Grubblerier om en lång sommar med barn…

Ulf är verkligen i sin pissjobbigaste fas just nu. Minns denna period med fasa från de andra barnen. Klängig, mammig och väldigt ammig. Och med ett välutvecklat väderkorn för att komma och klättra på en preciiis när man kokat en kopp hett kaffe och vill lyssna en stund på pod i lugn och ro. Bebistiden är en stilla bris – perioden mellan 1-2 års ålder är den riktiga prövningen om ni frågar mig.

Jag längtar till sommarlovet. Men tänker också med viss fasa på sommaren som är Jakobs mest arbetsintensiva period på hela året. Han har inte en dags semester. Förra sensommaren arbetade han sextiotimmmarsveckor. Och även om jag verkligen ser fram emot att få vara hemma i nio veckor med mina barn så betyder det att jag kommer få ta hand om dem ensam. Andra år brukar jag ju kunna få lite hjälp från äldre släktingar men i år blir det såklart inte så.

Jag har redan nu börjat fundera på hur jag ska få till vardagen på ett bra sätt. Så att det blir härligt och inte bara ansträngning. Jag kommer försöka ha väldigt bestämda rutiner. Storbarnen ska få fixa sin egen frukost varje morgon. Duka fram och duka bort. Och lunchen ska vara standardiserad. En filtallrik och smörgåsar. Ingen varm lagad mat två gånger per dag, inte. Någon måtta får det vara. Jag ska ha en miljard frukter redo i kylen så att barnen kan hämta sitt mellanmål när de behöver. Och så ska falukorven, pannkakan, nudelsoppan och spagettin och köttfärsåsen bli min bästa vän. Och barnen ska få duka fram och duka bort middagen varje dag. Jag ska ha en minutiöst packad badväska redo på verandan där allting viktigt finns och inte måste springa runt och letas. Dessutom ska jag umgås mycket med mina kompisar som också har barn – och göra barnvänliga aktiviteter tillsammans.

Men kvällarna. Kvällarna ska vara mina. Då ska jag gräva i trädgården, träna och läsa i en hängmatta. Då får Jakob ta läggningarna och jag får lite tid att andas.

Så ska det bli. Hoppas jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

160 kommentarer på “Grubblerier om en lång sommar med barn…”

  1. Så bra plan! Tar till mig och inspireras – och ska nog börja med en del redan nu? Bristen på barnvakt håller på att ta kål på mig

    1. Ja visst ser man alltid fram emot ett långt sommarlov med barnen och jag skulle mer än gärna vara ledig mer än mina 5v men det är ju inte alltid problemfritt med 4 barn i olika åldrar som kivas om allt🙈

  2. Låter som en bra strategi, särskilt det där med fil till lunch! Jag är från Småland och i min familj åt vi alltid bara ett lagat mål per dag, vardag som helg. Och jag har varit frisk och mått bra och haft lagom hull… Vi åt kvällsmat på vardagarna (åt lagad mat i skolan)och middag mitt på dagen på helgerna. Bra med rutiner även på ett sommarlov, speciellt om det är så långt.
    Hoppas det blir en fin och bra sommar för alla :)!

    1. Samma här! Är det där med två lagade mål mat en nyare idé ? Det tar ju all tid en har…

    2. Vi har heller aldrig ätit lunch i vår familj.. Ett lagat mål mat om dagen räcker. Mina barn är tämligen ointresserade av mat och ska jag tjata i dem mat TVÅ gånger om dagen?!.. Dessutom fantasi att hitta på dessa alla maträtter, puh.. På helgerna är det ju sen frukost och framåt ett-tiden är det ju FIKAT som gäller! Oavsett om man är hemma eller annorstädes.. Bullarna lixom! Barnen mår bra, är aktiva och normalviktiga trots avsaknad av redig lunch på helger och lov. Mycket skönt att det funkar bra för alla i vår familj..

  3. En till som kopierar! Särskilt det där med badväskan. Det är verkligen en annan tillvaro nu utan avlastningen från morföräldrarna.

  4. Jag såg fram emot en långledig sommar med hela familjen men som det verkar så blir det arbete för min man stora delar av sommaren. Han jobbar på IVA. Å ryktet säger att de kan få en del att göra där🤪 Naturligtvis inte mest synd om mig utan om patienterna han kommer försöka få att överleva men med en bebis och 2 större barn som ändå är rätt små (3 och 5) och förmodligen ingen extra hjälp så känns det inte så himla härligt…

    1. Känner verkligen med dig. Jag tänker att det måste vara ok att känna att en har det tufft, även om det finns de som har det värre. Att vara förälder till små barn är ett av de tuffaste jobben som finns. Jag har bara två och orkar knappt med. Så jag önskar dig all vila du kan få i sommar <3 och hoppas att du får roa dig lite också! Kramar från en annan mamma <3

    2. Jag tycker det verkar RIKTIGT kämpigt och himla trist när man längtat efter en sommar med två lediga föräldrar. Med tanke på att det alltid finns någon som har det värre ger jag dig härmed frikort att klaga. Du behöver väl kanske inte ringa din man när han jobbar, be att få prata med hans patienters anhöriga och berätta att det minsann är värre för dig. Men i övrigt – klaga på 😉

  5. Jag tänker kall mat som tex pastasallad, enkla rätter som grillad kyckling m potatissallad, tortellini osv jag fixar inte att leva på fil o smörgåsar.

  6. Kan varmt rekommendera både en packad badväska (har vi kört med i många år, bara att slänga ner badkläder & handdukar där då de torkat på strecket efter hemkomst) men också en bas-picknickväska! Jag har en stor korg klar med duk (ett måste), toapapper, våtsavetter, en tom soppåse, en kniv, tändstickor och lite annat som kan behövas och dom man ofta glömmer stoppa i. Då är det bara att packa ner mat och dryck då det är dags för utflykt och det blir enkelt för barnen att hjälpa till med det.

    Och så hoppas vi på att VI får ses nåt i sommar – våran måne hälsar att hon gärna tar en klängig Smulf! <3

    Kram på er!

    1. Åh! Ja du är ju en mästare på sånt här Malin. Ska göra som dig. Organisationsproffset ❤️ Och JA vi bara måste ses! Luna får gärna ha Ulf 😅

      1. Altså: da mine barn var små, pakket jeg alltid TO badebag’er, så når dag 1 var over og klær/håndklær ikke ble tørt innen neste dag, vipps! Der sto badebag nr to! Og dag 3 var det første settet tørt og klart….

  7. Jag bor i Skottland och har nu varit hemma med mina tre (21månader, 7 och 9 år gamla) i åtta veckor. Två av de veckorna var det lov, men annars har vi behövt ha skola online för de äldsta två. Min man jobbar inom vården så är inte hemma mycket, och här har vi ‘lockdown’, så får inte träffa kompisar typ alls. Det är jätteintensivt och samtidigt så mysigt att få vara tillsammans, bara oss. För oss har det varit superviktigt med ett schema så alla vet vad som gäller och vad man kan förvänta sig från dagen. Vi tränar lite varje morgon, städar lite tillsammans varje dag, och går en lång promenad varje eftermiddag. På skoldagar jobbar vi med skolarbetet resten av tiden (lättare sagt än gjort med en 21 månaders som vill klättra och leka och dra i elektriska saker). Jag är helt slut när jag lägger barnen vid 19-20 tiden kväll. Men sen kommer kvällarna! Då skriver jag på mina böcker, fixar med plantorna och bakar surdegsbröd, läser, äter choklad och pratar med min man. Kvällarna är som oaser, de känns lyxiga – jag försöker vårda migsjälv – men de är helt nödvändiga för att fixa dagarna. Vi vet inte hur länge detta kommer fortsätta (och det skär i hjärtat att tänka på en sommar utan bad i svenska sjöar, osv) , men så länge vi har det så här så får vi ta vara på varandra och se till att vara snälla mot barnen och oss själva. Jag tror detta med att vårda sigsjälv är mitt bästa tips för att hantera det mesta i livet.

    1. Du gör det så himla bra ❤️ Tack för din beskrivning. Det här ska jag suga åt mig av. Hoppas ni får komma hem till sommaren ändå

    2. Hej, vi har också varit i lockdown men i 6v med hemskola för 3 barn, utan umgänge med vare sig släkt eller vänner. Vi har tur att både jag och gubben har jobbat hemifrån men det kör ju ihop sig när vi båda har online möten, och mycket jobb att ta tag i. Så hemskolandet har det blivit lite si och så med. Du gör det jättebra som lyckas ha så bra rutiner med dina barn så länge, fantastiskt kämpat!
      Vi hade ocksa planerat hemresa till Sverige nu i juni, första svenska sommaren på 7 år, men nu brister hjärtat då det inte blir av. Inget häng med morföräldrar och kusiner, inga ljusa sommarnätter, inget bad, inget fiske eller bärplockning. Alla minnen som skulle bli till och ömsint förvaras. Nu är det svårt att veta när vi alls får träffa svenska sidan av famjen igen. Har aldrig känt mig så avlägsen och isolerad som nu.
      Samtidigt har dessa veckor utan stress till fritids, fixande av lunchlådor till barnen, ingen trängsel ikommunaltrafiken, inga aktiviteter och utan middagsbråk varit underbara, lite av ett andningshål . Mycket mys, kojbyggen, skärmtid (men tillsammans!) och fina funderingar med barnen. Har även blivit en massa varma smörgåsar och smoothies till lunch som barnen fixar själva. Man får släppa en hel del på kraven!

  8. Men hur kan du som skriver så mkt om downskifta och tid med barnen osv tycka att det är ok att J jobbar så mycket? Hur kan han tycka det är ok?

    1. Nu arbetar ju Jakob som bonde. Och då ser somrarna ut så. Sedan har han ju lugna långa vintrar där han i princip bara håller i yogalektioner. Och då arbetar han ju mycket mindre än de flesta. Downshifting kan se ut på många olika sätt. För oss är möjligheten att odla vår egen mat, ha ett jordbruk och arbeta hemifrån på gården tillsammans mycket värt.

