Om att låta mitt ego vila en aning

Det är så härligt att ha barn i så många olika åldrar. I vår kommer jag ha en åttaåring som flossar och lär sig engelska och att åka skridskor baklänges. En fyraåring som vet att han är jordens räddare som ordnar upp alla situationer. Alltifrån att hjälpa trött mamma i behov av kramar och fotmassage, till att följa en mörkrädd storebror upp på vinden och hämta ett gosedjur. Och så kommer jag ha en bebis som bara ligger och fäktar och har spasmer och försöker fästa blicken på sina bröder. Ammar och sover så att jag får snusa, gosa och vara totalt nära.

Innan jag fick egna barn tänkte jag att barn mest är gulliga upp till sexårsåldern ungefär. Men herregud så fel jag hade! Snart fyller Bertil åtta och han är så söt att man kan dö. När han trycker upp sina glasögon längs näsroten med långfingret, när han sjunger ABBA-låtar på svengelska och dansar tango med haltande koordinationsförmåga. När han skriver berättelser med felvända bokstäver och ritar märkliga teckningar eller klättrar upp i träd och sitter och jojkar. Hjärtat går nästan sönder.

Sånt jag tyckt var pisstråkigt är ju bara roligt med barn! För att jag får uppleva det genom dem. Jag ser på riktigt fram emot Melodifestivalen. Att ordna myskväll och låta Bertil stanna uppe sent och känna sig som ett storbarn. Och sedan höra honom diskutera Edward Bloms förträfflighet med sina bästa kompisar. Hur kan det inte vara livets fröjd och mening?

Jag behöver inte uppleva många spännande saker för egen del. Just nu får jag leva genom barnen och låta mitt ego vila en aning. Det känns så oerhört befriande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

24 kommentarer på “Om att låta mitt ego vila en aning”

  1. Åh så fint skrivet. Du skriver alltid så fint om hur livet med barn är. Jag har aldrig längtat efter barn, aldrig tyckt att det verkar roligt. Så blev jag gravid ändå, och har förundrats över hur fort man som människa kan anpassa sig. För åh, som jag längtar efter mitt barn och dina texter är verkligen helt underbara att läsa när man som jag är gravid för första gången, en graviditet som för mig visserligen ej var planerad, men med ett barn som redan är så oerhört älskat och välkommet. Tack för att du är en av få som verkligen får livet med barn att verka helt fantastiskt.

  2. Fint! Sitter här med en ettåring och blev så taggad på att följa alla hennes åldrar och se livet genom hennes ögon. Så mycket att se fram emot!

  3. Vad fint skrivet. Önskar nästan jag fixat ett barn för 8 år sedan.
    Tack för att du delar med dig.

  4. Vilket himla fint inlägg! Du har så rätt, det är underbart att få uppleva saker med barnen och gå ner på ett barns nivå och se hur de tänker kring stort och smått.

  5. Du skriver alltid så fina saker om livet med barn! Det får nästan mig, som i ålder är närmare dina barn än dig att längta efter den dag jag kanske får egna barn.

  6. Fint och insiktsfullt. Min yngsta dotter frågade mig igår när hon skulle sova vilken ålder som var roligast med barn (förutom 12 då som hon automatiskt antog var bäst 🙂

    Jag måste ju hålla med henne, det är roligt (och givetvis jobbigt ibland) hela tiden. Man upptäcker ständigt nya saker. Det gör man förresten hela livet.

    Men, om jag verkligen måste välja en ålder så minns jag fyraåringar som väldigt skojiga 🙂

  7. Håller med om att det är väldigt roligt att ha barn i olika åldrar. När de äldsta var små trodde jag att vi behövde ett tredje på en gång eller aldrig, för att de skulle ha nytta av varann och man skulle ha småbarnsåren över snabbare. Men är jätteglad att vi har 8 år mellan den äldsta och de yngsta, för då känns det som man kan njuta av varje ålder mycket mer. Man har de stora som är duktiga o förnuftiga o som man kan prata med som vuxna, när man tycker att de små bara härjar och är jobbiga. Och man har de små som är gosiga, gulliga o ändå så oskyldiga, när man tycker att de stora är jobbiga på sitt sätt. Alltid är det någon som är på bra humör, i en bra fas, som vill gosa, är med på ens idéer osv.

