Vissa dagar känns det som att jag stretar omkring i sirap. Får ingenting gjort. Tre barn hemma som alla har olika behov, önskningar och viljor. Jag har så mycket jag vill ordna. Städa, baka, arbeta med min trädgård. Men ingenting blir av. Jag biter mig i läppen för att inte fräsa när jag för trettonde gången på tio minuter hör “mamma, kom!” ropas gällt från något av barnen. Jag djupandas för att känna lugnet och vet att jag fixar det här. Jag vet hur det är. Tids nog kan jag göra saker i mitt eget tempo. Nu är inte den tiden. Nu är tiden för acceptans och förnöjsamhet. Två sinnestillstånd jag gör klokt i att eftersträva.

Och plötsligt. Har storbarnet försvunnit på en skogspromenad med sin kompis. Mellanbarnet är borta och campar och lillbebisen snusar nöjt. Jag får en morgonpromenad med min vän Stina och sitter sedan på bron och dricker kaffe i solen. Lyssnar på senaste roliga avsnittet av En varg söker sin podd och äter ett helt durkslag fullt med svartvinbär, smultron och jordgubbar till frukost.

När bebisen vaknar hänger vi tvätt. Han ligger förnöjd i sin gunga och jag lassar på så mycket blött att tvättlinan tar i marken. Och sedan blir jag sittande där – och gör försiktig fart. Kisar mot utsikten och svalorna som har ett bo under vår nock. Suger girigt i mig den här stunden. När alla är nöjda och ingen vill mig någonting.

Det är som att sitta på laddning. Jag får energi för hela resten av dagen.