• Reklamsamarbete Länsförsäkringar Västerbotten •

Tryggare tillsammans

Något av det bästa med att bo på landet tycker jag är tryggheten i småskaligheten. Barnen kan sparka hem själva från skolan. Alla lärare vet namnen på alla barn. Som i sin tur känner känner igen alla vuxna och vet vem som jobbar på affären och vad hon på biblioteket heter. Fritidsaktiviteterna anordnas av kompisens föräldrar och barngrupperna är små. Det är en trygg miljö helt enkelt.

I stan var jag rädd jämt. Även om jag vet att den rädslan var överdriven så var det ändå så. Jag låste dörren så fort jag kommit innanför den. Ville helst ha sällskap till parkeringen om jag skulle köra hem sent. Jag tyckte det var otäckt att vara ensam hemma i huset och drog ner persiennerna för att ingen skulle kunna se mig.

Men här är jag aldrig rädd. Här har jag ett sammanhang. Jag vågar sticka ut och åka skidor ensam vid halv tio på kvällen eller ta en sen promenad längs en mörk landsväg. Den enda bil som stannar stannar gör det för att säga åt en att ta på sig en reflexväst “Det där är ju farligt! Du måste vara rädd om dig”. Det hände några gånger första vintern vi bodde här. Nu vet vi bättre. Nu har vi en hel uppsättning reflexvästar hängande i hallen.

Jag känner mig trygg på landet men jag vet de som känner precis tvärtom. För dem är det ljus, buller och myller som står för tryggheten. Men alldeles oavsett personliga preferenser kan vi nog enas om att känslan av sammanhang är vad som ger oss trygghet som människor. Att man känner att man kan bidra – och att andra människor frågar efter en.

Jag är väldigt glad över att vara mångårig kund hos Länsförsäkringar Västerbotten. En av deras drivkrafter är just ett tryggare Västerbotten. De har inga externa aktieägare som tar ut stora vinster utan de ägs av oss kunder. Blir det ett överskott i verksamheten återinvesteras det. Bland annat för att göra Västerbotten till en bättre, tryggare plats.

Länsförsäkringar Västerbotten gör allt ifrån att erbjuda gratis reflexvästar till alla förskolor – till att sponsra och stötta idrottsföreningar som sätter folk i rörelse. Men också ställa krav på dessa föreningar. Som att ledare ska visa utdrag ur belastningsregistret och att det ska finnas handlingsplaner för att motverka mobbning, kränkningar och sexuella övergrepp.

De stöttar också Hjältarnas hus där svårt sjuka barn och deras familjer kan bo under behandlingstiden. Dessutom organisationer som Locker Room-talk där man utbildar killar i jämställdhet och schyssta attityder. Eller UngHästen som är en del av Västerbottensteatern ungdomsarbete som rör psykisk ohälsa. Alltsammans utmärkta exempel på satsningar som gör Västerbotten tryggare för alla att bo i.

Vi måste ju alla ha en bank och vi behöver alla teckna försäkringar. Så att vara kund hos en vettigt aktör som faktiskt vill göra gott – inte främst göra aktieägarna rika – det känns som en trygg och bra idé! Ja, faktiskt den enda rimliga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer på “Tryggare tillsammans”

  1. LF (Västerbotten) är bäst!

    Så sent som innan årsskiftet fick man beställa hem gratis reflexvästar även till hushåll. Och inte bara till barn, utan till vuxna också. Dessutom i riktigt bra kvalité och med fin fint tryck av landskap och ingen stor LF logga ens. Så toppen 🙂
    Har varit försäkrad hos dom hela mitt liv. Nu har vi dom som bank o har alla försäkringar där. Har aldrig ens tänkt tanken att jämföra försäkringar hos andra. För länsbonusen hos LF är hög för oss. Och allt är så bra så. Varför ändra på ett vinnande koncept. Dom är enkla att ha att göra med. Svarar i telefon direkt man ringer. Jag har ingen dålig erfarenhet alls.

