Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

45 kommentarer på “Om att trotsa auktoriteter”

  1. Jag var ett av de barnen. Det som många vuxna, framförallt i skolans värld, gav sig den på att kuva. Men där fanns oxå guldkorn i form av vuxna som accepterade mig och kunde räta ut mina frågetecken och förklara sin ordning och reda. Jag kanske inte alltid köpte deras resonemang helt ut men oftast blev allt lättare att förstå och förhålla sig till när det fick ett sammanhang som jag själv inte från början kunde se. Även mina föräldrar var fantastiska när det kom till att lyssna på mig och de bejakade verkligen min rätt att ifrågasätta och inte lyda bara för lydandets skull (ryser bara av att skriva ordet, lyda….) Har nu själv en 7-åring som går i sin mors fotspår, och jag tror hon kan gå hur långt som helst!😅Hursomhelst, klokt tänkt och skrivet av dig. För som vi alla vet, ”bara döda fiskar flyter med strömmen”

  2. Så länge man ifrågasätter på ett trevligt sätt, lyssnar på personen som tycker annorlunda och argumenterar för sin sak tycker jag det är bra. Det tror jag dina barn gör också men när människor trotsar bara för trotsandets skulle blir det fel. När jag gick i 6an hade vi en tjej i klassen som trotsade lärarna bara för att visa/testa sin makt. Det blev väldigt störande på lektionerna.

  3. När en av mina söner gick på högstadiet, fick bara niondeklassare köpa kaffe i skolans kafeteria. En, enligt mig, helt idiotisk regel utan någon som helst rimlig motivering. Det slutade med att han fick ta med en gammal kaffekokare och ha i skåpet. Sen kunde han brygga kaffe till sig och kompisarna på rasterna 😉
    Annars är jag inte så rebellisk som du. Kanske för att jag själv är lärare?!

  4. Det är bra att uppmuntra egen integritet generellt. Vad gäller när ens barn opponerar sig mot regler i skolan, tycker jag att det viktigaste är att man som förälder visar att man stöttar dem OM man håller med om att regeln inte fyller något syfte. Om regeln däremot fyller ett tydligt syfte, är det bättre att man förklarar det andra perspektivet för barnet än att man hejar på dem i deras opponering tycker jag. För ibland handlar det ju om vikten av att kunna se andras perspektiv på saken också, även om man själv ser saken annorlunda.

  5. Åh jag får rysningar av irritation när jag läser detta. Vilken jobbig människa du måste vara! Jag blir galen på människor som ska gå i klinch på allting, som ska gnälla om allt och ifrågasätta allt. Jag är inte konflikträdd och jag kan absolut gnälla på allt möjligt. Men att inte kunna vara lite flexibel, lite följsam och bara göra utan så mycket tjafs, det skapar oerhört jobbigt klimat för omgivningen. Man behöver liksom inte lägga så mycket energi på om skorna får vara av eller på, bara gör, som andra.
    Och ja, när jag blir arg eller upprörd över något, då mailar jag, då ringer jag, då skapar jag protest. Jag är en lejonmamma i att engagera mig i det som är viktigt för mina barn. Mot det som verkligen betyder något. Men människor som ska gå i klinch om allt, dessa slutar omgivningen lyssna på eftersom det inte känns äkta och trovärdigt eller viktigt med det som de bråkar om, de bråkar ju om allt.
    Så lär dina barn en social smidighet och att sålla agnarna från vetet i vad de bråkar om.

    1. Du läser in väldigt mycket i min text som jag inte skriver. Men för att du ska slippa bli så arg kan jag försäkra några saker. Jag var
      en väldigt trevlig elev som lärarna öste lovord över och som fick bra betyg. De vettiga lärarna (det var de allra flesta) älskade mig. Herregud. Det är inte svårt att åstadkomma när man är glad och trevlig och duktig i skolan. Men dessa lärare lyfte fram min förmåga att tänka självständigt och kreativt som ett stort plus. Som vuxen är det samma sak. Jag har aldrig varit en hård person utan är vänlig och mjuk. Det är mina barn också. Men det är INTE samma sak som att aldrig ifrågasätta. Jag går fortfarande min egen väg och försöker tänka självständigt i allt ifrån vilken stil jag har och hur jag inreder mitt hem, till hur jag skapat mitt eget arbete och vad jag fyller det med. Om jag inte fått veta att det var bra hade jag säkert aldrig vågat det. Och då hade jag inte levt det liv jag gör idag.

