Imorgon börjar vi om igen

Folk sa så mycket om hur det skulle bli med tre. Men det blev inte alls så. Ingen babyblues, ingen trebarnschock. Bara djup och stillsam glädje.

Storbarnen sover i samma säng. Och när jag nattar dem ligger Ulf i mitten. De pussar på magen och sticker fram pekfingret så att han får hålla fast. Lånar ut det bästa gosedjuret och kryper alldeles nära med ansiktet. Och han ligger där, hur nöjd som helst. Stirrar med uppspärrade ögon på de färgglada bilderbokssidorna. Fäktar med både armar och ben. Är lika närvarande i sagostunden som storbarnen.

Och sedan ligger jag kvar och ammar och killar på ryggen och kliar i hårbotten. Lyssnar på deras samtal. Om vem som sköt en boll för hårt, vilken fröken som sa något roligt. Om kojan som de bygger på rasten och den jättestora pölen som blev efter regnet. Det mesta som måste sägas ut, det sägs precis innan sömnen.

-Vet ni att jag är världens rikaste?

-Vi veeet, mamma. Du säger det jämt, jämt, jämt. Att vi är värda en miljard. Men att du fick oss gratis i present.

-Ja. Precis så. Jag fick det värdefullaste helt gratis. Fast jag inte gjort ett dugg för att förtjäna det.

Och kanske låter storpojken lite irriterad över min tjatighet. Men jag ser något nöjt, fridfullt dra över ögonen. Innan ansiktet borras ned i kudden och täcker dras upp till öronen.

Nu är de fulltankade med kärlek för den här dagen. Imorgon börjar vi om igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

72 kommentarer på “Imorgon börjar vi om igen”

  1. Fint!
    Har fyra barn. 11år, 9år och 7år och en plutt på 4mån. Känner igen det du beskriver så mkt. De stora tar så bra hand om bebis. Och bebis njuter av syskonens närvaro.

    1. Vi njuter också utan fyrbarnschock med våra 8, 6, 4 och 2-åringar 💕 Var dag då vi har glädjen att ha hemmabarn (förutom skolbarnet då) 😊

  2. Trebarnschock blev det inte här heller, har man 2 kan man lika gärna ha 3 osv… en mer märks liksom inte så mycket..

  3. Känns så igen❤️ Vår äldste knäckte familjens gemensamma kärleksuttryck på sängkanten när han var 5-6 år. “Vet du hur mkt jag tycker om dig?” Ja mer än tusen miljoner- och mer än det mamma och mer än det…du tycker om mig “mer än hela talet”…😍
    Ja precis jag tycker om dig mer än hela talet och mer ändå.
    Nu är han 24 år och vi säger det fortfarande någon gång då och då “Du vet väl att jag älskar dig “mer än hela talet” (och mer ändå)

  4. Vad fint för er … 💜 för mig är det fortfarande en sorg att jag mådde skit när trean kom trots en kick ass förlossning så blev allt fel, mjölkstockning gång på gång, pumpa amma dag som natt , stora barn som krävde allt just då som jag inte orkade kunde ge… splittrad ända in i själen 😭 det är en sorg än idag faktiskt att den första tiden med henne var en kamp att bara försöka ta sig igenom dagen 😢
    Men jag älskar att ha tre barn och är så glad för det och nu är syskonkärleken obeskrivlig , särskilt mellan 2: an och 3:an 💕

    1. Det där är inte ovanligt, har känt så också, det är en livsinställning att få barn och det gör ont när knoppar brister. Det behöver inte vara dåligt för det. 💗

  5. Jag brukar säga ”älskar dig tio mer än vad du någonsin kan säga” så jag vann alltid. Mina är 16 och 18 nu. Säger det fortfarande….

  6. Så fint du beskriver syskonkärleken! Vilka fina bilder. Tänk att få vara en familj! Vilken ynnest! Något att vårda och vara så rädd om. Jag tackar Gud varje dag för mina fyra vuxna barn.

