Mammor och barn

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Om de förstod hur tätt en mammas längtan. Sitter ihop med barnets. Jag åker till badplatsen mitt i natten. För att leta efter väskan med nyckelpigemönster på. Den oumbärliga, full med samlade stenar. Jag anmäler till simskola och trombon och tänker att i en teatergrupp. Där skulle han få gå. Jag letar efter tecken. Mår han bra? Vad drömmer han om? Hans vardag är en värld jag inte har tillträde till.

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Hur deras drömmar är sammanvävda, aldrig kan skiljas åt. Jag tänker ut små överraskningar. Och roliga saker att se fram emot. Vill göra deras liv en liten smula magiskt. Jag letar efter glimten i ögat. Visst är den där ännu? Jag väger för och emot. Var jag för mjuk eller för hård? Jag måste sätta gränser. Men vart ska den gå?

Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Jag ligger vaken. Tryck över bröstet. Ska han få göra det han tycker om? Det han är bra på. Ska han hitta någon att älska? Kommer han fortfarande vilja komma hem och hälsa på mig då?

Jag har så mycket hopp för mina barn. Så många drömmar. Så mycket oro. Så många böner över deras liv. Nu förstår jag min egen mamma. Hennes ängsliga frågor. Hur älskad jag var och hur jag tog det för givet.

Jag vill älska mina barn så att de tar det för givet. Aldrig villkorat. Aldrig med förbehåll. Men jag är glad att de inte vet hur jag oroar mig. En dag får de egna barn att oroa sig för. Då kommer de förstå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

54 kommentarer på “Mammor och barn”

  1. Clara, om du gav ut en diktsamling skulle jag stå först i kön för att köpa. Dina texter är fantastiska.

  2. Ja, herregud! Den där oron som är en ständig följeslagare även nu när mina barn är snart 18 och 23.

    1. Haha skrattar igenkännande. Mina barn är 14 och 18. Idag cyklade jag till jobbet (långt) för att den yngste inte skulle behöva åka 10 min tidigare till skolan och tog dessutom en gammal skruttig cykel så att den andra sonen kunde få låna min nya😅 Det är♥️

  3. Så fint och fångat på pricken. Är både mamma och mormor/farmor och oron för barnen fortsätter fast de är vuxna och själva föräldrar. Tyvärr tror jag mina ibland märkt min oro för mycket som när de var tonåringar ute sent/tidigt på nätterna.

  4. Åh så fint du beskriver att vara mamma Clara! Jag sitter här med tårar i ögonen.. Det är precis som du beskriver att det är inte förrän man får egna barn som man förstår sin egen mammas oro och förstår hur älskad man varit när man växte upp.

  5. Och här står en mamma mitt i hallen med stora tårar i ögonen. Hur vilar man i att det nog ska bli bra?

  6. Precis så är det. Du satte verkligen ord på hur det är att vara mamma, fundera, oroas och glädjas. 💜

  7. Vill skicka med en text som min syster skrev på temat, på morsdag:

    “Idag talar vi om det moderliga hjältemodet,
    som aldrig annars har ordet
    Den outtröttliga moderskärleken
    och omsorgen
    självuppoffrande och lite sorgsen
    Ibland valhänt och tvekande
    Ibland övertygande, bevekande
    Men alltid välment i grunden
    ur största kärlek sprungen
    Idag är det alla mammors dag!
    Alla vi kärleksfulla, tjatiga,
    energifulla, trötta
    glada, besvikna
    tålmodiga, otåliga
    förstående, oförstående
    OCH
    alldeles tillräckligt bra!!!

  8. Ojojoj vilken igenkänning. Jag håller på som en galning och letar baddräkt till min 6-åring. Den hon önskade sig och som fick ögonen att lysa fanns inte i hennes storlek och nu försöker jag hitta någon som är lika magisk.

    Jag kan inte somna för att jag oroar ihjäl mig för min 5-åring. Som inte riktigt trivs på förskolan. Som är den lugna, tysta lilla killen som gillar nördiga saker. De andra killarna är högljudda och bråkar och skriker och slåss. Han har ingen kompis där. Jag längtar tills han får börja skolan, jag tror han passar in bättre i den verksamheten.
    Ja och så oroar jag mig för 6-åringen som ska börja skolan i höst och längtar ihjäl sig. Min goa glada sprudlande dotter, måtte hon få vara sig själv! När jag började skolan förstod jag att jag var tjock (vilket jag inte ens var) och började fundera på hur jag kunde bli smal. Måtte hon slippa det!

    Och så oroar jag mig för 3-åringen som ska börja på förskolan i höst och inte riktigt pratar så att majoriteten förstår. Tänk om hon blir helt knäckt för att fröknarna och barnen inte förstår vad hon säger?

    Och så min lilla minsteman som är blott 3 månader gammal. Honom oroar jag mig inte så mycket för. Än. Det känns som att han har det så bra, så bra. Nu är han i en tid i livet då det är ganska lätt att ge honom allt han behöver. Det känns som att jag äntligen har fattat vad de menar med “små barn små problem”.

