Gravid & utmattad?

Jag har fått en del frågor om att skaffa barn efter en utmattning. Hur man vågar, om det är en bra ide och sådär. Jag kan ju bara tala för mig själv men jag tycker att det känns underbart. Jag väntade dock in att bli något sånär frisk igen innan jag blev gravid. Och något så när frisk måste jag säga att jag är. I våras mådde jag exempelvis bättre än jag mått på många år och kände mig så lycklig och stark och full av energi. Lite dumt kanske, att då bli gravid och veta att nio månader av graviditet och minst två år med småbarn och dålig sömn följer på det. Men jag vet också att jag brukar må bra som gravid. Inte utan krämpor – verkligen inte. Jag har väl de flesta fysiska krämpor man kan ha som gravid och är väldigt handikappad av foglossningarna. Men jag mår bra psykiskt av att vara gravid. Speciellt när jag kommit in i andra trimestern. Då känner jag mig glad, hel, förväntansfull, som jordens viktigaste person och liksom…ööh…helig. Jag slutar noja över min kropp och tycker bara att jag är mitt allra finaste.

Sedan kommer jag för första gången ha en riktig mammaledighet. Eller riktig och riktig. Men riktigare. Jag har ju min assistent Charlotte som kan avlasta mig och så Erica som hjälper mig med allting kring mina sociala medier. När jag var “ledig” med Bertil startade jag upp mitt företag och arbetade som en dåre. När jag var “ledig” med Folke var jag knappt ledig alls utan jobbade på och gick snart in i väggen. Nu kommer jag jobba litegrann, så att jag har råd att betala de som ska hjälpa mig under mammaledigheten.  Typ någon dag i veckan. Och då framförallt med bloggen (som jag älskar att hålla på med och kan sköta hemifrån) och Miss Clarity för att hålla det företaget flytande.  Men det mesta andra står på paus under minst ett år. Jag har räknat på det och det kommer kosta mitt företag drygt en miljon i minskade intäkter (!) att vara mammaledig. Men det får det vara värt, såklart.

Visst har det varit lite läskigt att bli så trött igen – efter att ha blivit stadigt piggare i många år. Men för mig märks en enorm skillnad på tröttheten. Såklart är man väldigt trött som gravid. I alla fall i första trimestern. Men det kan för mig inte jämföras med den bottenlösa, totalt kraftlösa, nedstämda tröttheten när jag var utmattad. Som inte gick att sova bort och som var tätt förknippad med ångest för mig. Jag känner mig oerhört trött nu. Men det bottnar ju i något positivt och jag är snarare glad och peppad på att ta hand om mig själv – än håglös och olustig.

Samtidigt vet jag att graviditeten och de första sex månaderna av bebisens liv brukar gå rätt smidigt för mig. Men det är när bebisen blir 7-18 månader jag tycker att det är som värst. Och att det är en rätt hemsk ålder ska jag inte sticka under stol med. Så det gäller att fundera på hur jag ska klara av det. Hur vi ska lägga upp det så att jag inte blir utmattad igen? Jag tror att jag kommer behöva ha en barnvakt som hjälper mig. Vi har ju mycket familj som avlastar – men jag skulle gärna ha någon som kom några timmar i veckan medan barnen är små. Hjälper till och avlastar de dagar jag jobbar. När Folke var liten hade vi Jakobs fantastiska lillasyster som gjorde det. Utan hennes hjälp hade jag blivit utmattad mycket tidigare. Men nu får jag se mig om efter någon annan som kan komma hit och hjälpa till ibland. Det kommer säkert lösa sig på något vis. Kommer dag kommer råd.

Det jag vet är i alla fall att ingen utmattningen i världen ska få komma i vägen för min längtan efter ett till barn och en större familj. Och längtar du också, så tycker jag att du ska ta den längtan på allvar. Även om du varit utmattad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

40 kommentarer på “Gravid & utmattad?”

  1. Tack Clara! Som jag funderar på om jag någonsin kommer bli redo att skaffa barn efter utmattningen. Det här behövde jag höra!