  7. Här sitter 3-barnschocken fortfarande i 1 år senare. Vår 3:a är absolut ingen som bara följer med, hon styr hela familjen med sitt humör och skrikande. Jag är utmattad/depprimerad, min man helt slut, de äldre barnen tyvärr inte så harmoniska då vårt liv verkligen varit kaos sedan vår 3:a kom.
    Önskar så att det hade blivit för oss så som du upplever det, men ibland vill sig livet annorlunda! Njuter dock av att läsa om hur härligt ni har det.
    / Helena

    1. Hej Helena!
      Förstår att det är tufft. Ni gör ett fantastiskt jobb och sår så mycket kärlek i alla tre som de kommer att bära med sig hela livet. Även om det inte upplevs så alla stunder när allt känns upp och ner så ger ni dom en trygghet att de vet att deras föräldrar alltid finns där även när det känns kaos. Ni visar att det är okej att känna alla känslor och att de är älskade precis som dom är. Stor kram från mig <3

    2. Åh ❤️ Känner med dig. Hoppas att det snart får bli bättre. Jag blev utmattad när Folke var ett år och det blev lite lättare när han började förskolan och jag fick lugn på dagarna. Om man inte mår bra kan det vara det bästa för hela familjen att barnen får börja på förskolan. Som mamma måste man få ta hand om sig själv också, så att man kan bära resten av familjen 💚

    3. Du är inte ensam Helena. Vi är två utbrända föräldrar med barn som bråkar en massa (vilket delvis även beror på föräldrarnas begränsande tålamod) är knäckande och man känner sig som en usel mamma. Sådana här inlägg blir lite extra jobbiga att läsa. Men Clara, absolut ingen kritik, älskar din blogg och härligt att du har det så fint med din familj. Vill bara att Helena ska veta att hon inte är ensam. Kram

  8. Note to self: läs inte Claras underbara rörande betraktelse över livet och sina fina pojkar på bussen på väg till jobbet om du inte gillar att gråta på bussen vill säga. 💜💜💜💜

  9. Sådär kände jag också med trean, hon bara halkade med, hakade på, tog den plats som fanns och var nöjd med det. Men hur smidigt det går beror säkert också på vilken ålder de andra barnen är i när trean kommer. Hur som helst! Så lyxigt att vara trean och bli uppvaktad och älskad av sina syskon! Och inget – INGET – får föräldrahjärtat att bulta hårdare än när ens barn visar varandra kärlek ju! Vilken nåd – för att använda ditt uttryck som jag älskar men känner är lite paxat av kristna 🙂

  10. Har också 3 st, 6, 4 och 2 år. De stora slåss och den lille bits och drar i håret. Alla är viljestarka och kräver sin uppmärksamhet, visst är det gulligt några minuter per dygn men för det mesta springer jag och pappan benen av oss för att medla, fläta hår, laga mat och torka efter toa. Visst älskar syskonen varandra men jag har faktiskt aldrig ärligt upplevt någon mer som skildrar det som i bloggen men i en blogg skriver man ju förstås det mesta i rosa tills man bryter ihop och går in i väggen 😉

    1. Du har två år mellan dina barn. Jag har fyra. Det gör en stor skillnad. Men det var precis likadant med Bertil och Folke när han kom. Bråkar typ aldrig. Slåss inte. Är mest bästa kompisar och snälla med varandra. Det finns sådana syskonrelationen också. Även om du aldrig sett eller hört talas om det förut.

      1. Vi har också 4 år mellan våra tre pojkar. Nu är de 13, 17 och 21 och är världens bästa kompisar. Det har de alltid varit och deras relation har präglats av stillsam kärlek och samhörighet.

      2. Jag önskar att inläggen ibland kunde skrivas på ett sådant sätt att det finns en respekt och vuxen förståelse kring hur tufft många familjer har det när barn föds och växer upp och när familjen utökas. En bebis som inte sover bra och enbart korta stunder dag som natt kan göra bebistiden väldigt jobbig och har man då barn sedan tidigare blir situationen ännu svårare att hantera eftersom det inte finns någon tid att vila ensam när pappan arbetar. Långt ifrån alla har den stöttning från släkt eller vänner som behövs när livet inte alltid blir som man vill och barnen tar alla krafter.

        1. Varför det? Hon skriver ju om hur hon har det och hur hennes vardag ser ut. Det borde man få i sin egen blogg.Ingenstans skriver hon om att detta är en måttstock för hur andra borde ha det eller att man är dåliga föräldrar om livet ser annorlunda ut.