    Hejja detta samarbete Clara!

  2. Hmm det är intressant det där med hur man uppfattar saker och hur de är…vad säger kunskapen? Jo att i glesbygd löper barn större risk för våld o annan utsatthet och även större risk för att inte få hjälp. Varför? När alla känner alla reagerar ingen. Ingen gör orosanmälan pga vill inte anmäla ngn som en gått i skolan med, jagar med osv. På grund av att barn möter färre vuxna i glesbygd finns också färre vuxna som kan reagera o hjälpa. Lärare, som ofta är de som uppmärksammar barn som far illa, anmäler mer sällan pga det är ju kompisens kusin, mannens kör-kompis osv. Det finns också sämre resurser, långre till vård o socialtjänst osv. Så från min ptofessionella vy lyftee vi snarare glesbygd som högre risk för barn. Men det är intressabt som du skrivef- vad en upplever. Tanter är ju ofta väldiht rädda, men löper liten risk att utsättas. Så känslan o verkligheten stämmer sällan…

  3. Det låter så fint den gemenskapen ni har i byn. Jag skulle älska att bo så. Så tryggt att känna alla. Jag är mest rädd i städer, ute på landet är jag aldrig rädd.

    Just nu bor jag på ett ställe med folk från hela världen, med många olika kulturer och seder. Jag tycker att det berikar mina barns liv. En grej jag funderar på, hur ser det ut med mångfald i era barns skolor? Finns det människor från olika kulturer i skolan/omgivningen? Om inte, hur arbetar skolan för att vidga barnens vyer? Hur gör ni som familj? Det finns ju en stereotyp bild av lantisar som typ SD-anhängare (tror ju absolut inte att ni är det!), men jag är nyfiken på hur det funkar i små byar där befolkningen är väldigt homogen.

    1. När jag bodde i stan var det mycket mindre diversifierat än här på landet. I min skola gick nästan bara barn med föräldrar födda i Sverige. Skulle tippa att det kanske fanns en eller två i varje klass som hade annan hårfärg än blond. Och så var det solida medelklassfamiljer. Här på landet finns det iofs inte så många olika kulturer representerade – det tycker jag är tråkigt. Däremot är det inte alls så att alla tillhör samma klass. Här är det mycket större spridning på inkomst och utbildningsnivå. Och dessutom umgås man mer över åldrarna här än vi gjorde där jag växte upp i stan. Så på det hela taget tycker jag nog att mina barn får mer mixat umgänge nu än jag själv fick som liten. Kram <3

      1. Jag har tänkt på det här med mångfald på landsbygden mycket. Jag bor i en by där alla är vita svenskar, kanske nån dansk. Dock umgås jag mycket mindre selektivt med folk i byn nu än vad jag gör när jag bor i stan. Att det finns mångfald i en stad betyder ju inte att man tar del av den. När jag bodde i supersegregerade områden i Göteborg, där nästan alla var första eller andra generationens invandrare, umgicks jag i princip ändå bara med folk som var födda och uppvuxna i Sverige, som hade samma värderingar, världsåskådning, intressen, klassbakgrund, musiksmak, sexuella preferenser osv. Nu i byn umgås jag med folk som har andra värderingar, bakgrunder, åldrar, intressen, personligheter, klassbakgrund, osv osv. Så även om alla fortfarande är födda och uppvuxna i Sverige så är min umgängeskrets mer heterogen än den var i stan. Jag vill tro att jag är mindre trångsynt nu, att jag känner mer kärlek och förståelse för olika typer av levnadsöden och bakgrunder. Det är såklart problematiskt att barn växer upp etniskt homogent, men som Clara skriver, det finns många områden inom homogenitet.

  4. ”Ljus, buller och myller”
    Din bild av stadsbor trygghet känns förminskande..

