytt krig och sett sin familj torteras och mördas så tycker jag nog inte att du skall skriva det heller..

  40. Först och främst – jag tycker att du är skitbra Clara! Du är en sådan som vågar säga det som andra tänker, och skapar en debatt av det. Med den här curlingmentaliteten vi har i vår del av världen (andra delar kan jag inte uttala mig om) så behövs det, annars kommer vi fortsätta utvecklas till en tystnadskultur där ingen vågar öppna munnen för man är rädd att säga fel.’

    När det gäller triggervarning så känns det som ytterligare en sådan grej som var bra från början men som har blivit överutnyttjad och urvattnad. Och som du säger – var drar man gränsen? Jag kan absolut förstå behovet av, och använda mig av triggervarning om jag skulle skriva om ett väldigt tungt ämne, typ detaljerat om gruppvåldtäkt eller så (varför i hela friden jag nu skulle göra det, men hypotetiskt), lite som att man “varnar känsliga tittare” på TV. Men nu för tiden känns det som att allt ska triggervarnas. Typ: “Triggervarning till veganer – idag har jag stekt köttbullar”. Jag tror nog mer på att spara den kraftfulla triggervarningen till de tillfällen då man verkligen ska diskutera ett känsligt ämne, eller diskutera på en nivå som ligger utanför det vanliga. Då kommer triggervarningen kanske återfå lite av sin styrka igen.

    Hänger helt med på ditt psykologiska resonemang också. Jag har själv en fobi som ger mig ångesttankar och fysiologiska symptom när jag utsätts för den, vilket jag gör både nu och då i samtal och i medier för det är inget ovanligt fenomen. Visst tusan skulle det för stunden vara skönt att bli triggervarnad varenda gång jag riskerade att konfronteras med den, men jag har lärt mig med åren att det enda som håller min ångest i schack är att med jämna mellanrum, till och med lite vardagligen, bli triggad. Om jag börjar undvika det så blir det bara värre och jag triggas av mindre och mindre grejer. Nu säger jag inte att alla fungerar som jag, och självklart finns det folk med betydligt allvarligare problem än mina, men jag tror att det finns mer än ett korn av sanning i det Clara säger. Ja – vi kan ofta styra våra egna känslor och reaktioner, kanske inte alltid momentant, men genom att jobba långsiktigt och målmedvetet.

    Hänsyn, och att tassa på tårna för varandra är en fin sak, lite som godis liksom. Livsnödvändigt i rätt mängd, men skadligt om det blir för mycket.

  41. Bra text. Och du har helt rätt i allt du skriver faktiskt!
    Tror det blir problematiskt när man, som en person som råkat ut för ohyggligheter av olika slag, börjar kräva att alla med yttrandefrihet ska ta hänsyn till allt som någonsin drabbat någon här i världen och att allt omkring just Mig ska censureras/skrivas varningstext så det passar just Mig.
    Vi lever ju i en värld där saker och ting händer, även trauman olyckligtvis, men det är ju svårt att börja varna för allt som är viktigt att ta upp om man ska komma nånvart. Sen att media vinklar våra nyheter så det ser ut som att världen består av 99% elände är ju både egendomligt, farligt och obegripligt.

    Till er som blev extremt arga över denna artikel och verkligen var tvungna att berätta om vad ni varit med om (för det gick bra tydligen, att väcka minnena på det sättet) skulle jag varmt vilja rekommendera terapi. Ibland kan det var lättare att börja trassla ut och reda upp i sig själv innan man kräver att resten av världen ska göra det åt en, eller räddare sagt skydda en ifrån att slippa.
    Kärlek och skyddsänglar till Er.

    1. Är du allvarlig? Rekommenderar terapi? Vad får dig att tro att vi inte redan i åratal tagit ansvar för vårt mående genom bl.a. terapi?

      1. Det som får mig att tro det är att ni tycker att texter ska komma med varningstext (läs ovanstående artikel+kommentarer)

    2. Ellie, du har ju nollkoll på PTSD uppenbarligen så det är svårt att ta dig på allvar.

      För mig går det utmärkt att berätta översiktligt om svåra saker jag varit med om, men om jag börjar dröja vid dem kommer fler och fler detaljer upp och jag kan bli överväldigad. Detta trots terapi, bland annat EMDR (googla). Har man PTSD har man en skada. Det är inte en sjukdom eller typ bokstavsdiagnos. Vissa läker aldrig helt, trots terapi. Det är som att få en yxa i benet typ – beroende på hur den träffar och vilken form man var i innan så läker man olika fort och olika bra. Vissa kommer kanske halta hela livet och få värk om de trampar snett. För dem hjälper det ju om man sätter ut exempelvis en skylt som varnar för halka, så att de kan gå lite extra försiktigt där.