          Jag är glad över att Clara skriver den här typen av inlägg. Jag känner mig ärligt talat lurad. Har en snart fyra månader gammal bebis nu och det har inte alls varit i närheten av så jobbigt som “alla” beskriver det. Bara mysigt. När vi tog beslutet att skaffa barn så gjorde vi det i tron att de första 3-4 åren endast är ett helvete som ska genomlidas. Jag vet att det kommer jobbiga tider framöver, men denna första tid av total mysighet och rosa moln kan ingen ta ifrån oss.

      3. Tror inte det har så jättemkt med åldersskillnaden att göra huruvida syskon bråkar med varandra eller inte. Utan att det mer handlar om personlighet och kemi. Har fyra barn, två lugna och två mer viljestarka. Det blir helt klart mest bråk mellan de två viljestarka (fyra års åldersskillnad).

    2. Nu har vi ’bara’ 2 och visst är det fortfarande mycket ’meckande’ för oss föräldrar men den kärleken våra barn visar för varandra är helt fantastisk. Jag förstår att det inte alltid är så och att vi är lyckligt lottade när folk påpekar hur fina de är mot varandra. De är 4 och 6.

    3. Har två kids, tre år mellan dem. De ÄLSKAR varandra. Men vi som föräldrar har också arbetat hårt för att det ska bli så. Vår äldsta har älskat liten förbehållslöst från dag ett, nu är de fem och två och varandras vapendragare, bästa vän och ständiga försvarare i stort och smått.

    4. Vi har två år mellan alla våra fyra barn. Visst är de arga på varandra ibland. Men för det mesta är de sams och har kul ihop. Jag har ingen blogg de beter sig så i alla fall. 😊

      1. Haha “Jag har ingen blogg de beter sig så i alla fall” fick mig att skratta högt! Så bra kommentar <3

      2. Jag känner åtminstone två syskontrissar som alltid varit och är i huvudsak respektfulla och hänsynsfulla mot varandra. Har känt dem i snart 20 år. Och jag vill tillägga: Clara kan inte i alla sina inlägg beskriva/förväntas representera alla syskonrelationer. Jag blir på riktigt trött på detta. Hur kan man kräva det? Och hur kan man bli kränkt av att någon beskriver sin verklighet som kanske el kanske inte överensstämmer med ens egen erfarenhet? Jag har ett barn. Blev utmattad av att ta hand om detta high need-barn som hade kolik plus ett
        jobbigt jobb. Jag har även tre syskon och vi har alltid haft ganska komplicerad relation till varandra med mycket konkurrens o bråk men även mycket skratt o känsla av samhörighet. Trots detta(!) kan jag både läsa Claras inlägg med respekten för henne intakt. Jag är t o m (!) glad för hennes skull. Jag kommer aldrig kunna ge vårt barn ett syskon. Jag är för gammal och för skör psykiskt nu och IVF en gång till känns för jobbigt. Jag är ändå glad för Claras skull att hon kunnat få tre barn. Och lite avundsjuk men sånt är livet.

  11. Så vackert beskrivet. Precis så som jag minns det. Trean som bara passade in. Vi brukade lite skämtsamt kalla henne “handväskan” eftersom hon var med överallt.

  12. Vad fint du skriver, en sådan lycka 💛. Härligt att du njuter och tar in denna tid fullt ut.
    Själv sörjer jag den nr3 som inte fick stanna hos oss, det som borde varit tre pojkar är nu bara två. Så tungt att bära och svårt att finna vägen tillbaka i ett annat nu.

    1. Jag beklagar verkligen. Kan knappt föreställa mig <3 skickar all värme och kärlek till dig och din familj

  13. Det här fick mina tårkanaler att fyllas till bredden. Jag har precis börjat inse att det inte blir något tredje barn här. Jag längtar och vill, men inte min man. Och jag vill ju inte ha ett barn till med någon som inte vill. Men hur GÖR man för att hantera den sorgen? Vi har två fantastiska barn, jag borde bara vara tacksam och nöjd. Men i hjärtat känns det så sorgligt att inte få uppleva den kärleken du beskriver så fint. Det fattas någon!

