I torsdags packade jag in Ulf i bilen och drog till farmors hus. Pappa, farbror och faster med man var där och ställde iordning inför sommaren. Jag har velat passa på att åka hit när släkten är här, men sista gångerna har det kommit det något emellan. Föreläsningar eller andra jobbresor som omöjliggör det. Men nu passade det perfekt! Så underbart med en lugn maj, när jag har möjlighet att göra sånt här.

Så mycket fint att titta på här. Och den speciella doften i huset, ljuden när man går över linoleumgolvet eller stänger farstudörren. Allting är hemma och barndom för mig.

Lille Ulf fick träffa stora Ulf för första gången. Och i köket sitter en bild på min farfar Bertil.

Så mysiga färger och milt ljus.

Hyllor över dörrarna ska jag apa efter hemma. Särskilt fint i köket ju!

Vi gör samma som vi alltid gör här. Eldar, går en promenad, äter Byskekarameller, läser kvällstidningar och diskuterar politik. Det var ju av samtal som dessa som mitt politiska intresse en gång väcktes. Sedan tar vi en sightseeing med bil runt i alla grannbyar och ser om det hänt något sedan sist.

Jag tycker så mycket om att vara med min släkt. Det är både roligt och vilsamt. Och så blir jag påmind om mina rötter. Får mina egenheter förklarade. Som att jag är så dålig på matte. “Det finns inte en Lidströmare genom tiderna som kunnat räkna matte”. Och så är det med det. Tur att vi kan mycket annat istället.

Farmors hus är hundra år, har bubbliga fönster och knarrande trägolv, med mjuka linoleummattor på.

Det är fullt av trappor och prång och konstiga vinklar och vrår…

En alldeles egen färgsättning. Och loppisfynd, antikviteter och skrot om vartannat. I en underbar blandning,

Jag var alltid så rädd för den här fågeln när jag var liten. Och nu är mina barn rädda. Den ser ju inte snäll ut precis.

Kakelugn och småmönstrade tapeter.

Eller stormönstrade.

Blå rummet är mitt favoritrum

Så vilsamt vackert här

Ulf kände sig som hemma och var nöjd precis hela tiden.

Precis som jag kände mig.

På kvällarna är det här obligatorisk läsning. Letar alltid fram den och ryser. “Polisen lägger pussel”. En samling svenska kriminalfall från 1900-1950. Det är rafflande läsning.

Döden i säcken, Fasadklättraren på Grand Hotell, Kolapappersmördaren… Visst blir man sugen att läsa? Det är ruskiga berättelse och ruskiga fotografier. Med svartvita bilder av kallblodiga mördare, av gärningsplats och mordvapen. Och ibland några stackars offer också.

När jag var liten var jag livrädd för att sova ensam här. Livrädd för allt knäppande och knarrande. För det läskiga porträttet av fiskargubben som hängde över sängen. För tanken på att det en gång i tiden var en begravningsbyrå på bottenvåningen. Men nu tycker jag att det är mysigt. Och jag sover hur bra som helst.

Men nu är det dags att pipa hem till familjen igen. Lite mer uppvilad.

Boasering på olika sätt!