Utfryst av andra föräldrar?

I veckans avsnitt åker vi till Ericas stuga för att hämta en fin gammal vagga som jag ska få låna.

Jag städar ur den och Erica berättar om hur hon i sin första mammagrupp märkte hon att de andra mammorna ville ha bort henne från gruppen. Och de lyckades. När Erica berättar om det här börjar vi skratta, men samtidigt tycker jag det är sorgligt. Vad tänker du när du hör hennes berättelse?

Den här veckan åker vi också till hennes lada för att spana in en klassisk gammal norrlandsvagga. Jag förbereder mig på livet som trebarnsmorsa och ger mina bästa budgettips till förstagångsföräldrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

41 kommentarer på “Utfryst av andra föräldrar?”

  1. Kände mig inte heller välkommen. Alla andra var så lyckade och glada. Jag var allmänt hispig, rädd och ville göra allt rätt. ALLT. I dag kan jag skratta åt att jag hade genusångest (kan jag ens ha klänning på min dotter?!), jämställdhetsångest (hemma längst och mest), blöjångest (tygblöjor, babypotting eller miljöbov?), matångest (burk, hemmagjord puré eller blw?), amningsångest (för mycket, för ofta?), och rent allmänt: prestationsångest.

    Utöver detta: noll social kompetens och skämtar ofta om alltifrån egentid på toa till utvecklingsfas-leda och oviljan att leka på golvet i timtal. Inte ok! Det ska vara rosenskimrande beskrivningar om föräldrarlivet trots att allt är i kaos och man går i morgonrocken till kl. 14 och disken ligger på hög. Obs, älskar mitt barn ändå, om det var oklart.

    1. Haha, avskyr att leka på golv! Dina skämt hade funkat utmärkt i rätt socialt sammanhang 😀

    2. Jag är också den där mamman som ska skämta om allt på ett sätt som får andra mammor att se chockade och illa berörda ut ut. Det är som ett tix bara för att allt ska verka så förbenat pretto och perfekt hela tiden.

  2. Jag kände mig utanför när min yngste inte utvecklades enligt normerna. Hen har diagnos inom autismspektrat. Kände att jag och min familj inte passade in på den idylliska föräldrakooperativa förskolan. Ständiga samtal om att storasyskonet idag välfungerande och harmonisk ung vuxen låg sent i kurvorna. Var ofta en mycket ledsen mamma ihop med pedagoger och föräldrar på kooperativa förskolan. Hade riktiga vänner utanför. Märker bara av att skriva denna kommentar att traumat är kvar inom mig. Vi människor är flockvarelser och sällan snälla mot den som av olika anledningar inte passar in.

      1. Ja. Oj vad man inte passar in någonstans när ens barn inte följer normen. Mitt barn har också diagnos inom autismspektrat. Barnet är 4 år nu men jag känner mig lika utanför då som nu. Känner exempelvis inte en enda förälder på förskolan. Grannar med barn i samma åldrar har aldrig bjudit mitt barn på kalas eller liknande…

        1. Blir så ledsen när jag läser detta! <3 Kram!
          Har familjemedlemmar med autism & förstår precis känslan! Varför ska vi ha så svårt att inkludera? Tillvaron blir så mycket bättre & roligare för oss alla då!

          1. Åh så tråkigt att höra dina upplevelser, hoppas du har möjlighet att få ett socialt nätverk med hjälp av andra kanaler för ditt barn, kanske BVC har tips om andra familjer med liknande situation och ni kan skapa grupper tillsammans? Finns det andra föräldrarkooperativ i närheten? Mitt barn går på ett föräldrarkooperativ och vi har tvärtom flera barn där med olika svårigheter just för att de kan få ännu mer stöd när barngruppen är liten och närheten är stor mellan barn/personal/föräldrar.
            Önskar dig lycka till.
            Kram

  3. Jag kan inte säga att jag kände mig mobbad men sällan som jag riktigt passade in med andra föräldrar för det mesta. Jag var för mainstream för de mer alternativa föräldrarna (gav burkmat ibland, gav mat från 4-5 månader istället för 6 månader och bara BLW med sonen, gillar förskola, hade inte bara ullkläder eller begagnat, för vaccinering) och för alternativ för mainstreamgruppen (ammade båda barnen i flera år, bar barnen i sjal/sele speciellt som bäbisar, samsovning utan att ens äga en egen säng osv). Till slut lärde jag känna lite olika föräldrar med första barnet men med andra så var jag mest på öppna förskolan för att barnen skulle få göra något annat speciellt det större. Jag fann många föräldrar för uppstressade och oroade så otroligt fokuserade på sina barn på ett sätt som var besvärande för mig och främmande nu andra gången. Jag var säkert likadan med det första men det blev jobbigt så jag satt mest och kollade i en tidning med ett öga och barnen med det andra och jag framstod säkert som en usel förälder men det räckte för att barnen skulle ha det bra och jag med och med mina nya ögon så var det en bra kompromiss.