    2. Jag funderar också hur ni ser på fördelningen av ansvar för barn och hushåll. Nu låter det ju som om grönsaksodlingen är ett jobb men är det så rent ekonomiskt? Timpenningen torde vara ytterst låg. Jag tolkar det som att det snarare handlar om att förverkliga en dröm/hobby, vilket i sig är helt i sin ordning om båda parter anser det vara okej (särskilt den part som inte kan ägna fullt lika mycket ’ostörd’ tid till sin egen dröm/hobby).

      1. Alltså, stopp och belägg. Man kan inte kalla yrket lantbrukare för en hobby? Är det timpenningen som avgör om det är ett yrke eller inte? Mååååånga matproducenter i världen jobbar då inte, utan, sysslar med sin hobby! Tar till uttrycket fy bubblan om denna kommentar!!

        1. Vi har såklart inte med bloggarens privatekononi att göra. Med det sagt tolkar jag frågeställningen ovan på ett helt annat sätt. Jag har gjort ett karriärbyte mitt i livet och pluggar till läkare. Det är väl att betrakta som ett samhällsbärande yrke och min man stöttar mig helhjärtat. Men vi behöver ju, bortsett från vad som är nyttigt för samhället som helhet, i vår familj fundera på vem som drar in pengarna och hur vi bäst maximerar intäkterna per arbetad timme för att få familjelivet att gå ihop. Jag hymlar inte med att jag är mitt uppe i ett självförverkligande som ju leder till att min man behöver ta mer ekonomiskt ansvar och periodvis dra ett tyngre lass med våra barn. Inga likheter i övrigt men jag tror att det var sådana mekanismer den ursprungliga frågeställaren reflekterade kring.

      2. Den här krisen vi är i borde väl göra det uppenbart för var och en att lokal matproduktion är en samhällsviktig verksamhet. Vad skulle vi äta om vi inte hade bönder som arbetade långt över 40 h/vecka utan sommarsemester i en underbetald och otacksam bransch? Det är vanisinnigt förminskande att kalla det för något slags självförverkligandeprojekt. Jag är uppvuxen med en bonde till pappa och även om han säkert snittade på 12 h arbetsdag varje dag inklusive helgen (och mer på sommaren) hela min uppväxt var han alltid hemma och tillgänglig, om man ville hänga med i stallet eller på åkern. Och jag är glad och stolt över båda mina föräldrar som gjorde det livsvalet och den uppoffringen, även om det var slitsamt för dem båda två. Inte bara pga alla fördelar med att växa upp på en bondgård utan också för att matproduktion är samhällsviktigt, som sagt.

        1. Läser dina ord med tårarna rinnandes. Hur kan det ha blivit så här? Hoppas att något gott kommer från Corona! Hur kan man bara tycka att våra bönder hobbyarbetare? Hur kan man köpa äpplen från Nya Zeeland, frabriksgjord mat,mm?

      3. Vem tror du det är som ser till att du har mat på bordet? Inte fan är det ICA som odlar och får fram köttet till butikerna. Vilket HÅN mot oss bönder.
        Jag själv jobbar inom vården och min man är bonde. Och vill ni veta en sak? BÅDA jobben räknas som samhällsviktig funktion.

        Denna sommaren kanske inte någon av oss får semester, och vem ger våra barn ett fint sommarlov då? Många dagar kan dom förhoppningsvis vara med sin pappa, och jobba på vår gård, och bara det är fint i sig.

  9. Håller med! Har en 21-månaders och oj oj oj, vilket arbete. Kan inte lämna honom en sekund, klättrar överallt och når numera upp med sina små gosiga armar upp på bord, köksbänk och spis. Han gnäller, skriker och gapskrattar om vartannat och blir så arg när saker inte går hans väg. Han är mer mammig och ammig än någonsin tidigare. Det är ju en jäkla tur att 1-åringar är det sötaste som finns!

    1. Håller med! Jobbigaste åldern. Går ju liksom inte att resonera eller lirka med heller. Får INGET gjort för det klättras, klängs, dras i elsladdar och hittar en krita under soffan som sedan ritas med på tapeten så fort man vänder ryggen till. Försöker man bära/hålla i så får man en vild krokodil i famnen. Bäbistiden var underbar i jämförelse. En förnöjd och glad bäbis i en babysitter vs en vilde med järnvilja hängande i gardinen 😅

  10. Förstår dig så mycket! Kan du inte skriva mer om detta att älska vara med sina barn men att vuxen/egentiden är minst lika viktigt. Hur hittar man den mentala orken, praktiska knep, när kan man ställa krav att barnen får göra vissa saker själva och hur gör man det mest pedagogiskt? Hur mycket måste man leka fram nya rutiner/bestämma att nu gör vi så här framöver? Hur kommer man ut ur negativa hjulspår av tjafs och oklara förväntningar mellan barn och vuxna.

  11. Jag har också funderat på hur sommaren kommer se ut och hur jag ska orka ta hand om barnen (1 och 3 år) i stort sett helt själv. Ingen avlastning av släktingar och vännerna har fullt upp med sitt.

    Men igårkväll föll min kollegas barn ihop och dog bara sådär helt plötsligt. I 11-årsåldern och med hela livet framför sig 💔

    Jag kröp ner bredvid mina barn i sängen, kramade om dom och ville aldrig släppa taget ❤️

  12. Så bra plan! Just att dra ner på matlagningen tror jag är nyckeln. En får passa på med det så länge en inte har tonårsbarn, för då har jag vittnen som hävdar att det är omöjligt att mätta en tonåring på mackor så vida man inte har 12 franskor i frysen.
    Så ja! Detta får bli lättlunchens och picknickens sommar.

    Och så konstigt nog lite skönt att läsa att småbarnslivet är mycket planering och jox för fler än mig. Ditt föräldraliv ser så fridfullt ut, men barn ser ju så lugna ut på stillbild! 😀

    Kram

    1. Så bra sagt Emelie: ”…barn ser ju så lugna ut på stillbild” 😄👍

  13. Aaah, är uppvuxen på fil- och mackluncher och jag ÄLSKAR det! Skitjobbigt att ha en sambo som ska ha “laaagaaad maaaat” på helgerna till lunch (alltså jag menar inte att han gnäller om att jag ska laga maten, snarare att han gnäller på mig som vill äta fil och macka…).

    Hela knepet ligger i att ha flera olika sorters bröd igång samtidigt och lite olika pålägg, så att man inte käkar samma sorts mackor till frukost som till lunch. HÄPP! Helt olika måltider ju! Fick nu ett akut-längt till sommarstugan och mina föräldrar, satans vad vi ska äta fil-och mackluncher där i sommar om man inte blir lynchad för att man åker från Skåne till Västkusten…

  14. Jag har själv inget emot att äta samma mat ett par dagar i veckan. Brukar göra storkok och sen variera med olika tillbehör. Man blir lyckligare av att sätta ambitionen på rätt nivå – då blir man inte besviken. Det tar ett tag innan man lär sig. Bra att du börjat tänka i dessa banor tidigt 🙂

  15. Förstår dina tankar. Och är själv rätt nöjd med två större barn i skolåldern eftersom jag nog inte skulle orka jaga efter någon liten och passa massa tider med mat och sömn 🙂 Men visst har ni träffat släktingar under denna tid, så lite hjälp med barnpassning kanske går att få ibland?

  16. Du nämnde i en av poddarna att du skulle göra en lista med baby-hacks. Den hade passat bra nu snart, om du får till det 🙂

  17. Låter som en mycket bra plan Clara! Rimligt. Bra att du skriver om baksidan med (små) barn också, många känner nog igen sig och finner viss tröst i att inte vara ensamma om känslan. Självklart älskar man sina barn men kan samtidigt bli både utmattad och less emellanåt. Och egentid och att ta hand om sitt eget välmående också, det mår alla i en familj bra av.

  18. Jag gillar filmjölkslunchen i teorin men den funkar inte så bra hos oss. Vi blir sura o griniga rätt tidigt fram på eftermiddagen (pga blodsockersvängningar gissar jag). Men jag tänker nån form av plockmat typ pasta, grönsaker, kokta ägg, påläggsskinka osv. Sånt man kan förbereda för flera dagar alternativt bara öppna en konservburk.
    Jag gillar idén om den färdiga badväskan samt picknickväskan. Tänker mig en checklista för dessa också, för det är alltid nåt som har glömts, typ kaffemjölk eller extra blöjor eller nåt.
    Gemensamma rutiner är nog bra, typ gemensam städning där alla plockar undan sina egna saker, lägger in sina egna kläder i garderob osv. Typ nån kvart om dagen, kanske direkt på morgonen när barnen inte kan skylla på att de är trötta.
    Kanske nån uppgörelse mellan oss vuxna vad man förväntas göra eller inte göra när man är ensam hemma med barnen när den andra jobbar (inte aktuellt i ditt fall då kanske Clara, eftersom du är ensam med barnen hela sommaren).

    Älskar detta inlägg Clara! Det är klart att det är en förmån att hänga med barnen, men det kan ju vara väldigt intensivt och tålamodsprövande. Smart att skapa förutsättningar för en mer friktionsfri tillvaro.

  19. Ett av mina favoritämnen! Ser att denna kommentar kommer att bli monumentalt lång, men allt jag beskriver här har förändrat mitt liv. Jag har gjort ett schema för lediga dagar med barnen, som hjälper otorligt mycket för både min och deras fantastiska men lite stökiga hjärnor. Såg Emma W:s kommentar som beskrev lite samma koncept. Barnen är 8, 6 och snart 5. Och jo, jag lagar mat två gånger per da g- för att jag ÄLSKAR att stå och hacka, det är så jag kopplar av mitt i mina dagar. annars är jag helt team pro fil och flingor.