    Tänk om vi hade uttryckts oss så om landsbygden. Om det görs så, så vet du hur det uppfattas.

    Här är andra förslag från en malmöbo:

    • Mångkulturella.. som ger spännande möten, mat och bred perspektiv på livet. Och det är föräldrarna i klassen, barnens vänner, kollegor. Folk lever i kollektiv, har olika färger, bakgrunder och språk.

    • Kreativiteten .. med gatukonst, poesi och musiken som plötsligt dyker upp på oväntade platser.

    • Frihet.. att cykla till jobb, skola och vänner, sommarkonserter.

    Jag hoppas att bilden att storstaden kan vara med mer förståelse. Vi i Malmö kämpar lite i motvind, men kärleken här är stor. Du har gett mig en ny syn på landet och den är väldigt fin!

    1. Hej Mia! Jag har bott 21 år av mitt liv i en stad (Umeå) så jag är väl förtrogen med dess många fördelar. Älskar städer även om jag inte vill bo i en själv längre =) Umeå är inte helt olikt Malmöm med sitt rika kulturliv och möjligheten att cykla överallt på nolltid. Skulle jag vara tvungen att bo i en stad och inte fick välja Umeå har jag alltid sagt att Malmö skulle stå näst på listan. ÄLSKAR nämligen Malmö och hoppas snart kunna åka dit igen.

      Kram

    2. Jag tycker inte ljus, buller och myller är en negativ bild av en stad? Jag har hört många säga att de är olustiga på landsbygden just för det är mörkt, tyst och ensligt. Och då är Claras beskrivning av staden motsatsen till det folk upplever otryggt med landsbygden, det tycker jag passade bra!

      Clara behöver inte brodera ut texten om varför det är bra i staden tycker jag, den behöver inte försvaras, den älskas redan så mycket överallt i media? Claras blogg visar upp vad som är bra med landsbygden och det har hon rätt att göra utan att behöva gardera sig med “stan är också jättebra!!!!”

    3. Jag tycker inte det var värst negativt menat och hon redogör bara hur hon personligt ser på saken, och visst, landsbygden får ofta hur mörkt och ensligt det är men inte tar jag det negativt.

      Det är bra att du verkar trivas i Malmö men alla dessa saker existerar mer eller mindre utsträckning till och med här i glesbygd.
      En kan träffa alla möjliga personer, från olika kulturer och länder. På vår skola hade vi “kulturutbyte” med andra samhällen som tagit emot flyktingar och invandrare tex. Sen har vi ju finsvenskar, samer, kväner, inflyttade från andra länder mm. Sen är det rätt blandat med bakgrunder, klasser, åldrar och utbildning så rätt mixat är det ändå även om färgvariation inte är lika stor som kanske i städer.

      Kreativitet och kultur frodas även på landsbygd/glesbygd. Det finns musiker i varje by, konstföreningar, sy grupper, slöjd träffar, teatrar, ja listan kan göras lång och särskilt på sommar brukar det sjuda av aktivitet.

      Och cykla gör vi också, eller åker skider, eller spark. Kan vara svårt i glesbygd alla ggn men på landsbygden går det rätt bra.

      Vi har en rik kultur här i glesbygd och landsbygd, det är bara det att den inte värderas på samma sätt som kultur i städer. Eller ens ses som kultur.

      Städer har em negativa bild som självklart inte alltid stämmer eller är överdriven men även lands (och särskilt gles) blir enormt nervärderad då städer och urbanisering är normen och framhävs.
      Clara skriver ju bara om sin upplevda känsla inte att det är så. Jag kan tycka att landsbygden kan få ha sitt utrymme här att hyllas utan att det ska tolkas som ett hat eller skrämselpropagande mot städer.

