Jag hade stora planer på att dokumentera nyårsafton men tog bara denna enda bild i pappas kök. Folke som gjort sig fin i skjorta, väst, glitternagellack och melonhårspänne. Juni i sin vintagekimono från Tokyo och Bertil i sin flamencooutfit – komplett med lösmustasch dagen till ära. Han och Juni bjöd senare på tangouppvisning. Riktig styrdans med enorm inlevelse. Underbara kufiga ungar.
Årets nyårsafton spenderade vi alltså inne hos pappa i stan. Sist jag firade nyår där var när jag bodde hemma. Så det var fint att göra det igen. Hela huset tjockt med folk och så hade pappa gjort så festligt och mysigt. Men en person saknades och det var mamma. Den 25 januari är det elva år sedan hon dog. Och även om sorgen känns mindre intensiv så är det ändå så att hon fattas. Varje sekund, minut och timme. Inte minst när vi är där med alla barnbarnen som jag vet hade älskat sin mormor. Hon var liksom bäst med barn! Istället får vi visa gamla vhs-filmer från 1998 och säga ”så där såg mormor ut” eller ”så där sa alltid mormor Marianne”. Men allting känns blekt och fattigt när man ska återberätta det för någon annan.
Det var hemskt att vara utan mamma när barnen var nyfödda och pyttesmå. Inte ha min mamma att rådfråga i allt. Men nu när barnen blir större är det ännu värre. Att jag inte får visa mamma mina barn. Att hon inte får se deras personligheter blomma ut, lära känna dem, vara nära. Så som jag fått ha min mormor nära i alla år. Det är så hemskt att jag nästan inte kan tänka på det, för då blir jag galen av sorg. Och livet är ju som det är ändå. Man måste bara orka och uthärda det svarta.
Men jag blir glad när jag ser mina barn visa samma kärlek och uppskattning för släkt och familj, som jag fått med mig hemifrån. När jag ikväll frågade Bertil vad som hittills varit bäst på jullovet sa han utan en sekunds tvekan ”att träffa släkten”. Jag hade tyckt att det var rimligare om han svarat julafton, att få massa paket, när tomten kom eller något annat som en sjuåring tycker är roligt. Men att han har vett att uppskatta sin stora, kärleksfulla släkt är det finaste jag kan tänka mig. På det sättet lever min mammas arv ändå alltid kvar. För det är genom mina föräldrar jag lärt mig värdet av starka släktband, nära relationer och djupa, trygga rötter.
32 svar
Vilket fint och djupt inlägg. Du är en bra förebild för så många!! Jag älskar också att se hur icke könsstereotypiskt du uppfostrar dina barn. Glitternagelack, hårspänne och volangblus. Ja JA JA!! 😀
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Jag känner så mycket igen mig i din text. Min mamma gick bort för snart 15 år sedan, och hon fick heller aldrig träffa mina två söner – sina barnbarn. De får aldrig lära känna sin mormor och inte hon dem. Det är en stor sorg. Och vissa högtider eller dagar är värre än andra. Min mamma sjöng i kör, och kören och min orkester hade alltid gemensam julkonsert, så julkonserterna efter hennes bortgång har stundtals varit otroligt smärtsamma. Min mamma lärde oss tre syskon att ta hand om varandra, och det är nog den största gåvan jag fått från henne och som jag nu försöker lära mina barn. En dag är vi föräldrar borta och då är det fint att ha syskon som står en nära. Jag hoppas att mina barn kommer att stå varandra nära som vuxna.
Clara, tack för att du delar med dig. Just nu är din blogg den enda jag kan läsa då min mamma är svårt sjuk i cancer och som vi vet kommer att gå bort alldeles för tidigt. Den sorg som vi alla känner nu är obeskrivlig då hon är en fantastiskt, ljuvlig o kärleksfull mormor till mina barn på snart 3 och 6 år. Vetskapen att hon kommer att försvinna och att hon inte kommer att få se dem växa upp gör så fruktansvärt ont och sorgen fullkomligt dånar i öronen. För hur berättar man för ens barn att deras älskade mormor ska försvinna? Det känns så grymt o orättvist o alldeles fruktansvärt sorgligt. Det känns helt omöjligt men antar att det bara måste gå. Men finner lite styrka i hur du lyckats skapa en så fin vardag för dig o din familj. Trots att vi inte känner varandra. Tack för en fin o tänkvärd läsning ❤️
Åh vad jag kan relatera. Jag saknar också att få dela mina barns uppväxt med min mamma och det är så smärtsamt att jag bara kan ta in det i små doser. Min sjuåring har haft det jobbigt i perioder och jag vet att min mamma verkligen hade kunnat stötta henne och oss som familj. Två av mina barn hann träffa sin mormor men minns henne inte då de var så små. En av de sista sakerna hon sa till mig var att nog ska jag väl få se dom börja skolan i alla fall. Sedan dog hon av en komplikation till cancerbehandlingen.