      1. Min poäng är ju precis det där som fyrbarnsmamma beskriver från sitt klassrum. Att det finns en bakgrund till en hel del regler som inte alla förstår och heller inte ska förstå eftersom de inte har rätt att veta bakgrunden (medicinska skäl tex). Och att folk som håller på och ifrågasätter allt tar tid från andra, tar tid från det som är det viktiga på arbetsplatsen eller i skolan eller fotbollslaget.
        Dotterns fotbollslag (tioåringar), där är det ordning och reda och barnen lyssnar på tränarna. Och har jättekul och utvecklas massor. I handbollslaget i samma årgång är det flera barn som hela tiden ska protestera, som inte kan följa gruppen, som inte vill vara i par med den och den, som inte vill göra den övningen osv. Helt enkelt slösar massor av träningstid för resten av laget. Och vuxna tränare som inte vågar sätta tydliga gränser mot dessa barn.

        Att anpassa sig till en grupp är viktigt. Både för hur individen uppfattas av gruppen och för gruppen.

        Och klart att vi ska ifrågasätta dumheter. Och inte göra om misstaget som man gjorde på 1930-talet. Men fortfarande välja våra strider.

        1. Du missade den lilla detaljen i texten om
          onödiga och dumma regler? Det är väl ingen som säger att man inte ska lyssna på vettiga regler? Hur kunde du tolka mitt inlägg så? För att vara en person som avskyr folk som går i klinch och ifrågasätter verkar du själv ha rätt mycket av den varan i dig 😉

        2. Det är ju klart att det finns massor av regler som inte alla förstår, eller bakgrunder till regler som kan te sig oklart. Men det är ju just det som är poängen – om jag som barn (eller vuxen) ber om en förklaring till en regel så vill jag ju ha ett vettigt svar så att jag förstår. Om jag möts av “så är det bara”…….sorry, men det duger inte.

          1. Fast du får inte alltid en förklaring. Kalle kanske måste sitta på den platsen för att han har hörselproblem eller att hans koncentration fungerar bättre. Och det behöver du inte veta orsaken till. Du får bara acceptera att Kalle får den platsen i klassrummet som du hade velat ha.

          2. Min upplevelse är att barn förstår sånt där mycket bättre än vi tror, om vi bara försöker förklara. Inte allt men så gott vi kan. ”Så är det för det bara är så” stillar inga barns vetgirighet. Snarare väcks den. Min släkting som är lågstadielärare berättade om hur hon jobbar med att få klassen att identifiera varandras svårigheter och hjälpas åt att komma till rätta med dem. Det skapas en väldigt kärleksfull stämning i gruppen av det. Plötsligt kan barnen komma och påminna fröken -Pelle har så hett temperament så han måste få sitta ifred nu! Eller ojojoj fröken, nu tror jag inte Mary kan sitta still något mer…hon behöver nog rast. Självklart ska man inte berätta privata saker om barn – som exempelvis diagnoser. Men barn kan acceptera många saker när de bara får förtroendet. Men vuxenvärlden tar oftast den lätta och auktoritära vägen som är ”det där behöver du inte bry dig om. Sluta fråga”

    2. ”Bara gör, som andra” kan bli ett rent livsfarligt tänk. Lär istället barnen att ifrågasätta OCH acceptera att ibland får man inte sin vilja igenom. Bli vansinnig av föräldrar som uppfostrar sina barn med ett ”gör som jag säger”-tänk. Självklart är vissa saker inte förhandlingsbara men mycket är det. Säg inte nej bara för att du kan. Då kan du köpa en hund istället för att skaffa barn.