      1. Jag skrev inte om hat eller skärmselpropaganda. Det är dina ord. Läs om mitt inlägg igen då.

        Jag fick ett förstående och fint svar av Clara, hon förstod hur jag menade, det räcker gott! 🙂

  5. Känner igen det där med rädsla i stan. Jag är från en liten stad och uppvuxen i ett villaområde där alla kände alla. När jag tog sista nattbussen hem och skulle gå sista biten var jag aldrig rädd för jag kände ju alltid alla som klev av samtidigt eller rörde sig längst med vägen. Nu bor jag i Stockholm och är harig fram tills att jag kommit innanför min egen lägenhetsdörr.

  6. Clara du borde ha en egen kategori för dina provokativa lantis vs. stadsbo-inlägg 😉

    Hur som. Ingen som nånsin har saknat valet att fly sitt ”sammanhang” (eller avsaknad av denna) skulle uttala sig så kategoriskt om att det ena är bättre än det andra.

  7. Trist att späda på bilden av stan ,eller samhället öht,som otrygg/t. Mycket av otryggheten som syns i undersökningar handlar om en upplevd otrygghet, snarare än en faktisk, och människor tenderar att överskatta risken att de ska utsättas för kriminalitet (överfall, rån, våldtäkt osv). Tycker man bör undvika att spä på bilden av vårt samhälle som otryggt då det tenderar att gynna obehagliga politiska krafter…

    1. Hej Emma! Kanske missade du att jag skrev att min rädsla i stan var överdriven? Och att många människor tvärtom känner sig otrygga på landet? Och att oavsett personliga preferenser är det känsla av sammanhang som ger trygghet? Inte nödvändigtvis den geografiska platsen. Jag försöker ingalunda spä på bilden av stan som en farlig plats 🙂

  8. Tycker det är tråkigt att så fort någon påpekar att livet på landet funkar bäst för dem kommer stadsborna med sina ”men mångfalden, men kulturen”. Och när stadsbor är nöjda med sitt boendeval kommer landsortsboende med ”men tryggheten, men naturen”.
    Kan vi inte vara överens om att båda är bra? Och att vi bor i ett land där vi har hyfsade möjligheter att få det boende vi vill (nåja)? Varför öka polariseringen ytterligare?

    Och i försvar för landsbygden vill jag säga att det finns mångfald även där, särskilt efter flyktingkrisen 2015. Det finns också människor från olika samhällsklasser på landet. Som uppväxt i Malmö, en av landets mest segregerade städer, fick jag dessvärre inte ta del av så mycket mångfald i min stadsdel där de flesta hade samma inkomster, var högutbildade och röstade på samma parti.
    Som försvar av staden vill jag också påpeka att det såklart även finns trygghet där.
    Tycker Clara tydligt redogör kring detta på ett personligt vis!

  9. Jag växte upp i en småstad och kände mig konstant närmast strypt av all “gemenskap” och att alla kände alla. Det var stor press att passa in i en mall och tänka och göra likadant. Jag närmast flydde den när jag blev vuxen. Jag flyttade just till Umeå sedan som jag alltid känt mig hemma i. Jag tycker om landet, och jag förstår att passar man in i någon av mallarna som finns på platsen man bor på så funkar det bra. Jag gissar att många som bor på landet eller i små städer reagerar här och säger att de inte passar i någon mall, men jo, ni bor inte där om ni inte passar in, om det så är i mallen “lite udda”, “den där konstnärliga” etc. Finns det ingen mall som passar har man ingen plats i en mindre ort. Nackdelen med att bo i en stad är i stället för att ha dessa gemenskaper och roller så flyter man mer fritt och därför har svårare att skapa de där gemenskaperna man faktiskt vill ha. Det går, men det är så mycket mer jobb än när man redan har mallen. Jag kan faktiskt drabbas av stadens ensamhet också men då minns jag barndomens och ungdomens kvävnadskänslor och tackar min lyckliga stjärna.