Din mamma är säkert med som en skyddsängel och ser sina nära och kära.
Delar som flera andra här erfarenheten av att inte ha någon mamma i livet. Skulle gärna läsa mera om detta. Min mamma har varit död länge, men jag har upplevt det som om det fått en ny dimension när jag själv fått barn. Saknar stödet, någon att åka till. (vilket ju inte är självklart även om en har sin mamma i livet) Har börjat leta litteratur på biblioteket om hur det påverkar en om ens föräldrar dör när en själv är barn. Kanske någon här har tips? Har t ex hört att risken för depression i vuxen ålder ökar. Hur kan en bearbeta detta som vuxen, om det inte fanns chans att göra det som barn? Funderar också på detta med oron att också jag kommer dö i förtid. Hur hanterar en den?
Fick en gråtklump i halsen. Jag känner med dig i sorgen. Vad underbart fint att Bertil svarade ”att träffa släkten” på din fråga. Helt ljuvligt <3 Gott nytt år till dig och hela din familj Clara!
Väldigt fint skrivet, Clara. Önskar dig och familjen allt gott 2019!
Fint skrivet.
min pappa miste sin mamma när han var tjugo, så varken jag eller mina bröder har träffat våran farmor. vi har några gamla filmer på henne, men utan ljud för det var en gammal kamera som inte hade ljudinspelning. annars har jag vuxit upp med henne på bild och genom att mamma och pappa sagt saker som ”så sa alltid Bibbi” eller ”så gjorde alltid Morsan” (pappa kallar henne Morsan, aldrig farmor. och hon hette Bibbi) och det är klart att jag missat en viktig bra person från min pappas liv, men genom att ha bilder på henne, titta på de där gamla filmerna ibland och prata om henne så känner jag ändå att jag fått ta del av henne. och tydligen så är jag väldigt lik henne, inte i ansiktet, men i rörelsemönstret och hur jag är som person och mina intressen. det tycker jag om!
Dom som inte längre finns med oss är alltid dom som saknas och saknaden blir större vid högtider för då är det så uppenbart. Jag tycker att det är fint att det är just vid sådana högtider man pratar om dom, som man kanske inte gör så mycket annars!
Förstår dock sakanden blir än större när man inte kan dela händelser om sina barn och be om råd. Gott Nytt År på dig och din fina familj!
//Berith
Jag känner med din smärta. Jag har haft sorg i massa år över att jag var rädd att mina framtida barn inte skulle få lära känna min mamma och pappa. Men så blev jag äntligen gravid och kunde meddela det på min pappas 70 årsdag. 2018 har varit så ljuvligt så jag har lite separationsångest. Min lille pojke kom i början av juni och mamma och pappa är en del av hans vardag 🙏❤️ Stor kram till dig!
Båda mina föräldrar är döda och länge kände jag samma sorg över att mina föräldrar inte får lära känna mina barn men till sist så insåg jag att detta inte var en sorg mina barn delade. För dem var berättelserna om mormor och morfar något fint och vackert som jag förmedlade till dem men de hade ingen sorg fast i dem. Jag började se mormor och morfar som en berikning i mina barns liv men inte som något de saknar. Deras farfar dog när dottern var bara två veckor men han hann hålla henne och hon är så stolt att hon minsann träffat farfar men inte lillebror. Farmor finns i livet och henne har de förstås en relation med och älskar men för dem så består vår familj inte av en massa saknade döda människor utan bara av de som finns nu. Min syster har tagit över lite som min släkts representant och sonen säger ofta ”jag älskar min farmor och min I*(min systers namn)”. Att släkten på något sätt representeras av män verkar inte finnas som koncept för mina barn så det är ju intressant ur ett feministiskt perspektiv.
Jag kommer alltid känna saknad och kärlek till mina föräldrar men tyngden av denna saknad minskas av att veta att mina barn inte delar den. Deras släkt är de som finns här och nu. Vi bor tyvärr på annan ort än båda våra familjer så det nära umgänge jag hade med min egen släkt har de inte men de har kärlek och band till dem och det är det viktigaste.