    Något jag märker nu som förälder till barn som inte är pyttesmå är att det är en stor delning mellan föräldrar när det gäller barnens frihet. Jag är typen som låter mitt äldre barn vara ute mycket, upptäcka saker utomhus utan att jag är där (inom rimliga gränser) och göra saker själv vilket dock vissa föräldrar inte gör. Detta kan skapa nya brytningar och allianser.

  4. Jag kan inte säga att jag blev utfrysta, men att jag inte passade in var väldigt tydligt. Dels var jag äldre än alla de andra (ändå “bara” 32 år), vilket jag aldrig någonsin hade trott skulle ha betydelse, och dels var min dotter liten till vikten. De andra mammorna pratade varenda gång om hur stora deras barn var. Det var som en tävling i vem som låg mest över kurvan och vem som hade knubbigaste låren. När en mamma skulle visa att hennes tremånaders kunde stå utan att hålla i sig om man lutade henne mot något började jag ifrågasätta både mig och mitt barn. När jag gråtandes berättade detta för min mamma sa hon klokt nog att om jag inte finner ett stöd i gruppen är den inget att ha. Och jag gick inte tillbaka efter det.

    1. Oj, i min mammagrupp var det precis tvärtom. Min första såg ut som en jätte bredvid alla de andra pyttiga bebisarna som alla vägde under tre kilo vid födseln (min vägde fem…). Dessutom var han lite sen motoriskt och de andra mammorna kunde inte förstå hur jag kunde vara så lugn och inte få panik över det. Jag var även yngst och kände mig helt enkelt utanför. Nu förstår jag att jag helt enkelt inte var så intresserad av att prata med andra mammor om barn, jag fick nog av barn hemma liksom. Idag är jag mammaledig med min andra son och umgås knappt med andra mammor alls när barnen är med.

  5. Jag tycker att det var väldigt illa hur de andra mammorna betedde sig mot dig Erica, (och en till) inte ok på något vis. Det gör mig upprörd både hur de gjorde och att du tar på dig skuld för det, naturligtvis var ingenting av det ditt fel.

    Har förstått att det tyvärr är vanligt att det blir utfrysning och dålig stämning i mammagrupper, väldigt synd då något som ska vara en tillgång och stöttning blir något helt annat med konkurans och dylikt.

    1. Det är såklart skräp att lura barnmorskan + två mammor upprepade gånger. Absolut.

      Men nu mitt i livet har jag försökt att bli mindre upprörd/arg/ledsen på sånt som går fel genom att försöka förstå hur andra tänker. I det här fallet tror jag vi hade helt olika förväntningar i gruppen. De ville ha den som en ljuv plats, en ljus motvikt, ett tillfälle då mammor fick lämna blöjhinkar och fläckiga mammakläder. Jag tänkte tvärtom – här får man hälla ut skiten så man orkar vara hemma sen. Det blev såklart en jädra krock.

      Vet att en del av dem hade helt annorlunda liv än jag. Stora hus och en partner som är bortrest i veckorna. Jag hade en lättroddad lägenhet och pappan kom hem på kvällarna så att jag kunde träffa en kompis ibland. Rätt ofta jobbade han istället sen kväll och då hade vi dagarna ihop. Mammagruppen kanske var de andras viktiga ventil, ett sätta att komma ut och äntligen få lufta sig.

      Det kanske låter märkligt att jag skrattar åt det här. Men tycker att det finns ett absurt roligt drag i storyn. Till sist kan jag bara hålla med om att det inte var mitt fel.
      Stort tack för att du tar dig tid att skriva en kommentar!

