Bebissuget och ynnesten

Jag har ett enormt bebissug. Kan inte minnas att jag känt så här någon gång tidigare i livet. Men bebisar är allt jag tänker på. Om natten drömmer jag att jag ammar bebis, rullar barnvagn och pussar på tjocka små fotsulor. Det är drömmar som känns helt verkliga. Sådär så att jag är förvirrad när jag vaknar. Undrar var bebisen är. Det är så härligt att genom drömmen få en föraning om det stora vi snart ska få uppleva igen. Men den här gången förhöjt till hundra eftersom jag får se bebisen genom mina stora barns ögon.

Den här bebislängtan gör också att jag vill vara med mina barn hela tiden. De är så mysiga och underbara och roliga – och just nu båda två i en fas där livet är hyfsat friktionsfritt. Och när jag ligger i deras säng på kvällarna och stryker dem över håret så tänker jag på hur otroligt det är att jag få känna så mycket kärlek. Hur sällsynt är det inte att lära känna någon som man älskar villkorslöst? Som man vill mer gott än man vill sig själv. Som man skulle vara beredd att dö för, utan att blinka. Vars utveckling man njuter av att följa. Vars skämt man skrattar åt, vars infall man häpnar och facineras över. En person som man vill vara nära. Beundra, smeka, trösta, skydda. Lära känna varje del av. Ja, nästan äta upp. Som en förälskelse – men så otroligt mycket starkare och djupare. Och framförallt livslång. Hur många sådana relationer får man under en livstid? Får man ens någon?

Men så får man barn och så känner man allt det där på en och samma gång. Utan att ha gjort ett dugg för att förtjäna det. När jag tänker närmare på det kan jag inte förstå hur någon kan bli utvald att få upplevat en sådan lycka. Och att just jag är en av dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

33 kommentarer på “Bebissuget och ynnesten”

  1. Alltså så fint skrivet! Gömmer allt det där i mitt hjärta för nu. Framtiden får visa. ❤️

  2. Tänk, det är precis så här det känns, Clara. Just nu känner jag mig extra tacksam och utvald när jag sitter här med vår efterlängtade lillasyster i famnen. Så underbart att ni väntar ett litet syskon. 😊

  3. Precis så fint är det! Det är nästan överväldigande hur mycket kärlek man kan känna. Så villkorslöst och så innerligt.

  4. Ååh vad fint du skriver!
    Mitt i prick verkligen!
    Jag har ju bara en dotter – som jag sen första sekunden älskat så det värker i bröstet!!!
    Har dock haft panik i nästan ett år, då hon i nån slags arg tonårsdimma glidit ur mina händer…jag har varit livrädd att jag aldrig tiktigt ska få tillbaka henne.
    Men nu känns det som vi är närmare igen och jag fick världen finaste meddelande från henne när hon var hos sin pappa förra veckan…om hur mycket hon älskar mig!
    Gissa om jag började gråta❤

  5. Det var en väldigt fin kärleksförklaring till moderskapet. Sedan har vi en vardag och jag tänker att med foglossning och allting så känner du dig irriterad på dina barn ibland. Det hör ju också till. Men det du skriver här är grunden.

  6. Så fint att få läsa ❤ jag kan inte få egna barn pga sjukdom och blir så glad när jag läser kärleksförklaringar till barn. Det måste verkligen vara det finaste som finns! Hoppas att ni får en fin december

    1. Åh jag hoppas att du på något sätt får barn ändå, du låter som en mamma redan nu 🌹

  7. Ååååh känner så mycket igen mig! Är också gravid och vill bara vara nära mina stora barn. Har gått in i den värsta nesting-fasen jag någonsin varit inne i. Vill bara vara hemma och fixa och dona och kramas på mina små. Längtar så mycket tills lilla bebisen kommer och får presentera för stora syskonen <3

  8. Så vackert skrivet. Och så himla sant. <3 Det är en ynnest att få vara mamma.
    Kram till dig Clara, och hoppas din första decemberdag blir fin!

  9. Så fint Clara! Du får mig, om möjligt, att längta ännu mer efter vår första bebis som just nu ligger och sparkar för fullt i min mage. Vi kämpade länge för att vårt lilla knytt skulle bli till och det går knappt att förstå att det nu bara är ett par månader kvar tills vi får se vem det är som väntar därinne. Allt det där du skriver, som jag ser fram emot att uppleva alla de känslorna!

