Att sitta på laddning

Vissa dagar känns det som att jag stretar omkring i sirap. Får ingenting gjort. Tre barn hemma som alla har olika behov, önskningar och viljor. Jag har så mycket jag vill ordna. Städa, baka, arbeta med min trädgård. Men ingenting blir av. Jag biter mig i läppen för att inte fräsa när jag för trettonde gången på tio minuter hör “mamma, kom!” ropas gällt från något av barnen. Jag djupandas för att känna lugnet och vet att jag fixar det här. Jag vet hur det är. Tids nog kan jag göra saker i mitt eget tempo. Nu är inte den tiden. Nu är tiden för acceptans och förnöjsamhet. Två sinnestillstånd jag gör klokt i att eftersträva.

Och plötsligt. Har storbarnet försvunnit på en skogspromenad med sin kompis. Mellanbarnet är borta och campar och lillbebisen snusar nöjt. Jag får en morgonpromenad med min vän Stina och sitter sedan på bron och dricker kaffe i solen. Lyssnar på senaste roliga avsnittet av En varg söker sin podd och äter ett helt durkslag fullt med svartvinbär, smultron och jordgubbar till frukost.

När bebisen vaknar hänger vi tvätt. Han ligger förnöjd i sin gunga och jag lassar på så mycket blött att tvättlinan tar i marken. Och sedan blir jag sittande där – och gör försiktig fart. Kisar mot utsikten och svalorna som har ett bo under vår nock. Suger girigt i mig den här stunden. När alla är nöjda och ingen vill mig någonting.

Det är som att sitta på laddning. Jag får energi för hela resten av dagen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 kommentarer på “Att sitta på laddning”

  1. Fascinerande att det kan räcka med såna korta stunder för att ladda batterierna. Innan barn behövde jag flera timmar tyckte jag. Det är nog nyttigt med bebisperioden för att tvinga lära sig att bara vara. En riktig mindfulnessperiod.

  2. Blir avis! Tänk om man själv nånsin får höra “mamma, kom!”. Hade inte suttit fel…

  3. Det är rätt intressant för jag förstår precis vad du menar men jag känner däremot att jag aldrig får laddas upp helt. Jag är dom en telefon som bara laddas precis tillräckligt för att räcka ett par timmar men inte fullt.

    1. Känner igen mig! Jag laddas sällan fullt, och ju längre tid det går mellan laddningarna desto längre laddningstid behöver jag. Beror nog både på hur mycket energi barnen ”drar” och på hur mycket man själv behöver sin ensamtid, samt säkert också på om man är mer introvert eller extrovert.

  4. Känner igen mig så mycket. Det är så konstigt, ibland när man hör – mamma! Så kvittrar jag – ja-a älskling vad är det? Och ibland morrar jag för mig själv och biter mig i läppen. Man behöver verkligen ladda batterierna emellanåt…

    1. Visst är det konstigt att man kan känna så olika?
      Oftast tycker jag storebrors lilla stund på föris räcker för att jag ska orka vara superintresserad av allt han har för sig på eftermiddagen. Att bara få sitta ned o dricka en kopp kaffe i fred, lyssna på en ljudbok eller se ett avsnitt av en serie gör underverk. 🙂

  5. Åå, känner igen det precis! En treåring och en ettåring och make på vift (jobb utomlands) är det en hel del… Nu kommer små ljuvliga stunder när jag lyckas få ngt gjort medan lillen sover, eller när alla tre kan vara ute i trädgården, nöjda tillsammans men pysslar med olika saker. Sen nästa gång jag får en minut på egen hand är det för att de plockar av alla gröna tomater eller blåbär 🙄

  6. Å känner igen mig. Och ni som skriver att ni ej laddas helt, så kände jag med, innan utmattningen. Nu efter är min laddkapacitet så mkt bättre. Måste ju inte vara så för er men det är en varningssignal om en inte kan återhämta sog i vardagen. Ta hand om er!

  7. Åh, vilken igenkänning om att behöva bita sig i läppen för att inte fräsa, så är det verkligen vissa dagar med en femåring och en femmånaders. Jag vill orka vara intresserad av precis allt som storbarnet tar sig för, men ibland räcker inte energin riktigt och alla “Mamma!” gör mig knasig… Då behövs laddstunderna 😊

  8. Fattar precis och exakt vad du menar! Med en 9-månaders och en 4-åring som har förskoleabstinens får en kämpa för att inte bli helt tokig. De där små stunderna av lugn och förnöjsamhet blir till guldkorn då!

  9. Gillar att du skriver att ni sitter på bron. Jag tror bara norrlänningar säger så. Sedan jag flyttade söderut får jag ibland förklara mig när jag använder den benämningen.

      1. Gjorde lite research och under Farstu på Wikipedia står det att:
        Farstukvist och förstukvist är den vanligaste benämningen i mellersta Sverige, medan farstubro är vanligare i norra Sverige (på grund av att yttertrappa där ofta kallas “bro”). På vissa platser i norra Sverige har de två uttrycken slagits ihop till brokvist. Bro kan för övrigt betyda yttertrapp, utan överbyggnad.