Åh, äntligen har jag fått ett internet värt namnet! Här kommer en laddning bilder från tågsträckan Zurich till Verona som vi åkte på våra Interrailkort. Bernina Express var den bästa biten – en sträcka upptagen på Unescos världsarv som sträcker sig mellan Chur och Tirano. Vackrare vyer har jag väl aldrig sett!
Tåget man åker med är bekvämt och modernt, med en fikavagn som rullas runt och panoramafönster som gör att man kan se toppen av bergen.
Våren är sen i hela Europa verkar det som – endast gräsmattorna hade börjat bliv gröna.
På Bernina Express är det flott värre med en servitör som kommer runt med korv, ost och nötkakor från regionen. Betala får man göra såklart (och ganska dyrt är det) men kort är inget problem så kontanter behöver man inte tänka på. Dock rekommenderar jag att man tar med lite egen matsäck för resan. Leden går längs slingrande bergssluttningar och över flera tusen meter höga berg. Tvära stup och skarpa svängar – ingenting för den höjdrädda med andra ord.
Tåget kör så långsamt att man hinner fota under tiden.
Ungefär halvvägs stannar tåget i 20 minuter så man ska kunna gå ut (Bertil posade loss totalt!) Alla andra turister kastade snöboll, men vi är måttligt imponerade just av snö så den biten hoppade vi över.
Däremot var det mycket annat som fångade deras intresse. Ett superhögt berg eller så. Jag minns inte riktigt.
Hittills har resan gått så himla smidigt. Det är ju verkligen inga avstånd här nere och på en enda dag åkte vi från Zurich till Verona. Fyra olika tåg. Sju på morgonen till sju på kvällen från dörr till dörr. Varenda avgång gick exakt på sekunden rätt!
Jag var lite rädd att vår treåring skulle bli åksjuk eftersom han ofta kräks när vi åker bil. Men med tåg har det verkligen inte varit några problem alls. Jag packade ner lite olika spel, paddan och ritsaker och med det har de kunnat roa sig väldigt bra. Men långa stunder har de mest varit nöjda med att titta ut. Eftersom det är lågsäsong och ganska tomt på tågen har de också kunnat leka och röra på sig rätt mycket i vagnen utan att störa någon.
Det fina med tåg är att man börjar prata med sina medpassagerare på ett annat sätt. En gullig engelsk farbror satt snett mitt emot oss och kollade på oss hela resan. Jag blev lite nervös och tänkte att han kanske störde sig på våra barn eller något. Men mot slutet av resan kom han fram och sa att han och hans fru suttit och tittat på oss hela resan eftersom vår familj påminde om dem som unga, då de ofta tågluffade med sina barn. Och istället för att ha någonting syrligt att säga tyckte han att vi hade så ljuvliga ungar. Jamen då blir man ju glad i mammahjärtat!
Jag kan tänka mig att den här sträckan är ännu vackrare att åka i början av maj. Då finns det fortfarande snö kvar på topparna men träden har hunnit slå ut så grönskan är som finast. Sträckan med Bernina Express är bra att boka i förväg eftersom den är väldigt populär och antalet avgångar begränsat. Men övriga sträckor har vi hoppat på i farten utan att reservera plats först och det har inte varit några som helst problem. Med ett interrailkort har man stor frihet!
Om du också är sugen på tågluff kan du kolla Europarunt.se för mer information. Och så lovar jag en utförlig tågluffsguide när jag kommer hem!
21 svar
Så fint! Hur tog ni er till Zurich? Med flyg? Det är ju långt hemifrån er ändå dit.
For et fantastisk blogginnlegg Clara! Både bildene og ordene gjorde meg tvers igjennom varm i hjertet. Ikke minst kjente jeg det rykke i reisefoten. Jeg har hatt lyst å reise på en slik reise så lenge nå. Og jeg kjenner meg så godt igjen i det å prate med andre reisende. Kanskje spesielt eldre folk, sånn som du beskriver her. Og det er jo så koselig 😉 Samtidig er det Poirot og Orientekspressen som dukker opp i hodet mitt når jeg ser bildene av de høye fjelltoppene med snø og de smale steinbroene dere kjører over.
Vi har bestämt oss för att tågluffa med vår 4-åring i sommar och dina bilder gör mig bara mer övertygad om att vi har tänkt helt rätt. Nu är vi mitt i planeringen. Jag har Schweiz högt på önskelistan (åh tåg med panoramafönster!) och maken vill åka till Makedonien. 4-åringen förstår inte riktigt det där med länder, men han vill gärna rida på en häst.