      1. Noll koll? Posttraumatiskt stressyndrom, eller är det förkortning för något mer?
        Det jag vet, med mina erfarenheter från detta är att det inom psykologin diskuteras varför symtomen kvarstår hos vissa människor, det är individuellt. Det som utmärker är att man försöker undvika sådant som påminner om det man varit med om (naturligt nog!!) Och för de flesta brukar “det värsta” avta efter något år. Men det är som sagt individuellt. Det som dock i många fall r e k o m m e n d e r a s är bearbetning istället för evigt undvikande.
        Läs på eller fråga utbildad personal inom psykiatrin!

        1. Men man kan behöver undvika tills man bearbetat. Och då är triggervarningar till hjälp.

  42. Du skriver Clara att “Men om personer som triggas av helt andra saker än du gör plötsligt börjar avkräva dig att var och varannan sak du säger ska triggervarnas. Hur skulle det kännas då? ” Nu undrar jag vilka slags triggervarningar du själv upplever som orimliga och jobbiga? Konkreta exempel kanske kan belysa hur du tänker? Har en minnesbild av att du någon gång kommenterade att du avkrävdes på triggervarning när du gjort ett inlägg om underkläder och om träning (kan minnas fel!). Det är ju en annan sak än att triggervarna för beskrivningar av sexuellt våld, mord, eller andra våldsamheter.
    Jag tycker att personer som själva upplever att triggervarningar hjälper dem skall lyssnas på, inte förlöjligas för följderna av en psykisk sjukdom eller trauma. Det Lilla P skriver är något vi som inte lider av PTSD verkligen kan lära oss av.

  43. Alltså Clara, jag undrar på riktigt hur du orkar med detta när dina kommentarsfält gång på gång drabbas av övergrepp ifrån människor som måste hävda sig pga att de (möjligen) inte på annat håll får bekräftelse eller sjukdomsvinst pga sina skador, sjukdomar, särskilda omständigheter osv. Jag skulle bli så trött på detta att jag inte skulle veta var jag skulle göra av mig själv. Självklart måste folk få kommentera, det är väl antagligen det som är poängen med ett kommentarsfält. Men på såna vansinnigt otrevliga sätt och hoppa på dig för än det ena och än det andra. Tex som här där många inte ens är insatta i sin egen diagnos och kastar ur sig åsikter som om det var medicinska sanningar.
    Jag anser att du har den mest nyansrika bloggen med tillhörande krönikor, jag kanske inte har hållit med om allt men det är ju isf otroligt berikande! Så jag inte sitter hemma och tycker på samma sätt hela livet utan att utvecklas ett dugg eller slipas i kanterna osv.
    Det absolut enda i världen som skulle få mig att sluta följa din blogg är de hysteriskt ondskefulla (stundtals kan jag inte beskriva dem annorlunda), olämpliga och otrevliga kommentarerna från folk som använder detta forum för att kanalisera sin ångest (som i grunden kanske inte riktigt framkallats av dig, förhoppningsvis) Men, man kan ju välja att inte läsa kommentarerna som tur är. I detta fall tex, hade man ju kunnat kommentera varför man behöver triggervarningar. Inte att du är ja…lite av varje, som person som ens tar upp frågan. Om du förstår hur jag tänker. Man får självklart och naturligtvis ta hänsyn till att detta är trasiga själar som inte fått möjlighet att bearbeta men hur synd det än är om dem som inte kan ta ansvar för eget mående utan vill tvinga omvärlden att göra det så de slipper själva, så drabbar det ju i slutändan ändå dig och dina texter. Eller?
    Hur tänker du omkring allt detta?

    1. Så av personer med svår PTSD kontra en framgångsrik bloggare som tjänar sitt levebröd på bl a debattartiklar så är det bloggaren det är synd om?

