Det gula huset

I torsdags packade jag in Ulf i bilen och drog till farmors hus. Pappa, farbror och faster med man var där och ställde iordning inför sommaren. Jag har velat passa på att åka hit när släkten är här, men sista gångerna har det kommit det något emellan. Föreläsningar eller andra jobbresor som omöjliggör det. Men nu passade det perfekt! Så underbart med en lugn maj, när jag har möjlighet att göra sånt här.

Så mycket fint att titta på här. Och den speciella doften i huset, ljuden när man går över linoleumgolvet eller stänger farstudörren. Allting är hemma och barndom för mig.

Lille Ulf fick träffa stora Ulf för första gången. Och i köket sitter en bild på min farfar Bertil.

Så mysiga färger och milt ljus.

Hyllor över dörrarna ska jag apa efter hemma. Särskilt fint i köket ju!

Vi gör samma som vi alltid gör här. Eldar, går en promenad, äter Byskekarameller, läser kvällstidningar och diskuterar politik. Det var ju av samtal som dessa som mitt politiska intresse en gång väcktes. Sedan tar vi en sightseeing med bil runt i alla grannbyar och ser om det hänt något sedan sist.

Jag tycker så mycket om att vara med min släkt. Det är både roligt och vilsamt. Och så blir jag påmind om mina rötter. Får mina egenheter förklarade. Som att jag är så dålig på matte. “Det finns inte en Lidströmare genom tiderna som kunnat räkna matte”. Och så är det med det. Tur att vi kan mycket annat istället.

Farmors hus är hundra år, har bubbliga fönster och knarrande trägolv, med mjuka linoleummattor på.

Det är fullt av trappor och prång och konstiga vinklar och vrår…

En alldeles egen färgsättning. Och loppisfynd, antikviteter och skrot om vartannat. I en underbar blandning,

Jag var alltid så rädd för den här fågeln när jag var liten. Och nu är mina barn rädda. Den ser ju inte snäll ut precis.

Kakelugn och småmönstrade tapeter.

Eller stormönstrade.

Blå rummet är mitt favoritrum

Så vilsamt vackert här

Ulf kände sig som hemma och var nöjd precis hela tiden.

Precis som jag kände mig.

På kvällarna är det här obligatorisk läsning. Letar alltid fram den och ryser. “Polisen lägger pussel”. En samling svenska kriminalfall från 1900-1950. Det är rafflande läsning.

Döden i säcken, Fasadklättraren på Grand Hotell, Kolapappersmördaren… Visst blir man sugen att läsa? Det är ruskiga berättelse och ruskiga fotografier. Med svartvita bilder av kallblodiga mördare, av gärningsplats och mordvapen. Och ibland några stackars offer också.

När jag var liten var jag livrädd för att sova ensam här. Livrädd för allt knäppande och knarrande. För det läskiga porträttet av fiskargubben som hängde över sängen. För tanken på att det en gång i tiden var en begravningsbyrå på bottenvåningen. Men nu tycker jag att det är mysigt. Och jag sover hur bra som helst.

Men nu är det dags att pipa hem till familjen igen. Lite mer uppvilad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer på “Det gula huset”

  1. Några av personerna på tavelväggen känns igen från min mormors tavelvägg! Vilket underbart hus!

  2. Åh vilket fantastiskt hus! Och så roligt att kunna ha det kvar. Min egen farmor dog i våras och det är en stor sorg för mig också att hennes hus inte kan bevaras.

  3. Fast gör det inte till en sanning det där, att ”ingen Lidströmare genom tiderna nånsin kunnat räkna matte”! Det är så lätt att man överför såna känslor på sina barn. Men med dagens lustfyllda pedagogik och läromedel kan dina gossar absolut bli riktiga matteälskare TROTS att det är ”Lidströmare”! 😊
    Tänkte på det när du tipsade om ”Hej Albert”, att det märktes att du inte riktigt är kompis med matematiken. Men det behöver ju inte automatiskt innebära att det blir så för dina pojkar! 😃

    Älskar din frisyr som du haft senaste tiden btw! 😊

    1. Precis så, det tänkte jag också.
      Kanske dina barn blir ena hejare… på just matematik…

  4. Vilket fint hus! Den blå tapeten var ju helt underbar. Jag glädjs så mycket när jag hör/ser om människor som har starka band till sin släkt. Med massa mostrar, farbröder, kusiner och allt vad det är. Det verkar härligt.

  5. Det är så kul. Min pappa hade samma tapet den med brunt i. Min mamma hade samma kaffepanna röd med mönster och jag har samma säng.

  6. Vad härligt att ha ett sådant fint ställe att åka till, där man känner historiens vingslag och familjens kärlek och frid. Det får mig att minnas ett par underbara stugor som man besökte som barn…synd bara att de inte finns kvar i släkten längre. Hade jag ett sådant mysigt ställe att åka till med hundarna varje sommar skulle jag vara nöjd.
    Tack för att du delar det med oss <3

  7. Vad roligt med just Byskekarameller, jag själv bor just där och doften över vårt lilla samhälle när min barndomsvän kokar polkagrisar är fantastisk ❤️

  8. Ser ut som Fornasettis hem i Milano, fast en norrländsk variant 🙂 <3
    Hur fint som helst!

  9. Stämmer in i övriga kören, fantastiskt hus! Vi har ju fått följa med förut.. Sån inspiration. Framför allt nu till sommaren. Gardinerna i köket 😍 och kökssoffan! Lite nyfiken på ”stora Ulf”, men det kanske du tänkt att dela med dig av framöver?.. ☺️

  10. Vad roligt med den där fiskargubbe-tavlan du var rädd för. Utgår från att det är den där klassiska gamla rynkiga mannen. Min farmor och farfar hade också den tavlan och jag var rädd för den. Den var uppsatt i gästrummet, så jag sov alltid med öppen dörr, för då dolde dörren tavlan. Vågade liksom inte säga att jag var rädd för den. Sen när både farmor och farfar dog fick (ville) jag ärva tavlan. Nu är den ju bara ett bra minne 🙂