”Hur får du tid och energi till allt med en nyfödd och två andra barn? Jag har precis fått mitt första barn och är konstant trött och superglad bara jag hinner till toan” så skrev signaturen Isabella under ett blogginlägg.
Har fått den här frågan några gånger så jag tänker att jag svarar på den i ett inlägg
För det första hinner jag inte allt. Det är så mycket jag inte gör. Men det bloggar jag inte om. Vore ju tråkigt med en uppräkning av allt jag inte gjort under en dag. Det kan vara viktigt att komma ihåg. För det är så lätt att drabbas av additionssjukan och addera ihop allt man ser andra göra och tänka att samma person hinner och orkar alltihop. Så är det förstås inte.
Men sedan är det en enorm omställning att gå från noll barn till sitt första. Man ska liksom bli förälder. Komma in i det där med att ta ansvar för någon 24 timmar om dygnet. Det är väldigt jobbigt och kan kännas närmast chockartat. Och visst blev det bättre för mig redan när jag fick Folke. Ändå funderade jag på hur i hela friden jag skulle kunna lägga Bertil på kvällen och samtidigt ta hand om en bebis. Nu med Ulf har jag inte ens hunnit oroa mig över det. Har gått av bara farten.
För några helger sedan reste Jakob bort med storbarnen. Och jag var själv med bebisen. Hade Jakob lämnat mig själv med Bertil när han var fyra veckor hade jag inte varit glad. Nu var jag euforisk. Vilken frihet! Själv med en bebis – rena semestern. Så hade jag inte varit förmögen att känna med Bertil. Egentligen knappt när Folke var bebis. Men nu känns det så. För att jag är van.
Slutligen handlar det förstås om barnet. Man får det barn man får. Har man en bebis med stort behov av närhet, som inte är riktigt nöjd och aldrig sover längre stunder. Då är det klart att man inte hinner eller orkar nästan någonting. Jag har dock haft tur och har världens enklaste bebisar. Skönt med tanke på att jag har haft så jobbiga graviditeter. Ulf ligger helst och jollrar på någon filt. Han äter ungefär var fjärde timme och ännu glesare på nätterna, så att jag får sova ganska bra. Dessutom har han två självständiga brorsor som roar honom när han är vaken. Och som själva är så stora och duktiga att de får hjälpa till med nappen, bära och trösta om han är ledsen.
Så. Det är anledningen till att jag orkar och hinner göra någonting annat än att bara amma och sova under spädbarnstiden. Inte för att jag är någon slags övermänniska. Om någon nu fått för sig det.
69 svar
Åh vad bra skrivet! 🙂 Det har du så rätt i: Man ser vad andra gör och tänker på vad man själv inte gjort… inte tvärtom!
har en väldigt närhetstörstande bebis själv, men vi får sova jättebra. Så det känns fantastiskt och vi hinner massor när vi är bägge två. Så glad! Hon är nog bara någon vecka eller två yngre än Ulf, så det ska bli så kul att följa honom via din blogg och dig så klart, för man känner en sådan gemenskap när man går igenom samma saker samtidigt. Tack för att du bloggar!! <3
Till trött. Du har fått många fina råd. Min äldste fick också springas iväg med när han föddes. Kvar låg jag, blev sydd och trodde att bäbisen min dött. 4 timmar senare fick jag tillbaka honom. Det gör något med en. Ett trauma, en skräck, en förlust som inte blev, men ärret finns kvar. Man är inte mer än ett däggdjur, en hona som vaktar sin unge. Jag trodde att min son skulle dö om jag inte tittade på honom. I efterhand vet jag att jag borde fått hjälp att bearbeta mina känslor. Prata om det du känner, vet att du inte är ensam, och låt allt annat vara. Prova ligg-amma framför tvn, se alla säsonger av en serie, ät godis och skit i allt annat. Jag har mått dåligt över att mina bäbisar diat sig fast så att jag inte fått nåt gjort, men sen har jag försökt tänka att när annars har man en anledning att bara ”slappa” och släppa allt? Be om hjälp med mat och städ. Frysta färdigrätter gör inget att äta i några veckor. Vad gör det om 100 år liksom? Var snäll mot dig själv.
Till den trötta mamman… Här kommer några fler råd utöver de många fina du fått.
• försök få liggammningen att fungera- snart kan du då nästan sova dig genom amningarna.
• prova att ha en vagn inomhus & att lägga ned bebis där ibland
❤
Åh vad klok du är! Jag fick just veta att jag är gravid igen med ett andra barn. Jag är så glad! Läste en del av kommentarerna hör om att första tiden kan vara jobbig och jag känner så igen mig! Vill bara säga att allt blir bättre! Så bra att man vill ha fler barn, det trodde inte jag precis när vårt första barn kom! Tänker att det är viktigt att ge sig tid och att tänka på att saker förändras när barnet blir äldre. Plötsligt får man lite mer tid för sig själv igen och får tillbaka sin kropp efter amningen, det fattade nog inte jag när jag var mitt i det…
Va fint stöttande det är i detta kommentatorsfält kring de som inte har det så lätt första tiden.
Gällande ditt inlägg så kan jag verkligen relatera till att det även för mig var att gå från att inte vara förälder till att vara förälder, med första barnet alltså som var den stora och tuffa omställlningem, och då var det nog ett förhållandevis ”lätt” barn… helt annan känsla av tvåan, då mest mysigt att få ha båda två.. nu hoppas jag att det ska bli en trea med och att jag ska få uppleva det som du skriver om nu.. tack för allt fint du delar just nu. Din blogg är så härlig att läsa, alltid men lite extra just nu faktiskt.
Härligt att du har ork och tid och energi, särskilt efter dina tuffa graviditeter!
Det är skillnad på ett barn och tre barn. Med tredje barnet var jag mer laidback, visste mer vad jag kunde förvänta mig och kände mig tryggare. Det gör så stor skillnad tycker jag att känna den tryggheten.
Jag har inga barn själv men blev väldigt tagen och berörd av att läsa alla kommentarer. All kärlek. All smärta. Och allt systerskap.
Vill bara heja på det här fina systraskapet i kommentarerna; uppmuntrande och medkännande – mer sånt!
Och Clara, tack för ännu ett viktigt och välskrivet inlägg!
Kram på er alla!
Var i chock när mitt första barn kom till världen och det tog lång tid innan jag lyckades hitta min mammaroll. Jag blev deprimerad och barnet var så kallad high need baby – i behov av ständig stimulans, konstant frustrerad och sov enbart korta stunder på dagen. Däremot helt ok på natten och kunde somna ”själv”. Hade mycket ångest om jag skulle vara själv med henne mer än dagtid.