      1. Amen Lisa! Kan tillägga att det är livsfarligt att uppfostra barn till att bli lättledda vuxna. Efter andra världskriget har vi ju kämpat med att hitta ett annat sätta att uppfostra bar eftersom vi såg vad blind lydnad till auktoriteter kunde leda till.

  6. Älskar att läsa dina tankar om barn och föräldrar rollen. Att få ta del av någon annans kloka tankar…

  7. Jag är lärare och håller helt med dig. Skolan har länge varit full av helt onödiga regler. Som tur är håller det på att luckras upp nu.
    Kan man inte övertyga eleverna om varför reglerna är bra blir de verkningslösa. Men tycker aldrig det är särskilt svårt att förklara de flesta regler som vi idag har där jag jobbar. Och när det krockar försöker jag hitta lösningar. Som att vi köpt filtar att ha i vårt kalla klassrum istället för jackor. Samt att elevrådet skyddsombud har beställt uppmätning av temperaturerna. Barn och ungdomar är precis som vi vuxna vi vill känna att någon lyssnar och att våra tankar och känslor respekteras istället för ignoreras.

    Mina egna barns förskoleklass var/är full av onödiga regler. Tyvärr lyssnar man varken på barn eller föräldrar så jag har nu gått ännu längre och faktiskt sagt rent ut att man inte måste göra som vuxna säger om man verkligen känner att det inte är rimligt😉

    1. Du låter som en fantastiskt klok lärare 🙏🏼 Tack och lov för sådana som dig

  8. Barn som är självständiga, tänker själva och ifrågasätter, känner att de blir tagna på allvar och lyssnade på, det är sånna som kan komma att förändra världen. Det är dem som kan ha modet att påverka. Så otroligt viktigt att ta dem på allvar.

  9. Jag önskade att jag hade modet att ifrågasätta lärare när jag gick i skolan, men det var inte ofta jag vågade. Minns engelska-lärare som hade fel, minns religionslärare som vägrade låta mig gå på toaletten på en lektion (kräktes över bänken, ha), minns idrottslärare som kränkte elever, minns alltför EU-vänliga samhällslärare, minns lärare som ifrågasatte vindkraft. Försöker nu få mina barn att ha med sig ett kritiskt förhållningssätt i skolan. Lärare är inte experter (tyvärr kanske?), det är helt ok att ställa frågor och berätta vad man själv vet, inte för att syna deras kunskaper och dra ner byxorna på dem, men för att belysa att det finns andra perspektiv och för att skolan borde ha högt i tak för den sortens diskussioner.

    1. Lärare ska ju vara experter på att lära ut, inte nödvändigtvis på sitt ämne! Jag är duktig inom mina ämnen, men är en elev väldigt intresserad av rymden tex vet den ofta mer än mig om just det (jobbar på högstadiet). Det är ju bara en tillgång om jag som lärare inser och nyttjar det på ett klokt sätt.

      Men det jag är expert på är ju att hjälpa elever att lära sig, lägga upp undervisning så det passar olika individer osv!

  10. Underbart inlägg. När jag löser sådant här blir jag påmind igen om varför din och en till (Malin Wollins) är de enda blogggar jag läser med något intresse längre. Ni är ju himla olika, men ni kan formulera er så att kärnan lyser klar (om en kärna kan lysa?!😆). Budskapet går fram och jag får tänka till som läsare, bli inspirerad.
    Jag har fått två söner (9 och 6 år gamla nu) som är en SOLKLAR följare och en SOLKLAR ledare. Den lille ifrågasätter allt och alla 24/7 och den store är följsam, glad åt allt och charmar alla vuxna. Jag tror inte på uppfostran (är specialpedagog och lärare som jobbar 100% lågaffektivt med elever med grava problemskapande beteenden). Jag tror på att hitta ditt barns styrkor och bygga vidare på dem, istället för att kväva, fostra, skälla och utöva makt. Jag tror också på att Ge barnet det hen behöver, inte det hen vill ha. Ett barn kommer att vilja ha en massa saker… godis alla dagar i veckan, fri tillgång till skärm, aldrig tvätta håret… etc.
    Mitt föräldraskap går ut på att motivera varför godis är för lördagar, skärm är begränsat och tvätta håret en gång i veckan är trevligt för alla, särskilt om man har smör och kaviar i det😆
    Så tänker jag.