Denna jul är min 20 jul utan mamma. Man kan tycka att då borde jag vara van men det fungerar inte så. Jag har tre ljuvliga barn som alla är ungdomar nu och de har aldrig träffat sin mormor. Under åren har jag försökt att prata om min mamma, deras mormor med dem. När de var mindre tyckte de ändå att det var spännande att höra medan när de blivit tonåringar inte riktigt har tid att ta in då hon ju inte är en verklig person i deras liv. Även jag har i perioder slutat att prata om min mamma, kanske för att skydda mig, kanske för att det är jobbigt men även för att jag har trott att omgivningen anser att det är dags att sluta prata om en människa som varit borta så länge. Denna advents och jultid gjorde jag precis tvärtom. Jag tog fram ett fint fotografi av mamma precis som jag minns henne. Det satte jag på en hylla i mitt kök där jag och alla andra alltid ser henne. På det viset var hon med mig igen mitt i allt advents och julstök som jag älskar och så gärna hade delat med henne. När jag står där i mitt kök tänker jag tankar och resonerar med min mamma för mig själv och även om det inte på något vis känns likadant för mina barn så genom att de ser sin mormor varje dag på bild förstår de oxå att jag hade en mamma, en mamma som för mig var den bästa mamman och de kan se att jag saknar och tyckte om henne och att hon är en viktig stor del av mig. Även om detta inte på något sätt kan jämföras med att ha min mamma i livet så blev det den bästa juletiden sedan hon dog. Nu får hon hänga med mig detta år oxå!
Vad fint du beskriver!
Förstår din känsla, min mamma dog när jag var 15 och det känns så hemskt att hon missar alla deras milstolpar, att dom inte kan mysa och sen finns det så mycket man undrar och vill fråga som man inte brydde sig om när man var 15.
Ditt inlägg träffade rakt i hjärtat. Jag förlorade min mamma i cancer i februari 2018 och det jobbigast är när jag tänker på att hon och min 3-åriga son aldrig får träffas igen och att hon inte får se vilken rolig och underbar unge han är. Att jag inte kan ringa henne och berätta om allt som händer med honom eller få stöd om det är något. (Hon var den smartaste och lugnaste personen jag känner.) Men samtidigt är det också min son som har räddat mig i allt det här. Han tröstar mig när jag är ledsen och han får mig alltid att skratta i sorgen. Fan vad livet är orättvist ibland.
Känner exakt det när jag ser mina brorsbarn växa upp nu. Så himla, himla orättvist att de inte får träffa sin farmor och får se vilken fantastisk, rolig, smart, varm person hon var (det tar fortfarande emot att skriva i imperfekt).
Och saknaden. Det finns inte ord. <3
Jag saknar min mamma varje dag.
Jag vet hur det känns. Min mamma dog när jag var 12. Nu är jag snart 30 och har en 1,5 åring. Jag har dock sju syskon, bland annat en fantastisk storasyster som är några år äldre som jag frågade om allt. Jag har också valt att vi ska flytta närmare min familj, vi ska bo granne med min syster. Folk tycker vi är galna. Men jag längtar så det gör ont efter vardag med min syster och hennes familj och att all annan familj kan komma till oss och vi tillsammans har plats för alla.
❤
Glad for at du skriver om dette av og til.
Fordi jeg kjenner meg så godt igjen. Leve med en livssorg og likevel ha et godt liv.
Åh så fint skrivet <3 Jag önskar det fanns något sätt att skriva så att man kan mildra sorg. Men just den här sorgen tror jag inte kan mildras med ord.
Jag väntar mitt första barn nu. En stor anledning till det, att det händer just nu, är just på grund av döden. Min morbror gick hastigt bort i hjärtstopp förra året och jag kände att "vad i helvete väntar vi på?!". Bättre ekonomi, ett tryggare/stabilare företag? Men efter 5 års relation och samboskap och elva år av djup vänskap, avslutade studier och nyköpt hus kändes det bara fel att skjuta på det när vi båda längtade efter barn. Vi vill ju att våra föräldrar får chansen att uppleva det. Man vet aldrig vad som händer. Jag vill inte riskera att ta det för givet. Just nu har jag en chans att mamma, pappa, mormor och farmor får uppleva det här. Sambons föräldrar är bägge över 60 och han är enda barnet. Det känns bra att göra det här nu medan dem orkar vara med, och orkar vara delaktiga och aktiva. Det var så fantastiskt vackert att berätta nyheten för mamma på hennes 52årsdag. Att hon ska bli mormor. Se glädjetårarna. Livet är så skört och man vet aldrig vad som händer. Det är väl det som gör livet så vackert, bräckligheten. Men det gör det också fruktansvärt hemskt när det värsta händer och man inte fick en chans.