      1. Så lustigt; jag har istället så här som 40+ börjat tänka tvärtom mot dig; anstränga mig mindre att försöka förstå och ibland acceptera att ibland är folk helt enkelt (deras handlingar) idiotiska. Det är för mig en lättnad, att inte alltid försöka förstå och släta över.

        Med det sagt så ser ju situationer olika ut, 😊 Du vet ju vad som är bäst för just dig. 💕

  6. Åh vad jag kände igen mig i det avsnittet! Jag har också skämtsamt sagt saker i stil med att ”gå ut och låsa dörren och lämna barnen hemma” och fått samma reaktion och man känner sig konstant så annorlunda. Senast idag sa jag hej till en förälder på förskolan (igen, för att se om det kanske var en slump att hon aldrig svarade mig de andra 4 gångerna utan bara tittade bort..och sedan pratade glatt med andra föräldrar) för att igen bli ignorerad. Min äldsta son går på dagis och fick för första gången idag höra att han inte fick vara med å leka och fick en stängd dörr i ansiktet av sin ”bästa kompis”, och tyvärr är det något som följer en resten av livet men något som man så småningom lär sig att inte lägga energi på – men man blir ändå lika chockad när det händer. Snälla alla. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra?

    1. Så fruktansvärt och viktigt det du tar upp. Att vara vuxen är att vara någon typ av förebild .Nog hälsar man och säger några ord till andra föräldrar på ens barn förskola eller skola. Ska vi visa barnen att det är okej att vi vuxna fryser ut inte hälsar på varandra etc?

  7. Sorgligt detta ,men är inte alls förvånad heller. Har själv inga barn men känner igen det ändå, när man kommit till ny arbetsplats. Blixsnabbt vill vissa ha bort en och verkar göra allt för att man ska vantrivas så till den milda grad att man bara slutar. Har hänt mig två gånger. Alla andra gånger har det inte varit lika uttalat och där har jag till slut satt dessa kvinnor (alltid kvinnor, aldrig män) på plats. Vad upptäckte jag då? Jo, det var precis vad de ville. De sade att de nu förstod att jag inte var någon de kunde köra över och då vann jag deras respekt.

    Så, tja ibland kan vissa typer inte tåla andras mer tillbakadragna stil och lugn, de vill veta var de har folk och testar gränser. Löjligt och märkligt, men om det nu är så, kan det ju vara bra att veta. De flesta som inte mycket tydligt visar framfötterna och tar plats från första början, kommer att testas på graden av sin kraft. Antar att dessa testare själva egentligen inte är så starka, men klarat sig genom den yttre kraftmätningen och inte låter andra komma undan med mindre på grund av sin missunnsamhet.

      1. Alltid grundskolor och gymnasieskolor! Ja, ett utbildningsföretag också som skulle hjälpa arbetslösa invandrare i arbete och studier. Det var det värsta mobbningsstället faktiskt med Jante i vartenda hörn. Tydligen hade Elaine Eksvärd jobbat där i sin ungdom och de talade illa om henne från första dagen. Tänkte lite senare på det när jag läste Elaines bok om härskartekniker, månne hämtade hon material delvis därifrån.

        1. Tack för ditt svar! Usch, det låter hemskt jobbigt. Man kan ju undra vad det är som gör en så rutten arbetsplatskultur på vissa ställen.

  8. Har Inga barn.Skulle aldrig ha råd med barn.I dag i storstan där många är singel kvinnor med barn.Kvinnor lyfts alltid fram i vilken relations status du har.Väldigt sne synsätt.

  9. Har inte lyssnar ännu, men sitter i en hotellbar och väntar på att träffa min ”mammagrupp” Vi har alla 12-åringar, som är våra barn nummer två, och har träffats regelbundet sedan de var bebisar. Så kan det också gå om man har tur 🙂 Vänner för livet och samvaro utan jämförelser och prestationsångest. Hemskt hur folk tycks kunna vara mot varandra, i stunder när vi som bäst behöver stöd och uppmuntran.

  10. Fint avsnitt! Att det finns människor i vuxen ålder med så tråkig attityd, det slutar aldrig att förvåna mig.. älskar för övrigt Erikas kvicka kommentarer och ironiska humor 👌🏻❤️

  11. Tisdagar är ju en av veckans höjdpunkter. Men önskar att era avsnitt var längre eller kom ut oftare 😉

    Ericas mamma-grupp lät ju verkligen inte som en trevlig grupp att va med i. Men ändå…att de kunde med att bete sig så mot Erica och den andra tjejen. Heja för mer avslappnade mamma-grupper där man kan få skoja, gnälla och slappna av!