Var rädd inför tvåan att bli deprimerad igen. Lillebror sov längre stunder i stöten men enbarr i famnen, stört omöjlig att lägga. Hatade vagn. Hade ett enormt vaggningsbehov. Efter de första tre månaderna hittade han sin plats i tillvaron och nu känner jag att andra barnet definitivt var lättare att finna tillvaron med än ettan. Även om båda mina barn har ”krävt” mycket som bebisar och inte nöjt sig med att ligga själva. Man lär sig sitt barn och sin situation 🙂
Så himla fint <3 Grattis till din lugna bebis. Har typ samma situation här hemma. Försöker carpa skiten ur typ allting. Verkar som att du gör det samma!
Måste bara få säga att jag blev så starstruck! Passerade förbi Tvärålunds Ica idag (är från Lycksele) och sa till min bästa vän att de vore så himla häftigt om vi skulle se dig. Sitter och matar min 9 månaders i framsätet på parkeringen , och så bara.. Står du där! Med lilla Ulf och någon fin, äldre kvinna. Blev starstruck, har följt din blogg i många år 🙂 fin sak en lördag!
Känner så igen mig i det du skriver. Man klarar mer, mycket mer, när vanan som flerbarnsmamma finns där. Allt sitter i ryggmärgen och tryggheten i mammarollen gör att man klarar av väldigt mycket.
Så skönt att du skriver detta. Har bara ett barn som aldrig var nöjd, aldrig sov. Bar runt på hem jämt, fick knappt äta eller gå på toa. Så här ett år senare känns det konstigt att läsa om andras upplevelser av bebistiden. Jag kan inte relatera alls för i min värld är alla barn som mitt, det är ju den enda erfarenhet jag har.
Tack för inlägget och påminnelsen att alla barn och föräldrar är olika. Har tre barn och den tredje har varit mest krävande. Får inget gjort. Två storasyskon som varit konstant sjuka har inte bidragit till bebis-bubblan-harmonin. Och måste påminna mig själv hela tiden att barn är olika när jag ser blogginlägg eller pratar med kompisar som har det på ett annat sätt (även om ful avundsjuka ibland bubblar upp). Fast med tredje barnet känner jag mig ändå tryggare i vetskapen att ingen fas eller tid är för evigt. Någon gång kommer de bli friska, sova och vara glada.
Ja man förstår att Clara har välsignats med otroligt lugna barn ( även de stora verkar ju sova igenom det mesta). Mina småbarnsår har varit allt annat än mysiga, bland det jobbigaste jag upplevt( graviditet och förlossning däremot- piece of cake) Inget av barnen sov mer än en kvart i taget de första 1,5 åren och främst i en rullande vagn eller i absolut närhet. De är fortfarande 6,9 år gamla inga som somnar eller sitter lugnt men de är såklart underbara men är otroligt glad att jag inte drivs av nån längtan efter fler och stora barn kräver sitt så hade knappast orkat heller- är bara glad att jag äntligen fått mitt liv tillbaka åren med sömnbrist tärde enormt
Så bra formulerat. Väntar mitt tredje och älskar att du skriver att det är sådan frihet att ”bara” få vara med bebisen. Kan tänka mig att det kommer kännas så för mig med. Men som du skriver kände jag ABSOLUT inte så med första, och inte med andra. Men nu har man ju liksom vant sig vid att aldrig ha egentid och att då ”bara” ta hand om en bebis och kanske till och med sitta och läsa en bok under matningen känns som en lyx när jag tänker på det. Kram!
Hann knappt själv gå på toa de två första månaderna och det kändes som att min son var fastklistrad på mig samt att jag ammade honom var 90:e minut. Men sen insåg jag att inget varar för evigt och det uppstår hela tiden nya rutiner och beteenden. Bebisarnas utveckling går så snabbt i början så ens situation idag behöver inte vara så om en vecka, tack och lov!
Idag kan jag skriva den här kommentaren i lugn och ro samtidigt som min son ligger på en filt och leker med sig själv. Baka hinner jag också göra, men resten av lägenheten är kaos! Det gäller att prioritera vad man helst vill göra om dagarna och hushållsarbete för mig hamnar längre ned på listan.
Det är verkligen så, att alla bebisar är olika. Jag är hemma med första och hade hört så många skräckhistorier innan. Men hon är nästan alltid nöjd och lugn och sover bra. Mitt hem är renare än någonsin och jag har tid över till sådant jag normalt inte hinner med.
Även om jag måste medge att jag kan vara så avundsjuk att det gör ont på alla som fått ”lätta” barn som sover bra är jag så glad att du Clara inser att det är skillnad på barn, och lyfter fram att så är fallet. Känns som en extra börda när en egens mamma (och andra i omgivningen) inte förstår hur tungt jag haft det trots att det borde vara uppenbart bara för att de minsann hade tre barn (jmfrt med mina två) och det var då inga problem… Självklart har vi två fantastiska ungar på massor av sätt och deras enorma, eh, envishet och viljestyrka kommer de ha nytta av som äldre, men det är först nu när de är fyra och sex år som jag iaf inte längre är konstant däckad av trötthet.
Håller med! Att få första barnet var CHOCKARTAT jobbigt för mig. Han var rätt vild också. Tre hyfsat lugna månader fick vi innan han riktigt kom igång och sen var han i konstant rörelse tills han lärde sig läsa. Andra barnet var betydligt lugnare under längre tid. Och hade sin bror som roade honom. Barn är olika. Och man ska inte underskatta omställningen att bli förälder. Det är inte bara de nya praktiska sakerna som man ska hantera, utan en stor mental omställning. Kanske inte för alla, men säkert för många.
Preach!
Precis så där är det. Ungar är olika. Föräldrar är olika. Och att något är rätt eller fel, kan vi glömma direkt. Var och en på sitt sätt. Clara har aldrig målat upp nån glansbild eller låtsats att allt är bra när det egentligen är jobbigt.
Som en helt oberoende historia kan jag nämna att jag trodde att jag skulle få massvis gjort medan baby sov. Mitt barn föddes i april och då skulle han ju sova i vagnen hela sommaren medan jag fikade ute, grejade på tomten mm. PYTT! Så fort vagnen stannade, då vaknade lillen. Inne kunde han sova – en 45 min i stöten.
Blev inget gjort kan jag säga.