    Jag har gjort mitt schema på en lapp så att barnen kan titta på det, som på dagis typ (eller förskola säger ni is verige va, men där jag bor heter det dagis). Ritat små klockor bredvid till och med, men så har jag också barn som har särskilt stor nytta av att få visualisera vad som ska hända om det ska löpa smidigt. OBS schemat ska vara med stoooora mariginaler, det är ju tänkt som hållpunkter, inte för att hasta mellan punkter. på en helg har vårt schema punkterna:

    08.00 Frukost
    09.00 Fri lek
    10.00 Mellanmål
    10.30 “Lärlek” (då brukar vi ta fram lite krångligare pysselböcker som kräver min uppmärksamhet, öva bokstäver och liknande)
    11.00 Träning (vi brukar dansa till något youtubepass för barn)
    11.30 Fri lek (under den här tiden lagar jag mat)
    12.00 Lunch
    13.00 Utflykt (en väldigt fri punkt. Ibland är utflykten att äta en bulle på en sten i trädgården, eller gå till lekparken fem minuter bort, ibland cyklar vi 3 km in till stan, ibland badar vi, ibland åker vi och storhandlar. Men vi lämnar hemmet på ngåot vis).
    14.00 Mellanmål (tas ibland med på utflykten istället)
    14.30 Pyssel (ett till lifehack! vi har en djup utdragbar kökslåda som jag avsatt för pysselsaker. Här står limstift och paljetter och pennor, här finns vita papper och färgade, och några färgläggningsböcker. Sakerna är fint i ordning och lätta att överblicka, det blir lockande för barnen att titta och välja, och det blir lätt för dem att städa undan sedan när de är klara, de vet vart allting ska. De sitter ändå vid köksbordet och pysslar så det blir naturligt att ha lådan där). Har jag hög ambitionsnivå och pepp har jag kanske förberett något lite roligare pyssel här, typ ett experiment jag googlat fram, eller att vi gör trolldeg eller nåt. I ärlighetens namn händer det inte så ofta. Men ändå!
    15.30 Utelek (här vet de att de ska ut och leka i trädgården, och att jag kommer att vara inne, vilket betyder att jag får en lugn stund för mig själv här mitt i eftermiddagen när det börjat kännas lite segt).
    16.30 Lässtund i soffan
    17.00 Film (under den här tiden lagar jag mat, igen)
    17.30 Middag
    18.00 Familjemys (typ popcorn framför en film tillsammans, eller spela nåt spel eller så)
    19.00 Läggdags (vårt läggdags har ett eget schema… för att jag älskar scheman. Så läggningen börjar 19 men de ska sova och vara tysta typ vid 20).

    Så gör vi våra dagar! Jag tänker att schemapunkterna ska vara ungefär som de små grejerna man plockar med sig för at thålla barnen lugna om man reser med dem. Tänker faktiskt på alla dagar man är själv med barn länge som när man reser med dem, att förberedelse är allt för att kunna hålla lugnet men alla förberedelser måste man inte hålla sig till. Om barnen är jättenöjda när de leker så hetsar jag dem inte att de måste in och läsa, osv, men jag har alltid nästa punkt att plocka fram som ett ess i rockärmen om alla har “SÅÅÅ TRÅKIGT.” och för MIG är det jätteskönt att veta och se. Jag måste int ekänna dåligt samvete för att jag är frånvarande eller upptagen vid ett visst tillfälle, för jag vet att jag har byggt in tid i mitt schema som är avsatt BARA för att ge dem fokus. Och på samma vis behöver jag inte känna “NÄR SKA JAG BARA FÅ TÄNKA EN TANKE KLART UTAN ATT NÅGON AVBRYTER MIG” – för jag vet att det finns tid och planering avsatt för att få till det.

    Det blev en liten roman, men hoppas någon kanske har nytta av det som inspo. tänker att första steget är att tänka igenom vad man redan gör, eller gärna skulle vilja göra, och så strukturerar man dagarna utifrån det.

    1. Tack!! Jag gjorde skärmdumpar av ditt schema. Vi har precis köpt sommarstuga och har ett barn med stort behov av rutin och efter att ha flängt runt alla somrar fick vi ändan ur nu och har fått rådet att skapa rutin för våra barn under semestern.

      1. Gud vad glad jag blir att det kunde vara till nytta! Tänk bara på det där att schemat inte måste vara exakt, jag menar bara så det inte blir ytterligare ett måste med punkter som måste checkas av, eller en stress. Och fyll det förstås med sånt som är viktigt för er, som ni vill få till! Vi älskar böcker och jag vet att jag får lugna barn om vi rör på oss, tex, så därför blir de punkterna viktiga. Men om alla älskar att spela tv-spel kanske det är det man ska göra. osv. (och tänk efter vad du som vuxen behöver, framförallt om man har barn med lite särskilda behov eller en viss känslighet, som kan kräva sitt. utelek är svinviktigt för mig för då är de i trädgården och jag får ha huset tyst, tex).
        hoppas ni får det fint i sommarstugan!

      1. nämen gud vad glad jag blir! undrade om det var “too much”, fick lite ångest efteråt av att dela med mig av vårt schema eftersom man också kan läsa det som att jag är en spritt språngande strukturfascist… så blir jätteglad att någon hade nytta av det!

          1. <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 INGET hade kunnat göra mig så lycklig en söndagskväll när man känner sig lite otillräcklig inför sitt diskberg och sin veckoplanering som detta. blir SÅ glad! <3

    2. Smart sätt att strukturera upp allt! Men för mig som lärare blir det alldeles för mycket “jobb” för att vara livet hemma med sånt schema. Vill kunna vara spontan..och inte göra exakt samma sak varje dag.
      Men förstår att det underlättar om man har barn med behov av struktur.

      1. Fattar helt att det som lärare kanske blir för mycket “jobbet hemma”. Jag tänker också att om allt funkar tillräckligt bra så funkar det ju! Ser inget egenvärde i att ha den här typen av struktur. Barn tror jag blir glada och nöjda oavsett. Men jag såg att för mig som vuxen skapade det här färre konfliktsituationer och mer värde till våra dagar. Vår situation innan var utan så mycket spontanitet oavsett, nu blir våra familjeutflykter spontaniteten där man kan hitta på olika saker. Men som sagt, det där beror ju på vem man är och vilka barn man har. ser den här typen av struktur som en möjlig metod att få till det man vill, inget som har ett egenvärde i sig om man redan är nöjd!

    3. Så smart! Jobbat på förskola och då blir det så tydligt hur bra både vuxna och barn mår av rutiner. Beundrar din disciplin! Har svårt bara att hålla rätt på mig själv i dessa distans-tider 🤓

      1. Tack! Inspirerades av förskolans schema när jag bestämde mig för att lägga upp det så här – får lugn i själen varje gång jag står i hallen och kollar på det. För mig är det också så tydligt att pedagogerna på förskolan har schemat för att få struktur och klarhet i dagarna, men att barnen inte upplever sig schemalagda utan bara känner att det finns ett flöde i dagen som ger de vuxna lugn.
        Men disciplinen är nog inget att beundra, jag var helt enkelt tvungen att strukturera upp vår tillvaro ihop på något sätt för att inte bli tokig xD

        1. härligt inlägg ulrika, blir inspirerad att ta upp det här igen. med äldsta barnet började jag i ettårsåldern följa den struktur vi hade när jag jobbade på förskola. ex frukt vid nio-tiden sedan utelek, sedan vila, mellanmål, utelek etc. var så skönt, kände mig aldrig som en som var strukturerad och hade rutiner, mest gissar jag för att dottern var så ok med brott mot vår rutin, men nu med tvåan känner jag att jag inte alls fått till rutiner på samma sätt. och även om jag vet att det hänt mycket runt omkring som skapat stress så önskar jag att få till mer struktur igen.

    4. Puh. Så otroligt schemalagda lediga dagar. Jag blir trött bara av att läsa. Skulle aldrig vilja ha det så. För mig är fritid just det som ordet säger. Fri tid.

      1. Åh Anna-Lena, grattis! Det låter helt fantastiskt att få uppleva sin fritid som fri tid. Men just nu råkar mitt liv se ut så att fritiden inte är helt fri tid, kanske i en lite liknande situation som den Clara beskriver ovan. Vi har ganska nyligen börjat med vår struktur så jag vet ju precis hur våra helger var INNAN vi hade vårt schema. Inte var det eoner av fri tid och härliga spontanbeslut. För mig och mina barn med de behov vi har var den här strukturen skillnaden mellan att alls kunna få göra sådant som är viktigt för oss, och minska konflikter, och att inte kunna göra det. Det låter på din kommentar som att du redan får vad du behöver av din ledighet och din fritid. don’t fix it if it ain’t broken och det är bara att gratulera 🙂

    5. Åh vilken härlig och inspirerande kommentar! Screen shottade ditt schema rakt av 😀 Och så hittade jag in till din blogg och läste texten “Liv” och blev alldeles rörd och varm i hjärtat. Så himla fin!

      1. åh tack! <3 hoppas schemat kommer till nytta och kom ihåg att gör det int edet så är det schemat som inte passar dig, inte du som inte passar schemat. 🙂

      1. oh, det kan jag göra sen, har precis börjat med lite annat system. Vi hade en ordning med altl vi ska göra nämligen, och där var det tydliggjort “en bok var” osv (jag har ett barn som ALLTID förhandlar om precis allting så innan hade vi en massa konflikter som var att hon ville ha sju böcker ikväll och varför inte det osv osv, så då satte vi regler för hur det ALLTID är för att slippa bråka omd et varje kväll). Men numera har vi tid istället, för märkte att de började försöka dra ut p åläggningen genom att få det att ta längre tid att läsa böckerna tex. typ avbryta en gång i kvarten “vad heter katten?”, “nämen det där är findus, jag sa det nyss.” “VAD HETER KATTEN?” och “JAMEN DET ÄR FINDUS JAG SA JU DET”, typ.
        De får varsin kvart och under den kvarten bestämmer de vad som ska göras. bok eller mattetal (ett av barnen är mattenörd..) eller prata om livet eller vad det nu kan vara. De har en liten timer, en sån man har i köket typ, och så ställer vi den på 15 minuter så de kan följa det visuellt. Kanske låter extremt men det har lugnat ner våra kvällar. De vet att de får sin tid, de frå inte ut något av att sega ut tiden utan tvärtom, börjar de debattera kring vilka böcker som ligger framme i sovrumet eller att jag satte mig ner på sängkanten på fel sätt kan njag bara säga “ja, vi kan prata om det här, om det är vad du vill göra med din stund” och då släpper de snabbt och går vidare till det de verkligen vill ha. De två minsta sover i samma rum så de är med på varandras kvartar. Den äldsta lägger jag sist, hon är så stor så där har vi ingen timer utan där kör vi bara storbarnstid med lite Harry Potter, ligga och prata, lite högläsning från hennes sida för att öva, och sedan god natt.

