Har bokat klipptid, olaplexbehandling och frans- och ögonbrynsfärgning nästa vecka. Har inte klippt mig på ett och ett halvt år och vaknar varje morgon med dreadlocks i nacken. Känner mig så redo för en ny look! Har sett bedrövlig ut i håret EXAKT hela sommaren. Men det har varit meningen. För att jag ammar och vet att den där sedvanliga, oundvikliga efter-graviditeten-krisen ändå kommer först efter några månader. När jag ser mig själv i spegeln en dag och bara VEM ÄR DET DÄR?! VEM ÄR DEN DÄR MÄNNISKAN?! Och då vill jag ju inte redan ha klippt av mig allt hår och skaffat en ny stil. För då måste jag ju bara göra om det igen. Krisen sitter nämligen inte i hur jag ser ut – utan i själen. Därför är det lika bra att invänta den själsliga krisen för att sedan ta itu med det yttre.

Jag pinnar i alla fall massor av bilder på min tänkta frisyr och tycker samtidigt att det är lite pinsamt. Som om jag tror att jag ska bli sådär snygg som tjejerna på bilderna. Bara för att jag klippt mig. Och i slutändan tänker jag ändå låta min frisör Helen bestämma vad som ska ske. Hon vet ju bäst. Jag har också bett min syster att sätta ihop en mood board på en ny klädstil. Med en annan typ av klack. En ny silhuett på kjolarna. En kofta i en oväntad färg, tillsammans med ett helt nytt hår. Jag ber inte om hjälpen för att jag inte kan tänka själv, utan för att jag älskar när duktiga människor som jag litar på hjälper mig att tänka nytt. Så jag inte fastnar i mitt eget huvud och dess inkrökta banor.

Kanske kommer förändringen inte synas lika tydligt för andra – som den kommer att kännas för mig själv. Men det handlar heller inte om andra. Utan om mig. Om att ha en sedvanlig efter-graviditeten-identitetskris under uppseglande. Och känna behovet av att staka ut en ny riktning.