På BB är allting vilsamt svalt. Kala rum med landstingslakan. Doft av desinfektionsmedel och bebishud. Långa korridorer med dämpade ljud. Ljudet av knorrande barn.

Mammor som hasar fram i tofflor och vita nattlinnen. Med håret på ända och genomskinliga ansikten. Jag tycker mycket om BB. Stannar gärna så länge jag får.

Men tillslut måste man ju åka hem ändå. Och naken, känslig bebishud förpackas i livets första utstyrsel. Darriga föräldrar bär barnstolen mot bilen. Kör hem mycket försiktigare än de någonsin gjort.

Någon dag efter vi kommit hem kom pappa förbi och hälsade på. Med blommor och tårta. Vi dukade på verandan.

Min målbild. Att sitta på min soliga veranda och fika och amma bebis. Äntligen hände det!

Min bästis Elina kom dagen därpå. En vän som får komma hur och när hon vill. För jag behöver inte förställa mig. Det här var skicket på vårt kök. Och jag var helt fläckig av mjölk och bebiskräk.

Men Elina kom med presenter till barnen och violer till mig. Och en hel påse full med frukostingredienser. Hon röjde en liten plätt på köksbänken och gjorde iordning allting

Croissanter och smarriga mackor. Goda ostar och juice och massa mjölkchoklad. Sån himla lyx. Och jag fick min första kopp kaffe på nio månader!

Viktigt att börja bekanta sig med varandra i tid.

Vi fikade, och pratade och fikade lite till.

Såklart har vi träffat matlaget också. Det blev succé! Nu har vi två nyfödda bebisar med bara några veckor mellan sig.

Den första veckan hemma har passerat. Och uppriktigt sagt så har den varit magisk. Allra mest på grund av syskonkärleken.