        Efter den där kvarten ligger barnen i sina sängar och ska somna själva. Ofta springe rminsta upp ett antal gånger för att “bara säga en sak” till mig. Då säger jag att det får hon spara till imorgon. Det går sådär, men har i alla fall förkortat antalet gånger hon “bara ska säga en sak”. (Hon är ett väldigt intensvit barn, det här är alltså en tjej som har kommit och knackat på min axel 03.30 på natten “bara för att ställa en fråga”, och frågan var “Kan du göra två hästsvansar på mig imorgon? Det är en SÖT frisyr!”). Så att sätta vettiga gränser är A och O för att få allt att rulla.

        det var kort om våra läggningar 🙂 Små barnen tar alltså ca en halvtimme och sedan största barnet ca en halvtimme. Innan det borstar vi tänderna och plockar unda lite på golvet (de bästa av kvällar…) 🙂

        1. De här kvarterna låter jättevettigt, speciellt det med om de vill lägga tiden på att tjafsa eller på att läsa/prata. Skulle också vilja se en bild av hur du organiserat pyssellådan. 🙂 Vår låda är konstant kaos trots att jag reder upp den med jämna mellanrum. Var sak har i n t e sin plats…

  20. Tror du inte att du kanske kan få hjälp av någon frejdig ung tjej/kille som vill tjäna en slant extra som kan passa dina barn några timmar i veckan? Att vara själv med barn 24/7 är vääääääldigt intensivt och i år kan man ju som sagt inte gärna be det gamla gänget om hjälp. Du kanske också behöver jobba någon timme här och där? Då är det inte dumt med en skojjig barnpassare med massor av energi.

  21. Låter ju som en bra plan! Min man jobbar också på sommaren. Ungarna är större, men kan inte cykla iväg till kompisar än och de är riktiga innekatter, så man måste locka och pocka för att få ut dem alls. Suck. Och på kvällarna är de uppe och härjar. Jag behöver också en plan.

  22. Låter ju som en bra plan! Min man jobbar också på sommaren, med huset. Ungarna är större, men kan inte cykla iväg till kompisar än och de är riktiga innekatter, så man måste locka och pocka för att få ut dem alls. Suck. Och på kvällarna är de uppe och härjar. Jag behöver också en plan.

  23. Du skriver så bra och det är en klok plan. Jag och min man har haft förmånen att vara lediga samtidigt på somrarna. Någon barnvakt har vi aldrig haft förutom några timmar vid enstaka gånger, barnen är idag 9 och 7 år gamla. Våra föräldrar är gamla o trötta/vill inte passa barn så vi skjuter fram egentligen tills vi är typ 45…vår tid kommer, barnen är bara små en gång!

    1. Ungefär som vi haft det, vi har klarat oss utan barnvakt eftersom morföräldrarna varit för långt borta. Men tiden går så fort, svindlande fort, och nu när den yngste av våra tre barn är tio år så känner jag att jag inte längre behövs lika mycket, snart knappt alls. Då kommer vi att ha massor med tid för varandra, ohejdat mycket tid, och jag längtar tillbaka i förväg… <3

  24. Verkar som ett bra upplägg. Sen är det inte helt fel o tänka att barnen kan gå på fritids kanske två veckor, det är ju svinkul för dem! Inget dåligt i det.

  25. Menar absolut inte att förringa någons känslor och behov av stöd och hjälp. Tänker samtidigt att det kan vara bra för er som är vana att ha mycket hjälp att vara utan, för att få lite förståelse för alla oss som inte har det. Vi har tre barn som nu är 9, 5 och 2. Vi bor hundra mil från släkten och har aldrig avlastning, och då menar jag noll gånger per år. Det kan vara tungt, men samtidigt inte. Man blir expert på att jobba ihop sig som ett team, blir bra på att lösa allt, man orkar mer än man tror och familjen blir oerhört tight. Det finns fördelar även med denna märkliga bubbla vi alla befinner oss i just nu. Det gäller bara att se dem.

    1. Så hög igenkänningsfaktor på den kommentaren! Som norrländska från småstad hade jag att välja på att låta mina ambitioner ta mig till högskola i större stad och sen jobb i storstad eller bortse från mitt driv och finna mig i det liv som erbjöds i småstaden. Jag valde det första med resultatet att mormor och morfar till mina barn är 60 mil bort. Farmor och farfar relativt nära men inte särskilt sugna på att passa barnen mer än vid enstaka tillfällen. Kompisar som är födda, uppvuxna och nu kan bo kvar i sitt sociala sammanhang i storstaden är så vana att få hjälp flera ggr i veckan av mor- och farföräldrar och tycker det här är fruktansvärt jobbigt. Jag tiger och tänker att så har vi det jämt. Men när det kommer kommentarer om att det är skillnad för mig som har dom långt borta och är van att inte ses så bränner tårarna. Jag skulle så gärna vilja ha kvar mina rötter nära men var tvungen att välja på ett sätt de som föds i en större stad aldrig behöver. De kan dessutom om de skulle vilja kunna träffa sina anhöriga utomhus en stund när vädret tillåter. Jag kan däremot inte ta bilen 7 h enkel resa med eller utan barnen för att se mina föräldrar ute en stund. Så från att tvingas ses sällan tvingas vi ses – ja, när då nästa gång?

      1. Jag förstår dig precis! Saknade kan vara väldigt intensiv och smärtsam. Jag har bosatt mig en halv värld från mina föräldrar, och 10h från barnens farföräldrar för kärleken och studie /jobb möjligheter. Vi har också 3 barn i spridda åldrar, men inte haft nån barnvakt i närheten. Nu har vi tagit oss ur det värsta när äldsta nått tonåren. Jag vet det var mitt val att flytta så långt, men det gör ändå ont. Saknar så familj för avlastning, men mest för all kärlek och upplevelser man får med den äldre generationen. Baka med mormor, skidåkning, fiske, tältning, bärplockning, greja i garaget med morfar. Sånt som man som heltidsarbetande förälder kanske inte alltid hinner eller orkar med.
        Vi träffar familjen via nätet, men när blir det på riktigt nästa gång ? Vi lär ju inte kunna ge oss ut i världen på ganska länge. Kram på dig

        1. Sorgligt och bekräftande på samma gång att vi är flera som gjort samma livsval, oavsett anledning. Förhoppningsvis har vi valt att bosätta oss där våra barn kan se möjligheter att bo på sikt så vi åtminstone får ha dem kring oss när vi själva blir äldre. Kram!

      2. Lena, exakt den kommentaren har jag också fått… En kollega var ledsen för att hon inte kunde träffa sina gamla föräldrar och det var extra tufft eftersom pappan varit sjuk. Jag lyssnade och höll med om hur jobbigt det måste vara att inte kunna stötta fysiskt på plats. Och så kommer kommentaren… “för jag är ju VAN att kunna krama mina föräldrar när jag vill, dina föräldrar bor ju i ett annat land så du är ju VAN att ha avstånd, men det är.ju inte jag”. Så jäkla empatilöst. Hon kramade sina föräldrar senast 8 veckor sedan och kan åka förbi och prata med dem över staketet till trädgården närsomhelst. Jag har inte träffat mina föräldrar på ett år och fortsätter detta kan det bli först om 1,5 år eller i värsta fall två… Ingen vet. De är gamla båda två, och vem vet, jag kanske inte ens hinner träffa dem överhuvudtaget innan det är för sent…. Mina barn kanske bokstavligen aldrig får träffa sin mormor och morfar igen.

      3. Och jag som längtar efter att flytta ut på landet önskar att jag hade släkten där… Kan inte föreställa mig att flytta någonstans där ingen anknytning finns, så jag sitter kvar i stan. Förstår att det måste vara tufft att ha sina nära långt bort.

        1. Drömmer också om landet ibland, eller kanske främst ett enklare liv i småstad där pusslandet att ta sig från a till b inte utgör hela ens fritid. Upplever att många barns fritid antingen fylls av aktiviteter eller så är det föräldrarnas liv som inte går ihop med allt som ska hinnas, så rent socialt är det för mig och vår familj ingen fördel att bo i storstad då vi inte har rötterna här. Men de flesta städer i Sverige har ju iaf mer eller mindre lantliga omgivningar. Om du gärna vill bo på landet kan du kanske hitta en plats som inte är alltför långt från nära och kära men tillräckligt lantligt för att uppfylla drömmen?

  26. Skönt att höra, det mysiga och det ärliga. Har tre barn i åldersspannet som du, men yngsta är nu fyra år. Nu när jag har slutat stressduscha och stresskissa, så romantiserar jag återigen tiden😉. Åldern mellan ett och två definitivt den stora utmaningen om du frågar mig, så är det bara. Jag hade stresseksem och hörde barnen hela tiden fast de inte roade den där sommaren. Och minns allt det fina däremellan. Nu fast barnen är små, redan nu, är tiden så annorlunda. Sorgligt och bra.
    Lycka till! Det låter välplanerat. Och när minsta barnet sover, få tyst på de stora och titta i taket en stund (utan skroll) är mitt tips. Tankarna liksom trillar rätt då, så upplever jag det☺️.

    Kram

  27. Mitt tips till dig (och alla andra som är intresserade) gällande maten; laga dubbelt upp av middan så har man till lunch(låda) nästa dag. Bara att värma! Häpp! 😊

  28. Jag som ofrivilligt barnlös blir så provocerad när jag läser vissa av kommentarerna här. Förstår att de inte menas så, och att man såklart mest är glad över sina barn, men många kommentarer läser mina ögon som “Gnääääll det är så jobbigt att ha barn stackars mig som måste ta hand om dom själv”. Jag hade gärna tagit hand om ett barn 24/7 om jag bara kunde få ett… Men det är väl lätt att säga kanske.

    1. Jag har tre barn, ingen avlastning (läs min kommentar några snäpp och upp) och förstår faktiskt inte riktigt heller. Hoppas att det ordnar sig för dig. Kram!

    2. Åh, tänker att allas våra liv är påfrestande på olika sätt och att vi behöver lufta det ibland. ❤️ Att man kan vara både lycklig, slutkörd, frustrerad och tacksam samtidigt?