    1. Åh Fanny s har en precis likadan femåring som börjar förskoleklass till hösten. Har stora förhoppningar att det ska bli bättre där och att han ska hitta någon likasinnad.

      1. Åh hoppas att det blir bra för våra små pojkar! <3 Hjärtat brister när jag ibland ser honom ensam på förskolegården, inne i sin egna lilla värld.

  9. Men vad fint. Precis så tänker jag också ofta om mina tre små pojkar. Deras lycka är min lycka. Måtte allt gå vägen för dem i livet!

  10. Å! Precis så! När jag gick en kurs för att lära mig sova om nätterna förstod jag hur stor den där oron var hos mig, och fick lära mig att släppa den. Men ibland kommer den tillbaka ändå. Och det är väl som det ska antar jag.

  11. Åh. Om de bara visste ❤️

    Varje kväll när vår pojke somnat sitter jag och tänker. Tänker på att jag måste bli en bättre mamma. Han är 3 år och i en så känslig period. Han bryter ihop för allt och vill bara ha sin pappa. Han vill inte vara med mig alls och jag kan inte låta bli att tänka att jag måste vara en hemsk mamma, även om förnuftet säger mig att det bara är en fas. Tänk om han visste hur mycket jag längtar efter honom ❤️

    1. Du får en kram härifrån också.
      Han vet att du är där och han vet att han är älskad. Snart vänder det.

  12. Så bra o rätt skrivet! Tänk om de kan förstå att alla frågor jag ställer till dem är av kärlek!! ❤

  13. Så på pricken beskrivet. Jag har alltid varit en orolig och reflekterande själ men sedan jag blev mamma har det nått helt nya nivåer. Kombinerat med tusen ovissa frågor kring framtiden och lika många tankar som kan hända så blir det lätt ett virrvarr i huvudet. Gränslös kärlek och en ständig oro är ett försök att sammanfatta rollen som mamma.

  14. Oron finns alltid där,.
    Har du läst den här dikten?

    Jag talar till mina vuxna barns änglar:
    Följer ni dem fortfarande?
    Bär ni deras önsknigar i era händer?
    Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

    Och när de förnekar er och livet,
    vänder ni er bort och gråter,
    men stannar kvar?

    De behöver er,
    mera än då de var små,
    de behöver er förtvivlat,
    för ungdomen er den svåraste tiden.
    Allting skall avgöras på egen hand,
    man skall rycka sig lös,
    tänka igenom allt själv,
    vill inte veta av änglar.

    O, mina vuxna barns änglar!
    En mor får inte längre ingripa,
    men ni får.
    En mor kan inte längre råda,
    men er visdom är Guds.
    Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
    Hjälp dem att vandra i snårskogen,
    att finna den rätta vägen,
    deras enda väg.

    av Viola Renvall

    Jag talar till mina vuxna barns änglar

    Följer ni dem fortfarande?

    Bär ni deras önskningar i era händer?

    Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet

    och när de förnekar er och livet

    vänder ni er bort och gråter

    Men stannar kvar?

    De behöver er

    Mera än då de var små

    de behöver er förtvivlat

    för ungdomen är den svåraste tiden

    Allting ska göras på egen hand

    man skall rycka sig lös

    tänka igenom allt själv

    vill inte veta av änglar

    O mina vuxna barns änglar!

    En mor får inte längre ingripa

    Men ni får.

    En mor kan inte längre råda

    Men er visdom är Guds.

    Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

    Hjälp dem att vandra i snårskogen

    att finna den rätta vägen

    deras enda väg

    Viola Renvall

  15. Så fint skrivet. Tack Clara. Ja sen jag blev mamma så oroar jag mig konstant 🙂
    Kram från Maggan.

  16. Mina barn är stora nu men jag oroar mig fortfarande. Mina barn klarar sig så bra i världen på alla sätt, även om det är inte är solsken varje dag, men jag oroar mig fortfarande. Jag frågade min kära pappa, när han var mycket gammal och sjuk, om han fortfarande oroade sig för mig, jag var väl minst 50 när frågan ställdes. Det gjorde han, sa han, det kommer jag alltid att göra, fortsatte han. Jag tänker att det viktigaste för mig är att mina barn vet att jag finns där, vad som än händer, också nu – när de är vuxna med marginal. Jag frågade min son om just det en gång. Han sa: Mamma, du är som ett berg, du finns alltid där om man behöver. Metaforen kan ju tolkas negativt men han menade att jag är lika pålitlig som ett berg. Jag frågade min dotter om detsamma. Och hon sa ja, så är det. Då kände jag att jag nått mitt mål, att mina barn litade på mig också nu. Att jag var ett stöd för dem också nu, när de är vuxna. Men jag oroar mig fortfarande.