Om ni tar er till Makedonien kan jag tipsa om Matka – en väldigt naturskön plats med höga berg och vattendrag. Vi åkte lokalbuss från Skopje, taxi funkar nog också. Skopje är en kontrasternas stad med både överflöd och fattigdom och vi träffade många trevliga människor. Kan rekommenderas!
Tack för tipset! 🙂
Vad kul att resan genom mitt hemland sedan 15 år gick bra och att ni gillade det! Schweiz är (för det mesta) vykortsvackert.
Helt fantastiska bilder! Hoppas ni har det mysigt!
Kram från sjukhussängen på psyk
http://www.jagraktuppochner.se
Jag har varit en trogen läsare i säkert 9 år. Jag vet att många bloggare är emot det där med läsare som säger hejdå, men jag känner att efter så många år av en slags modern ”vänskap” så måste jag få göra något slags avtryck som liknar ett hejdå.
Jag har hejjat på för att bloggen ska bli stor. Jag har köpt böcker för att stötta en medsyster och jag har kommenterat flitigt och lovordat din blogg. Men nu har det ändrats. Den främsta anledningen att jag slutar är att bloggen inte längre känns genuin. Den har samma kändis-ridå som alla stora bloggar får, och från att ha gått från feelgood är den nu något som snarare skapar ångest för mig, och det är bismaken som gör det. Förstår att denna kommentar inte värd nåt för dig Clara, en läsare i mängden och hur ska du kunna behaga Alla, men jag skriver det för mig.
Jag vill inte gå in på exakt vad som gör att jag mår dåligt av bloggen för jag tror inte du skulle ta åt dig.
Tack för systerskap och inspiration i många år. Tråkigt att det blivit som det blivit med dig, din blogg och ditt varumärke. Du är som en feminin Schulman. Hejdå
Jag har också följt Clara i många år och upplever inte alls någon sånhär förändring. Kanske är det något i ditt eget liv som ändrats, som gör att du nu mår dåligt av bloggen?
Sen undrar man ju varför du följer någon troget många år och absolut måste tacka för dig när du lämnar – men avsluta med lite hårda sparkar. Om en kvinnlig Schulman, och tråkigt att det blivit som det blivit med ”dig, din blogg och ditt varumärke”. Inte bara bloggen minsann utan Clara som person…Och sen inte skriva varför, så det kan bemötas, utan bara sätta näsan i vädret och konstatera att Clara ändå inte skulle bry sig. Typiskt elakt sätt att avfärda någon. Har man lite råg i ryggen säger man antigen ingenting eller så klämmer man ut sig något ordentligt, inte halvmesyrer som år omöjliga att försvara sig mot. Fegt, tycker jag.
Hoppas du nästa gång du ska tacka för dig inne hos någon kan göra det lite mer rakt och modigt.
Jag tror att nyckeln till behovet att säga ”hej då” är att många bloggläsare själva upplever att bloggaren är en personlig vän, tappar distansen och blir besvikna när de upptäcker att några enstaka kommentarer inte är mer än så. Jag har också följt Clara ett antal år och köpt någon bok – men jag har aldrig gjort det för att stötta utan för att det varit en bra produkt. Jag delar en del av Claras åsikter och är helt främmande för andra, men det är just det som är värdefullt för mig i bloggläsandet – att få inblick i andras världar och tankar för att vidga min egen förståelse. Jag känner inte Clara som person utifrån hennes blogg, jag är medveten om det och jag respekterar hennes livsval – hon är en uppenbart begåvad skribent och företagare och det är den delen jag ser på bloggen. Och jag beundrar modet att våga vara offentlig i en tid när alla tycker sig ha rätt att döma andra!