    3. Till Hanna ❤️Man tror att man inte kommer att önska sig någonting om man ”bara” …men tyvärr funkar vi människor inte så. . Önskar så att en liten får dig till mamma. Det är så orättvist att vissa blir gravida så lätt utan att ens önska ett barn och andra får kämpa utan resultat. Det är skit och orättvist, bra att du skriver❤️

    4. Jag var själv länge ofrivilligt barnlös, känner så väl igen mig i hur du tänker och känner Hanna.
      Nu har jag till sist fått mitt älskade barn och visst, det ÄR jättetufft i bland, väldigt ofta faktiskt. MEN jag kan fortfarande känna, även i de allra svåraste stunderna, att det ändå, just då, känns så oändligt mycket bättre än vad det nån gång gjorde under de där åren, då jag var i akut sorg och kris.
      Att vara ofrivilligt barnlös är fruktansvärt och ensamt. Svårast är kanske oförståelsen från omgivningen.
      Jag har i alla fall vunnit en enorm tacksamhet för mitt barn, den tror jag aldrig försvinner om man får kämpa så länge.
      (Läs Klara Zimmergrens bok och lyssna på hennes sommarprat om du inte redan gjort det. Hjälpte mig mycket när jag var mitt i allt. Det borde ALLA göra förresten!)

    5. Kram till dig Hanna. Jag gnäller över mina barn ibland men kommer också ihåg hur lyckligt lottad jag är att jag har dem att gnälla över. Perspektiv. Hoppas att du får ett barn på något sätt. ❤️

    6. Jag har också varit ofrivilligt barnlös, och känner igen mig otroligt i fin kommentar. Nu när jag äntligen har min älskade unge, (nåväl jag har ”bara” en som kanske inte behöver lika mycket pusslande”) så kan jag fortfarande uppleva att folk i allmänhet är så väldigt beroende av att ha denna egentid? Jag älskar att hänga med min dotter, visst kan jag vara trött och less, MEN det kommer ju alltid en stund på kvällen där hon sover? Jag förstår inte varför man, i dagens samhälle, har det extrema behovet av att uppfylla sig själv hela tiden? Jag har valt att sätta mitt barn till världen, och fram till den dag då hon kan ta hand om sig själv är det min skyldighet att ta hand om henne. Min syn på föräldralivet är; Teamwork föräldrarna emellan och glädje i att göra saker tillsammans som familj, istället för att se allt som har med barnen att göra som ett ”måste”.

      1. En del människor är så beskaffade att de hämtar sin energi inifrån, under egentid. Jag tror inte det handlar om att man vill uppfylla sig själv, utan att man måste ha denna återhämtning för att orka. För dig som kanske hör till de mer extroverta kommer energin från samvaron med andra. Vi är alla olika, och har olika behov. Vissa barn somnar inte på kvällarna, utan ungefär samtidigt som föräldrarna. Jag har aldrig haft egentid på kvällen under min dotters uppväxt. En del har heller ingen partner att ha teamwork med. Har också märkt att vissa har väldigt lugna och medgörliga bar som gärna inordnar sig i föräldrarnas rutiner. Dessa har ofta väldigt liten förståelse för att andras barn är annorlunda och att deras sätt att göra saker inte skulle funka i dessa familjer. Det jag lärt mig som förälder är att kliva ur boxen och hitta ett helt nytt sätt att göra saker som passar just i vår familj.

        1. Det är klart jag förstår det, jag är långt ifrån extrovert utan snarare väldigt introvert. Jag har dock några runtomkring mig med barn som mer eller mindre förväntar sig att deras föräldrar ska ta hand om deras barn titt som tätt, för att hen ska få göra det hen vill – få egentid. Jag förstår också att många människor inte har den ynnesten att ha en make att dela föräldralivet med och där man kan avlasta varandra.
          Det jag syftade på i min kommentar var att jag har svårt att förstå dom som skaffar barn för att sen lämna bort barnen var och varannan helg. Som gnäller över allt som har med vardagslivet att göra så fort det innefattar att man har barnen med.
          Jag har naturligtvis också behovet av att vara själv med mina tankar, och jag har kanske haft turen att få en dotter som är lätt att ha o göra med, samt en man som gärna hjälper till hemma med ta ansvar för barn och hem så jag kan få ta en promenad ensam etc.
          Nu är jag iofs också väldigt starkt ärrad av mina år som ofrivilligt barnlös, och älskar min roll som mamma. Men först och främst är jag Emma, bara Emma. Jag tycker bara att det ibland går för långt med snacket om egentid, eftersom jag anser att under barnens första x antal år i livet är de som som är huvudpersonerna i föräldrarnas liv. Det är man skyldig dom, och i det långa loppet är det ingen stor uppoffring.

      2. Jag har inte mycket behov att ”uppfylla nog själv”. Vad menas egentligen med det? Däremot jag ett stort behov av att få vara ensam med mina tankar och känslor ibland. Planera, reflektera och strukturera saker. Jag har behov av att få vara den jag är utan att i varje sekund vara mamma i första hand. Dvs få träffa mina vänner. Få prata vuxet språk och skratta och dela känslor med andra vuxna, föräldrar som icke föräldrar. Få prata om värdsliga problem som barn inte ska behöva hantera ännu. Jag har behov av få röra på mig, ta långa promenader och träna slut på musklerna. För att jag, mitt sinne och min kropp mår bra av det. Varför skulle det vara fel att behöva ta hand om den jag var, är och skulle behöva vara om mitt barn plötsligt försvann ifrån mig? Jag identifierar mig inte endast som En Mamma. Jag är många saker och jag behöver vårda detta. Jag vill också att mitt barn ska lära sig att vårda sina olika sidor och behov.

        Men det här innebär ju inte att jag inte uppskattar, älskar och längtar efter mitt barn? Att få vara med när mitt barn upptäcker och lär sig saker är fascinerande. Det är en ynnest att jag får vara någons mamma. Att en människa har mig som primära anknytningperson. Att jag är den personen i mitt barns liv som mitt barn vill berätta saker för. Vill leka med. Vill upptäcka saker med. Vill ha tröst hos. Vill ha närhet av och med. Vill gråta hos. Vill skratta med. Vill ställa frågor till. Vill ha svar ifrån. Och ja, även fast det är fruktansvärt jobbigt vissa stunder, kanske dagar eller till och med perioder att mitt barn vill testa sina gränser, utöva diskussioner och förhandlingar med om smått och stort med, vara orimlig och svänga i humöret och allt det där så ÄR jag så oerhört tacksam över att mitt barn både vill och har tryggheten i att göra allt det där med just mig. Och mitt barn kan säga ”visst älskar vi varandra även om vi är sura och arga på varandra?”. För det säger jag. Jämt. Varje dag berättar och visar jag för mitt barn hur mycket jag älskar, uppskattar, saknar, längtar och vill vara nära. Men jag behöver ändå en paus ibland. Ett andrum. En återhämtning. Få vara jag.

        Jag tänker att vi alla har olika bakgrunder, vi har olika behov. En del vill identifiera sig mamma primärt, andra inte. Så länge barnen får kärlek och trygghet och tid och allt det där av sina föräldrar (och vårdnadshavare) så spelar det ju ingen större roll hur och när vi gör saker. Just mitt barn gillar att leka och ro om sig själv, medan andra barn kräver mer uppmärksamhet och aktivering från en vuxen. Vi är alla olika. Barn som vuxna.

      3. Emma, det kanske inte ser precis lika ut för alla. Jag ligger tex här kl. 23 och försöker lägga mitt barn. Hur mycket tid tror du jag har på kvällen? När jag kan ha 1-2h läggningar av stora barnet och sedan amma efter det. Egentid är inte självuppfyllande för mig utan återhämtning.

        1. Vilket jag också skrev i min andra kommentar, att jag förstår att det inte ser lika ut för alla. Jag skrev även att dom jag syftade på i min första kommentar var sådana som mer eller mindre förväntar sig att ”slippa” ha barnen ett par helger varje månad för att få göra vad man vill.

    7. Vad starkt att du vågar berätta ur ditt perspektiv!
      Jag kan, oerhört lyckligt lottad med tre barn, själv reagera över att många verkar tycka att det är så tungt att ha barn och gråta över förlorad ”egentid”… Just den eftertraktade egentid som människor av i dag så desperat eftertraktar, får faktiskt lov att vänta.
      Jag hoppas innerligt att du ska få dina egna barn, den ultimata gåvan
      men så orättvist fördelad.

      1. Egentid kan behövas för återhämtning, för att kunna fungera som människa. Allt är inte svart och vitt, utan en förrädisk gråzon där ingenting är rätt och fel.

        1. Instämmer. Min underbara bebis är 5 månader gammal och hatar sömn. Under natten vaknar han 2-3 gånger per timme och under dagen sover han enbart i konstant rullande vagn. Jag är jävligt trött men klarar av det för att någon annan ibland roa honom i 30 minuter. De 30 minuterna gör allt.

      2. Jag tror att det här med egentid är ett begrepp som kan inrymma olika saker för olika personer och att det just därför ofta kan bli “fel” när man diskuterar det. Som att egentid skulle vara synonymt med att inte vilja vara med sina barn, så är det väl ändå inte? Tänker att egentid är något alla människor behöver, även barn, men att det som sagt varierar vad som inryms i begreppet. För vissa kanske det innebär att förverkliga sig själv på ett eller annat sätt, att inte enbart identifiera sig som förälder, för någon annan att få tid att läsa en bok eller tom en så enkel sak som att gå på toa ifred. För mig innebär egentid att jag kan ägna mig åt reflektion och avkoppling. Det innebär att min “egentid” lika bra kan vara en promenad med en sovande bebis i barnvagnen som att be min sambo ta med barnen ut så att jag kan få tid för mig själv. Tid att ta en lång dusch, spela hög musik och inte behöva trösta, leka eller svara på frågor under tiden jag borstar tänderna eller torkar håret.
        Vi har inga släktingar som bor i närheten så för oss är barnvakt något oerhört sällsynt. Sen tycker jag iofs inte att man behöver se barnvaktandet som något som nödvändigtvis har med egentid att göra, kan det inte vara härligt att barnen får tillgång till andra vuxna än föräldrarna? Jag vet att mina barn hade älskat att bo närmre mormor, morfar, moster och morbror så att dom kunde få umgås mer med dom. Jaja, nu kanske jag svävade ut, men tolkningen vi gör av vad andra säger behöver inte alltid vara vad personen menar.

