Vi är ett. Delar hela dagarna. Sover hela nätterna ihop. Jag gör allting med dig. För dig. Själv.
Vi sitter ihop på ett nytt sätt. På ett sätt jag inte provat förut. Jag var för ung. För ovan. För otålig då.
Då. Men inte nu.
Vi är ett. Delar hela dagarna. Sover hela nätterna ihop. Jag gör allting med dig. För dig. Själv.
Vi sitter ihop på ett nytt sätt. På ett sätt jag inte provat förut. Jag var för ung. För ovan. För otålig då.
Då. Men inte nu.
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
35 svar
Det är ju det jag säger! Trean är bäst. Man har liksom landat och fattat. Tar saker med ro och kan faktiskt passa på att njuta. Allt det där folk sa till en med första men som inte gick att ta in då.
Det känner jag igen, och nu när no 3 är 10 år så finns det ändå ett fysiskt band på ett annat sätt än med de två äldre. Njut!
Känner så igen mig med min trea som kom nyligen. Fast jag var 34 o 36 med de andra.
Vad jag känner igen mig i det du beskriver! Med vårt första barn var det full fart från allra första stund och jag kände ofta ett behov av avlastning från den närmsta familjen. Med andra barnet blev det helt tvärtom. Vi sitter ihop dag som natt och jag njuter av varenda sekund av bebistiden. Han ger hela familjen ett lugn som inte fanns tidigare!
Låter härligt att känna så. Själv tycker jag att bebislivet är ganska långtråkigt och segt även fast jag älskar mitt barn. Det är liksom begränsat hur kul det är att ligga och gulla på en filt, rulla vagn, bära, sjunga och småprata med en bebis. Jag har aldrig gillat att vara hemma och dagarna känns oändligt långa. Jag tar bebisen med ut en del, både för att träffa vänner, träna och babysim men försöker hålla tempot lungt för bebisens skull. Hen verkar visserligen trivas och är ett harmoniskt barn men jag får höra både från vänner och bvc att det är så viktigt att vara hemma och bara vara med sin bebis.
<3<3<3
<3
Åh vad jag känner igen det när jag fick min trea. Precis så.
Känner igen. Med första fanns liksom en slags förväntan, en liten, liten väntan hela tiden. En förväntan på nästa steg i utvecklingen, att se vilken slags person detta skulle bli. Inte så mycket ro. Plus att vi hade en oerhört slitig start, så det tog ett tag innan njutet kom. Med tvåan var det yttre omständigheter som liksom satte käppar i hjulet. Nu, med trean, njuter jag nästan desperat. Närhet och gos. För detta är med stor säkerhet vår sista bebis. Men det har också gjort att jag försöker vara ännu mer nära de äldre, för åren går så fort…
<3
Känner igen mig sååå mycket Clara! Åldern och erfarenheten gör det så mycket enklare och självklart att vara mamma denna gång än när jag fick mitt första barn. Framförallt känner jag inte att jag har lika mycket att bevisa nu, som då.
Vad fint att du får ha det så! Fantastisk bild <3
Åh vad jag känner igen mig!
Känner exakt samma med min trea! Även om jag bara var fyra år yngre med första barnet så finns nu ett annat lugn kring att vi första tiden sitter ihop. Det är så kort tid ✨😭
Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Med tredje barnen. Ett så nära band och känslan av sista barnet gjorde det extra viktigt för mig.
Försöker låta bli att sörja att jag inte höll mina två första lika nära, men jag kunde inte det då. Hade inte erfarenheten och lugnet.
Många kramar!
Så vackert och känner igen mig. Har en liten 5-månadersbebis med två storebröder på 9 och 6 år. Med de första var bebistiden underbar men också ganska jobbig och man kämpade för att göra allting rätt och perfekt istället för att lyssna på sina instinkter. Med denna bebis njuter jag av varje sekund, vet att denna baby snart inte finns här mer utan utvecklas till en individ som rör sig bort från mig från dag till dag. Så denna gång har jag så svårt att släppa baby – använder bärsele istället för vagn, ligger i soffan med bebis på magen om dagarna när brorsorna är på skolan, sover med babyn på nätterna. Låter honom bestämma takten. Det är så kort tid som de är såhär små så det gäller att maxa bebistiden! Underbart är det!
Din blogg har blivit intressant igen, efter en period med mycket yta och ”präktighet” Det du skriver är så vackert och så ärligt på något sätt- det gör så att jag kikar in här flera gånger per dag😊
Vet du vad jag tycker är fint? Komplimanger utan förbehåll. De där man lyfter en annan människa utan att peka ut drag och sidor som inte passar ens egen person. Rysligt bjussigt och schysst i all sin enkelhet.
Oj förlåt det var ärligt talat inte meningen alls att dra fram ngt negativt @underbaraclara, hoppas du inte missförstod mig- menade VERKLIGEN att jag tycker din blogg är ärlig och vacker. På något sätt har den växt i mina ögon och det var bara det jag ville säga till DIG Clara. Fortsätt, jag vill ha mer❤️
Håller med dig Fröken Frida!
Som Gynning och Berg myntar i sin pod, ”kränklimang”. En kränkning ihop med en komplimang, inget man vill ha…
Hah det var det bästa uttryck jag hört på länge.
Kan du inte skriva ett inlägg om det? Bebis nu kontra då. Vad har du lärt dig? Något du gjorde helknäppt som du vill göra annorlunda nu? Något vinnande koncept du upprepar igen? Tankar om tid, erfarenhet och att vara mamma i olika skeden av livet. Vore så fint tycker jag ❤️
Ja, det hade varit fint!
Vill också läsa om det!
Så glad och lugn kroppen och själen blir av dina vackra foton och texter.
Vilken kamera och objektiv använder du till porträtt och stilleben? Såg ett blogginlägg förut men hittar inte sökfunktionen. 🙈
Jag var 36 när jag fick första barnet och jag kände bara tacksamhet hela tiden. Att jag fick vara med om det. Det fanns liksom inget motstånd, jag blev aldrig otålig, ville aldrig bort. Så lite är det kanske åldern också, jag hade inte lika mycket erfarenhet som du har, men tacksamhet inför livet tror jag kommer med åldern.
Samma här. Jag fick mitt första barn i december 2018 och fyller 37 i år. Har nog aldrig varit så närvarande i hela mitt liv. Den stress som tidigare funnits är som bortblåst. Sömnbristen är kanske inte så rolig men tacksamheten över att min (vår) son kommit, överträffar allt <3
😭😭😭💕
Jag var 35 och 40 när mina barn kom och de första månaderna släppte jag de knappt… Deras pappa tog de ju ibland, men resten av tiden var de mina. Jag försökte med sjalar och sånt, men det gick inte, så jag bar. Nu när jag tänker tillbaka så var det något av det bästa jag gjort, jag har alltid kännt mig nära dem sen, oavsett avstånd. 🙂
Herre Gud vilka vackra texter! Känner igen mig så mycket i dina underbara texter, fast har dock ingen trea, men grubblar på det varje dag..
Känner så igen. Jag och min lilla femma sitter ihop. Och jag har njutit av varje sekund hittills, i de 9 månader hon har varit utanför magen.
Fint ❤️ Tack för allt du delar med dig av.
Och tack till dig och Erika för En underbar podd, jag älskar den🥰
Lyssnar omättligt, så kloka, viktiga, roliga och helt jävla underbara ni är!
Fint, kära du! Kärlek. ❤ Kram!
Känner så väl igen det. Man får kämpa sig ur bubblan för att de andra barnen ska få del av ”mamma” också.