  2. Jag är under rehabilitering för utmattning nu, jobbar 25% och kommer snart gå upp till 50% förhoppningsvis. Är i v. 9 och är både yr, trött och illamående. Jag tycker att jag kan särskilja på tröttkänslorna nu, det kunde jag inte förra graviditeten när utmattningen började visa allvarliga symptom. Men jag känner som du att jag inte vill sätta min utmattning som ett hinder från att skaffa den familjen vi vill ha. Såklart är både jag och min man superoroliga över hur det ska gå, men samtidigt får det ju bara lösa sig. Har jag klarat av en föräldraledighet med en utmattning i kroppen som jag då inte hade erkänt, kan jag nog klara av en till när jag vet hur kroppen fungerar och reagerar.

  3. Önskeinlägg: Vad är det som är jobbigt med 7-18 månaders barn? Har en ettåring nu och är supertrött, hur härligt det än är OCKSÅ. Längtar efter ett igenkänningsinlägg … 🙂

    1. Jag har 2 barn och har också upplevt att den “jobbigaste” åldern är 7-18 mån. Nu är barnen 2 och 4 och jisses vad härliga åldrar det är. Mellan 7-18 mån var det många utvecklingsfaser, tandsprikning.
      Nu förstår jag min 2 åring bättre eftersom talet börjat komma, hon har blivit lite mer självständig och leker mer själv. Vi har BRA rutiner kring sömn och mat. Vi har helt enkelt lärt känna varandra!

  4. Jag blev oplanerat gravid under tiden jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, bebis är nu 2,5 veckor gammal och världens sötaste men måste erkänna att jag är orolig för hur det ska gå. Storebror på 2,5 år är fantastisk med bebis men desto struligare mot oss föräldrar 😳

  5. Tack för att du delar med dig din syn på detta. Värdefullt att få lite imput av någon som är i en liknande situation.

    Själv har jag kämpat i tre års tid med tankar på om jag vågar bli förälder efter att inte ens klarat av mitt nuvarande liv utan att drabbats av utmattning.

    Från att ha älskat barn (är för tusan till och med barnsjuksköterska) och sett det som självklart att bli förälder saknar jag mycket av det tålamod jag haft med barn och även självförtroendet att jag skulle orka.

  6. Hur tänker ni gällande fördelning av föräldraledigheten? Tänker att det här med mammaledighet är en av de värsta så kallade kvinnofällorna med allt vad det innebär. Ursäkterna verkar vara oändliga gällande varför pappor av alla dess slag inte kan vara föräldralediga och jag börjar bli rääättt så trött på alla dessa ursäkter och allt tassande på tå kring män och deras karriärer medan kvinnor ska göra både karriär, bära, föda och fostra barn, helst utan att bli tokiga (eller hysteriska). Hur tänker ni? Varför ska du vara föräldraledig ett år?

    1. Suck. Vad trött jag blir på lösa antaganden. Min man har tagit större delen av föräldraledigheten med våra två tidigare barn. Nu vill JAG få vara ledig för en gångs skull.

      1. Fast jag vet inte om jag tycker att det är lösa antaganden att konstatera att mammaledighet kan anses vara en kvinnofälla (på ett strukturellt plan) med allt det innebär av sänkt inkomst, i många fall stagnerad karriärsutveckling, minskad pension och en allmänt ökad arbetsbelastning och ofta psykisk (och fysisk) påfrestning på kropp och knopp. Jag tycker aldrig att jag i min kommentar anklagade dig för denna utveckling (och detta systemfel) utan undrade helt enkelt bara hur ni i er familj har resonerat kring denna fråga då jag fått uppfattningen av att diskussioner kring jämställdhet förs relativt ofta kring ert köksbord och är ett ämne som du/ni brinner för. Jag kan tycka att det är intressant och nyttigt att ta del av hur olika familjer väljer att planera sin föräldraledighet då det ofta finns många kreativa lösningar att ta lärdom av. Jag har full förståelse för att alla människors liv ser olika ut och att det i vissa fall är svårt, omöjligt eller icke önskvärt att dela sin föräldraledighet. Jag vidhåller dock att det oftast tassas på tå något enormt för att män ( i allmänhet) ska kunna fortsätta driva sina företag relativt ostört medan vi kvinnor gärna ska både vara föräldraledig och hålla företaget flytande samtidigt. Återigen är detta en generell uppfattning av hur samhället ser ut i stort på ett strukturellt plan av många olika anledningar och inte en analys av hur er familj fungerar då jag varken känner eller har speciellt stor inblick i hur era diskussioner kring detta går, därav min tidigare fråga av ren nyfikenhet: hur tänker ni kring detta? Varför har du valt att vara hemma just ett år? Vilket du nu har svarat på även om det verkar som om du tolkade min kommentar som personlig kritik mot just ditt och din familjs val.