        1. Jag behövde egentid innan barn också, men från min man. Jag behövde ensamtid. Alla är olika. En del par spenderar all ledig tid ihop, andra har egna hobbies och ses bara nån timme på kvällen. Är man van att ha mycket tid ensam så är det påfrestande att ha barn inpå sig dygnets alla timmar, även fast man älskar dem mest av allt i världen. Öronen ringer i slutet på dagen. När mina barn äntligen somnat på kvällen ville jag ha egentid från mannen också. Vara helt själv efter en hel dag med barn hemma. En timme med bara mig. Ut och gå. Lyssna på ljudbok. Dra upp ogräs. Skura spisen. Inte helt lätt att få ihop livet utan lite avlastning. Men den här isoleringen är en konstig tid, vi har väl aldrig i världshistorien förväntats vara och klara oss såhär ensamma….

    8. Det kanske låter konstigt, men man kan älska sina barn OCH tycka att de är väldigt jobbiga ibland. För mig finns det ingen motsättning i det. Barn är inget särskilt släkte, utan helt enkelt små Människor med allt vad det innebär.
      Ofta kan gråten komma när summan av kardemumman blir för mycket. Vi som är föräldrar kan också vara barn själva till gamla föräldrar, jobbiga syskon, ha tunga jobb, ha pms, ligga i skilsmässa, oro oss för miljön, framtiden, barnens problem, ha ångest, ha andra sjukdomar, ha för få vänner, etc.
      Jag tänker att man kan vilja ha barn och tillbringa tid med dem, men också njuta av att läsa en bok eller laga mat ensam med hög musik på.
      Att man ska vilja vara med sina barn och leka 100% av den tid man inte arbetar eller sköter om sitt hem är ett nytt påfund tänker jag. Min mamma var hemmafru med oss fyra barn och hon lekte aldrig någonsin med oss. Hon ägnade 99% av all tid till att laga mat, rensa trädgårdslandet, plocka bär, göra sylt och saft, baka bröd, väva, sticka, mm. Hon skaffade inte oss för att vara med oss, utan för att hon tyckte det var något man gjorde bara (skaffa barn) och som var roligt. Och ändå har jag alltid känt mig oerhört älskad av henne!
      Idag ska jag jobba 100% som lärare, och den tid som är över ska jag ta hand om mitt hem, ev träna en stund, handla mat, laga mat och hinna med omsorg om min övriga familj (föräldrar, etc). Att leka jättemycket med barnen kan vara svårt att få till, men det betyder inte att de är oälskade eller oönskade! Och JA jag vill gärna ha en stund egentid, dvs det min mamma hann med under dagen som hon var hemma. Varje dag.

    9. Men om man är känslig för den typen av upplevelser kanske man ska undvika kommentarsfält som uppenbarligen handlar om hur människor med barn hanterar jobbiga situationer där barnen är en faktor?

      1. Ja, det kan vara samma fenomen som att det är så svårt att inte peta på en tand som gör ont, eller att riva upp en sårskorpa. Det är ett slags självskadebeteende i lightversion. Att t ex ge sig in i ett kommentarsfält som handlar om reaktioner på tankar om hur man klarar livet med tre småbarn ensam på en gård utan en minut understöd av vänner eller släkt är ett annat uttryck för det.

  29. Heier så mye på skjemaet ditt – tipper det blir bra!

    Min mann er sjelden hjemme, og vi har to barn på ett og tre år. Vi har også skjema, spiser brødskiver og frukt til lunsj hver dag, og har lagt inn ‘mamma hviler’ en time midt på dagen hver dag. Da sover minstemann, og den største kan leke ute eller (veldig stille) inne. Så utrolig deilig!

    Vi har også tre nabofamilier med barn i samme alder. Da trenger vi ikke alle være der når barna leker ute, en forelder kan dele ut is til alle og så videre. Og, jeg pleier å passe på litt tidlig på dagen, når både jeg og alle barna er i toppform, til å tilby meg å passe dem alle på lekeplassen (50 meter unna tunet der vi bor). Da vet jeg nemlig at jeg har en time å ‘hente ut’ senere på dagen, når det begynner å røyne på, og den karamellen suger jeg på så lenge som mulig: ) Holder med andre ord en knapp på matlaget!

  30. Nej, det här året blev verkligen inte som någon förväntat sig. Vet att det finns massor av människor som har det betydligt värre än en själv, men min stora sorg är att mina föräldrar inte kan träffa mina barn. Vår bebis föddes i januari och mina föräldrar har träffat honom en gång. Vi bor drygt 100 mil ifrån varandra och jag hade sett fram emot att kunna ta med barnen upp till dem varje lov. Istället blev allting inställt.
    Jag får klaustrofobi av att tänka på att vi ska stanna hemma hela sommaren. Bor i lägenhet och tänker att jag kunnat hantera den här situationen betydligt bättre om vi haft ett hus med trädgård. Kunnat släppa ut storbarnet helt själv utan att behöva oroa mig för massa trafik, kunnat peta på med något i trädgården medan bebisen sover i skuggan.. Nu är ju dessutom alla aktiviteter inställda, så jag försöker klura på vad vi kan göra för att nioåringen ska ha något att se fram emot. Behöver också skapa någon typ av schema för att slippa “jag är rastlös” femtio gånger om dagen 😬 ett tillagat mål om dagen låter som en bra start på det schemat!

  31. Tips, ge en tonåring i närheten barnvaktsjobb några tillfällen i veckan för att leka med kidsen i trädgården och ta med lillen. Tonåringen blir glad , ungarna ännu gladare och du blir nöjdast. 👍

  32. Hahaha så intressant!! Jag tyckte livet blev busenkelt sedan dottern fyllde 1!! XD Äntligen egentid, oklängig och dessutom har hon börjat dagis. Så rolig och självständig nu men gosig och glad 😉 Bästa tiden just nu tycker jag!! Tänk så olika barn och ens upplevelser kan vara!!

  33. Låter som en bra plan om man har barn som står sig på lättare lunch. När jag har gjort “kvällsmat till middag” kommer mina barn och frågar efter 2 timmar när de får middag. Det funkar inte. De måste få lagad mat 2 ggr/Dag 😎! Skit! Är det din mans “riktiga” jobb som tar sådan tid på sommaren eller jordbruket? Jag hade aldrig gått med på en sådan fördelning där jag skulle vara själv i 9 veckor med barnen. Men det är ju olika såklart. Jag hade gått ut och plöjt, skördat eller vad fan som helst för att få någon sorts jämn fördelning. Man blir galen av att ta allt själv så länge. Eller, jag skulle bli galen, tur att man är olika 😊👍!

    1. Alltså hallå, vad då ”riktiga” jobb?? Jordbruket är väl ändå hans riktiga jobb under denna del av året? Tycker det framgår ganska bra i det Clara skriver.

    2. Nu förstår jag nog inte helt kommentaren om “riktigt” jobb, fast det är ju inte jag som ska förstå den heller utan Clara. Men jag bara funderar lite…
      Jag har fattat det hela som så att jordbruket är jobbet. Att de driver ett företag med grönsaksodling så att vara grönsaksbonde är Jakobs “riktiga” jobb, inte nånting som görs på fritiden, dvs kvällar och helger efter annat jobb utan heltidssysselsättningen. Men jag kan ju ha fel.

  34. Jag tycker den evinnerliga disken/plocket är det jobbigaste och behöver bättre rutin. Så fort man fått i alla frukost och dukat av så är nån hungrig igen. Litet mellanmål. Duka undan. Lunch. Diska undan, stöka undan. Mamma jag är hungrig! Mellanmål. Städa undan. Middag. Diska. Mamma jag är hungrig (middagen var äcklig, hungriga barn). Kvällsfika. Suck. Jag diskar mig genom livet. Jag skulle egentligen göra i ordning enkla mellanmål/snacks kvällen innan som barnen själv kan göra i ordning/ta. Men har inte energin på kvällen när alla äntligen somnat. Då vill jag äta choklad och glo på tv.

    1. Jag var en “hård” mamma därvidlag när mina barn var mindre. Jag plockade inte fram några extra mellannål eller kvällsfikor. Ät när det är mat eller var hungrig, då äter du ordentligare vid nästa mål….. Det är inte farligt att vara hungrig en stund.

    2. K; jag har läst på nätet nånstans typ: ”När livet är tungt och du inte riktigt orkar, kom ihåg att du aldrig är ensam. Disken och tvätten finns alltid där.” 😆

    3. Ett tips är att göra dubbelt upp när du ändå gör mellanmålet/frukosten. Jag har haft min 6-åring hemma många veckor (förkylning på förkylning) nu på slutet och det var verkligen värt det att göra två mackor och stoppa en i en glasbruk i kylen till nästa “Mamma jag är hungrig”.

    4. Hahaha! Skrattade högt (mitt i en gäspning dessutom och sträckte något i halsen). EXAKT så har alla mina dagar sett ut sen vi fick utegångsförbud i mars. Och alla helger. Lite glad att jag inte är ensam.

  35. Jag bor i Kanada och har haft barnen (6 år och 19 månader) hemma sedan 14 Mars. Vi har ett schema för att underlätta för mig och sexåringen som båda fungerar bäst när vi har rutiner. Han går vanligtvis i skolan så vi har onlineuppgifter som ska göras varje dag men oftast tar det inte så mycket tid utan kan göras när lillasyster har sin sovstund. Min man jobbar hemma nu under COVID-19 och vi har bestämt att han jobbar 7-15.30 så att jag får avlastning framåt eftermiddagen. Eftersom vi bor på andra sidan jorden från vår släkt så är vi vana att rodda allt själva, kanske har det hjälpt lite för jag tycker ändå vi klarat oss bra de här åtta veckorna.