    1. Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Vi har tre barn (15, 11 och 9 år) och jag hade så innerligt önskat ett fjärde -men inte min man. Han kände sig för gammal för ett till, han ville inte vara en för gammal pappa. Precis som du skriver så vill man ju att båda ska vilja, jag skulle aldrig lura honom till ett fjärde barn.

      Men jag har känt ledsnad över detta och det har lett till stress över hur fort lillkillen växer, hur fort åren går, hur stor min äldste är, hur snart de inte kommer att vilja göra saker som en barnfamilj längre…

      Och framför allt, jag känner en oerhörd tacksamhet över mina fantastiska barn, så snälla, omtänksamma och tänkande. Vi fick tre barn utan någon ”trebarnschock”, de trivs ihop och har alltid gjort det. Inga konflikter men ibland småtjafs. Jag förstår inte varför inte Clara ska ”få lov” att beskriva sin (deras) fina, konfliktfria vardag utan att några känner sig förfördelade eller trampade på. Alla måste vi ju respektera livet och dess olikheter. Allt kan inte passa alla; vissa inlägg läser jag personligen med ett halvt (snarare ett fjärdedels) öga eftersom de inte intresserar mig.

    2. Till S: Sent svar men du kanske läser. Du är inte ensam. Det blev ingen trea här, min man sa stopp. Det är en enorm sorg, varje dag sedan fem år tillbaka. och jag läser alla trebarnsbloggar med ett tungt hjärta. Det fattas någon vid mitt bord.

      1. Elin, jag läser ❤ Tack!

        Och jag håller med ovanstående, nog måste Clara få beskriva sitt liv så fint som hon gör utan att någon annan ska känna sig “kränkt” eller annat trams. Unnar dig allt gott Clara! ❤

  14. Men du fick dem väl inte i present, du gjorde dem ju själv 🙂 Tänk att man kan göra sånt!

  15. Hade inte tänkt kommentera, men livet är ju både salt och socker. Vilken härlig tid du har nu med tre barn i olika åldrar och ett bra självförtroende som mamma där du gör det du gillar bäst med barnen och inte lyssnar så mycket på vad andra tycker o tänker om hur du ska göra med bebisen.
    Jag har trots all kärlek och allt gos nog tyckt att småbarnsåren med tre barn är slitiga (och mysiga, kärleksfulla och fantastiska). Ett barn var inga bekymmer, två barn mest mysigt, men tre barn är klart tuffare. Man är igång oavbrutet från 06-22 varje dag i år ut och år in. Det sliter också en del på relationen till ens make/maka.
    Men sedan en dag så lättar det, man kan gå till affären utan att något barn följer med, man får en timmes träning utan att känna stress att hinna hem för att lägga barn i några timmar etc. Om ytterligare 10 år är dessa slitiga år bara en ljuv parantes i livet.

  16. jag håller inte alls med, tycker alla sa att 3.an knappt märks och att det var nr 1 och 2 som blev mer av en chock. Jag måste ärligt erkänna att 3.an bara slidade in i familjen utan att märkas av nästan något. Lillasyster hängde med på armen på fotbollsträningar, lämnar, hämtningar och blev runtburen i diverse lekparker. 3.an är verkligen bara mys och inte jobbigt alls, tror alla jag känner sagt ungefär samma sak om sina 3.or

    om jag ska säga en gång det tydligt märks att man har 3 istället för 2 är när alla tre är inne i förskole/skolverksamhet och blir sjuka i omgångar så att man VAB’ar hela februari istället för kanske halva som innan 🙂 ja då märks det av, men annars, nä inte direkt

  17. Det är så härligt att höra någon tala så positivt om föräldrarollen. Jag tycker att jag överallt i sociala medier och bland vänner hör suckar och stön över småbarnsåren. Och visst är det ibland livligt och energikrävande, men jag har aldrig känt igen mig i den beskrivningen med två egna barn som gjort min vardag så givande och fylld av glädje. Tack!

    1. Håller med, det är en så jättefin och härlig motvikt! Jag känner på alla sätt igen mig i många berättelser om livet som förälder; ibland är det pest, svårt, tungt och helt utmattande, ibland härligt och så fyllt av kärlek, värme och mysigheter. Alla berättelser har rätt att existera, så tycker jag!