        1. Jag håller med dig om att det är en kvinnofälla – men sa suck för att det förutsätts att jag kommer vara ledig själv. Jag kommer vara mammaledig. Min man kommer vara pappaledig samtidigt. Omlott. Som vi alltid varit. (Som det blir när man driver företag). Men turats om att jobba någon dag här och där. Den här gången vill dock JAG få möjlighet att använda föräldradagarna själv och inte ge bort det mesta till min man. Hittills har han tagit nästan alla dagar och nästan hela ledigheten. Nu vill jag vara ledig på riktigt och slippa tänka på jobb och försörjning. Har varit huvudförsörjare för familjen i nästan alla år hittills.

    2. Nu har ju Clara knappt varit föräldraledig vilket hon svarat men även skrev i inlägget. Om en person missar nära en miljon i intäkter förstår man väl att denna har jobbat väldigt mycket? Dessutom, varför antar du att mannen inte ska vara föräldraledig, även om kvinnan ska vara hemma i ett år? Varför ska Clara INTE vara hemma i ett år med sitt barn?!

    3. Jag skäms ibland över att jag själv valt (i samråd med min partner såklart!) att leva det du, A, säger är den värsta kvinnofällan. Och det är såklart galet, men jag gör det för mångas oförmåga att se saker och ting ur någon annans synvinkel.
      Innan vi fick vårt första barn tänkte vi att vi skulle dela lika på föräldraledigheten. Under graviditeten ändrades våra arbetsförhållanden och min partner startade eget företag. Såklart skulle han kunna vara föräldraledig trots att han är egenföretagare. Men det faktum att han blev det i kombination med att han älskar sitt arbete och i kombination med att jag kände att jag ville vara hemma längre än ”halva tiden”/älskade att amma och gjorde det länge gjorde att vi valde annorlunda. Det ingen ser är att vi kompenserar för ”kvinnofällan” allt vi kan och kanske då framförallt ekonomiskt (Bl.a. genom att jag får den del av pensionen som han kan föra över på mig, vi sparar mer åt mig/månad och jag har också rätt till den pension han sparar ”åt sig” i företaget.)Jag jobbar nu hårt på att leva ”kvinnofällan” med rak rygg för det vi har valt är det bästa för oss. Jag ska inte skämmas, folk ska bara lära sig att se saker från andra håll än sitt eget!

      1. Ja, skäms absolut inte! Man får ändå tänka på att denna hets om “jämställdhet” när det gäller barnen är också en lobbyism från samhället som hela tiden försöker påtala att det finaste som finns är att arbeta. Man ska ta en kort, jämställd föräldraledighet och sen snabbt smacka in barnen på förskola och låta någon annan ta hand om barnen så att man kan jobba, jobba, jobba. Man frångår helt att det dessutom kanske finns en biologi i botten där kvinnor kanske faktiskt VILL och är synkade för att vara hemma med barnen i större utsträckning än männen? Och nej, jag är ingen grottmänniska, utan själv akademiker och den av oss i familjen som “gör karriär” och drar in mest kosing. Men man kan ju hålla två tankar i huvudet samtidigt! =)

        1. Först vill jag gratulera Clara till bebisen. 🙂 Vår trea föddes i våras. Instämmer i folks påståenden om att 1) trean bara hänger med och 2) oj, vad jobbigt det kan vara med tre! Rutiner etc finns där så i vardagen flyter allt, men när det kör ihop sig så kör det ihop sig! Det är en ny typ av obalans där man alltid är en förälder eller en hand för lite. Men ändå…ljuvligt! 😍 Skönt också med så mycket hjälp som du skriver att ni har. Vi står helt och hållet ensamma i livet, men man lär sig lösa det med. Vi människor kan mycket när vi måste!

          Annelie: Halleluja! Jag och min man är båda akademiker där jag tjänar nästan 20 000 mer än honom. Anser oss vara kapabla nog att själva planera vår föräldraledighet utifrån det vi vill. Skulle aldrig kunna tänka mig att jobba heltid, inte amma ”färdigt” eller låta folks tyckande styra över min rätt till mitt eget moderskap och mina barn. Vi är fullständigt överens hemma om detta. Kommer aldrig någonsin tycka att det inte varit värt det. ❤️❤️❤️

  7. Du, Clara, skrev väl ett inlägg för något år sedan. Kanske vara det då Folke va liten..(?)
    Något som jag ofta tänkt på.

