Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med mörkbrunt hår,
hur fick jag dig i min famn? 

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut

Den här dikten av Erik Lindorm (skriven 1921) fick vi med oss från BB när Bertil föddes. Tycker fortfarande att den är så otroligt fin. Bara det att den skrevs för hundra år sedan – och att känslan inför miraklet barn var lika stor då som nu.

Jag tycker mycket om tanken på att jag förenas med generationer av mammor före mig. I min omsorg och oro för barnen. I den gränslösa kärleken. I hoppet jag bär för deras liv. På samma sätt förenas jag med mammor över hela världen. Som känner samma sak som jag gör. Men som lever på flykt, i våldsamhet eller svår fattigdom. Moderskärleken är densamma. Viljan att ge sina barn allt och lite till är universell. Är det några vi måste satsa på. Hjälpa och stötta för att åstadkomma en bättre värld. Så är det alla dessa mammor ♡