    1. Så fint du skriver <3 tack för att du delar. Och tack för dina fina ord om mig och Malin. Ja, visst är hon underbar!

    2. Oj, vad jag tänkte på min egen uppväxt när jag läste din kommentar. När jag var tio frågade jag förundrat min mamma (som fö också är specialpedagog) varför jag aldrig fick utegångsförbud. “För att jag inte vill att du ska göra eller låta bli att göra saker för att slippa straff, jag vill att du ska förstå varför det är bra att göra eller inte göra saker så att du också kan tänka efter själv vad som är bra och dåligt.” Minns hur hennes ord fick mig att känna mig både betrodd och respekterad.

      1. Också uppfostrad av en mamma som är specialpedagog och har heller aldrig haft utegångsförbud, hehe. Frihet under ansvar gällde, och så länge jag skötte mig fick jag träffa kompisar, gå till ungdomsgården, gå på festen osv osv osv. Ang. lärare har jag haft en blandad kompott av alldeles FANTASTISKA sådana, och tyvärr även värdelösa. Som min nya träslöjdslärare som på högstadiet skulle sänka mitt betyg från MVG till G på en termin för att ”tjejer är inte så duktiga på sånt här, vill du ha MVG kanske du ska välja syslöjd”. Jag och den enda andra tjejen i klassen sa ifrån, gick till rektorn, krävde ursäkt och höll föredrag och redovisning för våra andra lärare där vi visade upp allt vi gjort, kallade in ”vittnen” i form av killar från klassen som gick i god för att vi alltid jobbade hårt och förmodligen var några av de duktigaste i klassen på träslöjd. Hade jag vågat detta om jag inte blivit uppfostrad att ifrågasätta? Förmodligen inte. Blir än idag förbannat när jag tänker på gubbjäveln.

        PS. Han fick tillslut sparken/”inte förlängt vikariat” trots lärarbrist för att tillräckligt många hade klagat och stått upp för sig.

  11. Som lärare uppfattar jag att det finns två kategorier av elever:
    1. De som ifrågasätter saker som för dem är viktiga. Ex. vill ha keps på grund av att avskärmningen möjliggör koncentration, eller dricka kaffe på eftermiddagslektionen för att de är väldigt trötta. De eleverna är givetvis viktiga att lyssna in.
    2. De som ifrågasätter för att visa att jag inte har rätt att bestämma över dem (vilket jag faktiskt har i mitt klassrum). Tex. elever som ständigt ifrågasätter varför de inte får ha mobilen framme (när jag ser att den inte är en del i undervisningen, utan stör deras koncentration), eller varför de inte får bestämma sina platser själva (i klasser där jag ser att det finns elever som då inte vet vem de skall sitta med, och det blir ett orosmoment, eller elever med diagnoser som blir störda av att ljudnivån pga de egenvalda platserna höjs) eller som bara ifrågasätter för sakens skull. Det är givetvis något som går ut över min arbetsdag, men som också upptar tid från de andra eleverna, och generellt hör de irriterade. Jag tänker också att mina sex års pedagogisk utbildning gör att jag har lärt mig något om att lyssna in gruppen som helhet och anpassa mig?