    Jag TROR att det du skrev var något i stil med att, andemeningen som jag tolkade den: även om man kanske inte mår så bra, kan man i sånna fall må lite dåligt men ändå ha barn. För dom tillför glädje.
    Det tycker jag är så himla klokt!

    För ska man annars bara få bli förälder om man är helt jävla perfekt!? Vad nu det ens betyder…

    Som den där klänningen som hänger och väntar på “rätt tillfälle”, tillfället kommer sällan. Bara dra på dig klänningen en vanlig dag. Så kanske tillfället uppenbarar sig då istället 🙂

    Jag brukar tänka lite så nu och då om allt möjligt.
    Typ: även om jag är väldigt pmds:ig tar jag på min finaste goströja å äter en god middag.
    Förr om åren kunde jag snarare ta på mig nåt obekvämt fult för att klä mig som jag kände mig ungefär.
    Men det är så mycket snällare mot sig själv att “lyxa” till det då man mest behöver det.

    Ja, det va mina fredagstankar.

    Ha en fin helg allesammans 🙂

    1. Oj, så bra, og ja, helt enig! Kram til deg, Camilla, du har virkelig forstått noe viktig!

  8. Är typ rädd att skaffa barn för att det var så jobbigt de första sex månaderna. Hon skrek dygnet runt och sov aldrig. Blev typ utbränd av det. Nu har vi startat upp projekt syskon med nya ivf:er och helvete men den trötthet jag kände av att ha ett konstant missnöjt barn går inte att beskriva. Som tur var går det ibland över, vilket det gjorde för oss. Men är helt klart rädd samtidigt som vi inte har lyxen att kunna välja att vänta om vi vill ha ett syskon. Men önskar så himla mycket efter att kunna få den spädbarnstiden som andra snackar om. Där bebisen typ sover, äter, går att lägga ner några minuter, växer, frodas, följer utvecklingskurvor etc.

    1. Jag hade också en jobbig första tid med vårt barn. Han sov visserligen några timmar i taget på nätterna men extremt lite på dagarna o framförallt lite utan att bli vaggad i baby Björn el famnen. Magont /kolik light. Maken ville försöka skaffa en till. Jag kände aldrig att jag orkade. Vår son var väldigt intensiv o krävde mkt stimulans, en aning high need baby tror jag. Lägg till nytt kaosigt jobb med 6-åringar, nytt hus etc så förstår man kanske varför jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom nyligen. Att dessutom stressas av att vi behövde göra IVF igen gjorde ju inte saken bättre. Jag tror faktiskt att jag inte skulle orka. Och är 37 nu så chansen att bli gravid är ganska liten.

      1. Nej det är verkligen jobbigt när man begränsas av sin oro. Men tanken på att få en till likadan orkar man ju knappt tänka. Är samtidigt så otroligt glad över att hon är nöjdare nu. Tycker att 8 månader till 14 månader har varit den bästa tiden. Tandsprickning och utvecklingssprång där hon är ledsen och klängig är ju ingenting i jämförelse med att aldrig få sova och lyssna på barnskrik 24/7.

    2. +1 på den.

      Jag tyckte första tiden med första barnet var jättejobbig. Psykiskt och fysiskt. Rasade massor i vikt – FORT – och kände mig konstant stressad av att min son var väldigt missnöjd och kunde gråta i timmar och ville bli buren överallt. Men, så fort han började upptäcka världen vid 5-6 månader och amningen kunde kombineras med MAT så lättade det. En blev ju avlastad på annat sätt. Idag är han 18 månader och världens roligaste unge. Nu väntar vi dock oplanerat en till som ska komma om två månader, och det med blandade känslor. Givetvis är lillebror mer än välkommen och det ska bli fantastiskt med två syskon i nära ålder, men jag är också livrädd över att en gång till uppleva första tidens inre stress och deppighet över att inte duga, göra rätt, finnas, vara tillräcklig, hinna andas…
      MEN –
      Jag går med mantrat att “den här gången vet jag hur det kan bli, på förhand, och jag kommer därför vara mer avslappnad och tackla det bättre! Och – jag VET att det lättar så småningom!”