  18. Jag tror chocken kommer olika, men för de flesta någon gång. Vår första dotter, det var mest bara ljuv musik. Vi var så tacksamma och bara galet kära i varandra och bebis. Det vanligare verkar vara att chocken kommer med ettan (?) Tvåan blev tuffare för oss, splittrat fokus. Barnen som sådana har väl alla tre varit tämligen ”normala”. Sedan kom trean, så galet rik och tacksam. Sprickfärdig av kärlek. Ett lugnt fösta halvår. Känner igen mig i Claras beskrivning. Har barn i samma åldersspann också. (Olika kön)

    Sedan blev ”sista karamellen” ett år, och där mellan ett och två års ålder, de är som Godzillas. Bara multitaskade så galet mycket, lite trött och gnällig mor (och far..) . Nu efter tre njuter jag mer igen. En sådan gåva det är. Och hårt arbete.

    Synsätt krävs också hårt arbete att förändra, men det gör nog också sitt.

  19. Clara – dina texter är underbara och tar sig in långt under huden mest hela tiden ❤️
    Jag undrar lite hur du/ni vågade er på en trea? Jag har alltid önskat mig många barn och har (hittills?) blivit välsignad med två små underbara. Jag skulle så gärna ha en trea men vågar inte riktigt. Livet har under några år, redan sedan innan barnen kom, varit intensivt och hårt mot mig på olika sätt. En del saker har jag jobbat för att förändra medan andra ligger utanför min makt. Jag har ingen utmattning i ryggen men väl en depressionsdiagnos som sattes under graviditet.
    Kände så igen mig när du i slutet av graviditeten med Ulf skrev om din oro. Så känner jag ofta, framförallt när jag är gravid men även som icke gravid.
    Oron för klimatet och känslan av ”vad föder jag in dem i för värld” är också starkt närvarande. Vore fint att höra dina tankar om du vill dela med dig förstås!? Allt gott till dig och de dina!

  20. Så fint!
    Och idag har jag en kämpig dag –> har gått in tre gånger och läst det här inlägget för att bli uppmuntrad. Tack för att du lyfter mig!

  21. Så himla fint skrivet! Jag har följt din blogg i många år och brukar inte kommentera. Men jag måste bara skriva att jag blir så glad och uppbyggd av din blogg och att den bara blir bättre och bättre. Mer djup och mindre yta nu. Skönt! Jag har dessutom haft turen att få mina tre barn precis efter dina så jag får så mycket god inspiration och reflektion kring precis det jag befinner mig i. Som nu- den fridfulla men översvallande kärleksfulla övergången till en familj på fem. Tack! ❤️

  22. Tack för din fina och rörande text. Jag är tacksam för att du tager dig tid och delar lite av ditt liv med oss. Att det kan vara ditt jobb och din försörjning är gott för många. Den reklam du så klart har i din blogg är alltid smakfull och äkta.
    Kram från DK

  23. Ditt sätt att förmedla känslor i text är slående, tack! Jag blir pirrig i magen varje gång och känner, ja men exakt så är det ju! Underbara texter och särskilt bra sedan Ulf kom..

  24. Har läst din blogg i många år utan att någonsin kommentera något men detta inlägg gick rakt in i hjärtat på mig, så fantastiskt underbart!!!

  25. Dina texter beror mig helt oerhort, grater alltid lite och kanner mig tacksam att det fortf finns manniskor som du.

  26. Så fint! Jag känner igen mig i det du skriver, fick mitt tredje barn i September förra året och storasyskonen på 5 och 3 år avgudar sin lillebror, och han dem. Dock känner jag att det är lite tuffare nu när han kryper och är överallt och stoppar allt i munnen och behöver betydligt mer tillsyn och uppmärksamhet. Det känner storasyskonen av och det verkar som att de då vill kräva tillbaka ”sin” uppmärksamhet, för just nu är det väääldigt mycket ”titta på mig” och ”mamma mamma mamma”. Puh! Jag har inga problem att somna om kvällarna iallafall om jag säger så!
    Mvh
    Trött men lycklig trebarnsmamma