    1. Så klokt. Jag tänker att man ska få göra saker mer som man vill, så länge det inte inkräktar på andras frihet. Att ha mössa för att man känner sig trygg/mer avskärmad stör INGEN utom anala och fyrkantiga vuxna. Eller att få sitta på knä när man äter mat för att bättre nå upp till tallriken. Det stör inte heller någon utan är bara en jättedum och onödig regel. Sånt som däremot tar utrymme från andra barn. Som att prata jättehögt, fippla med telefonen på lektionen etc. Det kan man inte förvänta sig att bara få göra oemotsagd. Att lära sig att se skillnaden på viktiga regler och sådan som faktiskt bara hittats på av auktoritära vuxna som gillar att bestämma. Det är superviktigt!

      1. Exakt! Oftast finns det ju en anledning till att en gör revolt och då går det oftast att jämka, förändra eller anpassa.

  12. “Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn, utan vettiga vuxna”. Amen på den! Just denna delen är det ju hyfsat många vuxna som har missförstått.

    Sen kan det ju finnas anledning till regler som man inte omedelbart ser som skolbarn eller skolbarnsförälder, tänker jag. Men då kan man fråga. Många saker som är självklara om man arbetar i skolan är inte alls självklara för en förälder, men det brukar gå att reda ut på ett trevligt sätt.

  13. Jag var likadan. De flesta lärare gick fint, men rätt vad det var fanns där någon som var mer intresserad av att visa makt och “ha ordning” än att faktiskt lära ut och då slutade jag lyssna. Sen på gymnasiet var det samma, hade en lärare som lärde ut avancerad matte som om hon pratade med dagisbarn. Då bytte jag klass.

  14. Jag har alltid bett mina barn att själva försöka förstå bakgrunden till reglerna som de ifrågasätter. Det har lett till att båda två är mycket duktiga i att förstå orsak och konsekvens, och är skickliga i att argumentera. När de kan se reglernas för- och nackdelar har de större chans att påverka.

  15. Jag är lärare och uppmuntrar alltid mina elever att våga ifrågasätta förlegade normer och regler. Skolan finns för att forma självständiga individer med eget tänkande och tyckande, hur ska utvecklingen annars gå framåt? Heja dig!

  16. Hur är det med artighetsreglerna? Tycker ni att de är onödiga eller viktiga? T.ex. just att ha keps på innomhus. Är det en viktig regel eller onödig? Menar, ingen går illa av att man har på sig kepsen inne men sen igen tycker särskillt äldre människor illa om man gör det. Då är det viktigt att barnen vet vilka följder kan det ha. Eller hur ser ni på den saken?

    1. Mössa inomhus är en typiskt onödig grej att bråka om. Att många äldre ser det som oartigt har redan förändrats. Diskuterade precis detta igår på kalas med mina äldre släktingar. De är lärare (70 plus) och helt svängt i den frågan. Ingen tyckte att det var värt att bråka om eller fokusera på

  17. Jag är gymnasielärare och blir chockad när jag inser att andra lärare FORTFARANDE håller på att tjafsa om kepsar i klassrummet. Till vilken nytta? Jag vill inte att det ska finnas regler kring vad jag har på mig och skulle därför aldrig heller ha regler kring vad mina elever har på sig.

    Däremot samlar jag alltid in mobiltelefoner, om det inte finns särskilda skäl till annat, och har förbjudit all förtäring i klassrummet. Det senare tycker jag är respektlöst mot de som städar och ska behöva sopa smulor och spilld läsk.

    Jag stör mig dock på Löfvens löfte om att skolan ska vara mobiltelefonfri. Jag avgör bäst vad som fungerar på mina lektioner.

    1. Älskar det här, om att inte kommentera vad någon har på sig. Det kan se oerhört nonchalant ut att sitta med jacka på lektionen, men ibland handlar det om att personen faktiskt fryser något så förbannat. Fint med lärare som faktiskt förstår att alla barn/tonåringar inte gör saker för att provocera.