Håller med om att mycket beror på barnet. Mitt första barn somnade enbart när vagnen rullade och så fort man stannade vaknade hon. Hon var inte speciellt nöjd vaken heller, vi var de som alltid slumpade bebis när resten av gänget satt och fikade. På kvällarna sätt vi på en pilatesboll och slumpade kl 17-23 tills hon tillslut somnade (Och sov ostadigt under natten). Herregud vad slitna vi var! Så fick vi andra barnet. När man på ner honom i varukorgen SOMNADE han, själv! Sov flera timmar i sträck på förmiddagarna! Hade vi fått honom först hade jag också hunnit baka och städa som andra gjorde! Men jag är glad att vi fick barn i den ordningen, skönt med en lättare bebis när man redan har en tvååring att ta hand om. Har bekanta som fått det i motsatt ordning och för dem var det andra barnet som var en stor chock!
Fint inlägg.
Jag känner igen mig, fast min bebis är det andra barnet. Jag är så glad att vi fick ett barn till, för nu får jag uppleva ett lugn i att vara förälder, och kan njuta på ett annat sätt.
Så bra förklarat, håller med precis! Fick mitt andra barn för snart fyra månader sen och det är stor skillnad mot hur det var med första, även om jag också haft två ganska lättsamma och nöjda bebisar. Hinner och gör så mycket mer den här gången (typ bakar massa bröd och kakor, skulle aldrig hänt första gången!), även om jag samtidigt är tröttare pga kan inte riktigt vila på samma sätt när bebisen sover.
Oroade mig en del innan hur det skulle gå med två barn, så nu känner jag mig sjukt grym som oftast fixar det mesta hur bra som helst! 🤗
Åh, så skönt att höra! Pga förlossningsdepression var första tiden med ettan både tung och svår, och det är först nu när hon är två år som det börjar kännas lätt. Har varit lite ledsen över missade chansen att ha det lugnt och mysigt och pyssligt, för det vet ju alla att med tvåan är chansen ju noll. Din kommentar ger mig lite hopp att om det blir en två blir det inte automatiskt skrik och panik.
Och om du sen får en trea… Åh, det var det bästa. Även om min trea sov sämst både på natten och dagen och hade vaktimmar med extremskrik nästan varje natt upp till två års ålder njöt jag mest med honom. Allt var liksom redan på plats. Jag var mamma, rutinerna och lugnet fanns där och jag kunde verkligen njuta och ta saker med ro. Fick mycket gjort trots tröttheten. Att få första barnet som ganska snabbt sov hela nätter var en så mycket större omställning och jag tyckte att det var väldigt jobbigt på många sätt. Så, min erfarenhet är att det blir enklare. Och trean är i sanning körsbäret på toppen 🙂.
Jag tog igen så mycket jag kunde med tvåan. Jag boade och gosade. Det gick.
Då hade vi några år emellan dem och jag bestämde mig för att gå all in och ge mig själv så mycket jag kunde av det som kändes bra.
(Och antidepp under en period hjälpte också)
Kände att jag fick revansch.
Och så kom lite dåligt samvete över att jag inte njutit av ettan på samma sätt, men å andra sidan gjorde jag så gott jag kunde. Och för barnens pappa var det tvärtom, med tvåan var jag lite egoistisk för med ettan flöt det på så bra för honom. Så barnen har nog fått det bra oavsett.
Åh då hoppas jag du får uppleva detsamma som jag när tvåan kommer 🙂 Hos oss har tvåan bara fått hänga med storasyster och hennes rutiner, därför tror jag inte det blev så stor skillnad för oss med två barn – just nu iallafall! 😅 Lycka till!
Tack för att du berättar och förtydligar! Det är så intressant det där tycker jag – om hur olika barn är.
Jag är väldigt känslig själv och har två högkänsliga och oerhört närhetstörstande barn som sover som krattor så jag är en såndär som inte hinner med någonting! Alltså på riktigt. Alltid bär jag på någon, ibland två.
Dock hade jag väldigt enkla graviditeter och jag tror ändå att det är lättare att hantera tiden nu än en hemsk graviditet. Vilken psykisk pärs det måste vara med smärta och illamående varje dag under så lång tid!
Tack för påminnelsen om att du inte raddar upp allt som du inte gör och att alla bebisar är olika.
Idag fyller min bebis en vecka och jag är i upplösningstillstånd. För det första andades hon inte när hon kom ut vilket traumatiserade mig så till den grad att jag är konstant livrädd för att något ska hända henne. Plus att jag fick vara ifrån henne dom första timmarna i hennes liv vilket också gjort mig extremt angelägen om att hon aldrig får bli ledsen då jag redan är rädd för att dom där timmarna gjort henne otrygg.
För det andra går det inte att få henne att sova ensam. Hon somnar antingen bara på mig eller bredvid mig när hon ammat klart eller på min partner. Ingen av oss vågar sova med henne utan skulle vilja att hon i alla fall sov i ett babynest så att vi inte rullar över henne. Detta leder till att vi knappt sover. Hon vill amma hela tiden så jag gör i princip bara det och sen ibland lyckas min partner ha henne hos sig ett par timmar utan att hon ska äta och då får jag sova. Vi får liksom inte till en bra rytm. jag gråter konstant för jag oroar mig över henne, över min partner, över sömn, över att vi aldrig kommer kunna lägga ner henne så att hon sover själv, över att min utbrändhet ska återkomma oav osv osv. Någon. Som haft det likadant? Hur lång tid tar det innan hon inte ska äta hela tiden? Vågar vi introducera flaska ibland så att min partner också kan mata eller kommer amningen sabbas då?
Kan tillägga att vi också har svårt att bara släppa allt hemma då hans tonåring bor med oss.
Förlåt om jag ”kapar” inlägget men när vi ändå är inne på ämnet kanske någon här kan hjälpa? Vill bara njuta av att hon finns och sen första tiden men har noll ork och extrem ångest konstant.
Första veckorna är så, men det löser sig med tiden. Jag lovar!(hälsar en tre barnsmamma) Ge flaska om ni vill. Ge napp om ni vill. Gör det ni känner passar er familj och behov. Inte vad alla andra tycker.
Pallade inte att läsa alla svar du fått men som du märker är du inte ensam <3 jag vågade knappt sova i början för jag var då rädd att mitt barn skulle sluta andas (for no reason) och han sov endast i sele eller på oss. Det är SÅ himla jobbigt och jag förstår att du är i chock.
Tycker du gör klokt i att prata med BVC som många säger, få tips och råd, bolla lite. Och hatade att höra detta men Det Blir Bättre! Det är ingen tröst nu men jag lovar dig att det kommer bli bättre <3 stor kram
Jag känner igen mig även om det var över 20 år sen. Min bebis föddes med akutkejsarsnitt, fick efteråt höra att hon inte andats, jag sövdes och missade också de första timmarna.
