Storbarnen är hemma igen efter tre dagar på vift. Jag har hunnit så mycket medan de var borta. Första dagen låg jag helt enligt planerna i sängen och såg på The Office och åt godis och ostkrokar. Men igår och idag har jag ägnat åt att städa några av husets mest röriga platser: barnens rum och hallen.

I barnrummet fanns det inte en centimeter ostökig golvyta (ja några av er såg kanske på stories hur hemskt det såg ut). Och nu hade det gått bortom gränsen för vad barnen själva kan reda upp, Så jag fick göra det. Det svåra med barnens rum är att mina barn knappt leker med vanliga leksaker- utan helst bara pysslar. De drar upp kartonger och lådor och skräp från källaren och bygger sedan världar av dem. Med hjälp av snäckor, pinnar, stenar, paljetter, pärlor och limpistol. Ett kreativt kaos. Som jag uppmuntrar och förstår. Det ser nämligen exakt likadant ut när jag är kreativ och skapar.

Men det enda sättet att städa i röran är att slänga deras byggen. Och då får de såklart inte vara hemma under tiden, för då protesterar de. Men är de bara borta under själva utrensningen brukar de inte ens minnas allting jag har kastat bort. Så då kan jag vara hård. Och jag gillar ju egentligen att städa och rensa om jag bara slipper göra det under tidspress eller med massa folk hemma som stör mig. Men Ulf var en idealisk städkompis. Han satt antingen i sele, babysitter eller låg naken på en filt på golvet och bet i olika träklossar. Och så såg han till att jag tog regelbundna pauser innan jag blev för trött. Genom att kräva att få amma. Jag lyssnade på ljudbok och kånkade lådor och möblerade om och kände djuuup tillfredsställelse.

Ikväll var det två väldigt lyckliga och tacksamma pojkar som kom in på sitt skinande rena och nystädade rum. Som kröp ner med sina gosedjur i renbäddade sängar. Läste Harry Potter och somnade gott. Det var helt klart värt insatsen från mitt håll! Så nöjd med mig själv att jag orkade.