  18. Att lära sina barn att tänka själva, känna efter vad som är logiskt/korrekt/bäst osv är ju det finaste man kan göra. Jag kräver att min son respekterar mig som människa, men i det kravet ligger såklart att jag ska respektera honom tillbaka. Jag älskar när han ifrågasätter och jag får tänka efter. “finns det relevans och logik i denna regeln, eller ska vi ändra på den”. Det är en win-win – han lär sig tänka, argumentera och kommunicera, jag får tänka efter om jag gör saker på autopilot eller relevans. Jag hoppas verkligen han tar med sig det när han blir så stor att han börjar skolan, och att skolan uppmuntrar honom i sin utveckling som klok individ.

    Precis som du säger Clara så hade jag det också i skolan. Vissa lärare funkade inte tillsammans med mig, för att jag ifrågasatte dem rätt rejält och de kunde inte ge mig tillräckligt bra svar tillbaka. De sjönk i aktning hos mig totalt. Och jag fick höra på kvart-samtalen att jag “hade skinn på näsan” och “hon vet minsann vad hon vill”. Lyckligtvis vet jag att min mamma var stolt och alltid sa att jag minsann skulle klara mig bra här i världen =). Det gör jag också. Jag väljer också mina ledare, de kloka, de insiktsfulla, de djupa och med ett bra helikopterperspektiv. De andra, som hävdar sin auktoritet men inte kan bära upp den……de kan liksom dra åt skogen, oavsett fin titel och ämbete. Så ja, de för jag gärna vidare till min son – alla människor är lika mycket värda och de ska behandlas respektfullt, men inte alla är värda att lyssna på noga på alltid – man kan sila bort en hel del.

    1. Det är så många här som skriver så mycket om att era barn kommer klara sig så bra för de säger ifrån, ifrågasätter, de väljer sina ledare osv. Ja, för vissa går det bra att vara sådan. Om man är Greta Thunberg, Zlatan eller grundat Microsoft eller Facebook. De flesta av oss lever inte det där fria, rika entreprenörlivet utan måste kunna följa strömmen och stå ut med dåliga chefer. Det är inte läge stt tjafsa om allt som är dumt på första sommarjobbet (som man behöver bra referenser på), eller på universitetet där hierakierna sitter i väggarna eller som ny på första riktiga jobbet. När man är äldre och mer erfaren kan man ta sig rätten att ifrågasätta mer.
      Jag lär mina barn att ibland behöver man bara anpassa sig och stå ut. Det är också en viktig egenskap och sannolikt har svenska skolan idag så mycket problem för att lärarna tvingas lägga så mycket tid på att få barn att respektera arbetsron, barn som kanske har föräldrar som fokuserar mer på barnets rätt att ifrågasätta framför gruppens behov att få lära sig.

      1. Du “lär dina barn att ibland behöver man bara anpassa sig och stå ut?” Vem har sagt att de gör något annat än det? Herregud det enda man gör som förälder är ju att från spädbarnsåldern träna barnen i att vänta (på att få bröstet, på mamma som är på toaletten, på att få mat) och sedan på att göra sånt de inte alls alltid vill (klippa naglarna, tvätta håret, åka bil, bli lämnade på förskolan). Det enda man gör är ju att bestämma över barnen! Därför tycker jag att de ska få öva i att tänka själva så fort de har förmågan att också ta ansvar. Perfekt laglydiga barn är inte automatiskt en tillgång för en barngrupp. Tvärtom överför många av de barnen sin ängslan för att göra fel på sina kompisar och hämmar kreativiteten i gruppen. Dessa barn vill man som vuxen hjälpa till att bli frimodigare och busigare – och mindre ängsliga kring vad man får och inte får göra. Tyvärr finns det istället många pedagoger som ÄLSKAR dessa barn för att de är så lättsamma (oftast är det flickor) och konserverar deras ängslan. För att det blir smidigare för vuxenvärlden på det sättet.