  12. Så bra avsnitt! Jag kanske är naiv men blev lite chockad över att vuxna människor beter sig på det här viset (men det kanske visar på att jag har bra människor omkring mig). Skrattade dock högt åt berättelsen om risken för schizofreni om en lämnar barnet till barnvakt några timmar.

  13. Min mammagrupp var helt underbar och i helgen ska en av dem med barn komma och hälsa på hos oss. Fem år senare hänger en del av oss fortfarande.
    Nu är jag gravid igen och har flyttat till en liten plats, är mer “nervös” för vad det blir för gäng här där alla känner alla.

  14. Erika, så insiktsfullt (och imponerande på flera olika sätt) av dig att du kan se hur skälet till att du inte “passade in” i gruppen var att ni hade olika situationer och olika önskningar beträffande vad ni ville få ut av mötena! Inte för att det på något vis motiverar eller ursäktar deras beteende, men det är beundransvärt när en person kan se sin egen situation och sitt eget agerande ur de andras synvinkel. (Och att de inte kunde ta ditt skämt om att lämna ungen och låsa dörren visar kanske att det var lite för nära sanningen och därmed lite för långt från ett skämt för dem, medan det för dig var just ett skämt eftersom det så uppenbart inte var någonting man skulle göra!)

    1. Ja, så kanske det var. Tror att de här mammorna var mer ensamma mån-fre, de berättade att deras partners ofta var bortrest under veckorna.
      Roligt att du lyssnat o gillade mitt resonemang. Skönt att det finns fördelar med att bli riktigt fullvuxen (om än i gråskala) ;D

  15. Apropå ekonomi och barn.. En bekant har en mycket ordnad ekonomi, en ledande befattning på ett välmående företag. Hon har inte råd att ta ut föräldradagar för hon ”förlorar för mycket på det”. Lägger ut dagarna på helgerna (då hon ändå är ledig) för att bli av med dagar. Allt (i princip) till barnet köps begagnat. Sedan säljs det vidare. Även sådant som barnet fått av släktingar. Fina , med kärlek stickade och hemsydda kläder. Inga problem med att köpa dyra saker/aktiviteter till sig själv dock. Jag vet att man inte ska lägga sig i hur andra (mammor) gör, men har såå svårt att förstå prioriteringen.

    1. Jag köper också begagnade kläder till min dotter (som är nyfödd) och (nästan) bara nya till mig själv. Tycker det är svårt att hitta passande begagnade vuxenkläder med alla olika storlekar och passformar, det tar mer tid än jag orkar lägga, annars hade jag gärna gjort det. Men till en bebis är det ju jättelätt att hitta massa fint och skönt! Skäms inte det minsta för att hon har begagnat, kläderna är ju exakt lika bra som nya! (Och ofta använda typ 3 ggr…) Kommer sälja vidare allt utom ett litet lagom antal minnesgrejer, och skäms inte över det heller. man måste ju sålla lite när man sparar minnesgrejer för att inte fingrejerna ska drunkna. Dessutom är det en härlig känsla att ytterligare barn kan nöta på grejerna istället för att de ligger i en garderob i 30 år och får torkad resår, hårdnade skosulor och blir otrendiga. De hemskickade kläderna blev kanske inga favoriter för din bekant, även om de kanske borde erbjudas andra släktingar innan de skänks/ säljs vidare.

      Det handlar inte om pengar (även om det finns mycket jag hellre gör med pengar, t ex stoppar in dem på dotterns sparkonto) utan om att begagnat är exakt lika bra, ja till och med bättre, eftersom mer gifter tvättats ut! Just för att värna om min dotter, samt jordklotet hon ska leva sitt liv på, köper jag begagnat till henne. Barn växer ju också, som bekant.

      Förklara gärna varför det skulle vara negativt på något sätt för ett litet barn?

      Det där med föräldradagarna förstår jag inte riktigt heller, vem är hemma med barnet då? Eller går barnet på förskola? Men det är såklart sorgligt om inte din vän tar sig tid för sitt barn.