Jag var världens lyckligaste men världens oroligaste.
Det kommer att bli bättre och lättare för dig snart.
Men mitt tips är att släppa alla krav på att det skall vara på ett visst sätt. Jag gjorde nästan ingenting de första månaderna än att vara med min bebis. Jag satt mest i soffan och kollade på tv serier med henne bredvid eller hos mig. Duscha och städa, träna, laga mat och allt vad det kan vara kan man göra nån annan gång i livet. Jag åt spagetti med ketchup och drack så mycket jordgubbssaft att bebisen fick utslag 🙂
Vi hade en gaska bred dubbelsäng så jag tog bort den mjuka bäddmadrassen och bäddade en liten säng till henne mellan oss. Vi fick en lite hårdare säng men det kompenserades av att vi fick sova tillsammans. Låg hon inte vid mig låg hon ofta och sov på sin pappa. Han åt också spagetti och ketchup 😊.
Och förresten kan kanske tonåringen hjälpa till att koka spagettin!
Det kommer snart bli bättre. En vecka är så kort tid och allt är så nytt och ovant i början så allt blir läskigt. Men kom ihåg att alldeles oavsett är du den bästa mamman för just din lilla bebis!!!
Till ”Trött”
Hej, jag vill bara säga – det kommer bli bättre! Jag grät konstant i flera veckor när första barnet kom, omställningen var så gigantisk, min stress så hög, amningen strulade, jag kunde inte sova osv osv. Men det blev bättre, sakta men säkert! Vi hittade sätt att hantera att jag inte kunde sova i samma rum som bebisen (då kunde jag inte slappna av) så min man sov med henne. Vi fick hjälp av amningsmottagningen på sjukhuset att få amningen att fungera osv.
Men dagarna och veckorna är oerhört långa i början när man mår som du. Be om hjälp och stöd och du är inte ensam om att må som du gör!
Ville bara säga att jag läst igenom varenda kommentar och tycker det är så otroligt fint och stärkande med alla ni främlingar som tagit er tiden att svara mig. Bara det är en hjälp och alla bra tips, råd och att ni delar erfarenhet med mig ger så otroligt mycket. Tack!
Min sambo är hemma fram till september som tur är. På grund av tidigare utbrändhet ville vi inte ta några risker. Är så glad över det beslutet. Vi har också fått en tid hos kurator och läkare, detta ordnades på BB då jag redan där var helt förstörd. Tyvärr är det väntetid men jag får hålla ut. Ska även kontakta BVC. Har varit på återkoll och fick bra insikter av BM.
Ska ta till mig av alla era kloka ord och ta en dag i taget samt försöka få hjälp från alla håll jag kan. Det ska gå!
Tack igen alla <3
Det kommer bli bättre, jag lovar! Jag var ett vrak första 4 veckorna efter första barnet. Sedan lossnade det. Bebisen kan sova i ett babynest bredvid dig så riskerar du inte att bebisen hamnar med ansiktet täckt av något. Själv kommer du inte rulla över bebisen oavsett. Lämna allt hushållsarbete ogjort hemma för nu. Gör bara det viktigaste, typ tvätta bebisens kläder. Ät färdigmat. Förenkla så gott det går. Sömnbristen till en början med första barnet är en sån chock. Man vänjer sig o allt blir bättre och tryggare. Du är en kämpe ❤. Styrka till dig ❤
All kärlek till dig. Den första tiden kan vara ett riktigt helvete. Känslorna är utanpå och överallt. Med första barnet upplevde jag allt som nattsvart eller strålande ljust. Det fanns liksom inget mellanting. För oss handlade det om att amningen inte funkade och det löste sig tillslut bla genom att vi fick hjälp från amningmottagningen. Vet att ert problem är ett annat men jag skulle råda att prata med BVC eller annan vårdinstans för att få stöttning. Att få sätta sig och prata med en klok människa som inte är styrd av hormoner och sömnbrist kan vara guld värt. Ni har ju gått igenom något jättetraumatiskt och då kan man behöva någon att prata med och få gråta ut hos.
Går det att under en tid lösa så att din partners barn kan bo hos någon annan några dagar? Eller kan ni få hjälp att någon annan kommer till er? Vet att jag själv inte skulle vara mottaglig för det här rådet men kolla om någon kan ta med henne ut på en promenad i typ 1-2h när du får sova. Det kanske funkar för dig?
Om amningen har kommit igång bra och hon går upp som hon ska i vikt så testa att introducera napp eller flaska. Eller kolla med Amningshjälpen/BVC för andra råd. Finns massa trix för hur man kan träna på att lägga ner ett sovande barn från bröstet till ett babynest. Men det är svårt och kan ta skitlång tid, eller så vänder det imorgon.
Testa andra sätt att natta henne än genom att amma – då kanske du kan få lite längre sammanhängande sömn. Sele eller vagn eller bil eller vagga eller något annat kanske visar sig vara en vinnare. Och ge inte upp om det inte funkar första gången. Plötsligt händer det liksom 🙂
Känn ingen press över att njuta – det kommer du också att göra. Och då kommer du förundras över att allt kunde vändas och bli så där fantastiskt och vackert, trots att det varit så nattsvart innan.
Jag känner också igen mig i det du skriver med första barnet. Det du upplever är inget konstigt!! Mitt barn andades inte heller när han kom ut och förlossningen var helvetisk. Ville bara dö hela tiden. Jag mådde dåligt jämt när jag var hemma de första sex månaderna men det såg jag tyvärr inte förrän efteråt. Jag tyckte att jag satt fast i soffan och bara ammade, ammade och ammade. Önskar att jag hade sökt hjälp. Gör det!
Och att barnet vill sova på er är inte heller ovanligt. Det har mina velat också på dagtid men på nåt sätt funkar babynest i sängen på natten ändå. Då sover han mellan oss.
Den första tiden är man väldigt isolerad. Det är också jobbigt. Men när du kan komma ut, försök hitta på saker som ger energi. För mig har en mammaträningsgrupp givit mig energi och glädje.
Jag lovar dig att det kommer bli bättre och lättare även om det inte känns så nu!
Kram på dig. Du är inte ensam. Det blir bra.
Hade liknande situation med ettan och med tvåan riktade jag in mig på 6-8 veckor av undantagstillstånd då bebis bara skulle vilja vara med/på mig. Det blev ungefär så men eftersom jag visste att det skulle bli ett slut på kaoset kändes det bättre.