    1. Hörde om en hundraåring som tyckte det var SÅ skönt nu när hennes barn flyttat till äldreboende så hon kunde sluta oroa sig för dem… 😐😐😐

  17. Ibland “ångrar” jag att jag valt att bli mamma. Har alltid velat ha familj och barn men var absolut inte beredd på den här oron som kommer med kärleken! Hur ska man kunna gå ett helt liv och känna såhär? Och sen kanske det kommer barnbarn att älska sönder och oroa ihjäl sig för…??? Allra mest tycker jag om att vara mamma, men vissa sena kvällar när jag ligger och tänker på mina små…då är oron övermäktig och jag måste gråta en skvätt.

  18. Min farfar brukade säga en sak som jag ofta tänker på:
    ”det är en konst som få förstår, att vara hård men mild ändå” 🙂

  19. Åh, men just så är det! Tittar på. Mina döttrar och önskar jag kunde veta säkert. Veta att de har det bra, att de har allt de behöver och att de vet att för dem finns jag alltid där, släpper allt och kommer rusande på en sekund när de behöver. Inte bara nu när de är små utan alltid alltid alltid. Inget annat spelar någon roll bara de får ha det bra.

  20. Det var då alldeles underbart skrivet och så på pricken. Det spelar ingen roll att barn flyttar hemifrån, oron består även på avstånd. Så kommer barnbarn och då blir det ännu fler att oroa sig för. En älskad ny generation.

  21. Vilken fin dikt! Du skriver om vardagen med en sådan känsla. Underbart!

    Jag har också ett stort intresse för att skriva. Eller snarare är väl skrivandet som en del av mig. Nuförtiden skriver jag mestadels barnböcker. Inget som jag fått ut på förlag men har läst in några manus själv så att de finns som ljudböcker att lyssna på alldeles gratis.

    https://refus.se

  22. Spot on <3 Förutom det där med att de kommer förstå när de får egna barn. Snarare OM de får egna barn. För det är ju ingen självklarhet att de får (även om man hoppas att de både vill o kan det). 🙂

  23. Jag är uppvuxen med villkorad kärlek (knuten till prestation och “rätt” beteende, vilket i min familj innebar att man skulle vara förnuftig och duktig och resonabel och var man inte det skulle man känna skuld och skam). Och resultatet av denna villkorade kärlek är att jag idag har en mycket gles kontakt med speciellt min mamma. Jag tror inte hon överhuvudtaget förstår varför. Ett av mina äldre syskon har förgäves försökt få henne att se på vår barndom med våra ögon, men möts bara av gråt och martyrskap. Jag är livrädd att mina barn en dag inte skall vilja ha kontakt med mig, att de successivt ska glida ur mitt liv pga saker som jag sagt och gjort. Jag är livrädd att de skall uppleva min kärlek som villkorad. Ibland känns det så svårt att vara förälder. Hur vet man att det är bra?

    1. Jag tänker att bara det att du är medveten om att risken finns. Att du upplevt det själv. Är ett bra vaccin. Och om det trots det inte skulle bli rätt och dina barn en dag konfronterar dig med sånt du gjort fel. Då kan du också vara beredd på att agera på ett annat sätt än din mamma gjort. Lyssna och ta in och försonas. Inte bli martyr och tycka synd om dig själv. Där i ligger hela skillnaden tänker jag mig. Stor kram ❤️

    2. Hej Anna,
      Delar till viss del dina erfarenheter. Har gått en del i terapi, och har av kloka terapeuter fått höra samma saker som Clara precis skrev.

      Att vara medveten om hur det var, och hur en önskar att det ska bli, däri ligger en avgrundsdjup skillnad mellan din uppväxt och dina barns.

      Du älskar dina barn för dem de är, och det känner dina barn redan.

      Jag kommer när mina barn blir äldre berätta om min egen uppväxt och hur jag upplevde den, för att ge mina barn bättre insikter om mina beteenden. Min egen pappa vägrar typ prata om sin egen far eller sin uppväxt, och jag anar att ngt var tokigt där. Men jag kan hjälpa mina barn se sammanhang o mönster så de själva kan välja bort dem.

      Stor kram ❤️

  24. Så fint du skriver. Kärleken, ansvaret, oron. Allt jag vill är att mina barn ska ha det bra. Skulle offra mig själv, gå genom eld bara de får vara lyckliga. Det är nästan ett för stort ansvar för en människa. Pappan är inte med, jag är ensamt ansvarig. Väljer jag rätt? Gör jag fel? Är jag för arg, för stressad, för trött? Tänk att man fick det oket på sina axlar. Den lyckan och kärleken till barnen. Ofta tänker jag på mina vänner utan barn. Vad oroar de sig för? Ibland längtar jag tillbaka till tiden innan barn. Då axlarna var lättare men hjärtat inte lika fullt. Det stämmer, det jag läste nånstans: När man blir förälder får man en del av hjärtat gåendes utanför kroppen.