Våren är djurungarnas tid. Och det märks liksom lite extra mycket på bondgården. Bland. kultingar, lammungar och kycklingar…

Att otåligt gå och titta till en höna som ruvar på ägg, bara för att en morgon sticka in huvudet i hönshuset och upptäcka små pipande kycklingar – det är en svårslagen känsla. Eller när man går ut för att fylla på foder till fåren på morgonen och hittar ett vingligt litet lamm i hagen. Då ler man så att man får ilningar i framtänderna. Det är så fantastiskt att möta nytt liv.

I år har vi inga kycklingar. Och fåren har inga lamm på lut. Vi har inte ens minsta griskulting på gång. Men det hindrar ju inte att vi kan frossa i gulligaste djurungarna vi haft?

Som en hel skock smågrisar. Innan de kom till oss hade de bott inne i en box. Aldrig fått böka ens en gång. Men det första de gjorde när vi släppte ut dem i hagen var att stoppa trynet i marken.

På bara någon dag var hela hagen vänd upp och ner. Och grisarna svårslaget lyckliga.

Förra året fick våra gutefår och gotlandsfår lamm. De var så duktiga och skötte allt utan minsta assistans från oss. Fördelen med lantraser.

Jag tror lillammet med blåtiror var gulligast i hela hagen.

På natten föddes två nya lamm!

Blyga lamm ståendes OVANPÅ och bredvid sin mamma…

Lite synd om lammen tyckte jag ändå att det var – innan vårvärmen kommit och gräset hunnit växa upp i hagen. Fast de verkade inte bry sig. De hoppade, skuttade och rusade runt, runt. Stångades och övade sig på att inte vara rädda för närgångna pippifåglar.

På tal om pippifåglar förresten. Vi har ju haft höns i flera omgångar och i sommar SKA jag ha höns igen. Tycker det är så tomt på gården utan dem.

Kelsjuka kycklingar sittandes på fina mamma med den vackra fjäderdräkten…

Det är så värdefullt för barn att få växa upp i närheten av djur. Stora som små.

Lära sig vara lugna, trygga, myndiga. Omhändertagande och aldrig rädda.

Klartslut på djurbebisfrossandet.