Däremot har jag fortfarande svårt att höra om ”enkla” nyfödda och ordet bebisbubbla som något automatiskt positivt, jag blir lite avis. Men men. Det blir olika. Och ändå bra.
Och en sak till! Anknytning…. inte var vår första traumatiserad av sina första timmar. Men vi var det. När jag tillät mig att ta igen den tiden långsamt medan vi lärde känna varandra så blev det bra. Den där känslan alla pratade om kom senare, växte sig stark. Det går bra så också.
Ursäkta att det blev långt men ditt inlägg berörde verkligen.
Jag är säker på att din bebis inte blivit otrygg eller traumatiserad av det som hände på förlossningen. Väldigt många bebisar vill inte sova själv, de vill ha närhet och vara nära hela tiden. Detsamma med mat, de vill äta ofta. Det är snarare deras normaltillstånd att äta ofta, vakna ofta, och vara nära, sen finns det också bebisar som sover mer och äter mer sällan. Jag har samsovit bredvid mina tre barn från att de föddes tills de var några månader/år och liggammat på nätterna. Alla klarar inte det och alla behöver inte göra det, jag gjorde det för att få sova så mycket som möjligt eftersom jag inte orkat styra upp andra rutiner förrän senare. Kontakta bvc/mvc och be att få prata med någon där, det kan nog kännas skönt att få tips och råd. Det är inte meningen att du ska känna så här och må så här.
Om det kan hjälpa dig att få sova mer så introducera ersättning så att ni kan hjälpas åt på nätterna. Det viktigaste är att du orkar och mår bra. Bebisen mår bra oavsett amning eller ersättning, den har ju er fina föräldrar. Ta hjälp! Våga fråga!
Hej Trött.
Tips 1. Facebook gruppen ”Amningshjälpens slutna grupp”. Där kan du få hjälp, råd och stöd, från soffan. Även om flaskmatning! För min del blir jag stressad av vårdmiljöer så kan liksom inte anförtro mig med sköterskorna på bvc.
Tips 2. Försök läsa på om amning om det är det som du vill göra. Hjälper mig mycket att tänka att amning är inte bara mat, det är närhet, tröst och mys. Att det konstanta tuttandet är för att bebis och bröst ska ställa in sig och synkronisera. Jag tänker på tuttandet som att bebis jobbar.
https://www.amningshjalpen.se/
Heja dig! Styrke kramar.
Åh du har fått många kloka svar men din kommentar fastnade hos mig så jag vill också försöka ge lite pepp! ❤️
Mina två barn andades inte heller vid födseln. De är fullt friska idag och har inga men. Din bebis är garanterat inte traumatiserad av vad som hände men jag tror ändå, som många skrivit att det är bra att du får prata igenom din förlossning med personalen som var med så du får möjlighet att bearbeta händelsen.
Första veckorna med bebis kan vara fruktansvärda! Men jag lovar, det blir bättre. Försök hitta sätt att liggamma så du kan slumra/sova när bebis ammar. Läs på om säker samsovning (vet att det tex finns någon fb-grupp om det) så känns det säkert lite tryggare. Finns också en fantastisk fb-grupp som heter ”amningshjälpens slutna grupp”. Där finns massor av stöd och kunskap!
Försök släppa allt annat än bebis närmsta veckorna/månaderna. Ta hjälp och var snäll mot dig själv. Försök sova så mycket det bara går men stirra er heller inte blinda på klockan, det stressar bara. Försök ta pauser från allt också. 20 minuters promenad ensam för att rensa huvudet kan göra underverk.
Kärlek, pepp och omtanke till dig! Snart blir det bättre!
Det kan hjälpa att lägga en värmekudde i babynestet för att ge sken av kroppsvärme, gärna inlindad i en t-shirt som luktar mycket mamma. Vi tyckte det hjälpte när vår dotter var liten.
Känner igen mig i ditt inlägg. Mitt första barn föddes också med syrebrist, knappt levande, och vi fick tillbringa de första dagarna av hennes liv på neonatal. Amningen strulade, jag kämpade i tre veckor innan jag fick det att funka någorlunda (idag förstår jag inte varför jag bara gav ersättning istället). I ett halvår oroade jag mig för hennes utveckling, googlade apgar-poäng, letade tecken efter fel, kunde ligga sömnlös och oroa mig trots samtal på BVC. Till slut fick vi prata med en barnläkare som sa att min dotter varit väldigt medtagen men allt är precis som det ska vara. I samband med detta fick vi ett brev från försäkringsbolaget där en sjuksköterska uttalade sig, ”bra att allt ser fint ut nu, men vissa men kan visa sig först i treårsåldern och därför kan vi inte teckna en försäkring för ditt barn”.
Nio år senare skriver hon långa berättelser i skolan, har massor av vänner, lär sig fort och är alldeles unikt normal 😉
Mitt råd är att prata med någon på förlossningen kring vad du upplevt. Prata, prata, prata med din sambo om din oro, prata med BVC, ventilera din oro hos proffs. Dålig sömn och en traumatisk förlossning är ingen lek, så ta alla genvägar, samsov, good enough, andas, prata. Ni kommer ur detta!
Hej! Så tufft ni har det just nu! Om du behöver någon att ventilera med så kan jag tipsa om mammatillmamma! Vi är ett gäng mammor med erfarenhet av att må dåligt i samband med graviditet/förlossning/ småbarnstid som stöttar andra mammor som mår dåligt av olika anledningar. 💕
Jag förstår känslan av att känna att bäbisen blivit traumatiserad av den tidiga separationen. Jag blev separerad från båda mina barn i flera timmar båda gångerna, det plus väldigt traumatiska förlossningar knäckte mig totalt. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde efter den senaste. Det var som om någon kört hela hjärnan genom ett tröskverk. Var totalt oförmögen att ens göra de mest enkla sysslor som tex att öppna en dörr eftersom jag inte förstod hur den fungerade. Jag kunde inte lägga ner bäbisen för gick jag därifrån kunde jag inte komma ihåg vart hon låg.
Så nej du är inte ensam öht!
Dels har du varit med om något traumatiserande och dels kan du vara mer känslig för den hormonomställning som sker efter förlossningen. Amningshormonerna gör dessutom att man sover lättare och blir mer lättväckt. Å andra sidan fungerar de skyddande för hjärnan som då inte tar lika mycket stryk av amningssömnbristen som den skulle gjort av vanlig sömnbrist.