    Vi gör så här:
    6.30-7.00 Vi vaknar och gosar i sängen
    7.00-8.30 Frukost, påklädning, tandborstning och fortsatt morgonmys
    8.30 – vi tittar tillsammans på skoluppgifterna för dagen (sexåringens lärare laddar upp en video med ”morgonmöte”)
    8.45.-11.00 Utelek. Här är det en utmaning då alla lekparker, träningsytor och dessutom parkbänkar mm är förbjudna (man kan få upp till 50,000 sek i böter om man ertappas på en lekpark). Vi går oftast till en liten park och springer runt på gräset, letar myror, balanserar på en mur, mm. Och så ordnar jag ibland skattjakt så när vi går till och från parken har sexåringen en lista på saker han ska se (bilar i olika färger, fågelarter, bokstäver i namn på byggnader, en man på en cykel, en liten hund, osv). Vi äter också medhavd mellis i parken.
    11.00-12.00 Egentid för barnen. Det betyder att sexåringen ska leka själv eller med sin syster och är han på övervåningen så leker lillasyster i sin lekhörna i köket när jag förbereder lunch.
    12.00-12.30 lunch (då äter min man med oss och tar huvudansvaret för lillan)
    12.30-15.30 Skolarbete samt lite SVT barn för att sexåringen ska få höra svenska. Lillasyster sover oftast till 14.30 och då får hon komma upp och leka med mig eller själv medan storebror avslutar skolarbetet
    15.30-16.00 Min man sluta jobba och vi äter mellis och pratar om dagen
    16.00-17.00 min mat tar ut barnen på en till promenad medan jag lagar mat
    17.00 Middag
    Efter middagen leker vi alla tillsammans eller så tar vi varsitt barn och fokuserar på det, allt beror på vad barnen vill göra
    19.00 Min man lägger barnen (Söndag-torsdag, jag tar fredag och lördag)
    Kvällarna ägnas åt träning, Netflix, glassätning och tid för att peppa varandra. Och att få ha en konversation utan att bli avbruten med jätteviktig information om pyjamashjältarna eller hur många hackspettar som finns i trädgården.

    Vi är såklart lyckligt lottade då jag redan hade valt att ta en lång föräldraledighet med lillasyster då förskolan hon ska gå på har tvåårsgräns. Annars hade jag också haft jobb nu och då vet jag inte hur vi hade löst det. Det är supermysigt att syskonen får all den här tiden tillsammans men jag längtar till en annan verklighet, där i alla fall lekparker är öppna.

    Sorry för lång kommentar 🙂

  36. Alltid äggröra och smoothie till lunch var min plan ett sånt år. Behövdes inte men skön plan iaf. Att boka daglig simskola i 3v ihop m kompisfamilj var också 👌🏽 Gav lite rutin

  37. Ja det kommer att bli en tuff sommar för oss alla. Många veckor på fritids för barnen eftersom alla roliga läger de sett fram emot är inställda. Veckan med mormor eller farmor blir inte heller av och tveksamt om familjeresan till Danmark blir något heller. Ska inte klaga då vi bor fint och har nära skog och bad men detta med att få några dagars ”riktig semester” slippa disken och bara ligga i en hängmatta får väl bli en annan gång, det känns lite jobbigt. Å andra sidan brukar brist på kompisar att leka med vara ett bekymmer och om alla är hemma borde åtminstone det lösa sig.

  38. Vi grillar ofta till middag om somrarna och därför består flera luncher av pyttipanna utav gårdagens grillmiddag. Vi äter utomhus så mycket som möjligt, det hjälper också till att hålla köket renare. Tillagar dubbelsats av det mesta, t.ex köttbullar gör vi mycket av, då kan följande dags lunch bli en picnic med smörgåspaket, kalla köttbullar, en frukt, en bulle.

  39. Clara! Och andra i liknande situationer. Det handlar ju om att minska antalet människor vi träffar, inte nödvändigtvis utesluta det helt. Dvs, beroende på hur släktingar lever och vilka de träffar kan de ju lika gärna vara hos er några dagar här och där om ni ändå mestadels rör er i er lilla by och träffar få människor ni också. Om samma grupp människor ses är smittospridningen väldigt liten. Men det beror ju helt på hur man lever och arbetar och allt det där. Men det är ju inte alldeles säkert att man måste utesluta alla.

    Heja alla som får en ny vardag att fungera!

  40. Låter som en bra plan! Har själv inga barn men förstår att det kan vara riktigt tufft när man står där ensam. Jag bor själv, men när jag arbetar mycket så är matlådor i frysen min bästa vän. Speciellt någon sojafärssås eller annan gryta för att göra det enkelt. Sedan bara koka pasta eller något annat till och vips så har du en hel måltid! Jag hoppas att du får en fortsatt fin lördag!

    Besök gärna min blogg om du vill läsa om psykisk ohälsa i dagens samhälle, bland annat om ätstörningar och ångest. Kram!

  41. Jag är i EXAKT samma sits! Exakt lika många barn och ganska exakt samma ålder på dem som du har. Och en arbetande sambo.
    Bor på Åland där skolorna varit stängda i 6 veckor nu och rekommendationerna varit att hålla dagisbarnen hemma om möjligt = lunch och mellanmål åt alla i 6 veckor redan, kombinerat med klängig baby. Och hemskolning. Och stökigt, jobbigt hus. Är ju så underbart spännande och händelserikt under denna period när bebisarna lär sig gå och kommunicera mer men MAJGAD vad mina öron blöder av gnället ibland. Men vädret är ju fint i allafall! Slutgnällt för mig, tack & hej och lycka till med badväskan & luncherna! 😊

  42. jag vill verkligen slå ett slag för risgrynsgröt till lunch. Vi kan koka en stor kastrull på fredagkvällen som får svälla över natten, sen har vi lunch till hela familjen lördag och söndag. Våra barn vet nog inte om att det finns familjer som äter lagat mål till lunch på helgen 😉

  43. +1 på den! Jag bor i Frankrike och är inne på 9e veckan utan dagis och vi är två heltidsarbetande föräldrar. Verkar som att det kommer
    fortsätta till september. Sa
    Jag två barn varav den yngste fyller
    1 år nu dagarna. Ahahahaarrrggg

  44. Vi åt fil&macklunch hela min uppväxt när vi var lediga och jag var konstant sugen på något sött, rotade jämt i skåpen efter godsaker haha. Med egna barn fokuserar jag på lunchen, det målet är viktigast tycker jag, näringsrik och mättande mat, middagen kan vara enklare, soppa å macka eller gröt. Det har gjort mkt för energin hemma hos oss och jag är sällan sötsugen eller har blodsockerfall.

    Fint att läsa om alla som inte har avlastning, det har inte vi heller, aldrig haft. Förr var det en stor sorg, nu har jag släppt det lite. Det är som det är och jag är himlans glad över min egna lilla familj. Det finns nog en större mening att livet ser ut som det gör. Kram

  45. Bra inlägg Clara! Mer av sånt, tack. Vi är många som står inför annorlunda somrar och behöver pepp och stöd. Man är ju ändå inte sitt gladaste jag från början i denna situationen, och vi behöver kämpa på tillsammans.
    Är lite fascinerad över uppdelningen av lagad mat och filmjölk. Jag skulle 100 ggr av 100 välja att äta lagad mat mitt på dagen, och sen mackor och sånt på kvällen. Det passar mina barn också bäst. Är det bara jag som gör så? 🤣 😀

    1. Åh vad lustigt att du skrev så! Det funkar nog allra bäst här med. Att hoppa över varm mat till lunch är uteslutet, mina barn blir hungriga och griniga resten av dagen. Ska testa ditt upplägg i sommar, med mackor till middag 😉

    2. Vi bor i Tyskland med fyra barn i åldrarna 5-12 år. Här äter alla människor mackor till kvällsmat (eller middag, beroende på vad man kallar det). Få familjer här skulle ens drömma om att laga varm mat 2 ggr per dag. “Abendbrot” , dvs kvällsbröd, är ett begrepp här. Funkar utmärkt för oss.

  46. Hej! Så fint och insiktsfullt du skriver. Jag grubblar också över sommaren och försöker liksom du hitta på en plan som passar för oss. Har två stora (8 och 10) och en bebis (8 månader). Önskar jag kunde servera fil och mackor till lunch, men det funkar inte riktigt här, då är ungarna hungriga efter en kvart och jag får fixa matigare mellanmål 🤣 Funderar på att laga enbart varm lunch och skita i middagar under sommarlovet, liksom vända på steken. Ska testa och se om det går!
    Men, ville tipsa om att försöka hitta en fast rutin av lugn för sig själv som man förklarar för barnen och håller fast vid. För två år sedan bestämde jag att min ”andra kopp kaffe” var helig. Första koppen tar jag alltid omedelbart när jag går upp. Sen är det frukostfix, kanske starta en maskin tvätt, packa badväskan etc etc. När barnen och jag sen har ätit frukost och de fått hjälp med alla tusen saker de vill ha hjälp med så berättar jag att ”nu ska jag dricka min andra kopp kaffe, nu kommer jag inte komma när ni ropar”. Sen sätter jag mig på altanen, andas och njuter. På nåt vis har jag lärt kroppen att detta är en stund av här och nu, där jag helt och hållet går ner i varv och bara är. Ibland varar koppen i fyra och en halv minut, ibland arton. Och barnen är med på noterna! 🙌🏼 Nu hade jag ju inte en vild bebis när jag införde detta, men jag ska nog se till att lura ut hur jag ska stjäla mig en stund för mig själv även med honom som sällskap 😉 Med andra ord, hitta på en kort och rutinmässig stund som bara är DIN, ladda batterierna och njut. Egentid måste inte vara i timmar för att vara värdefull. Fem lugna minuter utan måsten kan vara nog så skönt!
    Kram och ha en härlig sommar!

    1. Känner igen mig!!😄
      När mina var små ( har två barn som det skiljer 1 1/2 år på), var det min egentid när jag höll i en kopp kaffe .
      Ibland va den tom eller med saft i men inga barn i knät när man håller i en ”varm” mugg.
      Hade även VK (papperstidning) medans jag va föräldraledig och att få läsa den i lugn och ro va dagens höjdpunkt, då fick ungarna riva huset och disken vänta men vad gör man inte för att överleva😆.
      Nu är mina älsklingar snart tonåringar båda två, då saknar man klängiga ettåringar🥰.