  44. Underbara Klara. Jag fick ptsd för 12 år sedan. Jag har gått i många behandlingar för detta, flera vändor emdr(som skapades efter vietnamkriget för veteraner). Ptsd innebär kort att inte kunna skilja på nu och då, triggers kan göra att man kastas tillbaka till när traumat skedde.
    Jag har inte varit med om krig, men likande saker. Mår rätt bra idag, MEN jag kan bli triggad av saker och ha riktigt dåliga perioder(!) så frisk är jag inte och kommer nog aldrig kunna bli heller, oavsett hur mkt arbete och behandlingar jag gör. För mig med min ptsd påminns jag av så enkla saker som solljus, en viss lukt, känslor, ord, tankar som får tillbaka mig till exakt den situation jag var i. Jag har också upplevt cancer i min närhet och det kommer inte i närheten vad jag gått igenom när jag kastas tillbaka i mina upplevelser. Obs man kan få ptsd av även det, men detta gäller mig. Hur enkelt tror du det är när så banala saker som en lukt kastar tillbaka en? Det går likasm inte att undvika allt, det är omöjligt. Skulle man inte få undvika nånting skulle det bli övermäktigt, och jag skulle definitivt inte bara kunna notera att ”den här lukten påminner mig om…”. Med för mycket triggers skulle alla minnessituationer sätta igång ett tillbakakastande. Men om tex du, medvetet skiter i att du kan trigga andra för det är ”deras problem, då är du bara rutten. Du har ingen aning om vad folk gått igenom(och går igenom) och visst, håller med dig att triggers ordet har gått överstyr, men du missar helt betydelsen och hur viktigt det är att visa medmänsklighet för folk som upplever triggers på riktigt. Sluta dra alla och allt över en kam! Första och sista gången på din blogg.

  45. Jag tänker kring Triggervarning att det är rimligt och respektfullt vid skildringar och innehåll som är grova – som några påpekar i kommentarsfältet har vi ju länge haft det i början av TV-program ( där vi tittare annars inte vet att det komma skall). Tittare varnas för känsligt innehåll.

    Empati, hänsyn och förståelse är väldigt viktiga begrepp. Det går att kombinera med att människor också tar ansvar för det egna måendet. Vilket väldigt många gör. Människor ska kunna få chansen att välja bort sådant som får dem att må dåligt, då chansen finns att välja. Det är mycket som kan trigga igång känslor som inte går att förutse, (människor är födda olika och har även olika bagage, arv och miljö) det är en annan sak.

    Att använda Triggervarning in absurdum däremot är orimligt och får motsatt effekt – att Triggervarning där det verkligen behövs inte tas på allvar. Att triggervarna för att en text innehåller ordet socker eller kött t.ex är då som med pojken som ropade varg; när folk verkligen behövde varnas för vargen lyssnade ingen.

  46. Jag tänker så här; just nu tycker jag att det är jobbigt med alla andras bebislycka pga nyligt missfall efter IVF.

    Jag kan inte förbjuda andra att prata om bebislyckan. (Av mina närmsta vänner förväntar jag mig iof ganska mycket hänsyn just nu). Det jag däremot kan bestämma är om jag är med i samtalen eller ej. När det drar igång på jobbet sitter jag med mobilen och är demonstrativt inte med. Jag vägrar. Och det är min rätt. Jag tar till och med på mig rätten att göra lite dålig stämning. Den rätten kan inte bebislyckarna ta ifrån mig. Dom får inte någon bekräftelse av mig på sin lycka just nu för det går inte.

    Jag kan också tycka att om jag i ett sammanhang säger såhär: “Jag har nyss varit med om ett missfall, skulle vi kunna prata om något annat än allas bebisar/graviditeter?” så förtjänar jag ett visst mått av respekt (i alla fall ett tag).

    Ett problem som jag ser det är att vi glömt bort eller aldrig lärt oss visa hänsyn för varandra. Och det tycker jag att vi borde göra. Vi är kännande människor, vi kan visa varandra empati. Det är fantastiskt! Om någon är modig nog att visa sig sårbara för andra och berätta sina känslomässiga behov för någon så stärker det oss som människor om vi kan visa varandra hänsyn då.

    1. Bra skrivet.

      Jag förstår inte vad som händer med folk. Varför är det så viktigt att ryta ifrån om att man minsann inte kan KRÄVA empati och hänsyn? Nej, såklart man inte kan kräva hänsyn av andra, men är det verkligen fel att försöka?

      Jag håller alla mina tummar för att du snart blir gravid igen och det går hela vägen <3.

  47. Är nyfiken över om Clara någon gång då och då skriver om att hon i efterhand ändrat åsikt eller fått lite andra tankar efter en het debatt i något ämne hon skrivit om? Tycker också tonen verkar något hård ibland vad gäller andras sätt att se på saken. Håller också med till viss del i krönikan men efter att ha läst allas svar här inser jag att triggervarningar vad gäller väldigt svåra ämnen (som någon skrev) typ krig, sexuellt våld eller dylikt kanske kan triggervarnas på samma sätt som att man i tidningar varnar för starka bilder. Dock måste man ju någonstans då också sätta en gräns kanske, någon här beskrev att den har en specifik fobi men specifik fobi behandlar ju många områden såsom naturkatastrofer, djur, trånga utrymmen etc. svår avvägning kan jag tycka.