        1. Som lärare tycker jag lika mycket om de eleverna som utmanar mig med sitt beteende. Ofta interagerar jag ju mest med dem och man får ju snarare en närmare relation. När du skriver om onödiga regler så verkar det som att du själv ska definiera vilka regler som är nödvändiga och vilka som är onödiga. Utmaningen för oss lärare är ju att vi har hundratals föräldrar med olika åsikter om detta. Saker som känns självklara för dig är onödiga för andra. Det är enbart läraren som har ett helikopterperspektiv av klassen och därför anser jag att läraren är den som har bäst förutsättningar att avgöra vilka regler som är nödvändiga. Du skriver om falska auktoriteter men trots att jag helt hållet med om mycket i ditt sätt att se på saker så anser jag att lärare skulle behöva få lite ”gratis” genom att få vara auktoriteter i klassen. Jag och en kollega har tagit över två sjätteklasser i år och vi jobbar dag och natt för att bygga relationer och återbygga de nästa dag igen. Vi får absolut inget gratis utan sliter för att eleverna ska ha det toppen och må bra med oss och varandra. När vi har vikarier så skriker eleverna att de ska gå, står och pekar på dem och ropar att de är värsta vikarierna. Om man ska förtjäna ledarrollen är det mycket svårt som tex vikarie eller för de lärare som har t.ex. ett pass musik i veckan. Jag tror på inflytande, kreativitet och glädje, lågaffektivt bemötande och positiv barnsyn. Jag tror på att eleverna ska argumentera för sin sak men jag tror också på acceptans och att eleven ska se till gruppen. Ett vanligare svar när en elev t.ex. slagit en annan är ”Men jag ville ju det”. Att bara göra som man vill i stunden är problematiskt i många delar av samhället. Tänker t.ex. på min mammas jobb, hemtjänsten. De står inför helt nya utmaningar där vikarier tar på sig jobb men uteblir. De ljuger inte om att de är sjuka eller kommer med bortförklaringar. Istället säger de att deras pojkvän kom förbi och att de ville umgås eller att en kompis hört av sig och de gjort upp planer eller helt enkelt att de känner sig trötta och vill vara hemma och se en serie. Det är så främmande för mig som alltid varit pliktskyldig(ifrågasättande men pliktskyldig). Jag ser dock detta i klassrummet varje dag oavsett hur vi försöker variera undervisningen. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag att 70 % av eleverna ska ifrågasätta mer men 25% önskar jag en dag skulle flyta med och ta mindre plats. Jag ser ju från min plats på första parkett att det är på bekostnad på övriga elever och det är väl det vi försöker förhindra med endel ”onödiga regler”. Långt meddelande och jag lyckades inte förklara riktigt hur jag menar men det var något som skavde när man kämpat så hårt för att alla ska nå målen, man har elever med olika behov( autism, inskriven vid särskolan, psykisk ohälsa, adhd, dyslexi etc) och så tar testandet av mindre viktiga regler oändligt med tid och kraft.

  19. “Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna.”
    Amen på det 🙂

  20. Jag önskar att jag vågat stå upp för mig själv och att peppa mina barn mer längs vägen till att bli vuxna. Även om man inte alltid har ”rätt”, så är det viktigt att ha någon nära som tror på en och bekräftar ens tankar och känslor. Du har rätt att vara en pusselbit som kompletterar bilden. Man måste inte vara säker på att ha rätt för att få lov att uttrycka sin åsikt. Det är väldigt viktigt och något jag tyvärr kommit på sent i livet…. Stå upp för era barns rätt att tycka!

  21. Så himla klokt skrivet! Mina föräldrar uppmuntrade mig alltid till att ifrågasätta och jag visste att jag hade deras stöd. Det jag tyckte mina föräldrar gjorde smart i var att lära mig när det var värt att ifrågasätta och när det är bättre att bara spela med. Lika viktigt som det är att läraren ska kunna försvara sina svar, lika viktigt ska det vara att eleven kan försvara sin fråga. Visst, jag hade också några rötägg till lärare (ytterst få) och då fanns det ingenting som hjälpte. Ju bättre frågan var, desto sämre tyckte de om mig när de inte kunde besvara den. Men jag tror att det är en bra tumregel; stötta barnen, men utmana dem i att kunna försvara sina protester. Kan de det, så är allt som det ska. 🙂