Jag tycker att det här är en märklig kommentar och precis som någon skrev ett hejdå utan att förklara varför. Och det är alltid lite creepy när folk tror att de är vän med en bloggare. Relationen liknar kanske mer en stalkerrelation än en vänskapsrelation, för den är ju otvetydigt ensidig. Länge skämdes jag för att jag läste bloggar för jag tyckte faktiskt att det var pinsamt att jag ”levde genom någon annan”. Jag funderar intensivt på vad personen menar. Jag ser reklam i bloggen, men för husmorsprodukter, pysselsaker, trädgårdsgrejer, ekologiska matvaror och krämer från apoteket vi alla ändå har i skåpen. Jag ser att interrailkortet är sponsrat och att pojkarnas kläder också antagligen är någon sorts reklam (men Gud vad jag ändå vill köpa baskrar till egna och andras barn). Men jag är fullständigt kär i bloggen! Jag tror inte på att det är en fasad och att det ligger (mer än naturligt i vardagen) högar med skit i kanterna kring Claras vackra stilleben. Jag tror på det för att jag själv har bott i ett gammalt hus som man inte kunde annat än respektera, för att jag själv har två relativt lugna pojkar och en liten hund. Jag tycker att miss clarity och alla böcker är alldeles underbara. Jag tycker bloggen är så personlig och öppen kring att vara introvert, högkänslig och utbränd och jag vet hur det är att ha en syster och förlora sin mamma till cancer som ung, att tro att man aldrig kommer att kunna jobba. Jag vet hur det är att ha äldre släktingar i sin bakgrund som har präglat högtiderna och somrarna så att man vill ge barnen en barndom med nostalgiska inslag. Jag älskar att skriva, tänka och är en riktigt drömmande nostalgiker som fått psykiska och fysiska skrapsår i livet. Igenkänningsfaktorn är enorm! Vi var tvungna att flytta in till stan pga jobb, men både jag och min man lever ut vår dröm genom clara. För oss är underbaraclara en livsstil. Man kan använda ordet som ett adjektiv, ett hus, ett tyst barn som pysslar, en hund som ljudlöst nosar runt i en skog, en vykortsvacker sjö, lugn och ro och en snusförnuftig och rent ut sagt vis syn på livet kan beskrivas med ”underbaraclara” i vår familj. Vissa kvällar sitter vi vid matbordet och säger, man kanske borde lämna allt och leva mer ”underbaraclara” och så drömmer vi oss bort. En feminin Schulman. Jag kan inte annat än misstänka att det har att göra med att clara uttrycker sin mening i krönikor. För annars ser jag inte hur en man från Stockholm som ofta baktalar andra på ett elakt och hetsigt sätt kan påminna någon om Clara. Jag tycker du är fantastisk Clara! Jag skulle gärna vara din vän men nöjer mig med att vara din konsument, för det är det en bloggläsare är. Jag skulle läsa dina romaner om du någon gång skrev några. Jag har aldrig läst en mer genuin blogg.
Så fint! Vad bra att allt klaffar. Jag sitter och planerar själv in nästa tågluff, Ryssland blir det. Men åker inte tranasibiriska utan från norr till söder istället. Ska bli så kul!
Så härliga bilder! ♡
Åh, så underbart det ser ut!
Jag och min sambo åkte samma sträcka fast åt andra hållet Tirano – Chur. En av de häftigaste tågupplevelserna jag varit med om! Det enda man behöver tänka på är att vara ordentligt utvilad när man åker. Det är så mycket ljus (iom panoramafönstren) och intryck att ögonen lätt blir utmattade. Vi fick sitta och peta varandra i sidan sista biten för att inte somna, vi ville ju inte missa något! Fortsatt trevlig tur!
Så vackert! Jag blir sugen på att tågluffa igen. Var nästan 10 år sen nu jag var ute och då bokade vi det mesta i förväg. Vill åka lite mer spontant någon gång också. Hoppas att resten av resan också blir bra! 🙂
undrar också om resan till zurich – nattåg eller stannade ni nånstans på vägen ner?
Hehe, det är nog snö kvar på fler ställen än topparna i början av maj.
Jag har åkt sträckan i början av juni, då var det helt snötäckt på de högre partierna av banan.
Åh, vackrare vyer än de ned mot Italien får man leta efter! Verona är en favorit hos mig, en fantastisk stad med så mycket att erbjuda. Inte säsong för opera på amfiteatern nu, men en massa annat! Hoppas ni får till ett besök till Gardasjön också, kan rekommendera Limone eller Gargnano!
Och älsk på äldre brittiske män, den sista generationen gentlemän!
Jag är så himla sugen på att ge mig ut och tågluffa med min familj! Om du skriver ihop en liten guide, brodera gärna ut kring vilka åldrar som funkar. Mina är 4 år och 1 år nu, känns svårt med en 1-åring eller har jag fel?
Tack för en bra blogg!
Är man inte gjord av pengar skulle jag spara semesterbudgeten – som ändå är rätt saftig för tågluff med övernattningar och allt – tills det yngsta barnet var gammalt nog att få ut något av det. Gör en större resa om ett par år istället 🙂