  8. Det bästa är ju att ens barn bara fortsätter och fortsätter att vara gulliga, det är inget som tar slut. Mina äldsta är 22 respektive 20 och fortfarande smälter mitt hjärta varje gång jag ser dem. Just nu är det deras tveksamma steg ur tonåren och stapplande dito mot vuxenliv och självständigt boende som väcker så oerhört mycket ömhet i mig <3

  9. håller med om att det är ljuvligt att ha ett storbarn! min äldsta är född samma år som Bertil men riktigt sent på året så hon fyllde just sju. Tycker det är underbart att dela livet med henne, från läxläsning till kompisrelationer till förälskelser till funderingar om fysikens lagar. Sen har jag tätare mellan mina (fick mina tre på tre och ett halvt år) och det har också sin tjusning, men blir väldigt sugen på en till när jag läser din beskrivning av att ha en liten bebis samtidigt som de andra är större. nå alla åldrar har hur som helst sin tjusning och det är en ynnest att få uppleva dem, oavsett intervall!

  10. Precis så är det och det fortsätter även när de blir vuxna, härligt va? Då sitter man och lyssnar och njuter när syskonen spelar spel , diskuterar osv när de är hemma på julledigt.

  11. Ända sen våra tjejer var 2 o 4 har jag varje år tänkt: vilken härlig ålder de är i nu! Idag är de 19 o 21 o jag tänker fortfarande så. Det har inte alltid varit superenkelt, men alla åldrar har ändå alltid haft sin charm, t.o.m åldern 11 o 13 då humöret växlade snabbare än man han blinka. Du har mycket härligt att se fram emot!

  12. Precis så! Har själv en åttaåring, en femåring och en ettåring, och visst är det ljuvligt! Både att själv kastas mellan stort och smått, från åttaåringens invecklade funderingar och resonemang till ettåringens något mer jordnära behov, och och att se de äldre barnen leka med och ta hand om sin babysyster och hur hennes ögon glittrar när hon ser dem…

  13. Du kan verkligen sätta ord på mina tankar. Min son fyller 21 år på onsdag och jag tycker fortfarande att han är världens sötaste och mest fantastiska person. Det är ren och skär lycka att få leva och uppleva tillsammans med honom.

  14. Så sant, mina fyra barn är nu stora mellan 23-16år och de är precis lika roligt, spännande och fantastiskt att få vara förälder då som när de var små. Tänk att vara med när de väljer utbildningar och riktning i livet att övningsköra med en 17-åring. Så många fantastiska stunder.

  15. För mig som inte har barn och nu är medelålders kan det vara jobbigt att höra hur många barnbarn folk har.

    1. Om du saknar barnbarn finns det ju kanske möjlighet att ändå få bli “farmor” och “mormor” genom att kanske sitta barnvakt (antingen via professionella byråer för detta eller genom bekanta etc). Finns säkert mängder av barn som just saknar en farmor/mormor och skulle älska att ha en extra vuxen i sin närhet.. Får mig direkt att tänka på “Kan du vissa Johanna..”.

  16. Som mamma till två killar på 17 och 21 kan jag intyga att alla åldrar är precis lika roliga.

    Vi har turen att våra söner gärna umgås och pratar med sina föräldrar och det är jättespännande att få beundra de första fjunen på överläppen, höra om den söta tjejen i parallell-klassen, leta bra universitet och visa hur man betalar räkningar.

    Och att upptäcka att längst in i allt det vuxna och mogna finns den lilla parveln du en gång läste Tomtebobarnen för kvar. Att allt ni upplevt finns där än, det knyter er samman med ett osynligt band hur stora de än blir.

  17. Det har varit min största överraskning med att få barn, hur roligt det är. Vilken ynnest är det inte att få skratta högt varje dag?! Det är nästan ingen som säger det. Förutom du då förstås.

  18. Precis så! Precis därför längtar jag så det värker i mig efter barn. Hoppas att vi välsignas med ett eller flera stycken vad det lider.

    1. Jag längtar också väldigt mycket, men har ingen man och har inte haft nån på fyra år. Så jag vet inte vad jag längtar mer efter – man eller barn. Jag skulle vilja ha både och inte behöva skaffa barn med insemination. Det är ett så svårt beslut.

  19. Så härligt inlägg, likaså det om att leva på landet. Jag har två barn på 4.5 respektive 1.5 och även om bebistiden är mysig och gosig så har jag insett att om jag med första sonen då han var bebis var ängslig för att han skulle bli “stor” så vet jag nu hur härligt det är när de blir just större! Det blir annat! Min minsting är fortfarande så god, så god med bebishull men storebror är på sitt sätt precis lika god. Han berättar roliga saker, är en riktig tänkare, bryr sig om andra, är kul att hänga med liksom. Så med lillebror är jag inte ängslig över att han ska bli större för jag vet hur härligt det är med större barn- också!