      1. Inget fel med begagnat av många anledningar. Men allt köps begagnat och allt säljs, inget sparas. Mycket är slitet och ser allmänt sjaskigt ut. Och ja, jag erkänner villigt att det retar mig när det finns pengar, men man väljer att inte lägga dem på barnet i större utsträckning. Här handlar allt om pengar, believe me! Det gäller även aktiviteter och tid spenderat med barnet, minsta möjliga. Barnet är hos dagmamma, förutom fyra veckor på sommaren. Pappan tar sitt ansvar, har barnet mestadels av tiden på fritiden, då mamman har ett mycket rikt fritidsliv. Lika mycket hans ansvar att ta föräldraledigt tycker du. Det finns en historia bakom som jag inte tänker tråka ut er med som gör att jag tycker annorlunda. Och som du skriver, det sorgliga är att barnet helt enkelt inte är så intressant att lägga tid och pengar på.

        1. Tilläggssvar! Jag ljög. Det är ingen bekant, det är tjocka släkten. Jag har mer insyn än vad jag vill egentligen. Svårt att låta bli att ha åsikter, mot bättre vetande. (Du skulle inte tro mig om jag berättade vad jag vet vad det gäller prioriteringarna av det här barnet. Skulle nog hållit mig till att förfäras inuti mitt huvud. Gick igång på Claras ”vaaa?!-reaktion” under middagen och Ericas fundering om att när det fanns utrymme så blev första prio barnen… Har i övrigt inga synpunkter vad det gäller att köpa/sälja/använda begagnat, men när man har råd (med råge) tycker jag man kan skänka vidare kläder än att jaga småpengar bara för att man kan.

          1. Jag förstår att du tycker det är jobbigt att se om det är en familj du känner så nära att du vet att det finns bristande omtanke om barnet, lättare att se på nära håll såklart, så sorgligt!

            Förstår forfarande inte riktigt vad begagnat har med saken att göra. Det går ju att köpa barnkläder för 10 kr styck på vilken loppis som helst, i nyskick, så att köpa sjaskiga kläder verkar onekligen märkligt och kan väl knappt ens egentligen ha något att göra med valet att handla second hand (iaf till små barn, som ju använder sina kläder så kort tid). Varför de skulle ha en moralisk skyldighet skänka grejerna vidare istället för att sälja förstår jag in heller egentligen, och det är ju inga höga värden i synnerhet inte som det inte verkar vara några märkesgrejer.

            Men absolut, om det handlar om bristande omsorg är kanske kläderna och dina känslor inför det mer ett symptom på att du är orolig för barnet än klädvalen i sig 🙂

  16. Det här inlägget väckte mycket tankar och känslor hos mig. Min man har i många år pratat om hur mycket det kostar att skaffa barn, och att vi absoluuuut inte skulle klara det ekonomiskt. Detta trots att vår gemensamma nettoinkomst är över 40 000 kr/månad sedan flera år tillbaka. Jag kan inte för mitt liv förstå hur ett litet barn ska kunna ruinera vår ekonomi, det är trots allt vi (inte barnet) som håller i plånboken och som ni säger i podden så kan man ju komma undan väldigt billigt genom att tex köpa begagnat. Nu sitter jag iallafall här med en bebis i magen, glad över det såklart men ständigt med makens oroliga ansiktsuttryck i färskt minne. Det känns tungt och motigt ibland när tröttheten och gravidhormonerna spökar som mest.

    1. Tänker spontant att dina tankar är sunda. Ni har en vettig inkomst, det finns många familjer med era löner som har fler barn och får det att funka. Jag minns det som att små barn inte kostar så mycket (förutom engångskostnader som vagn, skötbord, babyskydd för bil mm) men det kan ni återanvända till syskon eller sälja sen. Dessutom har ni rätt till barnbidrag. Tror att många som ser tillbaka på sin graviditet och småbarnstid önskar att de hade oroat sig mindre och njutit mer, men jag vet att det kan vara svårt när man inte vet hur det kommer bli. Stort lycka till med barnet – det kommer bli den viktigaste personen i ditt liv oavsett kronor och ören 🙂

  17. I min mammagrupp var vi tre stycken. Alla var nya för varandra och det var allas första barn. Jag tyckte vi klickade typ. Uppenbarligen hade jag fel för de andra två umgicks utan mig. Kände mig så snopen när jag fick reda på det. Men eftersom jag inte kände dom särskilt bra så umgicks jag med andra mammor istället och släppte det ganska snabbt (hade faktiskt glömt bort det).