Fortsätter det här mer än någon dag till skulle jag rekommendera dig att kontakta vården så du kan bli sjukskriven på heltid och att din man tar ut föräldraledighet några månadet för att rodda allting kring dig så att du kan koncentrera dig på bäbisen och dig själv.
Hej Trött
Det låter tufft. Det är tungt med ständig oro för ett nytt litet liv. Jag har inga kloka råd att ge. Utöver de du fått. Men jag vill bara säga att jag minns att jag den första tiden med vårt barn (som snart är 10 år) tänkte att saker aldrig skulle gå över. När han en dag plötsligt vaknade varje gång en buss åkte förbi tänkte jag ”Jaha. Nu får vi undvika att gå på stan eftersom han vaknar av trafiken”. När han en annan dag grät så fort jag la ner honom tänkte jag att jag skulle få bära honom resten av första året. När han vägrade dricka välling de 10 första försöken tänkte jag att han aldrig skulle bli en vällingdrickare. Osv. Jag sökte efter mönster och rutiner tidigt men insåg efter hand att mycket ändras. Hela tiden. Den insikten var skön för mig. Men det var också skönt att efter första året inse att utvecklingstakten avtar. Jag hoppas att ni ska få stöd att hantera både dagar och nätter. Kram och kraft till dig 💜
Vill skicka massor med kramar ❤️❤️❤️ Vår bebis var likadan. Eftersom jag är så rädd för psd så vågade jag inte Samsova eller lägga henne på mage direkt i sängen, önskar att dessa råd kunde slängas i sopkorgen eller att jag inte brydde mig så mycket. För dem de funkar så är det ju toppen, men för oss som inte har en bebis som nöjt ligger och sover så blir vardagen hemsk.
Min sambo var hemma 4 månader med mig, har ni möjlighet till att vara hemma båda två så var det! Vi körde skift, det var inte kul men då fick vi lite sömn. Hon sov bara på oss/alt i sjal. Så jag satt uppe på kvällen till 23-01. Sen tog sambon vid och satt uppe till 06-07. Sen sov han. Sov till 11-12. Jag sov en stund. Sen började det om.
Jag fick även sömnproblem under denna perioden så fick hjälp med mediciner, som funkar att amma med (lerigan vid behov och sertralin). Jag vågade inte introducera flaskan men napp funkade så hon inte ammade konstant i alla fall.
Jag vet inte om jag har några råd än att båda är hemma och försöka att inte lyssna på alla råd. Försök samsov. Önskar jag hade vågat det! Tror vi hade mått bättre då. Jag hade också jobbig förlossning med svår havandeskapsförgiftning. Jag låg fast med slangar ett dygn och de kom in var 40e minut och tog prover. De hade svårt att ta blodprov och en gång stack de mig 7 ggr och jag låg och grät och darrade… amningen strulade enormt och stödet på BB var så ojämnt.
Det är svårt att ta till sig men det blir bättre! Även om vår bebis inte varit nöjd på en filt utan velat vara i sjal/knäet hela tiden så blir det bättre när de blir lite mer självständiga. Du kan ha fått en HNB-bebis/överlevarbarn också, finns en grupp på Facebook som en kan gå med i och få lite stöttning. Som flera skrivit, kontakta BVC, hon skickade mig vidare till läkare så jag kunde få medicin och blev sjukskriven 1 månad. Min sambo ringde även bvc någon gång ibland för lite stöd.
Något vi väntade för länge med var avlastning, har ni någon vän/släkting som kanske kan gå vagnpromenad/ha bebisen i sjal en stund så ni får återhämta er?
Jag hoppas allt blir bättre för er snart. Massor med kramar ❤️❤️❤️
Kära du, det är inte konstigt att du är överväldigad av det ofantligt stora i att få barn ❤️ Många upplever liknande känslostormar och jag tror inte att du behöver ha en stark oro för att din utmattning ska komma tillbaka. När du väl landat i att bebis är här och fått vardagen att fungera igen är sannolikheten stor att du kommer kunna hitta rutiner som gör att även du får vila. Det känns kanske inte så i början om dagarna och nätterna tornar upp sig som kommande mardrömmar av sömnlöshet men det finns hjälp att få.
Först tycker jag att du ska fokusera på dina kortsiktiga behov – kan du ”få” en dag av din sambo där du får duscha, äta och sova? Vågar du inte prova flaska kan ni mata med kopp. Men varför inte prova flaska – för en bebis är det många gånger bättre med en mamma som mår bra även om ”priset” för det blir uppfödning på ersättning än tvärtom! Jag vågar nästan lova att om du tar kontakt med slumpmässigt utvald barnläkare, beskriver din situation och ber om råd kommer du att få ett liknande svar. Om din sambo har svårt att avlasta kanske du kan be din mamma eller någon annan du litar på? Det är helt ok att säga till barnvakten att den måste kolla bebisens andning hela tiden! I det längre perspektivet tycker jag att du ska prata med BVC. Kanske har de knep för att få bebisen att sova i sin egen säng? Kanske skulle ett andningslarm få dig att slappna av? Kanske behöver din sambo vara hemma några veckor så att du kan få lite tid att vila? Om ni har svårt att få ekonomi att gå runt med båda hemma en period går det att lösa genom att du blir sjukskriven en period och din sambo kan då ta ut föräldradagar. Det finns lösningar för er. Det viktiga är att våga be om hjälp, t ex via BVC, och stå på dig tills du träffar inkännande personer som på olika sätt kan bidra till att avlasta dig och din familj.
Usch så kämpigt du har det!
Första tiden med vårt barn var lite liknande. Åt konstant och sov bara på oss. Eller jag ville ha honom på mig hela tiden för jag var övertygad om att han skulle bli otrygg annars… Jag parkerade mig i soffan och min man fick sköta allt annat de första veckorna. Jag ammade och slumrade mest hela dagarna. När bebisen sov lutade jag omkull mig med honom fortfarande på armen och sen en kudde under min armbåge som stöd. Då kunde jag sova en stund.
Hade det också så. Hon andades inte efter en lååååång förlossning, hade gulsot och amningen fungerade dåligt. På bb var de totalt kassa, fnyste och fräste. Sen sov hon extremt dåligt tills hon var ca ett år. Vaknade flera gånger i timmen, även på natten. Skrek jämt. Var omöjlig att lägga ner, ens en kort stund. Ammade jämt jämt jämt. Skrek tills hon spydde eller nästan tuppade av. Kunde inte bajsa själv. Var in till akuten flera ggr och de gjorde absolut ingenting. Till slut fick vi komma till en läkare som föreslog medicin mot tyst reflux för att utesluta. Och efter det började hon sova lite. Har hållit på med medicinering hit och dit sen dess för att hon inte ska ha ont och få sova. Nu är hon snart två år och sover ibland hela nätter. Vi väntar vårt andra barn och jag hoppas att det blir en enklare spädbarnstid.
