Hur känns det när det är mörkt?

Folke frågade mig en kväll hur det känns att vara utomhus när det är mörkt. Va, tänkte jag, det måste du väl veta? Men det minns han ju knappt! För det senaste halvåret (som är ungefär så långt som en fyraårings horisont sträcker sig) har han knappt ens varit ute i skymning. Barnen lägger sig vid sju och hittills har det varit ljust fram tills dess. Så vi bestämde oss för att gå ut och känna efter hur det känns när det är mörkt.  Men ute vräkte snön ner och istället utbröt snöbollskrig med Jakobs lillkusin Felicia.

Man minns ju första snöfallet som liten. När man fick kasta sig i snön och göra änglar och bygga snöbollslyktor och fånga flingor på tungarn. Lycka!

Varför blir det så kallt med flingor i ansiktet då? Undrade Folke på promenaden.

Det är många saker man ska tycka sig uppleva för första gången, när man är fyra år liten.

Snart började jag frysa och gick in – men de stannade de kvar ute och lekte länge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 kommentarer på “Hur känns det när det är mörkt?”

  1. Så vackert skrivet ”Det är många saker man ska tycka sig uppleva för första gången, när man är fyra år liten.” De orden stannade kvar i mig på ngt sätt. Fint ❤️

  2. Underbart med vinterhalvåret! Alla minnen och känslor som skapas de första åren i snöyran. Det bästa var ju när pappa följde med ut och lekte med mig och min syster och byggde en bautaboll! Sånt glömmer man inte…:-)

  3. Så härligt! Jag hade också velat prova vara ute i norrländskt mörker och ha snöbollskrig för första gången, med den torra kylan som du skriver om. Hälsningar från ett Skåne som oftast är fuktigt och rått kallt på vintern 🙂