  47. Åh Clara jag känner med dig…! Min minsting är lika gammal som Ulf och jag kan bara säga…I feel you!!! Dock var han inte lika harmonisk som bebis, faktum är att han var den “svåraste” av våra fyra barn. Så för mig är det en lättnad att han är lite större nu och kan tulta omkring lite själv. Jag fick nämligen bära runt på honom hela tiden förrut.

    Med det sagt känner jag igen allt…din plan låter super! Själv kommer jag att börja jobba igen 1 juni och kommer inte ta en veckas semester. Helt ärligt mest för att jag inte pallar vara hemma med fyra barn hela sommaren i en lägenhet. Jag hade nog känt annorlunda om vi bodde i hus, men nej…det är fööör ansträngande att hitta på vettiga sommarlovsaktiviterer varje dag med fyra ungar på 81 kvm, efter att man redan haft ett uttröttande år som föräldraledig. Man kan aldrig bara ta en dag hemma med gott samvete (om det inte regnar). Så min man får ta barnen i sommar, jag håller mig till sjukhusets vita korridorer i sommar….

  48. Vilken tur då Clara, att du inte är ensamstående förälder 24/7, alltid. Där du inte är i närheten av att ens ha kvällarna som ”dina”. Och att du är så privilegierad att du har råd att ha ”en miljard frukter” redo, eftersom att frukt idag är orimligt dyrt, och en lyx som inte på något sätt är en självklarhet för alla (även om det till viss del handlar om prioriteringar). Jag antar att du dessutom har tillgång till bil? En annan aspekt är att jag inte kan sluta att förvånas över hur många det är som bygger sitt föräldraskap på avlastning av far- och morföräldrar. Varför välja att skaffa (i de flesta fall tänker jag att barnen ändå är högt önskade och planerade) barn, och dessutom flera, utan att i förväg fundera på hur ens egen ork kan komma att yttra sig? Givetvis förstår jag att situationen kan förändras mot vad man trodde från början, men just detta behov av avlastning är mer regel än undantag.

    1. Visst är jag oerhört priviligerad – det är jag mycket medveten om. Jag har förutom bil och miljoner frukter till mina barn ett helt fantastiskt hus med en härlig trädgård vi kan hänga i. Finns ingen gräns för hur lyckligt lottad jag är faktiskt. Det bloggar jag som du vet väldigt ofta om. Och du är priviligerad du med – som har tillgång till en dator/smartphone att skriva din kommentar ifrån. Som lever i Sverige och som har tid att sitta och läsa bloggar 🙂

      Däremot är vi alla bara människor. Och har mänskliga känslor. Och oavsett hur priviligerade vi är kan saker kännas jobbiga. Allt ifrån att ha pms till att ha en jobbig svärfar eller ha tio trivselkilo på kroppen. De vet jag och det vet du med.

      Fram tills för bara någon generation sedan var helt självklart att den äldre generationen hjälpte den yngre. Äldre släktingar har alltid avlastat med barnen. Innan det fanns barnomsorg så var det mer regel än undantag. Och även efter det. Och många äldre VILL fortfarande vara delaktiga. I mitt fall så tror jag att de äldre lider mer av denna sommars upplägg än vad jag gör.

      Själv har jag många gånger bloggat om hur bräcklig kärnfamiljen är. Att jag inte tror på den som koncept. Att jag tror på att leva mer kollektivt. Ja, jag räknade faktiskt med det när jag bildade familj. Som tur är finns det finns många andra som också vill vara beroende av varandra och inte tycker att det är något fult <3

      1. Jag tycker också att man som bloggerska får vädra precis vilka tankar och känslor man själv vill!
        Men jag tror inte att tidigare generationers sätt att fungera var så självklara som du tycks mena.
        En ung ensamstående mor kunde fortfarande på 50-talet vara tvungen att lämna sitt barn till sin egen mamma, bostadsbristen var stor och synen på ogifta mödrar var ofta förödande.
        Och relationen mellan generationerna var förstås också ibland dålig. Att en mormor/farmor förväntades ställa upp betyder inte att det var det bästa vare sig för henne, hennes dotter/son eller barnbarnet ifråga.
        Så det idealiserande som du lite gör uttryck för, kan bli ganska falskt.
        Som nu själv äldre kvinna med många vuxna barn, och utan att ha haft möjlighet till “avlastning” (av olika skäl) under deras uppväxt, och med ett yrkesliv bakom mig, vill jag slå ett slag för friheten! Inte friheten att “slippa” hjälpa till, men att få vara vuxna autonoma människor med egna val.
        Vi (för jag anar att jag inte är ensam) älskar er OCH de underbara barnbarn vi genom er har fått! Men snälla, ta oss inte för givna. Jag lovar att vi försöker finnas där när ni verkligen behöver – och en massa däremellan också.

        1. Tack för en intressant kommentar Agneta! Jag tycker faktiskt inte att jag romantiserar 🙂 jag är ideologiskt vänster och FÖR att man inte behöver förlita sig på äldre släktingar för barnomsorg. Eller äldre släktingar behöver förlita sig på barnen för att klara ålderdomen. MEN. Med det sagt. Tycker man om sin släkt eller hittar vänner att dela livet med. Då är det mycket värt att leva mer kollektivt. Det är inte något man ska se ned på som svaghet eller lathet som jag upplever att Tove gör i sin kommentar.

          1. Ett tillägg i denna diskussion är väl också vad barnen och de andra vuxna får ut av varandra? Tycker det vore oerhört själviskt att inte låta mitt barn att få egentid med andra vuxna som älskar mitt barn – och vuxna som är älskade av mitt barn. Bland det bästa jag visste när jag var liten var att få umgås med mormor och morfar. Längtade efter att få träffa dem och vara med dem. Allra bäst stunder hade vi när vi var ensamma. Saknar både stunderna och mina morföräldrar. Oerhört mycket. Jag som också förlorade min ena förälder under högstadietiden blev också varse om hur värdefullt det var att ha just mormor och morfar där. Jag vill givetvis vara allt för mitt barn, inte minst hans största trygghet. Men om jag av någon anledning inte kan vara det längre, då vill jag att han ska ha och känna trygghet hos andra vuxna, också. Blir alldeles lycklig när mitt barn berättar anekdoter och har interna preferenser med andra. Vilken ynnest det är.

        2. För övrigt delar jag förstås sorgen i att inte få träffa barnbarnen, med en massa andra far- och morföräldrar!
          Tack för din blogg, som sätter igång diskussioner, och att du orkar med det! <3

  49. Så smart att planera tidigt! Det kan ju ta ett tag att komma in i nya rutiner. Efter sju veckors (åtta?) lockdown har barnen fått in snitsen på att plocka ur diskmaskinen. Vi har glömt extra solkräm ett par gånger och fått gå hem tidigare, men nu tycks den ha hittat sin plats i väskan. Istället har barnen börjat skjuta på dygnet så vi mår nog bäst av att skärpa oss där.

  50. Ett intressant inlägg om ett tema som väckt igenkännande hos många läsare och vinklats från olika håll i kommentarerna. Vad jag vill tillägga är, att jag tycker att du uppfostrar dina barn på ett så föredömligt sätt, när du ger dem ansvar och möjlighet att vara delaktiga i arbetet att få vardagen att fungera. De får träna nödvändiga färdigheter och får också en erfarenhet för att förstå begrepp som solidaritet och hållbarhet.

  51. Herre hjälp. Jag skulle bli utbränd på en kvart. Mycket imponerad av er som pallar stå för föryngringen alla människor med barn. Vi som är barnfria och inte i riskgrupp kan ju ta till oss detta och erbjuda oss att barnvakta just nu för att avlasta lite!

  52. Som boende i Danmark vill jag gärna slå ett slag för den danska lunchen rugbrødsmadder. Mättar långt bättre än vanliga mackor, enkelt att plocka fram och variera efter smak. En favorit här är rostbiff, remouladsås och rostad lök. Jag vill egentligen helst äta varm mat två gånger om dagen (älskar lagad mat), men har vant mig rätt bra vid att äta rågbröd till lunch just pga så himla enkelt.

  53. Kan ge ett tips om man ändå vill äta riktig mat på förmiddagen; matlåda. Gör lite extra mat till middag dagen innan när man ändå lagar mat, så har man lunch till dagen därpå😄 så gör vi alltid😊 /5 barnsmamman

    1. Underbart att du som 5-barnsmamma så obekymrat tipsar om att laga LITE extra mat – jag gissar att du lagat ganska mycket om det ska räcka till alla:-)

      1. Haha ja kanske det, men gjorde likadant när jag hade 3 barn😉 Är man van att äta matlåda på jobbet så lagar man ju alltid nån extra potion så det är inte så svårt😉 det blir mycket husmanskost här o det är ganska enkelt att laga lite extra av😄

  54. Ser att många redan är med dig på ett mål lagad mat om dagen vilket är SÅ himla bra! Men här gör vi tvärtom när det lagade målet mat är, här är lunchen lagad och kvällsmat mackor/yoghurt. Jag tycker knappt man hinner gå ut på förmiddagen med 4 barn och då kan jag lika gärna passa på att laga mat. Eftermiddagarna däremot när man väl kommit ut, då vill jag inte behöva gå in tidigare än nödvändigt för att laga mat.

  55. Jag tänker göra stor kok och fylla frysen med matlådor, plus som vanligt alltid laga mycket mat så det räcker i flera dagar. Till lunch äter vi ofta pyttipanna o stekt ägg, fixat på 10 minuter. Till middag tänker jag sånt som är enkelt att laga mycket av i ugnen, typ kycklingfileer (kanske med ris och nån god kall sås), spaghetti och köttfärssås och enkla sallader (isbergssallat, varmrökt lax, kokt potatis och kokt ägg med dillmajjo är en hit hemma) och så ha lite “snabbmat” i frysen som går enkelt att fixa t ex fryst färdig falafel. Man vill ju kanske inte ha mustiga grytor på sommaren men vanlig mat funkar ju, att hålla på pilla med matiga sallader alla dagar tar också rätt lång tid…

  56. Malin, som bloggar som fotbollsfrun (tror jag) har skrivit ett bra inlägg för flera år sedan på precis samma tema; hur sommar och semester blir avkopplande för hela familjen.