Tips – skaffa en bärsjal och bärsele. Testa ersättning om ni vill, här blev allt värre då hon inte tål mjölkprotein. Uteslut mjölkprotein och ägg om du ammar. Samsova och liggamma, jag bullade upp med kuddar bakom mig och sov mage mot mage mot henne under natten så kunde hon snutta när hon ville. Hade en handduk under oss för att det inte skulle bli blött av bröstmjölk och för att kunna flytta över henne till andra sidan och andra bröstet under natten. Köp en inovi-dyna och börja med sittdelen i vagnen så fort det går. Kolla upp så det inte är kort tungband eller reflux som ställer till det. Finns även en grupp på Facebook som heter typ high need babies där andra är i samma sits. Var skönt att kunna känna igen sig. Andra med barn fattar inte om de haft ’enkla’ bebisar och typ gnäller över 3-5 uppvak på en natt, eller att barnet varit lite kinkigt under dagen.
Hej!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Vi hade en väldigt tuff första period med vår son som föddes i sommarhettan förra året. Problemen började nog i graviditeten, värmen och faktumet att jag gick över tiden och blev igångsatt var fröet som växte till en depression. När han väl kom ut var det med ett enormt närhetsbehov, konstant hunger/sugbehov och oro för den nya världen han hamnat i. Fullt förståeligt. Men med honom föddes ju också två föräldrar, precis som Clara beskriver. Som aldrig fick tid till att landa och ta in var som faktiskt hänt. Jag sjönk djupare och djupare och tänkte tankar om honom som jag har fått bearbeta (med hjälp från psykolog) i efterhand, när allt lagt sig.
Att jag ammade honom 1 g/timme var inte ovanligt. Han sov max 2 timmar åt gången på natten och sällan mer än 1 timme på dagen. Dessutom vägrade han vagnen fram till ca 4 månader. När han inte åt eller sov skrek han gärna.
Vår lärdom av detta är att be om professionell hjälp och att våga använda flaska. Det är mina råd till dig. Jag känner så otroligt med dig. När vi hade det som tuffast var det många som sa att det kommer bli bättre. Vi vågade inte tro på det, men det har blivit så mycket bättre. Det tog tid för oss, men nu njuter vi av honom som bara den. Tiden kan verka långsam och lång för er nu, men plötsligt är det över. Jag hejar på dig och hoppas du får den hjälpen du behöver så fort som möjligt. Som många har skrivit så låter som att du behöver bearbeta förlossningen med hjälp från proffs. Den hjälpen finns och du har rätt till den.
Stor, stor kram!
Mycket av det du beskriver har vi precis gått igenom med, vår tjej är 5 månader nu och allt har bara blivit lättare med tiden.
Hon andades inte ordentligt när hon kom ut vilket var jobbigt för min sambo att se, hur hon blev blå etc. Jag hade snittats så jag såg det inte på samma sätt. Vi fick bo på neo en vecka då syresättningen var lite svajande. I början hemma kändes det lite läskigt men vi har andningslarm i sängen vilket lugnade oss en del (det har aldrig gått igång men bara vetskapen om att det skulle göra det känns tryggt).
I början sov hon i vagga bredvid sängen men sedan har hon haft någon månad då hon inte vill sova själv på rygg utan bara på oss, så vi har sovit med henne på bröstet vilket inte blivit den bästa sömn för oss men man vänjer sig och somnar ändå. Även om det inte är vad rekommendationerna säger så har vi tänkt att vi måste få sömnen att funka. Så vi har kört så. Trodde aldrig hon skulle vilja sova själv igen men för någon månad sedan gick det att lägga ned henne igen och nu sover hon själv igen vilket är så skönt. Amningen funkade inte för oss så vi har kört på flaska vilket är bra då vi kan ta varannan natt, den andra sover i gästrummet så att den får sova hela natten. Tror det är viktigt att få sova för att orka så vi har löst det så.
Jag tyckte även att de första tre månaderna var ganska jobbiga. Klart jag var överlycklig över att hon kommit och så men jag kände mig mest slut (tilläggas kan att hon har gomspalt som gör att matningarna på natten tog en timme, typ varannan timme så det var väldigt många timmar vakna. Pumpade även i nästan fyra månader så det var ett enda schema med det också, mjölkstockningar etc). I början oroade jag mig extremt mycket för att något skulle hända henne, att jag skulle tappa henne i trappen etc. Allt har blivit enklare med tiden och efter de tre första månaderna känns allt mycket enklare, hon sover längre och äter kortare tid etc. Sömnen har varit viktig för mig, hade jag mått ännu sämre med ångest etc så hade jag nog sökt hjälp via BVC eller så. Jag kände att mitt mående bottnade i sömnbristen så det har blivit bättre i takt med att vi fått ordning på den.
Vill bara säga att jag känner med dig! Mitt barn hade också ett stort närhetsbehov. För oss blev det mkt lättare när vi började bära i sjal, har ni testat? Förstår rädslan för att rulla över barnet. Vi samsov och jag var orolig först men det var enda sättet att vi fick sova. Jag märkte att jag sov lättare liksom och hade koll även i sömnen. Att liggamma hjälpte också. Kanske kan du liggamma på dagtid och sova lite medan pappan har koll? Och så vill jag säga att det går över, för det gör det. Det känns som en evighet när man är mitt i, men plötsligt har det blivit bättre, jag lovar!
Vännen! Vilken tuff start. Prata med din BVC-sköterska snarast och berätta precis hur du mår. En vecka är inte lång tid men jag vet precis att det kan kännas som en evighet i början. Det kommer bli bättre. Ta hjälp utifrån. Du låter som en fantastisk mamma. Massor kramar från en till som tyckte att första tiden med bebis var väldigt kämpig.
Känner med dig. Stor kram och omtanke! ❤️
Kära Trött,
Jag har inte exakt samma erfarenheter som dig, men mycket av det du skriver kan nog många med liten ny bebis känna igen. Det är omvälvande, på många olika sätt. Det är också mycket hormoner i din kropp som gör mycket med känslor osv, du är nyförlöst.
Jag grät konstant första 3 veckorna, det kändes som en berg o dalbana inombords.