      <3 <3

      1. Känner igen mig. Rasade i vikt, storasyster åt dygnet runt varannan timme å BVC tyckte att ”bebis la på sig sååå fint i vikt”. Vi har 15månsder mellan våra tjejer och såhär i efterhand är jag förvånad över hur vi orkade?! Stora sov noll och sov fortfarande illa när lillasyster gjorde entré… tur i oturen jobbade min man natt så vi byttes av så jag fick sova ett par timmar på em innan han var tvungen att sova tidigt. Idag är dom 7&8 och har såååå kul ihop. Ja de tjafsar ibland men kan konstatera att det var grymt med två tätt! Prata med varandra är mitt bästa tips och våga ta hjälp, kanske någon kan ha stora hos sig en natt? Att bara få sova ordentligt gör ju så otroligt mycket! Lillasyster hängde bara på och disken å tvätten å huset, ja det fanns kvar till helgen när mannen va ledig 😉 kram!!

  9. Jag hade jättegärna velat höra mer om din assistent! Jag har som väldigt många andra svårt att få ihop vardagen och jag fantiserar mycket om att ha en assistent som skulle kunna hjälpa mig ( kommer aldrig hända såklart ) . Men jag ääääääälskar att höra om andras assistenter! Typ, vad har de för uppgifter och hur har det underlättat? Hur hittade du rätt person? Alltså det hade varit ett underbart inlägg att få läsa.

  10. Vilket skönt inlägg att läsa!
    Jag är 24 år och har hunnit bli sjukskriven två gånger pga utmattning sen jag kom ut i ”vuxenlivet”, nu går jag i väntans tider och vilken dag som helst så hoppas vi välkomna ett nytt litet liv här i stugan! Något jag varit väldigt orolig över är att bli utmattad igen, och nu då bli en utmattad mamma, din och Ericas podd har verkligen räddat mig från dessa hjärnspöken! Tack!
    Livet är en berg och dalbana och som min pappa säger till mig: ”du måste hitta en tillvaro där du kan brinna som en vedklabb, och inte bara som ett fnöske”, så det är det jag övar på just nu.

    Tack för en god blogg och podd!

    1. Vilken skön kommentar av din pappa☺ Grattis till kommande bebis med;) tänkte dela med mig lite av min erfarenhet med. Det finns ju så många historier och olika erfarenheter tänker jag!

      Jag hade (och har) utmattningssyndrom när jag fick mitt tredje barn. Jag lyckades till och med komma på fötter hans första halvår mkt tack vare att jag och min man tog varannan natt. Mina nätter, första fyra månaderna, ammade jag och hans nätter gav han flaska! (Hade inte tillräckligt m mjölk antagligen på grund av en strejkande kropp, så han både ammade och tog flaska även dagtid)

      Ett år senare kraschade jag igen. Där är jag nu… Ta hand om dig och lyssna på din kropp och dina signaler noggrant. Det är lätt att man glömmer bort dom när man blir förälder 💜

  11. Ja, jag längtar och har gjort det – mycket – i sju, åtta år. Men jag har ingen att skaffa barn med och det är en stor sorg. Jag tror att jag skulle bli både utmattad och ensam om jag skaffade barn på egen hand. Samtidigt går åren och jag kan inte tänka mig att bli helt “circumstantial childless” som det heter. Jag är så avundsjuk på alla som har lyckats hitta kärlek. Ofrivillig ensamhet är så hemskt. Det gör fysiskt ont.

      1. Irene, vilken otrevlig kommentar till någon som är ledsen! Läs Linas inlägg noga så skriver hon ju precis om vad barn, ensamhet och utmattning har med varann att göra.

    1. Hej Lina,
      Jag valde att försöka få barn själv för att jag inte kunde se mig själv utan barn. Jag tänkte så här att barn kan man bara få till en viss ålder men en partner och kärlek kan man hitta hela livet. Självklart blir det lite svårare när man har ett barn men vill man så kan man. Det är ensamt ibland men jag har också fått väldigt många nya vänner tack vare för att jag varit gravid och fått barn.

  12. Barnvakt för the win!! Barnen glada för någon som orkar, föräldrarna glada för vila eller vad man nu behöver göra. Höra sina egna tankar en stund kanske. Win win! Hoppas ni hittar någon härlig person.