<3 Tack för att du delar dina känslor!
Min mamma gick bort i maj- 18 och det som gör mest ont är att mina barn inte kommer minnas henne. Min treåring pratar om mormor och blir ledsen emellanåt för att mormor inte kan komma ner från himlen. Det smärtar mig att dessa minnen kommer att blekna och så småningom försvinna. Ettåringen minns såklart ingenting. Båda hann de träffa och få en relation till mormor, men de var så små att de inte kommer minnas det.
Det går inte en dag utan att jag saknar henne och vill ringa och berätta saker som har hänt. Hon hade behövts här!
Jag läser det du skriver och förstår precis vad du menar och hur det känns. Det här var min andra jul utan min älskade mamma, och även om den var fin och härlig på många sätt så var där ett stort tomt hål.
Det är så många saker jag önskar att jag kunde ha fått ha min mamma där för, precis det du beskriver om barn och allt man vill rådfråga om, eller bara att hon ska vara närvarande för att se och uppleva. Jag har inga barn själv ännu och tanken på den dag jag förhoppningsvis får det fyller mig med både förväntan och sorg, sorg för att jag så önska hon var där för det.
Tack för ditt inlägg som berörde mig på djupet och jag önskar dig ett välsignat och underbart nytt år!
För 2 1/2 år sedan flyttade jag och min man ner till Negombo, Sri Lanka. Det har sedan dess gått upp för mig hur viktig ens familj och släkt är. Här nere har jag dem inte tillgängliga jämt, kan inte bara ta och åka å hälsa på. Nu finns dem ju kvar fast på långt avstånd. Jag har lärt mig att inte ta dem för givet utan är numera noggrann att hålla kontakten. När vi är i Sverige så umgås vi också mycket mer med släkten än innan!
Tack för att du delade med dig av dina tankar!
<3
Kanske inte är nån tröst, men att du känner så här och saknar din mamma så, betyder ju att ni haft en väldigt fin relation. Det gör väl inte saknaden mindre, men efter en fin relation är man i alla fall full av fina minnen, rutiner, lärdomar, saker man gärna för vidare.
Så sorgligt, jag fällde en tår här i natten. Jag vill ändå tro att din mamma ser barnen växa upp, någonstans, på något sätt… Kram till dig
Jag gjorde det här inlägget på Instagram under höstlovet:
”Ester och jag började morgonen med att titta på ”Allt för Sverige”. -”Det är så konstigt, de känner inte sina släktingar” sa Ester förundrat. Sen gick hon ut och hoppade studsmatta med syskon, kusiner och sysslingar. Nu är hon och syssling Isabella uppe hos mormor och skriver brev till sin sexmänning Lykke. Kan man vara mer tacksam för generationsöverskridande vänskap och storfamiljsliv?”
Vi har lyckan att ha en släktgård som binder oss samman, som skapar länkar både bakåt, framåt och i sidled. En sällsam förunderlig gåva, ett förvaltande av en hisnande del av gemenskap och sammanhang. Jag är så tacksam att våra fyra barn får vara del av detta.
Tänkte på dig och din mamma under julen. På om du har några tips på hur man hanterar helgerna när det finns ett tomrum som är så stort? När en plats plötsligt är tom… fy så konstigt det var!
Under höstlovet gjorde jag följande inlägg på Instagram:
”Ester och jag började morgonen med att titta på ”Allt för Sverige”. -”Det är så konstigt, de känner inte sina släktingar” sa Ester förundrat. Sen gick hon ut och hoppade studsmatta med syskon, kusiner och sysslingar. Nu är hon och syssling Isabella uppe hos mormor och skriver brev till sin sexmänning Lykke. Kan man vara mer tacksam för generationsöverskridande vänskap och storfamiljsliv?”
Vi har lyckan att ha en släktgård som binder samman släktled både bakåt, framåt och i sidled. Det är en sällsam förunderlig gåva. Ett förvaltande av något stort, av att vara del av ett större sammanhang.