  10. Jag får tårar när jag läser orden, för det är ju så det är! Men det som gör ont är att dagens föräldrar inte riktigt fattar att vi bara lånar våra barn i några år. Jobbar som förskollärare i en småbarnsavdelning med 1-2-åringar som jobbar minst 40 h/vecka. Och jag vet att om 10-20 år så fattar föräldrarna att det är småbarnsåren som är de bästa åren i livet och de kommer aldrig igen! (Mina barn är 24 och 26 år och jag började jobba heltid när de var 14 och 16 år och ångrar inte det en mikrosekund trots att vi hade det fattigt).

    1. Åh det är så sant som både du och Clara skriver. Det är så jag/vi tänker också, och det du skriver är ett kvitto på att vi tänker rätt. Hellre lägre inkomst och mer tid med barnen, jag längtar alltid hela dagen tills jag hämtar dem och en halv en timme efter skoldagen slutat. Verkligen längtar!!

    2. Slik tenker jeg også. Jeg vet mange har dårlig økonomi og at begge foreldre i mange tilfeller må jobbe,men jeg tenker også at flere HAR mulighet til å korte ned på krav om velstand for å være med barna når de er små. Jeg sier ikke at alle kan gjøre det,men mange flere enn de som gjør det i dag. Arbeider også med små barn. Synes det er bunnløst trist at det er helt normalen at ett-åringer er i barnehage/dagis fra 7.30-17. Det er vi,personalet,som får se og være med om alle de små,men likevel store,utviklingstrinnene. Vi hadde virkelig veldig dårlig økonomi da våre barn var små,men jeg jobbet deltid med å passe andres barn (offentlig ansatt, ikke «svart») mens mine egne var små, de var begge i dagis 4 t om dagen fra de var 4, og jeg begynte å arbeide fulltid da de begynte på skolen. Angrer ikke et sekund!

    3. Jag är så otroligt trött på förskolepersonal som nedvärderar sin oerhört viktiga del i barnens liv till att vara något som det är synd om barnen för att de får uppleva. Kan ni inte vara glada för att ni faktiskt får göra skillnad i barnens liv istället? Vi föräldrar i allmänhet gör nog så gott vi kan och gör de avvägningar vi tror är möjliga för familjen och lämnar inte våra barn längre än vad som behövs. Och ja, om båda föräldrarna jobbar heltid behövs det ofta att de lämnas där 40h eller mer. Jag har inte det minsta dåligt samvete för att mina barn går långa dagar och förstår liksom inte varför det skulle vara synd om barnen för det. De springer dit med glädje, de lyser upp i ansiktet när de ser pedagogerna på samma sätt som de blir glada när vi hämtar dem. De njuter av våra lediga dagar tillsammans men efter ett tag längtar de till förskolan också. Jag ser förskolan som en del av vårt liv och inte som ett avsteg från livet på samma sätt som jobb och skola är en del av livet för äldre barn och vuxna.

      Vi har unika möjligheter i Sverige att vara hemma med våra barn när de är bäbisar och det är jag tacksam för, deltid dock ser jag mer som en nödlösning för de familjer där livet absolut inte går ihop och inte som default. På sikt ser jag gärna att detta begränsas speciellt som mycket tyder på att vi kommer få inskränkningar i familjeförsäkringssystemet och då är tiden med barnen som mycket små och vab betydligt viktigare än rätten till deltid. Sverige är ett bra land men knappast något fantasirike där tid i en bra förskola är något att beklaga.

      1. Bara så jag förstod det rätt… Menar du att det som bör begränsas är folks (frivilliga) möjlighet att jobba deltid?

      2. förskolepersonal har en oerhört viktig del i ett land där föräldrarna prioriterar att båda jobbar heltid + karriär + individuell självuppfyllelse än barnen. hur kan man inte förstå att det är synd för barnen att spendera den absolut största delen av sin vakna vardagstid med andra människor än sina föräldrar och sin familj? i vilken tid i historien har vi skickat iväg barnen så tidigt och så länge? vilken propagandaapparat krävdes ej för att mödrar bah droppar av sina barn på fullständiga främlingar till förmån för karriär?

        snarare borde fler beklaga sig över att vi har ett samhälle där båda föräldrarna måste jobba heltid när dom har små barn! även om det verkligen inte är så i dom flesta fall; båda måste verkligen ej jobba heltid, utan det är för att man vill nå en viss nivå av lyx. ser bra många fall där föräldrarna stressar för att få ihop saker, BARA för dom kan inte förställa sig att gå ner i kugghjulstid för mer familjetid.