    Jag tycker att diskussionen om mångfald är intressant och bra. Man ska inte utgå från att en mindre ort alltid saknar mångfald, det finns många mindre ställen som har flyktingförläggningar och då platsen är mindre skulle jag säga att de flesta där har en betydligt närmare relation till de som kommer dit än i de flesta städer. Å andra sidan kanske man har mindre exempel på väletablerade invandrare eller barn till invandrare men vissa av de som kommer dit kanske ändå stannar där (beroende på plats och tillgång på jobb). Samtidigt som många påpekat, det går utmärkt att leva i en stad och ha mycket liten kontakt med invandrare också. Jag bor själv i ett blandat område och trivs väldigt bra med det men det är väldigt tråkigt att många av de svenskar som inte har något problem att bo här däremot inte kan tänka sig att låta sina barn gå i skolan här så skolklasserna är väldigt dominerade av barn med invandrarbakgrund. Om detta var den faktiska demografin så hade det väl inte varit något att snacka om men det borde nog vara 4-5 fler svenska barn i varje klass. För mina barn tror jag inte det nödvändigtvis är dåligt, de har redan god kulturell kompetens som en naturlig del av sitt liv pga skolan och förskolan men de är ju svenskar och känner till svensk kultur, de barn med föräldrar som inte är etablerade förlorar mycket på att ha så få svenskar omkring sig. Skolan är inte perfekt men det finns som jag kan se det inga stora problem med den som inte finns på andra kommunala skolor så jag tror inte den väljs bort pga detta. Jag tror inte det nödvändigtvis heller är rasism utan mer en rädsla för att hur skolan ska hantera en sådan blandning av språk, insikter osv att man inte vågar chansa. Om det är något jag vill säga är att om du har barn i ett område där det finns en bra skola (man kan få sig en bild av detta relativt lätt) så var inte rädd för att låta barnen åtminstone prova gå där under de första 3-4 åren. Om du då vill ge nya vyer så gör det men få inte panik efter en vecka eller välj bort den direkt. Om ditt barn behöver extra utmaningar, ligg på om det, stå upp för ditt eget barn och andras barn om saker inte funkar etc. Det finns mycket att göra som förälder oavsett skola och många lärare och rektorer uppskattar föräldrars perspektiv och tar dem på allvar. Jag förstår att alla skolor kanske inte funkar för alla barn men många barn kan i princip gå på vilken skola som helst i Sverige och det funkar bra ändå och det är viktigt att minnas.

    1. Tror du inte att det går att skapa nya mallar, såväl i stan som på landsbygd? Jag har hört så många inom hbtq-spektrat säga att de känner sig mer välkomna och tryggare på landet än i stan, bl.a. för att man lär känna folk och då är man inte en “konstig okänd lesbisk” utan man är en person som råkar ha egenskapen lesbisk. Och de mallarna är ju nya i hela samhället, alltså också nya på landsbygden.

      Jag respekterar såklart dina erfarenheter, men vill inte tro att det är omöjligt att skapa nya mallar och normer på små orter och landsbygd i Sverige. Det vore allt för märkligt. Såklart är det mycket mer kärvt på vissa ställen än andra.

      1. Visst ändras även roller på mindre orter och samhället förändras även där mot bla bättre öppenhet mot hbtq+ personer. Min gamla hemstad har en pride-parad, vilket jag faktiskt är stolt över. Läser man kommentarerna till dem den facebook-grupp som finns för staden blir man lite mindre glad. Även det finns många bra kommentarer så är det mycket “men varför måste de gå runt och visa upp sig?” etc. Det går framåt ändå, det tröstar mig. Dock kunde jag inte kväva mig själv i 15-20 år för att det kanske skulle finnas en roll för mig. När jag hör mina släktingars barn prata om sig själva som “karlar” vid 3-4 års ålder så känner jag glädjen över att veta att jag aldrig någonsin behöver bo där igen.

  10. Förtydligande: hbtq-personer har såklart alltid funnits på landsbygd, jag syftar på den öppna “versionen” som finns idag.