    Sen älskar jag att du skriver om den jobbigaste perioden för det är så lika för mig. Jag klarar typ inte av barn i den åldern, mer än korta stunder. De är så fantastiska, de lär sig gå, de lär sig nya ord, de lär sig äta etc etc men de är också galet intensiva, låter hela tiden, kryper, klättrar, kastar mat, helt utan eftertanke 🙂 Med andra barnet så hade jag mer inställningen att överleva och njuta fick bli bonus. På något sätt kändes det bättre, släppa pressen liksom. Men en barnvakt hade varit ännu bättre för hela familjens hälsa.

    Lycka till med allt

  13. Folk måste sluta med denna singel/mam shaming!Man läser om bloggare som bor i innerstan å har nykläckt bebis men som jobbar och inte är mammaledig.Verkar så jobbigt å oftast i stora våningar som kostar multum.Så det är klart lånet ska ju betalas .

  14. Det är så fint att se att du vågar bli gravid trots utmattningen och att du också kan känna att man faktiskt FÅR det! Ingen annan kan komma med pekpinnar över att man har varit trött, för bara du själv kan känna vad du orkar och inte.

    Jag har väl precis som du lite tendenser att bli överambitiös och jobba ihjäl mig, vilket riskerar utmattning. Idag har jag två barn men vill gärna ha en stor familj. Så jag sitter med samma tankar som du och jag kommer absolut inte låta min trötthet stoppa mig. Det gäller bara att ta tröttheten på allvar och prioritera om livet så att man orkar med fler barn och inte sliter ut sig. Vill man ha barn kanske man måste göra avkall på något annat? Som t.ex. att jobba heltid eller som du – ta in lite extrahjälp.

    Jag tycker du tar ett väldigt värdigt beslut som väljer att faktiskt vara ledig nu med nummer tre. Det är du värd efter allt slit.

    Tyckte om detta inlägg! Tycker om att du tar din längtan på allvar och inspirerar andra att göra detsamma.

    /C

    http://fondofhome.blogg.se – en annorlunda inrednings-/lantlivsblogg

  15. Jag var utmattad precis innan jag fick min dotter (även under graviditeten som trots det var en mycket positiv upplevelse). Det har varit räddningen för mig på många sätt och även om min 17-månaders är en utmaning så har jag aldrig mått så här bra! Jag jobbar mindre, har fått andra värderingar och har fyllt livet med sånt som är värt mer! Så jag skulle inte rädas att skaffa barn trots utmattning ❤️

  16. Vad glad och stärkt jag blev av att läsa detta inlägg Clara, innerligt tack! Vi har medvetet väntat med att försöka få barn eftersom jag gärna vill bli frisk först även om det innebär risken att det blir svårare med tiden. Men jag hoppas att det är värt det i slutändan!

  17. Bra att ni har en plan för familjen och tiden med bäbisen. Själv verkligen avskyr jag de första 6 månaderna med en lealös liten närmast omänsklig liten gnällmaskin och ÄLSKAR tiden efter 6 månader fram till ca 15 månader när man kan se den lilla människan utvecklas och bli någon på riktigt. Den första tiden är ren överlevnad för mig och jag bara ser framför mig när jag ska slippa detta och få en riktig människa att ta hand om. Efter 15 månader tycker jag det är en jobbigare period fram till ca 2 år och efter två år gillar jag det igen. Visst är det jobbigt med utbrott och känslostormar men hur underbart är det inte att se en människa upptäcka kraften i ett “nej!” och se hur de lär sig att världen består av mer än dem själva. Det är en av de stora perioderna i livet då de verkligen formas rejält. Jag hade önskat att jag haft mer tid med barnen just kring 2-4 år än vad jag har haft just för att jag tycker de är så speciella och roliga då. Min dotter är 6 år nu och jag gillar att se de första ansatserna till att hon vill bli ett större barn och få mer frihet och bestämmande. Det är kul att se henne bli klokare och lära sig saker i skolan och bli mer och mer komplex.

    Jag är inte helt anti en trea men jag tror inte att det blir någon sådan. Bäbistiden lockar inte och de två jag har är väldigt bra. Hade jag börjat äktenskapet tidigare än vid 29 års ålder hade jag nog valt alternativet “sladdis” men jag tvekar att vänta så länge så att det blir aktuellt att få barn efter fyrtio vilket jag då skulle få göra. Fertilitetsmässigt är det sannolikt möjligt men att ha en tonåring när man närmar sig sextio känns inte som något drömscenario. Då barn inom de nästa 2-3 åren känns helt ute så är nog en trea därmed också helt ute.