Folk sa så mycket om hur det skulle bli med tre. Men det blev inte alls så. Ingen babyblues, ingen trebarnschock. Bara djup och stillsam glädje.

Storbarnen sover i samma säng. Och när jag nattar dem ligger Ulf i mitten. De pussar på magen och sticker fram pekfingret så att han får hålla fast. Lånar ut det bästa gosedjuret och kryper alldeles nära med ansiktet. Och han ligger där, hur nöjd som helst. Stirrar med uppspärrade ögon på de färgglada bilderbokssidorna. Fäktar med både armar och ben. Är lika närvarande i sagostunden som storbarnen.

Och sedan ligger jag kvar och ammar och killar på ryggen och kliar i hårbotten. Lyssnar på deras samtal. Om vem som sköt en boll för hårt, vilken fröken som sa något roligt. Om kojan som de bygger på rasten och den jättestora pölen som blev efter regnet. Det mesta som måste sägas ut, det sägs precis innan sömnen.

-Vet ni att jag är världens rikaste?

-Vi veeet, mamma. Du säger det jämt, jämt, jämt. Att vi är värda en miljard. Men att du fick oss gratis i present.

-Ja. Precis så. Jag fick det värdefullaste helt gratis. Fast jag inte gjort ett dugg för att förtjäna det.

Och kanske låter storpojken lite irriterad över min tjatighet. Men jag ser något nöjt, fridfullt dra över ögonen. Innan ansiktet borras ned i kudden och täcker dras upp till öronen.

Nu är de fulltankade med kärlek för den här dagen. Imorgon börjar vi om igen.