      3. Elin,det er ikke barna jeg synes synd om. Om de går på en bra förskola med nok og dyktig personal. Nei, det er FORELDRENE. De går glipp av utrolig mye som vi,förskolepersonalet,får være med på og opplever mtp barnets utvikling. Nå vet ikke jeg hvor bra bemanning det er på förskoler i Sverige,men i Norge er det iaf stor brist på utdannet og erfaren personal,så i mange tilfeller er det faktisk heller ikke veldig bra for små barn,heller. Men min kommentar gjaldt i utgangspunktet foreldrene.

      4. Håller helt med Elin. Bara för att man jobbar 40h/veckan behöver det varken vara synd om föräldrar eller barn.

        Alla är olika och alla gillar olika. En av mina bästa vänner är förskolelärare och jag är så trött på allt gnäll om hur dumma föräldrar är som lämnar barnen på förskolan ofta och länge. Visst är det jättefint att vissa kan och vill jobba deltid. Får man ihop det ekonomiskt är det jättefint att man vill vara med sina barn och gör det så mycket man kan. Jag skulle gärna vara hemma mer om jag kunde, men det kommer inte vara möjligt. Mitt jobb kommer dock göra det möjligt att i alla fall vara där mycket och se dem mycket ändå så varför gråta över spilld mjölk? Jag gick själv på dagis +40h/vecka och det var den bästa tiden i mitt liv. Jag kommer ihåg hur arg och ledsen jag blev om jag inte fick gå dit eller om det var stängt. Jag tror faktiskt att föräldrar som är ifrån sina barn får längta efter dem och uppskattar dem mer. Bodde i USA under några år och hade väninnor som var hemmafruar. Där fanns inte alls den egentiden med barnen, lekfullheten och kärleken. Där var barnen en källa till bråk och osämja, stress och vissa var fångna i det egna hemmet. Jag är så himla tacksam över att leva i ett land där jag har rätt att välja att jobba, och hur mycket. Att döma och tycka synd om andra som inte lever som vi gör skapar bara otrevligheter. Här kan varje familj hitta ett mönster som passar oss, heltid eller deltid, och det är ju det finaste som finns! Jag är så tacksam över Sverige!

  11. Oj. Mitt i prick. Ögonen tåras och tänker på mina små gossar jag nyss nattat. Så starka känslor att jag känner mig yr. Så fint skrivet. Och bebisar, vilken grej! Min minsta är 9 månader och är på väg ur det där bebisstadiet.. blandade känslor hos mig.
    Tack för underbar blogg!

  12. Och tänk, även när de blir vuxet stora är kärleken stor.
    Min egen pappa försökte några gånger sätta ord på hur mycket han älskade oss, men jag förstod nog inte riktigt omfattningen av hans kärlek förrän jag själv fick barn. Tänk vilken urkraft föräldrakärlek måste vara.

  13. Jag har haft svårt att sätta ord på det man känner för sina barn, du fångade det helt perfekt.

  14. Det här är fint att läsa, jag ser fram emot att den känslan ska komma till mig. Jag är gravid, oplanerat, och det är skitläskigt och har varit ångestfyllt… Jag känner liksom ingenting ännu inför fostret i mig, det är så abstrakt. Känner ju knappt av graviditeten och det syns inte på mig. Jag har svårt att förstå hur det känns att ha barn, jag försöker förlita mig på att jag kommer älska barnet när det föds, även om det känns så overkligt nu.

  15. Vilka vackra ord!

    Har också ett så skarpt bebissug <3 Jag är halvvägs igenom min första graviditet nu och i nästan varje dröm är barnet här. Ibland är det en flicka, ibland en pojke. Ibland är det nyfött, ibland föds det och ibland är det flera år gammalt. Jag längtar så och älskar redan. Jag förstår inte hur man kan älska någon som inte ens finns än. Men jag känner en sådan kärlek. Försöker att föreställa mig hur det kommer att kännas när barnet väl är här, men det kan jag nog inte. Jag ser gravidmagar och bebisar överallt och går och plockar bland de få saker vi börjat köpa hem. Pillar på barnkläderna och tänker på att den lille kommer få plats i dem nästa år. Det är så läskigt och roligt och häftigt på samma gång. Min sambo är fantastisk och jag vet redan nu att han kommer att bli världens bästa pappa. Jag hoppas bara jag kommer att vara en okej mamma också och inte bli för kramig, för överbeskyddande, för bestämmande… lägga mig i för mycket.

  16. Så fint så att jag som är frivilligt barnfri nästan förstår tjusningen med barn 🙂

    Nä, men ärligt talat, jag tycker det är fantastiskt att det finns folk som tycker såhär inför föräldraskapet för jag har lixom aldrig känt det där längtanen själv. Och lyckos barn som får födas in i såna familjer.