Tips: Amningen tycker jag du ska fråga hjälp om på Bvc eller Amningshjälpen. Jag fick hjälp när vår son ville äta konstant, sen efter det funkade det bättre ( han åt inte jämt och åt bättre). Jag tror inte man ska blanda in flaska i detta läge om du vill fortsätta amma. ( bara min åsikt).
Med detta sagt, om du inte kan/vill amma är det ett alternativ.
Det är viktigt att du får sova så mycket som det går, så sov när du kan. Även på dagen. Ta varje möjlighet att sova, så du orkar.
Någon annan får ta hand om annat, släpp det.
Tänk också, det är bara en vecka, räkna med att det är så minst 1 månad.
Kram och lycka till ( min ”bebis” är 5 år)
Jösses, inte konstigt att ni är slutkörda! Då blir man ju inte heller särskilt bra på att hitta någon genialisk lösning, å så blir det en ond cirkel. Vår första sov bara med kroppskontakt och åt också hela tiden, men det funkade bra att ha bebisen mellan oss. Jag helammade länge (och OFTA), men behövde inte helvakna på nätterna så det gick ändå att få till vettigt med sömn, när amningen väl börjat funka.
Har du en klok BVC-sköterska kan du säkert få bra tips där. Att ta hjälp av andra kan inte överskattas. Kanske kan tonåringen eller en kompis ta en promenad med bebis i vagn eller sjal så du får sova en stund? (Ja, första gången kommer du ändå bara att oroa dig, men blir det en vana går det att sova, och sömn kan göra under…)
Lycka till!
Fina Trött! Det kommer att bli bra! ❤
En vecka in i föräldraskapet är så kort tid, en vecka in i det nyfödda livet likaså. Allt är nytt, för er alla. Var snäll mot dig själv. I en period i början fick vi sova i skift i separata sovrum för att överhuvudtaget orka. Sömnbristen gör att det känns deppigt och som att det alltid kommer att vara såhär jobbigt, men det fina i kråksången är att både barnet och ni som föräldrar kommer utvecklas och växa. Jag tycker du ska prata med BVC, det behöver inte vara förlossningsdepression, men man kan ALLTID prata med BVC oavsett för att få stöd i allt det nya och jobbiga. Barnet skriker och gråter för att kommunicera, det är ett orimligt krav på sig själv som förälder att ens barn inte får gråta eller skrika. En nyfödd har ju inte vårt språk ännu, skriket är språket. Good enough. Be om hjälp! Låt tonåringen hjälpa till. Försök att vara här och nu, även om det är svårt ❤ Du är inte ensam.
Ta kontakt och prata med barnmorska/sjuksköterska på BVC, de finns till för att kunna ge råd och stöd. Du kanske även behöver få prata med någon på förlossningen/BB ang din förlossning som du upplevde traumatisk. Hoppas att det snart kommer att kännas bättre för er.
Där du är nu var jag för drygt två år sedan. Exakt som du beskriver det. Flaskan blev vår räddning. Vi sparade den till nätterna som min sambo tog. För vår del påverkades amningen inte.
En stor kram till dig! Jag vet hur jävligt det kan vara när man är mitt i alltihop, men det blir bättre.
Så modigt av dej Trött att skriva allt detta. Det låter som om du dels fick ett trauma, dels har baby blues. Du borde få hjälp och prata med någon. Kolla med BVC. Jag har tre barn och de har varit olika som bebis. Vi sov med dom alla mellan oss i sängen utan babynest. Jag tror man inte ska göra saker så komplicerat. Om man inte är påverkad av något tror jag inte risken kan vara så stor att man ligger ihjäl sitt barn. Försök att ta det lugnt och sänk kraven på allt. Se det positiva! Du är mamma, du har en dotter, allt ska bli bra <3
Jag tycker att du ska prata med BVC om detta. Det låter som en förlossningsdepression. Du har varit med om något hemskt och behöver hjälp att bearbeta det. Det är inte lätt att orka med allt om man dessutom mår dåligt. Och får du inte hjälp där kan du prata med en läkare som kan remittera vidare. Be din man hjälpa dig om du inte orkar.
Kan din man ta ledigt och vara hemma med er tills ni fått in rytmen?
Kan ni be hans son att hjälpa till lite mer hemma? Vet ju inte något om er relation, men han kanske blir glad av att involveras? Han har väl sommarlov snart?
Be folk som vill hälsa på er att ta med mat.
Du har inte gjort henne otrygg! Hon får ju allt hon behöver nu! Förstår att du är trött och orolig! 💕 Hon kommer kunna sova själv. Vi sov med alla våra i sängen. Det gick bra.
Ni kanske kan ha en extra säng där en av er kan sova ostört när hon sover med den andra? Inte så kul, men så ni får sova.
Vårt första barn åt också konstant, eller skrek…. Det visade sig att han hade ett enormt sugbehov så napp hjälpte lite.
Hoppas att det blir bra för dig! 💐
Hej fina du, så du kämpar. Massa kärlek till dig. Det kommer att gå bra. Bebisen är bara en vecka, det kommer bli bättre, njutet kommer att komma. Allt är nytt och kaos just nu, men det kommer inte vara så för alltid. Be om hjälp. Prata med någon nära och klok person om hur du mår. Be om professionellt stöd att få bearbeta förlossningen och timmarna efter. Prata med din partner om hur du känner. Var inte rädd för imorgon eller framtiden, ta en timme i taget, du kommer klara detta. Många kramar ❤️
Styrka till er! ❤ förstår att det är jobbigt!
Jag kan lova dig att din bebis inte blev traumatiserad av dom första timmarna i sitt liv. Du vet säkert det på ett sätt du också men försök släppa det för din egen skull!
Jag har tre barn o alla mina har i början ätit väldigt mkt. Ibland annars också i perioder men då är det inte lika jobbigt eftersom jag samsover från att dom är 1 månad eller så o låter dom äta lite som dom vill i sömnen. När jag har tyckt att dom varit för små för samsovning så har jag bullat upp med massa kuddar o amningskudde o ammat+sovit sittandes hela natten. Inte jätteskönt men bättre än ingen sömn! På sidan av min säng står spjälsängen så dom kan inte ramla i golvet. Min erfarenhet är också att man som mamma sover superlätt på natten o vaknar av minsta konstigt andetag i andra änden av huset, rullar alltså inte över sin bebis. Men det kan ju vara olika för alla! Med mitt första barn så kände jag ofta att det inte fanns nåt slut o att allt jobbigt skulle pågå för alltid utan slut. Men så är det ju inte! Allt går över, det kommer nya problem o nya helt fantastiska dagar. Försök komma ihåg det!